Prs tippest & JustAFriend

Elliot satt där ett bra tag innan någon dök upp. Tur att han hade sin dator med sig. Han påbörjade en ny so-uppsats. Cole och Adam kom in i salen. Ja, det hörde Elliot bara genom att lyssna på stegen. De var definitionen av muskelknuttar. De var dessutom svinlånga. 190 cm, minst. De var som jättar i jämförelse med Elliot.
"Hej", de nickade till svar. De var också seniorer och de delade en del klasser. De var inga han ville dela grupprojekt med men de tycktes ha någon form av respekt för honom. Trots att de troligen typ kunde kasta honom på marken utan att ens anstränga sig. Så de kanske han någon form av respekt med. Kanske. Ytterligare två sportisar gjorde entré. Hej. Hej. Nu började det hela bli lite stelt. De satt där och stirrade tomt på varandra. De alla var stora och biffiga. Det var verkligen 'finn ett fel'. Det kändes lite som att de var fyra kannibaler och Elliot var deras byte.
Dörren öppnades återigen. Någon betydligt mer otippad klev in. Sebastian. Elliot mötte hans blick. Fastna inte. Fastna inte. Fastna inte. Elliot stirrade ner på datorskärmen igen.
"Ehh, är alla här då?". Tystnad. Två nickningar.
"Bra, då kanske ni typ kanske kan förklara varför jag är här? Berätta om projektet", blicken fastnade återigen på Sebastian. Slutligen plussade Elliots hjärna ihop en plus en. Han tittade runt på de andra personerna runt bordet. Det var dem på bilderna, eller hur? Fan. Han kände hur kinderna hettade till. Ville han ens veta. Troligtvis inte.

Elliot tittade på Seb. De tittade på varandra. Det kändes så jävla bra, men jävlight jobbigt ändå. Hur skulle de någonsin klara av att bara vara vänner? Seb, ta dig i kragen. Vänta lite med det där. Inte än. Sen.
”Vi har gjort en asfet kalender”, svarade Adam, den biffigaste och längsta killen i rummet. ”Eller ja, det var vår idé. Sebbie Seb gjorde den.” Seb vände blicken mot Adam. Sebbie Seb? Inför Elliot? Åhnej. Pinsamt pinsamt. Varför lät han dem kalla honom för Sebbie Seb? Klart som fan att de skulle kalla honom de inför Elliot också!
”Alltså själva idén var att sälja den och samla ihop pengar till skolan”, sa Fred sedan. Bra. Fred pratar. Han var inte den vassaste kniven i lådan, men vassare än resten av sportfånarna. Mycket vassare. ”För du vet, allting suger här.” Seb flinade. Inte för att det var så jätteroligt egentligen, och det var hundra procent sant, men det lät lite roligt ändå. Freds tonfall och allting.
”Och vi såg liksom en annan skola där de hade tagit bilder på idrottskillarna, liksom nakna, och gjort en kalender av det. De tjänade sjukt mycket på dedär”, fortsatte Fred efter att ha tittat frågande på Seb. Okej, dålig idé att flina. Fred ville inte låta dum och om Seb flinade så trodde han att han sa något konstigt. ”Så vi bara, fine det kan vi med göra, men vi ville inte kopiera deras idé rakt av så vi lät Sebbie Seb här rita av oss istället.” Sebs blick vandrade från Fred till Elliot. Bollen låg nu hos honom; skulle han godkänna det eller inte?

Sebbie Seb. Elliot kunde inte låta bli att dra lite på mungiporna. Speciellt när han såg Sebastian mindre roade uttryck. Han fortsatte lyssna. Han insåg ganska snabbt att det var typ som han misstänkt, fast värre. Lite mycket att ta in. Han ifrågasatte snabbt vad han gjorde med sitt liv. Efter några sekunder av samlande av tankar försökte Elliot sammanfatta det hela.
"Okej, så om jag förstått det hela rätt så ber ni nu mig om tillstånd för att ni ska få tjäna in pengar till skolan genom att sälja nakenbilder?", han hoppades att de skulle förstå hur absurt det hela var. Reaktionen var inte den han önskade. Den stora majoriteten i salen verkade tycka det var fullt rimligt.
"Och som jag hoppas att ni förstår så skulle det innebära att jag skulle behöva framföra det här förslaget till rektorn". Elliot visste inte hur han skulle ta det hela vidare. Han rodnade av bara tanken på att ta upp det med 60+ damen med gräsmattor i fokus.

Fan. Det lät jävligt dumt. Seb tyckte inte om att medverka i helt dumma saker. Han försökte i alla fall verka lite intelligent. Fan fan fan. Dåligt intryck. Dåligt. Förjävligt.
”Det är faktiskt inte helt naket”, kontrade Fred och tog fram en av teckningarna som Seb lagt framför sig. Med motivet neråt, förstås. ”Sebbie ritade blommor framför kukarna, så jag tycker inte det borde räknas som nakenbilder. Titta!” Han föste fram teckningen, föreställande två killar som inte var närvarande i rummet, till Elliot. Seb tittade generat ner i bordet. Visst hade Elliot redan sett bilderna; men det var pinsammare nu. När han verkligen kunde titta noga. Fan.
”Och vafan, rektorn borde väl bli glad för att vi bryr oss om hennes skitskola”, fortsatte Fred sedan med en nonchalant axelryckning.
Seb tittade fortfarande ner i bordet. Varför hade han ens gått med på hela skiten? Det var jävligt absurt. Hur kunde han glömt bort hur absurt det var? Där hade han spenderat varje lunchrast och flera timmar efter skolan, med att stirra på nakna killar och att rita av dem. Helvete. Elliot måste ju tro att han var helt sjuk i huvudet. Vilket han kanske var, egentligen.

"Jajaja" Elliot, sträckte upp upp händerna i luften som om han ville visa att inte ansvarade för något på bordet. Vilket han ju egentligen inte heller gjorde. Han puttade försiktigt iväg teckningarna. Det här var ingenting han ville stå bakom. Däremot tänkte han på hur mycket tid Sebastian måste ha spenderat på det hela. Och sportgrabbarna hade ju ändå använt deras få hjärnceller och kommit på en idé. Nu verkade det ju som att de i stort sett hade kopierat någon annans men ändå. Skulle Elliot bara förstöra allt? Nej, det ville han inte. Han ville inte heller bli ovän med några i rummet. Speciellt inte när "några" var typ dubbelt så stora som han själv(vad det kändes som). Inte heller när "några" bl.a. var Sebastian.
"Alltså jag vägrar framföra det här för rektorn... Men visst kör på. Som krav har jag dock att ni fixar iordningnågot exemplar av en annan kalender. Typ med blommor eller nåt. Då kan jag registrera det som bildprojekt. Och så försöker ni att inte vifta med de framför lärarna. Deal?" Elliot granskade de närvandes ansikten. De var inte direkt de han litade på mest i världen. Förutom Sebastian då. Men ja, vad fanns det för alternativ?

Leenden bröts ut över sportkillarnas läppar så fort Elliot gick med på det. Seb kunde inte hjälpa utan att le han också. Dock så tittade han fortfarande ner i bordet, så det syntes inte så jättetydligt. Dock så oroade han sig fortfarande för vad Elliot tyckte om honom. Helsjuk, förmodligen. Vilket han nog var också. Inte helt säker, men nästan.
”Jajajaja, det kan Sebbie fixa!” utbrast Adam och reste sig från stolen. De andra killarna gjorde också det och alla delade ut varsin ryggdunk till Elliot innan de lämnade bildsalen. De tittade inte efter sig om Seb följde med, men nåväl. Det var förståeligt. De spelade inte riktigt i samma liga. Inte för att Seb spelade i någon liga överhuvudtaget, men ja.

Försiktigt och långsamt tittade Seb upp på Elliot. Mötte genast de gröna ögonen och tittade direkt undan och tog tillbaka sin teckning som Fred skjutit bort. Okej Seb, du hade en plan. Skärp dig nu. Skärp. Dig. Nu.
Han tittade upp på Elliot igen, mötte de gröna ögonen ännu en gång, och ville genast vika undan blicken. Men han tillät inte sig själv att göra det.
”Alltså, öh, förlåt”, sa han tyst med osäker röst. ”Jag var förjävlig.”

Svaret uppskattades tydligen. Sportkillarna log brett och reste sig hastigt upp. Ryggdunk, ryggdunk, ryggdunk, ryggdunk. Aj, aj, aj, aj. De störtade ut genom salen. Elliot grimaserade lätt. Han var inte van vid ryggdunkningar. Eller någon vänskaplig kroppskontakt för den delen. Inte för att han var van med någon kroppskontakt över huvud taget men ja. Han tittade upp. Sebastian satt kvar. Han mötte Elliots blick men vek snabbt av igen. Det var ju Elliot som brukade vara blyg och undvika ögonkontakt. Var det helt plötsligt omvända roller? Sebastian mötte hans blick igen. Elliot hoppades att han skulle stanna längre. Han hade längtat efter labyrinten.

"Va?", oväntat. Det var ju så Elliot tänkt att han själv varit. Vad hade Sebastian att be om ursäkt för? Visserligen hade ju Elliot blivit sur på honom där på gräsmattan för två veckor sedan men det var ju inte Sebastians fel. Elliot var återigen förvirrad.
"Förlåt för vad?"

Han lyckades hålla kvar ögonkontakten. Eller, lyckades och lyckades. Självs ögonkontakten var inte svår att hålla; det svåra var att hålla den utan att röra honom. Det var jävligt svårt. Det rycktes nästan i benen som han ville resa sig upp och omfamna honom. Sebs blick vandrade ner till Elliots läppar. Den tunna överläppen och den fylliga underläppen. Dålig idé, Seb. Han tittade upp på ögonen igen. Gröna. Han hade fortfarande inte hittat en färgpenna som gav Elliot rättvisa. Han hade inte heller lyckats blanda en färg som kom i närheten av Elliots ögon. Okej, Seb. Det räcker nu.
”Jag var bara orättvis typ”, fortsatte han och pillade nervöst med ärmen på sin vinröda hoodie. ”Alltså jag... Jag kysste dig och sen kom jag på att det var en dålig idé och lyssnade inte på dig när du sa att det inte var det...” Han tyckte fortfarande att det hade varit en dålig idé. Han var fortfarande rädd för att han bara skulle bli en distraktion för Elliot. Men han kunde varit... Snällare. Lyssnat. Inte bara fortsatt med sin skit.

Elliot var fortfarande förvånad. Inte för att han inte trodde att Sebastian kunde be om ursäkt eller att han inte stod för det han gjort. Mer att han inte väntade sig att Sebastian tänkt på det hela eller Elliot för den delen. Dessutom hade ju Elliot helt ställt in sig på att det bara var hans fel. Vad "det" nu än var. Helt ärligt visste han inte helt längre. Han hade liksom tappat tråden bland alla känslor, drama och depressionen. Han visste knappt vad han varit sur för. Hur som helst hade han gått vidare.
"Du, det är lugnt", Elliot log försiktigt men vänligt mot Sebastian. Det såg verkligen ut som att han ångrade sig. Elliot ville bara gå fram och ge honom en tröstande kram(eller vilken kram som helst, Sebastians kropp mmmm, skärp dig Elliot) Verkligen övertyga Sebastian att allt var lugnt. Visst hade han blivit deppig när det väl hände men nu var det verkligen lugnt.

Det var inte lugnt. Hur i helvete kunde det vara lugnt? Seb, lyssna på vad Elliot säger. Lyssna inte efter vad du egentligen vill höra. Elliot sa att det var lugnt, så det är så. Lugnt. Ignorera inte hans ord. Inte igen. Du skulle bara våga, Seb.
”Men öh, du vill vara vänner?” frågade han efter en kort stunds tystnad. Seb hatade sin moral. Fyfan, äcklig jävla moral. Han ville ha Elliot som pojkvän, inte vän. Fan fan fan. Han bröt ögonkontakten när han kände att det blev för svårt att stå emot en ny kyss och tittade istället ner på sina teckningar. Bra Seb, distrahera dig från Elliot genom att titta på en naken Adam. Superbra idé, verkligen. För även fast han hatade det, och även fast han inte hade någon som helst rätt att göra det, så föreställde han sig Elliot istället. Vidrigt, förvisso, men han kunde verkligen inte hjälpa det. Skärp dig Seb! Han kastade oförsiktigt ner teckningarna i sin väska igen. Om någon gick sönder var det väl bara att rita en ny; såklart skulle han då rita av sin gamla teckning. Han skulle inte utsätta sig för det andra fler gånger. Aldrig. Igen. Någonsin.