Astrid och Blodtjuven

Awesome!♥♥♥

Supermegafantastisktjättebra

Jättebra!!

Helt fantastiskt!

Förlååååt, haft så sjukt mycket denna vecka så hamnat lite efter i denna. Sorry! Här kommer dock kap. 16!

Kap. 16
Blodstenen

Astrid satt kvar i det tomma klassrummet som inte hade använts på säkert sextio år. Tårarna slutade aldrig rinna nedför hennes kinder. En gammal, surmulen man stirrade ned på henne från ett porträtt som såg ut att vara i allvarligt behov av att dammas av, och han suckade högljutt åt hennes gråtande. Astrid ignorerade det. Hon orkade inte lägga ned tid på en tjurig gammal tavla.

Hon ångrade allt. Att hon inte hade ansträngt sig mer för Ellina. Att hon hade övertalat henne att söka till Quidditchen. Att hon hade varit tvungen att föra fram sin teori om Darafuil så aggressivt.
”Jag har säkert fel ändå,” muttrade hon för sig själv. Hennes uppgivna tårar började långsamt torka, och istället började hon snarare bli arg. På sig själv, mest.

”Hrmph.”
Harklandet kom från porträttet. Hennes ilska fullkomligt exploderade.
”Förlåt om jag stör dig, förlåt om vi som faktiskt lever på riktigt faktiskt har mer komplicerade problem än en jävla dammtuss på duken!” Hon stirrade på tavlan med en svart blick.
”Hrmph.”
Den stora, mörkhåriga mannen, med oborstat hår och skägg som fick Hagrid att se ut som om han precis kommit från en professionell stylist, harklade sig åter. Han hade på sig en underlig läderdräkt.
”Vad vill du?”
”Säga åt dig att sluta bete dig som en barnunge.”
Astrid spände blicken i honom och höjde på ögonbrynen.
”Om jag tände eld på din tavla skulle ingen märka något förrän efter min examen.”
Mannens blick hårdnade.
”Och du skulle du aldrig få veta något om Ciaran.”

Astrid hoppade till.
”Darafuil?”
”Ja?”
”Hur känner du Darafuil?”
Han stönade.
”Är du säker på att du är en Ravenclaw?”
Han pekade mot skylten under tavlan.
Astrid gick försiktigt fram genom det dammiga, mörka rummet som var belamrat med verktyg och gamla möbler i varierande skick. Hon tittade på den gamla järnplattan. Dammet låg så tjockt att det inte gick att läsa. Hon borstade försiktigt av den med ärmen på sin rock.

”Cearnaigh Darafuil.” Hon andades ut namnet. ”Du är…?”
”Hans far. Var, i alla fall, innan han dödade mig.”
Astrid tittade ned på metallskylten och dammade av det sista.
”1012? Dog du år 1012?”
”Ja.”
”Hur?”
”Det är en lång historia. Vet du vad namnet Darafuil betyder?”
”Nej.”
”Blod av blod. Nå, under 900-talet upptäcktes blodsmagin av en indonesisk häxa vid namn Aisyah. Hon använde den enbart för positiv magi, men hon insåg ganska snart att det var alltför farligt för att läras ut urskillningslöst. När hon vägrade fortsätta undervisa sin lärljunge, som var hövding i hennes by, så blev hon utdriven från byn. Hon kom till Irland innan hon slutade fly. Och det var där hon träffade mig.”
Han pausade och suckade.
”Jag arbetade med stenmagi. Det var inget lika revolutionerande som att använda blod, men med hjälp av stenar så kan man hantera stora mängder energi. Mer än vad en vanlig trollkarl klarade, i alla fall. Det var en viktig konst, men den var rent defensiv. Man kunde inte ta med sig kraften. Trollkarlar har gjort fantastiska saker vid Stonehenge, men ingenting de har kunnat ta med sig därifrån.”
Han suckade djupt.
”Tills jag träffade Aisyah.”
”Blodsmagi-”
”Ja. Tillsammans skapade vi ett föremål som aldrig borde ha skapats. Chloichfala. En sten som kunde användas för att absorbera andra magikers krafter fullständigt."
Han gav Astrid en genomträngande blick.
"Vi skapade oss ett namn - Darafuil, blod av blod. Vår blodsklan skapades av blodsmagi; och såväl det indonesiska som det iriska ordet för blod. Stenen gav oss makt. Den skrämde de andra klanerna, och det ledde till inbördeskrig. Den stoppade inbördeskriget. Ingen kunde sätta sig upp mot oss.” Han log ett kallt, isande leende.
”Vår klan injagade skräck långt ned i Frankien. Germanerna skrämde sina barn med sagor om oss.”
Han suckade.
”Men ingenting är ofelbart. Min son blev vampyr. Vi vet inte hur, bara att han blev det. Han återvände på natten för att stjäla kraften från Chloichfala. Han dödade tolv av våra bästa krigare.”
Astrid såg en tung, sorgsen blick krypa över mannens ansiktsdrag.
”Men han kunde inte hantera kraften. Han tog in för mycket. Tar man in för mycket kraft så… letar den sig ut.”
Han drog med en stor, fårad hand över sitt skäggiga ansikte.
”Och det gjorde den. Nästan hela vår klan utplånades. Bara vi som varit ute vid månblotet överlevde. Tolv personer, av en klan på nästan trettonhundra. För en ung mans galenskaper. Hans omättliga maktbegär tog livet av hans vänner. Hans bröder.”
Han tog ett djupt andetag.
”Hans mor.”

”Varför berättar du det här för mig?” frågade Astrid andlöst.
”För att du hade rätt. Ciaran är farlig. Han är här för att stjäla Chloichfala.”
”Är den här?” frågade Astrid bestört.
”Den enda jag vågade anförtro den åt var min systerdotter. Hjärta av guld, den kvinnan, och inte ett uns maktlystnad. Hon gömde den här, när hon byggde skolan tillsammans med sina vänner.”
”Helga-”
”Hufflepuff.” Han suckade trött.
”Och tro mig, hon har gömt den bra.”

Astrid stod rådvill och funderade.
”Kan du…”
Mannen höjde på sina buskiga ögonbryn, vilket gav honom ett skräckinjagande uttryck.
”Berätta om det här för Jeri och Ellina?”
Mannen skakade på huvudet.
”Du behöver använda den där trollformeln nu.”
”Vilken trollformel?”
”Ditt hot. Du behöver tända eld på mig.”
Astrid gav honom en förvånad blick.
”Men… varför? Du kan ju-”
”Tro mig. Så fort jag började tala kände min son av det. Han är på väg hit i denna stund. Och om han får tag på mig kommer han att få veta betydligt mer än jag vill att han ska veta. Bränn mig.”
Astrid tvekade.

”Och lycka till. Låt honom inte få tag på den.”
Astrid slöt ögonen. Lösningen på alla hennes problem var bara fem minuter bort.
Hon suckade. Om det han berättat om var sant var Ciaran farligare än hon hade kunnat föreställa sig.
”Tack,” sade hon uppgivet. ”Tack för att du berättade.”
”Flicka… Om min son är här är han inte den enda som har listat ut var blodstenen finns. Tro mig när jag säger att det kommer att finnas fler som är intresserade av den. Samla de du litar på omkring dig – det är inte så enkelt som att sätta dit Ciaran.”

Astrid pressade ihop sina ögon, som om hon skulle kunna pressa fram någon bättre lösning.
”Dra inte ut på tiden. Gör det nu! Han kommer närmre!”

”Incendio!”
En tunn eldstråle ringlade mot tavlan. Röken steg.
Mannen på tavelduken log, och flammorna dansade omkring honom. Leendet fick Astrids blod att isa sig.
Genom knastrandet hörde hon ett sista farväl.

Och tavelduken var borta.

Hon svor för sig själv. Hon skulle aldrig kunna övertala Ellina om att det hade hänt på riktigt.

Ett rappande läte mot dörren slet tillbaka henne till nuet.

Professorn hade kommit dit.

Sjukt bra som vanligt!
Det börjar verkligen att bli spännande!

Jag förstår att du inte uppdaterar ofta! Ibland så behöver alla tid för något

AWEZOM!!!! ♥♥3<

Jättebra!!

SÅÅÅ BRAAA♥♥

Jag tycker du skriver jättebra!