~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > ~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Användare | Inlägg |
---|---|
Nordanhym
Elev |
Briañna - Palatset Letiania, Norr:
Briañna hade följt kvällens händelseförlopp med högt intresse. Hur Peltov och Hilde presenterades för varandra, hur Peltovs fru Jonna som inte på något sätt var ful såg alldeles förfärad ut när hon presenterades för Hilde. Det hela var en mycket komisk akt att beskåda och Briañna kunde inte undkomma tisslandet och tasslandet från runtomkring dem alla. Hilde Torjärva var uppenbarligen centrum för uppståndelsen som var både positivt och negativt laddad. Briañna försökte hålla sig lite i skymundan för att undkomma det hela men Jacov fann henne smygtittandes på Hilde och en drös adelskvinnor. "Briañna." Hon hoppade till och såg rakryggat på sin äldsta broder. "Jacov." Han log mot henne och ställde sig bredvid så de båda kunde se på kvinnorna, "Hon är mycket vacker." "Pfft." sade Briañna men hon visste att hennes bror hade rätt. "Erik borde vara här och skatta sig lycklig att en sådan skönhet har gått med på att gifta sig med en tredje son." "Hon duger inte till honom." "Hon duger och mer, till skillnad från den dör söderlänskan..." Jacovs röst var hård och lusten att slå honom rätt i ansiktet överväldigade Briañna så pass att hon hann knyta sin näve innan hon återtog kontrollen över sig själv. "Om Erik fann henne värdig så är hon hundra gånger bättre än den där saken." "Du vet inte vad du talar om Briañna." "Jag vet mer än du. Allt du tänker på är utseende." "Inget fel med att vara noga med hur ting ser ut." "Snarare hur kvinnan som delar ens säng ser ut." väste Briañna och Jacov sneglade på henne. "Du förstår när du bli äldre. Snart är det din tur." "Aldrig." "Du har inget val, mor och far har redan börjat söka efter en man till dig." Briañna illglodde på Jacov men han såg ut att tala sanning. Jacov vred sin blick tillbaka till Hilde som nu talade med hans egna fru Olga. "Vilken syn... Skulle haft henne hemma hos mig istället." sade Jacov med ett sliskigt leende som förstörde hans vackra ansikte. Briañna var ursinnig på sin bror och sina föräldrar. Hon hade stegat rakt ut ur salen och raka vägen över stora rummet utanför för att komma ut i sin mors privata trädgård. Hennes kropp var på helspänn, bultande hjärta och knutna nävar. Hon stegade fram till räcket som skilde trädgården från himlen då den var placerad två våningar ovanför marknivå. "Vidrigt. Usch." muttrade hon ut och drämde nävarna i det hårda stenräcket. "Oj, något på tok?" Briañna hoppade till och snodde runt. Där stod Jonna med mjukt leende men spänd blick. "Behöver du ens fråga..?" Jonna log, så som en bor ler mot sitt barn när hon har ett utbrott utan logisk anledning. "Nej, jag antar att jag inte behöver det." sade hon och gick fram till Briañna. Briañna vände sin blick mot himlen medan hon lutade sig med armbågarna mot stenräcket. "Du vet, Erik skulle aldrig tycka om en sån som hon." "Jag antar att du har rätt i det." "Han tycker om händiga kvinnor, kvinnor som kan ta vara på sig själva... Eller, i alla fall så som jag ser det med Freja..." Jonna fnittrade bredvid Briañna, "vad?" "Åh, Briañna, Erik har inget intresse för Freja på det sättet. de tär skillnad. Jag tror inte att Erik någonsin vetat vad han tycker om hos kvinnor." "Jag förstår inte?" "Vad jag menar," säger Jonna och lägger handen på Briañnas axel, "är att Erik är den typ av man som faller för en enda kvinna, under hela sin livstid. en enda kvinna. Han har inte en typ eller en sort. Han har enbart en enda kvinna, för all framtid kommer hon att vara de enda." Briañna försökte ta in vad Jonna sade medan hon talade, "och, eftersom att Erik är en sådan man så är den kvinnan han nu rymt ed den enda han någonsin kommer att älska på det sättet. Tro mig, Erik är en fantastisk typ utav man. Den trogna, välmenande sorten som stannar vid sin kvinna oavsett." Briañna log och suckade samtidigt. "Betyder inte det, att han aldrig kommer hem igen?" Jonna log betryggande, "Förmodligen, men det kan vi aldrig veta. Kanske kommer han hem, kanske inte. Kanske hälsar han på dig under den mörkaste vinternatten någon gång." "Varför skulle han göra det? Han skulle riskera allt då ju..?" Jonna såg ut över nedanliggande bostäder och folk innan hon såg ut över fjärran. "Sant. Men Briañna, han älskar dig innerligt." Ariana - Palatset Letiania, Norr: Kvällen hade fortskridit utan större förhinder. Ariana kände en sorts nöjdhet över situationen. hon lyckades hålla ihop Norr trots det uppenbara sveket från Erik. visst hade Peltov varit missnöjd, Briañna tycktes ursinnig och de andra adelskvinnorna kände sig förmodligen hotade av den vackra skönheten som var Hilde Torjärva. Men det skulle inte vara något problem så fort hon fick fatt i Erik. Ariana log för sig själv medan hon stillsamt gick ut mot sin trädgård. hon möttes utav Briañna och Jonna som tycktes komma just därifrån. "Briañna, Jonna." sade hon med ett trevligt leende so kunde lura vem som helst att tro att hon var en sockersöt gammal dam som bakade kakor varje Söndag. "Mor, du menar väl inte att Erik måste gifta sig med den där?" Ariana log mot den surmulnade Briañna. "Jo, men visst menar jag det. Erik borde skatta sig lycklig. Hilde är en vacker kvinna från en högbördig släkt. De tär ett starkt bröllop." sade Ariana och log mot sin dotter. "Drottning Ariana, jag förstår vad ni ser i Hilde men Briañna känner sig nog lite för upprörd just nu tror jag." Ariana log sockersött mot Jonna, "Jag förstår det, Erik är hennes favoritbroder och just nu befinner han sig inte i säkerheten av norrs gränser. De tär tufft. "Sluta! Erik mår bra! Jag vet att han mår bra! Det är du som är tokig!" gallskrek Briañna plötsligt i ett vresigt raseriutbrott. "Briañna, sådant uppförande du har. Gå genast till sin sängkammare tills du kan uppföra dig som en dam!" Briañna morrade uppgivet och surt. Jonna tog hennes hand och Ariana nickade åt dem båda innan hon bestämt gick ut till sin trädgård. Hon andades in den klara nattluften och suckade djupt. försäkrade sig om att där inte fanns några andra i trädgården och blåste i en liten vissla, för högt ljud kom för att någon människas okänsliga öron skulle kunna höra den. Det tog inte många minuter innan en hök kom flygandes med illfart. Ariana höll upp sin arm och den landade mjukt. runt benet fanns en papperslapp och Ariana tog den. Hon öppnade upp den och läste dess innehåll. Erik funnen av generalerna. Är vid Östs gräns. Oklart vad de tänker. Söderländska generaler bakom oss. Order ers nåd? Lappen fick Arianas mask att haverera för en kort stund. hon visste det, Hllìn och Nordman hade brutit löften och vägrat en direkt order. Något hon förväntade sig av Hllìn men inte nordman. Ariana drog några djupa andetag. "Om de tror att de kan komma undan så lätt har de fel. Det enda sättet att få hem honom verkar vara att ta till blodiga metoder..." Arianas röst var isande kall och fylld till översvämningskanten med ilska. Hon knöt sin näve så att papperslappen knastrade. I sitt privata torn drog hon fram papper och bläck. ilska kokade inom henne och hon skulle inte låta Norr falla under hennes vakt. hon hade slitit för hårt och för länge för att låta kungadömet gå i blindo kring detta. blandning mellan de olika raserna var farligt, farligare än vad somliga verkade förstå. Det kunde få ödesdigra, världskorsande konsekvenser. Krossa hoppet. Få kvinnan mördad, plågsamt, men få det att se ut som om det var söderlänningarna. Krossa hans hopp om en framtid i Öst. Nu. Pennan hade ilsket rispat mot pappret och när hon rullade ihop det kändes det som om något lättat från hennes bröst. Hennes son skulle komma hem, om hon så skulle krossa honom för att uppnå det. Ariana skyndade ner till trädgården där höken väntade, hon band pappret och skickade iväg den. Det skulle inte ta lång tid för fågeln att nå hennes privata spioner. Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer: De hade ridit länge, med bara enstaka stunder av vila för djuren så de kunde dricka vatten. Allt eftersom de närmat sig gränsen till Öst hade miljön börjat skifta. träden blev högre med bredare stammar. Marken blev snårigare och stora buskar växte överallt med stora löv. Från träden hängde lianer och barken var len till skillnad mot barken i Norr som var sträv och knagglig. Erik suckade till och knäckte nacken åt båda hållen. Han kände sig lite stel och slö. Ovanför stod månen högt och himlen var alldeles klar. temperaturen hade höjts och luftfuktigheten var högre. Erik gjorde plötsligt halt. Han stirrade rakt fram. Gränsen för Öst låg bara ett tjugotal meter längre fram och när de korsar den så skulle de officiellt vara i okänt territorium med nytt folk, nya seder och andra lagar än de som de alla var bekanta med. Det hela blev plötsligt otroligt påtagligt. De skulle träda in i Öst och helt överskrida de grunder som satts för tusentals år sedan. Erik kunde inte slita blicken från den raka längan utav träd framför dem som odlats fram för att ge gränsen en tydlighet och absoluthet. Arya skulle var utsatt i det nya området och det fick Erik att känna obehag, en önskan om att de inte behövde ta sig över dit men samtidigt så var det deras enda chans just nu. Speciellt med de andra generalerna bakom sig. Spoiler: Tryck här för att visa! 14 sep, 2017 16:38 |
Kallamina
Elev |
Arya - Gränsen till Öst
Naturen omkring dem skiftade då de närmade sig gränsen till Öst. Fuktigheten i luften och den högre temperaturen påminde Arya mycket om klimatet i Söder. Hennes breda kunskap inom botanik hjälpte henne även att känna igen många växter och träd omkring sig då de red förbi. När hon andades in den friska regnskogsluften kändes det nästan som om hon var tillbaka i den jättelika palatsträdgården i Hamathya Mahal. Men ljudet av tjugofyra Letoyanska hovar påminde henne om att så var inte fallet. När Erik stannade en bit framför trädgränsen red Arya upp vid hans sida och betraktade det samma som han. Oros rynkan i hennes panna uppenbarade sig ganska snart då hon tänkte på hur nära dem var det främmande landet på andra sidan gränsen. "Jag har aldrig varit utanför Söders gränser förut." sade Arya plötsligt utan att titta på Erik. Hennes ord var sanna. Hon hade aldrig satt sin fot någon annan stans än i det Söderländska riket. Eftersom hon så många gånger fått lida för att hon gått utanför palatsområdet hade Arya mest hållit sig inne under större delen av sitt liv. Den längsta resa hon någonsin gjort tidigare var till slagfältet under Det Röda Kriget. Den längsta tid hon varit borta från palatset tidigare var när hon var mycket liten och bodde tillsammans med sina biologiska föräldrar i hamnstaden längst ner i Söder. Visst hade hon följt med sin moster på besök till andra söderländska städer och byar men dem resorna skedde väldigt sällan och bara under en kort tid med hög säkerhet. Arya sträckte på sig lite på Dayas rygg. Hon kände sig lite rädd för att passera gränsen men samtidigt kunde hon knappt bärga sig från att göra det. Att passera gränsen skulle verkligen bli en tydlig början på hennes framtid tillsammans med Erik - något som ingen rädsla i världen kunde avskräcka henne ifrån. Parvati - Helarnas salar i Hamathya Mahal Det tog inte lång tid för Parvati att bli undersökt av Layan. Efter att ha fått gapa medan helaren kikade ner i hennes hals, ge ifrån sig olika ljud och tagit ett antal djupa andetag kunde hon konstatera att tjänarinnan inte hade något att oroa sig för mer än kanske lite hals ont de närmaste dagarna. Parvati hade glatt nickat, tackat Layan för hennes hjälp och var precis påväg att gå då helaren frågade henne något hon nästan glömt. "Men hur var det med dina hallucinationer då Parvati?" "Åh, just det dem!" Parvati vände sig om och gick tillbaka till Layan, "Jo, själv tror inte att det var några hallucinationer, men mäster Mukerji och Kai, vakten, säger att det var det." Layan rynkade pannan. "Hur menar du då? Vad var det dem tror att du fantiserat ihop?" Parvati satte sig på undersöknings mattan och började berätta; "Jo, när fången försökte kväva mig så hörde Kai det och rusade in, men, som jag minns det, så vågade han inte göra någonting för att rädda mig, utan istället rusade det in en slavinna och slog ner fången." Parvati snurrade en lock av sitt hår runt ena fingret, "Kai minns inte att det var någon slavinna som kom in och mäster Mukerji tror inte det heller, men senare, när jag var utanför cellen och väntade på att någon skulle komma och säga vad som skulle göras därnäst, så kom flickan och kollade ifall jag var okej, vilket mäster Mukerji och Kai inte tror på." Layan såg både orolig och förbryllad ut efter att Parvati talat klart. "Säg mig Parvati, vem var slavinnan? Sade hon vad hon hette? Hur såg hon ut?" Layans röst var helt annorlunda än tidigare, den lät inte lika honungslen utan mer stressad och orolig. "Hon hade väldigt långt hår, gick nästan ända ner till vaderna, såg ut att vara runt trettio år gammal, om jag inte minns fel hade hon en månskärva i pannan och så sa hon att hon hette Mayya." Då Parvati uttalade slavinnans namn flög Layan hastigt upp från sin sittkudde på golvet. Parvati höjde på båda ögonbrynen. "Är något på tog Layan?" Layan skakade hastigt på huvudet samtidigt som hon drog upp Parvati från marken. "Nejdå, nejdå Parvati." sade Layan samtidigt som hon började dra med sig Parvati ut från helarnas salar, "Allt är som det ska." Då Parvati förvånat stod i dörröppning och precis var påväg att fråga Layan vad det var frågan om fick hon en liten puff av helaren ut ur rummet samtidigt som denna sade; "Om du ser mer av May-...dessa hallucinationer kom genast till mig, okej?" Parvati blinkade. "Okej... men va-" Layan slängde igen dörren mitt i Parvatis mening och lämnade tjänarinnan ensam i korridoren utanför. Layan - Helarnas boningar på Hamathya Mahal Så snart hon stängt igen dörren efter Parvati nästan sprang hon genom helarsalarna till sitt privata rum i helarnas bostäder. Snabbt letade hon igenom lådor och förvars utrymmen efter bläck, penna och pergament. Så snart hon funnit de tre olika föremålen satte hon sig vid ner vid sitt skrivbord och skrev hastigt ett brev adresserat till sin svägerska, Leela Nayar. Hon läste igenom det en gång innan hon rullade ihop pergamentstycket och fäste det runt en av sina brevfåglars fötter. "Hitta Leela." viskade hon i fågelns öra och skickade ut den genom ett fönster i rummet. 16 sep, 2017 11:57
Detta inlägg ändrades senast 2017-11- 1 kl. 21:27
|
Nordanhym
Elev |
Erik - Gränsen mot Öst:
Erik hörde hur Arya kom upp bredvid honom. "Jag har aldrig varit utanför Söders gränser förut." sade hon plötsligt och Erik tittade ner på henne bredvid sig. Men hon tittade inte på honom, den där söta lilla rynkan i hennes panna uppenbarade sig och Erik förstod att hon, liksom han själv, var lite tveksamt till att korsa gränsen. Inte på så sätt att de inte skulle göra det men på så sätt att det var helt nytt för dem i Öst. Nästan. Erik andades ut och såg på gränsen. Han hade korsat den en gång. Ett par meter enbart. När han var en ringa pojke på bara 9 år. Det hade varit med hans fader, för att genomföra ett möte med Ledaren för Osianerna, Ameenia. Hon var den nya ledaren för Osianerna efter att den gamla ledaren mist sitt liv. Kungen av Norr hade därför sökt sig dit för att åter införa den fredligheten som rådde mellan de två rikena. Erik mindes Ameenia med en viss säkerhet. hon var en lång, vacker kvinna med stort burrigt hår och djupa ögon. han kunde inte minnas mycket av mötet men att hans fader kände en ännu större trygghet i den nya ledaren rådde det inga tvivel om. Men den tanken sjönk Eriks axlar en smula i hopp om att Ameenia fortfarande var ledare, i hopp om att inget hänt den senaste tiden som de varit på rymmen. "Öst är vår chans. Om vi kan komma till en fredlig lösning med Osianerna så har vi en ärlig chans." sade han och fäste sin blick på Arya för en kort sekund. "Freja, Wilheim." De båda generalerna red fram, "detta måste ske fredligt, lugnt och stillsamt. Inget smygande, inget lurande. vi måste vara ärlig från början. Osianerna, i Öst överhuvudtaget, är ärlighet och sanning -oavsett hur obekväm den må vara - av stor vikt." Freja och Wilheim nickade mot honom och Erik vände sig till Arya. "Arya, är du redo?" frågade han med ett stillsamt ansiktsuttryck. 16 sep, 2017 14:53
Detta inlägg ändrades senast 2017-09-17 kl. 18:19
|
Kallamina
Elev |
Arya - Gränsen till Öst
"Öst är vår chans. Om vi kan komma till en fredlig lösning med Osianerna så har vi en ärlig chans." Aryas rynka i pannan blev något tydligare efter Eriks ord. Om de kunde komma fram till en fredlig lösning med Osianerna - Arya var inte så säker på att det fanns särskilt stora chanser för det. För Letoyanerna kanske, men inte för henne. Öst och Söder hade varit mycket fientliga, rent av hatfulla, mot varandra de senaste tvåtusen åren. Ingen visste egentligen hur konflikten hade börjat, men alla visste att freden var mycket bräcklig mellan dem. Värre än den mellan Norr och Söder. För bara tjugo år sedan, då Arya var tjugoåtta, hade en grupp Osianer som passerat några meter över gränsen anklagats för spioneri och alla utom en avrättats i huvudstaden fem dagar senare. Kungen hade själv gett order om deras halshuggning och Arya tillsammans med kungafamiljen hade själv sett på när det hände. Till Öst hade man skickat tillbaka offrenas huvuden som en varning om vad som skulle ske ifall samma sak hände igen. När Arya tänkte på det verkade det nästan som ett under att det inte var krig mellan de två folken i detta nu. "Freja, Wilheim. Detta måste ske fredligt, lugnt och stillsamt. Inget smygande, inget lurande. vi måste vara ärlig från början. Osianerna, i Öst överhuvudtaget, är ärlighet och sanning -oavsett hur obekväm den må vara - av stor vikt." de två generalerna nickade och Erik vände sig till Arya. "Arya, är du redo?" Arya skakade av sig det hon tidigare tänkt på och nickade mot Erik. Men även då hon försökte kunde inte dölja orosrynkan i pannan. 17 sep, 2017 13:19
Detta inlägg ändrades senast 2017-09-17 kl. 19:45
|
Nordanhym
Elev |
Erik - I Öst:
Erik manade på Frigga och de gick långsamt mot gränsen. Det fanns en öppning mellan två utav träden, precis tillräckligt bred för att låta dem passera en efter en på ett led. Erik red först. "Arya, rid nära mig." sade han med ansiktet riktat framåt. Det var ingen fråga. Han kunde inte se bakåt, gränsen till Öst var oftast väl bevakad och det vore underligt om de tog sig in i Öst obemärkta. Men än så länge gick allt bra. Erik hade tagit sig mellan träden och stannade lite vid sidan för att vänta in Arya, hela tiden sökte han av området efter rörelser, eller mörka gläntande ögon. Men, han kunde inte se något. Föga förvånande, om Osianerna inte ville bli sedda av utomstående så blev de inte det. De var experter på smygande och att gömma sig. Erik mindes hur stora träden hade tett sig för honom första och enda gången han varit i Öst tidigare. Hur de liksom tornade sig över en och det kändes som om de försökte fånga en. Nu kändes de gigantiska träden inte skrämmande, mer beskyddande faktiskt. Som om det hade skett en förändring i riket. Spoiler: Tryck här för att visa! 17 sep, 2017 18:25 |
Kallamina
Elev |
Arya - I Öst
"Arya, rid nära mig." Erik hade inte behövt säga något. Arya såg till att hålla sig så nära honom som möjligt. Dayas mule snuddade nästan i Friggas svans när hon och Arya red mellan träden in i Öst. På andra sidan gränsen kändes något annorlunda. Det var egentligen ingen större skillnad mellan naturen på den Östra sidan och den Södra, men det var en annan känsla. Något inom Arya tycktes ändras i det nya riket. Träden på den här sidan av gränsen stod inte på Garudiernas sida. Dem kunde lätt dölja vem och vilka faror som helst. Växterna här skulle inte bli lika lätta att kontrollera och trots den rika beväxtligheten kunde Arya känna att Den Gröna Magin inom henne inte var lika stark här. Den hade liksom inga rötter på samma sätt som i Söder. Då de ridit och gått genom det Garudiska riket hade Arya hela tiden kunnat känna ett band till jorden och växterna som levde där. Ett band som genom hennes Gröna Magi hållit henne och naturen nära varandra. Men nu, så snart hon tagit sig genom trädgränsen var bandet märkbart svagare. Växterna här svarade inte alls på samma sätt av vilja till Den Gröna Magin så som dem gjort i Söder. Det ända som höll ihop dem och Arya nu var just att dem var växter och inget annat. Här var det märkbart en annan typ av magi som härskade och som växterna var lojala till. Arya styrde Daya till att ställa sig så nära Erik och Frigga som möjligt under tiden generalerna tog sig genom passagen. Aryas knä rörde vid Eriks smalben innan hon nöjde sig med avståndet mellan dem. Hans närhet var på ett sätt betryggande. Vad som än lurade i mörkret mellan trädstammarna och hur svagt hennes band till naturen än var i Öst, så hade hon Erik. Och deras bandet hon hade till honom kunde aldrig bli försvagat. Spoiler: Tryck här för att visa! 18 sep, 2017 08:16 |
Nordanhym
Elev |
Erik - I Öst:
Arya stod så tätt intill honom att hennes knä rörde längst ner vid hans smalben. Det var betryggande att ha henne så nära. Inte för att han kände rädsla för sitt egna skinn, nej. För att Öst inte var en plats för en Garudiska och hon var i stor fara bara genom att beträda landet. Erik var akut medveten om var enda rörelse som försiggick framför honom och runt omkring id et närliggande landskapet. hans vy var blockerad av den täta växtligheten och de breda stammarna. Freja och Wilheim radade upp sig bredvid, Freja stod tätt inpå Arya och Erik kunde tänka sig att Arya inte var helt emot det. Mellan Freja och Osianer så var Freja det uppenbara valet i situationen de befann sig i. "Okej, vi rider framåt, in en bit." sade Erik med stram röst och något kallsvettiga händer. Han gav inte de andra så mycket som ett ögonkast, han hade inte tid för det. Ett ögonblick var allt som Osianerna skulle behöva. Men Freja talade till honom, "Tinke jo dat se ús prate litte foardat se ús libje?" ( "Tror du att de låter oss tala innan de tar våra liv?" ) Hennes röst var låg och hon talade på deras modersmål istället för Bayriska. Erik gav henne ingen blick men talade till henne i lågmäld och stillsam ton. "Ik wit it net. Mar ik hoopje dat se sa fiellik binne as se wiene en begripe dat wy in reden hawwe om yn har keninkryk te wêzen." ( "Jag vet inte. Men jag hoppas på att de är lika förnuftiga som de tidigare varit och förstår att vi har en anledning till att vara i deras rike." ) Freja tycktes vara okej med det svaret då hon inte sade något mer. De red en bit framåt, förbi fyra rader av stammar. Frigga frustade lite, hon tyckte inte om underlaget i Öst. "Sch, såja." Erik strök hennes hals, löven rasslade från vinden, "Arya, håll dig ära." påminde Erik men han hann inte mer än att yttra orden innan höga krigsrop hördes från ovan dem. "Halilili!" Erik greppade Friggas man då hon stegrade sig för det plötsliga ljudet. Efter det hända allt så fort. Fem kvinnliga krigare, långa som trädstammarna och endats skylda i skynken, pälsar och en del smycken, alla bärandes vapen av olika slag hade omringat dem i smyg. Osianernas krigskunskaper och utsträckta kunskap i kroppshantering var obestridlig och alla på Bayrios var medvetna om det. Där Letoyanerna hade övertaget i ren, rå styrka hade Oasinerna övertaget i list, smidighet och hastighet. De blev ordentligt överrumplade. En krigare hade dragit ner Erik i sitt hopp från trädkronan på marken, Freja och Wilheim slets av sina hataris bakifrån av två smygande krigare och Arya hade greppats utav den kortaste utav de fem krigarna. De låg alla med ansiktet nedtryckt i marken och krigarnas vikt på ryggslutet. "Arya!" Erik försökte kämpa sig loss från krigarna men av de fem så hade han två på sig medan alla andra hade en var. De såg uppenbarligen honom som det främsta hotet fysiskt. Hans ansikte trycktes ner i växtligheten och det var svårt att andas då marken var fuktig. "Mfgfhf..." han försökte tala men det gick inte. Allas ben bands ihop med armarna. Sedan bands Freja ihop med Wilheim medan Erik fick två snaror om sin hals. Arya hade de bundit så hårt att hon skulle bli tvungen att bäras utav krigarna. Det kokade i Erik och han gjorde allt för att slita sig loss, men nästa gång han försökte kalla på Arya fick han, tillsammans med alla andra, en munkavel som spändes så hårt att det kändes som om kinderna skulle spricka upp i mungiporna. "Kwa kiongozi!" ( "Mot ledaren!" ) sade den största av de fem krigarna medan hon höjde sitt spjut. Erik svor för sig själv, hans mästare hade påtryckt flertalet gånger att han borde studera Osianska med mer styrka och kraft. Han förstod bara några få uttryck och vad än krigarna sade var de tinget han kunde urskilja. "Wahalili!" "Wahalili!" "Wahalili!" utropade de en efter en och Erik visste vad det var, det var ett framstegsrop, ett läte som signalerade att de hade vunnit - men även ett läte som kunde signalera glädje. Erik kände sig illa till mods och när han äntligen lyftes upp från marken vek han blicken rakt mot Arya som hängde som ett animaliskt byte över en utav krigarnas axlar. Han ville slita sig loss men i samma sekund som han höll på att bryta ut i sprint mot Arya drogs snarorna runt hans hals åt och de grävde sig in i skinnet på ett vedervärdigt plågsamt sätt. "Mffhhuhgh!" han ville vråla ut men inget kom. ilskan kokade och samtidigt spred sig rädslan för att Arya skulle separeras från honom. Håll ut, håll ut, lugn, stilla. Låt dem inte sära på er. Låt dem inte sära på er. tänkte han samtidigt som han reste sig stelt från marken och snarorna lossnade tillräckligt för att han skulle kunna andas ordentligt. Freja hade tydligen kämpat vilt, hennes ansikte var svullet på höger sida och det började bli lite blått. Wilheim hade ett sår i skallen, troligen från hans fall från hatarin tidigare, som blödde. Erik försökte se Aryas ansikte men hon var vänd på andra hållet. Han ville springa till henne, skära loss henne, slå ner kvinnan som med ett hånleende bar på Arya. Erik såg rött, men samtidigt var deras enda chans att han behöll sitt lugn. Att skada Osianerna skulle resultera i deras dödsdom rakt där på plats. De skulle vara chanslös uppbundna sådär. Någon petade på honom i ryggen med något vasst, Erik började stega framåt. Alla började stega framåt och till Eriks förtret fick han inte beskåda Aryas ansikte. Att hon behandlades som ett djur var ett dåligt varsel. Ett riktigt dåligt sådant. 18 sep, 2017 13:52 |
Kallamina
Elev |
Arya - I Öst
Arya hade aldrig tyckt särskilt mycket om Freja precis men hon var tvungen att erkänna för sig själv att då Letoyanskan red upp tätt intill henne kände hon sig något mer trygg än när den sidan var blottad. "Okej, vi rider framåt, in en bit." Arya såg på Erik men han såg inte tillbaka på henne eller någon av de andra. Hans röst lät spänd och vaksam. Den talade om att han var på sin vakt och uppmanade de andra att göra detsamma. Arya vände blicken framåt igen och spanade in bland trädstammarna. Än så länge verkade allt lugnt. "Tinke jo dat se ús prate litte foardat se ús libje?" "Ik wit it net. Mar ik hoopje dat se sa fiellik binne as se wiene en begripe dat wy in reden hawwe om yn har keninkryk te wêzen." Arya förstod inte ett ord av vad Freja och Erik sade till varandra. Men hon sade inget om det utan manade istället på Daya att lugnt följa efter Erik och Frigga. De hade inte tagit mer än några steg då Erik påminde Arya om att hon skulle hålla sig nära honom. Han hade ännu en gång inte behövt säga något, Arya red så nära inpå hon bara kunde. Öst skrämde henne, långt mycket mer än Ingenmansland. Bara att vara där var livsfarligt för henne och ju längre in i landet dem kom destå mer började Arya tänka att det kanske varit en dum idé att resa till Öst. Hon svalde. Ett kusligt illamående hade lagt sig i hennes mage och strupe. Om det orsakats av rädsla, spänning, stress, alla dessa tre faktorer eller något annat var oklart för stunden. "Halilili!" Arya flämtade högt då hon hörde ropet. Hennes blick sökte febrilt runt om kring sig för att se var ifrån överfallet kom. Hon hann se både Erik, Freja och Wilheim dras ner ifrån sina hataris innan hon försent insåg hon att attacken kom ovan ifrån. Hon skrek då hennes egen anfallare omilt fick tag i hennes hår och drog ner henne från Dayas rygg. Hon landade hårt med huvudet före ner i marken och tappade andan. Någon tycktes stå eller sitta på hennes ryggslut och tryckte ner hennes ansikte i jorden. Överfallaren hindrade henne från att få någon luft. Arya kämpade allt hon hade för att komma loss, få upp ansiktet ur marken och kunna andas igen, men det var omöjligt. Det hade nästan varit lättre att flytta ett berg med lillfingret. Hela hennes kropp bands ihop i ett litet svep medan hon fortfarande hade ansiktet nedpressat i jorden. När Aryas ansikte äntligen vändes uppåt och hon kunde andas igen var repen så hårt åtdragna om hennes hand- och fotleder att hon kunde känna blod sakta rinna ner för fingrar och tår. Fötter och händer var inte det ända som blödde, då Arya dragits av Daya hade näsan varit det första som tog smällen från fallet. Det smärtade i den och smaken av blod tog inte lång tid på sig att ta sig ner till hennes mun. Blod var inte det ända som fördes till hennes mun. En munkavel, antagligen doppad i något vedervärdigt med tanke på smaken, drogs åt mycket hårt i hennes mun och kring hennes huvud. Det plötsliga föremålet i henne gjorde det återigen svårt att andas och illamåendet hon känt tidigare förstärktes kraftigt. Arya ville skrika och vråla men det ända ljud hon kunde ge ifrån sig var ynkliga morranden och häftiga flämtningar. "Kwa kiongozi!" "Wahalili!" "Wahalili!" "Wahalili!" Arya förstod inte något utav vad Osianerna sade. Hon kunde inte deras språk, men med tanke på vad som just hänt var det inte svårt att gissa vad de ropade. Helt plötsligt, utan minsta förvarning, riktigt slängdes Arya upp på axlarna utav en av Osianerna. Hon gav ifrån sig ett halvkvävt rop samtidigt som det hände och kunde känna hur innehållet i hennes mage vändes upp-och-ner. Med stor ansträngning lyckades hon hindra en kräkning från att komma upp ur strupen. Trots allt detta, var det inte förens hon förstod att Osianerna tänkte bära henne som ett jaktbyte, ett djur, över axlarna som hon på riktigt kände sig förolämpad. Hon var minst av alla i sällskapet. Definitivt den svagaste och lättaste att göra vad man ville med, ändå behandlades hon värst och med den absolut hårdaste surrningen. Hon försökte åla runt på Osianskans axlar, protestera mot den kränkande behandlingen och kämpa sig loss. Men det var lönlöst. Hennes små protester resulterade bara i att Osianen som bar henne irriterat skakade om hennes lilla kropp eller drog henne i håret för att hålla henne stilla. Då de började röra på sig märkte Arya mycket snart att den som bar henne skumpade och kastade runt henne på sina axlar mycket mer än vad som egentligen var nödvändigt. Inte nog med att det var mycket obekvämt, skumpandet resulterade också i att illamåendet blev värre och värre för varje steg Osianen tog. Om Arya inte släpptes ner snart var hon helt säker på att spyan inte skulle gå att hålla tillbaka så länge till... 18 sep, 2017 19:36 |
Nordanhym
Elev |
Erik - I Öst:
Erik såg hur Arya behandlades som ett simpelt bytesdjur, fast grymmare. Det kokade inom honom. De hade ingen rätt att göra så. Ingen rätt alls. Han försökte lirka sina band men det fick enbart de sträva repen att gräva sig in djupare i hans skinn, knyta knutar kan de... Erik kämpade med ilskan som enbart växte inom honom, likt en storm ute på havet. Han försökte rannsaka sin hjärna efter alternativ. Men det bästa alternativet var att behålla sitt lugn och se till att de fyra inte splittrades. Det var faktiskt det enda alternativet. Det gjorde Erik än mer ursinnig. Snaran runt hans hals drogs åt när kvinnan framför ryckte till för att f honom att gå fortare. men med benen bundna till hans händer och en lina mellan fötterna som begränsade steglängden var det svårt att gå fortare i den oförlåtliga terrängen. Tre Letoyaner, en Garudiska - ledda, bundna och under kontrollen av fem Osianer genom Östs ofantligt överdimensionerade skog. Allt eftersom de gick blev krigarna mer och mer uppspelta. De började ge ifrån sig sina glädjerop igen, högre och högre. Erik försökte skanna omgivningen, minnas rutten, hålla koll på Freja, Wilheim och Arya samtidigt som han försökte läsa av krigarna och deras kroppsspråk. men det gav honom inget. "Wahalili!" utropade den störste av de fem krigarna, hon med det svarta håret i långa stela flätor. "Wahalili!" ekade de andra fyra efter henne. Det fick Erik att vara på helspänn. Han förstod att de närmade sig platsen dit de höll på att bli förda. Vilken plats det var var ännu osäkert men han gissade på Osianernas ledare. Erik frustade, nästan, mungaveln var i vägen och den började bli fuktig från hans saliv vilket begränsade mängden luft han kunde få in. Den fuktiga luften hade fått hans näsa att bli rinnig så att andas genom den var nästintill omöjligt. Att behandla oss såhär... Behandla min Arya sådär. Jo tack, fredligt, rationellt folk det här. Erik var båda arg och rädd, på samma gång, adrenalinet pulsade omkring inom honom och han bad en tyst bön till det övernaturliga om att de skulle vara på hans sida och åtminstone se till så att Osianerna gav dem en chans att tala. Spoiler: Tryck här för att visa! 19 sep, 2017 11:14 |
Kallamina
Elev |
Arya - I Öst
Skumpandet fortsatte. Illamåendet blev värre. Smärtan i hand- och fotleder blev värre. Smärtan i näsan blev värre och situationen såg hopplös ut. Arya försökte hålla koll på att Erik och de andra Letoyanerna fortfarande var med henne men hon kunde knappt se något då håret skylde hennes ögon. Istället försökte hon lyssna och räkna fotstegen från de andra. Men det var mycket svårt, sällskapet gick i otakt och terrängen gjorde det inte precis lättare. Men Arya var ändå ganska säker på att Letoyanerna fortfarande fanns där. Hon tyckte sig kunna höra Erik och Wilheims tyngre steg och tänkte att hon borde märkt ifall Osianerna särat på sina fångar. Undertiden de gick - eller i Aryas fall, blev burna - började Arya känna sig mer och mer stressad. Att Osianerna började med sina rop igen var inte precis lugnande heller. Hon undrade vad som skulle hända när dem kom fram. Skulle de låsas in någonstans? Förhöras? Torteras? Dödas? Tankar på hemska saker som kunde hända Arya och Letoyanerna smög sig genom Aryas sinne. Med tanke på Garudiers och Osianers relation och hur Arya behandlades av sina förövare såg hennes öde mycket mörkare ut än de andras. Arya mindes vad som hänt den sista Osianen som för tjugo år sedan korsat gränsen till Söder. Eftersom hon hade varit en kvinna fick hon inte avrättas på samma sätt som de andra. Kvinnor och kvinnliga fångar i Söder som dömts till döden straffades nämligen inte som de manliga. Eftersom man ansåg att kvinnor hade ett annat typ av band till den heliga gudinnan Garudi, alla Garudiers stammoder, var det förbjudet att avrätta dem förhand. De måste dö naturligt, när gudinnan själv ville det. Därför hade den Osianska gränsöverträdaren spärrats in i en mörk fängelse cell som inte öppnades på åtta månvarv. Därinne tvingades hon att svälta ihjäl helt ensam utan något ljus eller ens ett fönster. Då man öppnat cellen igen för att se om domen fallit låg kvinnan död på stengolvet, smal som ett benrangel och med ett plågat uttryck i ansiktet. Hennes kropp hade bränts och askan strötts ut i Ingenmansland för att vanära henne och hennes familj. Till Öst sade man inte ett knyst om kvinnans öde. Kanske var det för Arya för tillfället. Om Osianerna inte visste om den grymma behandling Söder utsatt en utav dem för tidigare kanske hon hade en lite större chans att klara sig helskinnad ur den nuvarande situationen. Under hela färden bad Arya tysta böner i sitt huvud till de tio viktigaste gudarna man tillbad i Söder. Hon bad inte bara för sig själv utan även för Erik, Freja och till och med Wilheim. Bönen blev allt mer stressad ju längre tid som gick och ju högre Osianernas rop blev. Spoiler: Tryck här för att visa! 19 sep, 2017 22:24 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > ~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Du får inte svara på den här tråden.