Prs tippest & JustAFriend

När Elliot vaknade var det ljust ute. Vad kunde klockan vara? Åtta? Tio? Han hade verkligen ingen aning. Men för första gången på en vecka kände han sig någorlunda utvilad. Vilket ju egentligen bara var skumt och hade total avsaknad av logik, med tanke på drömmandet, alla tankar. Inte minst så hade han ju basically sovit bort hela den gångna veckan och aldrig känt sig utvilad. Och så nu, bara av en natts sömn- Var det Sebastians förtjänst? Tja, vad fanns det mer för alternativ? Sängen kanske. Hmm, det kanske inte var sådär superrelevant. Elliot hade inte lika mycket spränghuvudvärk och sömnen var inte för tillfället en bidragande faktor till att hans kropp darrade och frös. Nej, nu kunde allt det där ansvaret läggas över på den icke-existerande maten i magen.

Seb hade vaknat innan Elliot. I alla fall vad han visste. Vad han såg. Hur som helst så vågade han inte väcka den äldre. Istället började han pilla på sin mobil. Svara Kyle på snapchat som kvällen innan skickat flera arga meddelanden om att ”du övergav mig” och annat överdramatiserat struntprat.
Hur länge pillade han med mobilen? En halvtimme kanske. Ja, för sedan märkte han att Elliot vaknade bredvid honom. Eller, det kändes i alla fall så. Jo, Elliot var definitivt vaken. Han släckte ner mobilen och la den upp och ner på magen.
”Vaken?” frågade han tyst och tittade på den äldre bredvid sig.

En liten gäspning slank ur. Ögonen försökte vänja sig vid ljuset. Inte för att det var sådär superljust. Nej. Men det var ju inte kolsvart så en tydlig kontrast var det ändå.
"Mm", mumlade Elliot och kisade upp mot den yngre, där bredvid. Hade Sebastian varit vaken länge? Det var inte helt otänkbart då han inte såg sådär nyvaken ut som...tja, som Elliot gjorde.
Sömnigt gosade han in ansiktet i Sebastians axel. Det fick de vilda lockarna på sjuttonåringens huvud att studsa runt. Sedan kom hjärnan ikapp och påminde om att de ju faktiskt varit osams och att allt inte var som förut och att den där extrema närheten kanske inte var uppskattad. Så då drog han sig undan en aning igen.
"Sovit gott?".

Varför drog han sig undan? Mixade signaler igen. Fan Elliot, snälla sluta med det. Snälla sluta med det för Seb fattar verkligen ingenting när du gör sådär. Kommet nära, sådär underbart nära, bara för att dra sig undan igen. Direkt. Ughhhh.
”Jättebra”, svarade han tyst. La sig på sidan. Brydde sig inte om mobilen som gled ner på madrassen. Nej, det spelade ingen roll.
För nu kunde han lättare möta de gröna ögonen. Elliots gröna ögon. Som han hade saknat dem. Under de timmarna som han sovit. Herregud, vad fånigt. Men så typiskt tonåringar ändå.

"Bra", svarade han tyst med en aning till ett leende i mungipan. Det hade inte varit meningen att ge ut mixade signaler. Nej, Elliot var bara så otroligt osäker på vart gränserna gick. Och det fanns några oskrivna regler som han inte visste om. På samma gång var det ju han själv som hade satt ut de där reglerna. Som sagt att allt skulle gå långsamt och att Sebastian inte hade fått röra tidigare. Nu var ju just den regeln borttagen, men ändå. Poängen var väl hur som helst att bollen låg väl liksom hos Elliot och den där oron om att göra fel kanske inte var helt nödvändig. Kanske blev det bara mer fel av att den fanns där. En liten duns, troligen orsakad av en mobiltelefon, avbröt sjuttonåringens tänkande.
"Förlåt för att jag väckte dig i natt förresten, det var inte meningen", ursäktade han sig senare. De stora gröna ögonen var fästa i den andres, mörka. Trygghet mmm...

Seb ville röra Elliots kind. Röra hela Elliot, ärligt talat. Men han vågade inte. Visste inte om det skulle vara okej, med tanke på att den äldre dragit sig undan kort därinnan. Och att fråga kändes bara... Pinsamt. Så istället lät han bli. Fegt. Jo, det var det. Och det visste han mycket väl.
”Det är lugnt”, svarade han. Höll kvar blicken i de gröna ögonen. ”Du kunde inte hjälpa det.” Åh, så himla svårt att låta bli att röra den äldre. Och inne i huvudet fanns det två läger som diskuterade. Bråkade med varandra. För ena lägret ville röra Elliot och stödde sig på argumentet att den äldre, kvällen innan, sagt att det var okej. Det andra lägret kände av läget, signalerna som Elliot sände ut, och sa nej, låt bli.
Låt bli vann.

Han nickade smått till svar. Nej, han kunde ju faktiskt inte hjälpa det. Däremot gjorde inte det att han fick mindre dåligt samvete eller så. Nej, Elliots hjärna var bra på mycket. Kunde ta in mycket information, läsa av andra människor, komma ihåg namn. Men det här med mötena som den hade med sig själv då och då hade en hel del brister. Bland annat räknades faktorer som om Elliot hade haft något val, om det var meningen osv bort. Det hade hjärnan, tillsammans med hjärnspökena bestämt var irrelevant. Vilket ju inte stämde överens med verkligheten.
Efter att ha blickat in i den yngres ögon i vad som kändes som både en sekund och en evighet tog sig kroppen egna friheter igen. Ena handen fann vägen upp till Sebastians kind. Fingertopparna pirrade till när de kom i kontakt med tonårshuden tillhörande den allra allra bästa. Det hela var säkert inte okej. Fan. Bara ta sig friheter sådär. Röra. Ughhh. Dumma dumma. Trots alla tankar förblev dock handen placerad där vid kinden. Fast. Inte mycket att göra åt.

Hand på kind. Hand. På. Kind. Elliots hand på Sebs kind. Vilket i och för sig var en ny, blandad signal, men en bra, blandad signal. Ja, för det var ju detta Seb ville ha. Kroppskontakt. Och även fast det pirrade i hans fingrar efter att nudda Elliots kind så kändes det dumt att direkt, bara en halv millisekund, efter Elliot, återskapa samma gest. Så han väntade lite. Släppte fortfarande inte de gröna ögonen med blicken. Herregud, vissa stunder ville man bara att de skulle vara i all oändlighet.
"Vad var ditt första intryck av mig?" frågade han några långa sekunder därefter. Tyst röst, som för att inte störa morgonen. "Alltså första första första. Och var ärlig." Ett svagt leende byggdes upp på hans tunna läppar samtidigt som han äntligen, äntligen, äntligen, lät sin hand placeras på Elliots kind.

Åh. Sebastians hand på Elliots kind. Så. Jäva. Underbart.
Elliot hade saknat kroppskontakten så otroligt mycket. Att få kramar och klappar på axlarna av syskon var stor skillnad från att få det från den yngre. Stor stor stor skillnad. Egentligen kunde det knappt räknas som samma kategori. Alltså, kroppskontakt med någon annan förtjänade inte ens att jämföras med den med den yngre. Nu var det kanske fånigt att ens tänka så men det var så det kändes. När en var kär så försvann ju logiken. Och Elliot var definitivt kär i Sebastians beröring. Tja, hela Sebastian om en skulle vara petig.
Han slöt ögonlocken några sekunder. Bara för att kunna koncentrera sig fullt ut på det där underbara underbara. Nu var ju ögonen och allt det andra också underbart. Men det kunde kanske bli för mycket av det goda. Åtminstone svårt att fokusera på allt.
Okej, tillbaka till verkligheten. När hade de ens träffats för första gången? Jo, förutom i korridorerna så var det väl då när Elliot frågat om den yngre kunde hjälpa till med den där affischen. Helst ville han ju kunna säga att det var kärlek vid första ögonkastet och att han blev förälskad i varenda liten del sådär på momangen. Men så var väl inte direkt sanningen. Och kanske var det bra. Jo, det andra var väl ändå lite creepy om en tänkte efter. De gröna ögonen blickade återigen in iden yngres.
"Att du var irriterande lång för att vara ett år yngre, tror jag", svarade han med ett snett leende. "Kanske inte det mest romantiska men hela den där affisch-grejen var väl ganska stel", fortsatte han.
"Och du då? Vad var ditt första intryck av mig?".

Seb kunde inte hålla tillbaka skrattet. Wow, vilket intryck. Irriterande lång. Var det verkligen allt den äldre tänkte? Eller fanns det mer, som han höll tillbaka? Hm. Fast det som den äldre kanske höll tillbaka var kanske inte intressant heller. Tänk inte mer på det, Seb.
”Irriterande lång?” han upprepade vad den äldre sagt. ”Ja, det var ganska stelt.” Och sedan pausade han. Stängde ögonen för att ta sig tillbaka till affisch-dagen. Åh, vad han önskade att han kom ihåg den dagen bättre. Typ lika bra som bildsals-kvällen. Han kom bara ihåg att han var på ett hyfsat dåligt humör för att han fått en utskällning av sin pappa och sen... Tja, han var väl bara på dåligt humör. Och Seb som var Seb och hatade populära människor blev ju inte på bättre humör av att skolans elevrådsordförande började prata med honom. (Trots att han fick liiiite fjärilar i magen.) (Vilket han inte ville erkänna då, när han hade haft flickvän och var 101% straight.) (Fast det var han ju inte. Och det visste han väl egentligen då också.) (För det har han nog alltid vetat.)
”Jag tyckte...”, han pausade ännu en gång och slog upp ögonen. ”...att du var ganska jobbig. För du var populär och populära människor är inte riktigt min grej.”
Han tittade in i de gröna ögonen och kunde verkligen inte förstå hur han någonsin kunde tyckt illa om Elliot.
”Men jag tyckte du var fin. Blev definitivt... Pirrig”, fortsatte han och försökte hålla tillbaka det blyga leendet som tvingade sig fram.