Elbastian +10 [PRS]

Mm okej, kanske inte den bästa frågan att ställa till en orolig själ. Samtidigt ville han bara förbereda sig själv - och det var väl ändå normalt? Skulle han liksom bli tvungen att vaka över Emmet så att han inte smet ut och gjorde något dumt? Hm, förmodligen inte, han var ändå släkt med Elliot liksom, men samtidigt var han också släkt med sina föräldrar. Good point.
”Menar du festa eller dricka?” frågade han och mötte de gröna ögonen. Förr, som tonåring, hade han avskytt att prata om det här med Elliot. Han hade skämts för han hade känt sig usel som drack och det där. ”För jag gick på min första fest vid typ... Fjorton? Men jag hade inte min första fylla förrän typ sexton tror jag.”

Det där med att Emmet var släkt med sina föräldrar var en viktig sak att ha med i beräkningen. Inte för att han var som dem. Nej, tvärtom. Emmet, om någon, hade fått se drickandets baksida. Vilket förhoppningsvis, och troligtvis, var avskrämmande.
Den där frågan kunde Elliot inte ens besvara själv. Ville han ens veta? Tvek på den nu när han tänkte efter. Det var inte lätt att vara känslig.
”Fjorton?”, upprepade den äldre och bet sig i läppen. Mötte med stora ögon, de smalare, mörka. Herregud.
”Men jag...tror inte det kommer bli nått problem när Emmet kommer hit. Om det var det du tänkte på?”, fortsatte han och pillade lite nervöst med ett par brödsmulor. Som om Seb var den oroligaste i förhållandet. Hah.

Fjorton, kanske femton. Lite på gränsen där kanske? Hur som helst hade han knappt druckit och det var den biten som han antog att Elliot oroade sig över. Inte för att Seb kunde garantera att Emmet inte skulle dricka när han var fjorton bara för att Seb inte gjorde det, men han hade en god känsla. En god känsla som grundade sig fullständigt på det faktum att Elliot var hans bror. Samtidigt så hade han en dålig känsla. En dålig känsla som nog bara dök fram på grund av tankarna som gick i stil med ”tänk så smyger han ut och gör något skitdumt när du har ansvaret för honom?”.
”Jag vet inte”, mumlade han och ryckte lätt på axlarna. ”New York är bara så sjukt mycket större än Albany och tänk så skulle han få för sig att göra något dumt?”

Elliot tog fler tuggor av smörgåsen samtidigt som tankarna fortsatte spinna. Den Emmet han själv mindes och kände skulle absolut inte ge sig ut, ensam, på New Yorks gator. Och absolut inte festa och bli full. Men saker förändrades ju. Och det gick inte heller att utgå från Elliot, för de var trots allt helt olika personer.
”Mm”, mumlade han frånvarande. ”Förut var han ju rädd för vara eller gå någonstans ensam, det borde väl inte ha försvunnit helt?”, fortsatte han och blickade frågande bort mot sambon. Tänk så rymde han och någonting hände och ughhh.

Hade Seb lyckats väcka oron inom Elliot? Hm, det kändes som det. Det kändes inte som att Elliot hade tänkt på Emmett alkoholvanor tidigare. I alla fall inte i samband med lillebroderns besök till New York. Kanske hade det varit dumt att ta upp på en så bra morgon, men äh, han hade nog blivit tvungen att fråga någon gång i alla fall. Det var bara att riva av plåstret, liksom.
”Det borde ju inte gjort det”, svarade han samtidigt som han fortsatte sleva i sig av frukosten. Pillade lite på mobilen för att spela om låten från början igen. ”Men han är tonåring nu, El.”

Ja, den yngre hade definitivt väckt oron inom Elliot. Och det var såklart inte det bästa, men samtidigt var ju den äldre rätt...skör? Han tänkte åtminstone en hel del. Oron var vanlig och det skulle ändå komma förr eller senare. Bättre nu, med Seb som verklighetsförankring, än ensam en sömnlös natt liksom.
Han klunkade ner halva koppen med kaffe. En mild stressreaktion. Kaffe var svinäckligt. Men det gav lite extra energi och utblandat med mjölk blev det uthärdligt. Det kändes som att det ingick i vuxenlivet. Vilket också nyheter gjorde. Därmed plockade även han upp sin telefon och började bläddra igen New York Times’ nättidning. Väldigt pyttigt på en mobilskärm med det var bara att zooma in vid intressanta rubriker.
”Jo, jag vet”, mumlade Elliot motvilligt till svar. Han visste, men det var svårt att acceptera. Att hans lillebror inte var så liten längre. Nej, det var skönare att ignorera.

Seb kunde inte alls sätta sig in i Elliots situation. Att oroa sig för småsyskon, noja över att de växer upp. Hell, Seb var ju det där småsyskonet som hans äldre syskon möjligtvis oroat sig för. Förmodligen inte lika mycket som Elliot oroade sig för Emmet, men ändå. Lite oro väl? Hm...
”Men jag tror inte det är någon fara”, fortsatte han sedan, i ett försök att lugna den äldres nerver. Oklart om det skulle lyckas, dock. ”De flesta tonåringar är ju inte så dumma som man tror och Emmet verkar ändå vara smart, så... Ta det lugnt.” Äh, nu kanske han lät lite dum själv som uttalade sig om Elliots lillebror som att han kände honom bättre. Men strunt samma. Det var viktigt att försöka lugna ner Elliots nerver nu när han skrämt upp honom.

Det var tydligt att den yngre försökte lugna Elliots bångstyriga nerver. Gulligt. Och fint. Men det var säkert irriterande att alltid behöva göra just det, så Elliot försökte bli bättre på att lugna sig själv. Med bristande framgång.
”Ja, det kommer säkert gå bra”, svarade den äldre och nickade bekräftande. Kanske mest för att försäkra sig själv. ”Och annars så får vi lösa det där och då”, fortsatte han. Allt behövde ju faktiskt inte vara helt planerat. Det gick inte att spå i framtiden och det gick absolut inte att ha kontroll över allt. Lika bra att börja acceptera det.

Just då var det inte irriterande. Men vid andra tillfällen så var det definitivt irriterande, minst sagt. Nu var det trots allt Seb själv som tagit upp ämnet och själv varit lite nojig, så att bli sur på Elliot skulle bara kännas dumt. Tur att han kunde vara lite rationell ibland, liksom.
”Precis”, mumlade han instämmande och tog en klunk av sitt eget kaffe. Ingen mjölk där i, nej, till skillnad från Elliots. Seb hade nog druckit kaffe ett bra tag längre än vad Elliot gjort, och liksom ’lärt’ sig att brösta den bittra smaken.
”Helvete, jag måste dra”, sa han stressar efter att ha fått syn på klockan på mobilen. Hur var det möjligt för tiden att bara rinna iväg sådär?!
”Öh, kan du plocka undan detta? Och så tar jag disken efter vi har handlat och jag kan laga mat...”, orden ramlade ur honom samtidigt som han reste sig upp och halvsprang ut till hallen för att dra på sig jacka och skor. Disken från kvällen därinnan var fortfarande inte diskad, nej, superbra, Seb!
”Hejdå, älskar dig!” ropade han stressat och rusade ut ur lägenheten.

Ja, kaffe hade inte varit en del av Elliots vardag länge alls. Te var inte det godaste som fanns heller, men det var vad han hade druckit tidigare. Men småningom blev han färdigutbildad och anställd på sjukhuset. Och där, typ direkt, började den utdragna kafferesan. Det te som fanns i personalrummet var verkligen ingen hit och tja, Elliot hade ingen lust att bära med sig en massa tepåsar. Sen så var det det där med den oroliga sömnen, vilket ledde till en del trötthet(koffein gav en liten kick). Och så ville han känna sig vuxen(oklart hur det och åldersnojan gick ihop sig). Allt som allt försökte han därmed tvinga sig att tycka om kaffet. Okej wow, intresseklubben antecknar.
Elliot hann knappt uppfatta det som hände inom locket av en minut? En halv? Det gick så himla snabbt. Inte ens ett ’hejdå’ till svar hann komma ut innan ytterdörren smälldes igen. Tydligen hade tiden runnit iväg. Öh, ja. Nämen, dags att ta tag i lite disk då. Den skulle då inte få stå kvar. Nope. Givetsvis lämnade Elliot ingenting utav gårdagens disk heller. Nej. Allt diskades noggrant, för att därefter torkas av och ställas in i skåpen. Varken bu eller bä. Kanske lite sisådär att sambon inte hjälpte till, men ibland kom ju livet emellan. Framförallt var det bara en lättnad att få det ur vägen. Det låg inte och gnagde med. Nu gick det att gå vidare med dagen. Först på agendan var tandborstning.