PRS Vidomina & Lupple

Astral hade hjälpt alverna att tvätta honom. Han såg efter Melanie som gick för att hämta handdukar och vatten. "Vad gör ni med honom?". sa Astral, men backade undan då han såg de genomföra en helande magi över den unge mannen. Astral svalde och kom upp på fötter. "Melanie, vi har dröjt för länge..", väste han lågt till henne. Han ville inte bli upptäckt av alverna. ".. Vi vet inte ens vem mannen är.". Astral suckade och svalde. Han iakttog alverna som placerat sina händer om såren och därefter kallat på övre krafter för att hjälpa till med den helande processen. Astral höll andan, som om han inte ville bli upptäckt. Ett ljust sken spred från deras händer när den helande magin verkade och såren verkade läka strax därpå.
Astral hade åskådat liknande magi tidigare, så han var inte chockad. Men han var nyfiken på vem mannen var.
Astral drog med ens sitt svärd och pekade med dess spets mot mannens hals. "Vem är du? Vad vill du oss?", sa Astral med en bestämd ton. Han brydde sig inte vad alverna tyckte. Han ville ha svar. Nu. Tålamodet började att ta slut.

Melanie såg alverna utföra sin magi, nyfiket och lyckan över att mannen snart skulle bli bra det fick henne att le större men så hörde hon någon väsa till henne och hon stirrade på Astral. "Någon som behövde hjälp. Vi måste hjälpa där vi kan." Viskade hon allvarligt och såg på honom. Förstod inte alls varför han var så stressad. De hade alverna här och en man som skulle vara skyldiga dem allt och lite till- de hade räddat hans liv.
Men så hände det mest konstiga, Astral gick till attack, eller ja han hotade mannen och Melanie stod i ren och skär chock och kunde inte hindra honom. Det där var verkligen inte nödvändigt, verkligen inte.
Mannen å andra sidan verkade inte speciellt chockerad över vad mannen som räddat honom gjorde.
"En vandrare, vem är oss?" Frågade han och flinade lite. Såg på mannen med svärdet med en lugn blick. Det kändes inte troligt att han skulle bli mördad efter att bli räddad. Samtidigt förstod han allvaret i situationen och höll sig lugn. Mannen vars namn var William var mycket riktigt en vandrare som dock hade uppehållit sig i denna staden under längre tid. Det hade känts som förändring skulle komma och här var den rätta platsen att vara på. Han kunde använda ett svärd, dolk ja det mesta från handen men hans största favorit och där han var mest skicklig var pilbågen. Men mannen, William hade inte ett stort hjärta och än mindre litade han på folk så han tänkte då inte avslöja speciellt mycket. Inte ännu.
Melanie som stått och sett på började få fart i sina ben, verkade kunna röra dem närmare Astral men inte mer än några steg. Hon såg på Astral men sorgsen blick, varför var han på ett sånt här vis? De var absolut inte i behov av något svärd. Hon svalde och skakade på huvudet åt honom. "Inte här, inte nu. Låt oss bara gå." Viskade hon mot Astral hon klarade nog inte av att se något mer våld för idag.

Alverna verkade som om inget särskilt hade inträffat. Astral såg hur de stillsamt plockade undan efter sig och verkade göra sig klara för att lämna de och återgå till affärerna på nedre plan. Men blicken föll på mannen igen som presenterade sig som en vandrare. Astral höll kvar svärdet över honom och bedömde att vandraren verkade vara mycket yngre än Astral själv. Men hans sätt att svara honom, hans ton, gjorde Astral frustrerad. Han hade ju hjälp honom. Men så upptäckte han Melanie som verkade upprörd över Astrals drastiska beteende och med ens sänkte han svärdet. Han behöll svärdet i sitt grepp med lät det falla längst sidan. "En vandrare.", ekade Astral och valde att inte svara på vandrares fråga. Han kände honom inte, därför kunde han inte lita på honom heller.
Astral vände sig till Melanie som önskat att lämna platsen. Astral hade inte tänkt säga emot, han gick gladeligen därifrån fort. De hade inte tid med fler dröjsmål. Han påminde sig om uppdraget igen och nickade till hennes ord. "Vi går.", sa Astral lågt och gick förbi Melanie mot dörren ut och ut från rummet.

Melanie slängde en sista blick på mannen som tydligen var en vandrare, vad det nu betydde. Hon svalde hårt och hörde sedan Astral lämna rummet och hon tog genast chansen för att komma härifrån och började med snabba steg gå efter Astral.
Mannen hade satt sig upp och såg efter dem. " Jag gillar inte att stå i skuld till folk, så nästa gång ni behöver hjälp. Leta efter dörren med fem streck inristade på sig. " Sa han och Melanie förstod inte alls vad detta betydde men hon stannade inte för att fråga utan greppade bara tag i Astrals arm så hon kom jämsides med honom. Hon såg upp på honom och svalde. " Du behövde inte hota honom. Han var inte ett hot." Viskade hon och fortsatte att gå tills de nådde dörren till värdshuset och hon öppnade den och begav sig ut i den strålande solen.

En frustration hade bubblat upp hos Astral. Någonting hos den unge mannen, vandraren, hade väckt dessa känslor. Kanske han påmint om något från Astrals förflutna. Något som han gömt och glömt och aldrig ville uppleva igen. Han knöt sin ena näve och andades in djupt för att sedan andas ut.
När han kommit ner i värdshusets entréplan verkade Astral med ens mer lugn. Där verkade allt som vanligt. Fullt av olika folk som samlats för att äta, diskutera, dansa och skratta. Det var inget märkligt där, tyckte han.
När han kom ut i solljuset ögnade han Melanie och kände efter huvan som täckte hjässan. Han ville inte dra till sig alltför mycket uppmärksamhet. Han såg mot tornen av slottet av som uppenbarade sig för de på långt håll. "Vi går.", sa Astral igen och drog manteln tätare om sig och började gå längst gatan. Lugnt lade han svärdet i bältet igen och fokuserade på att röra sig närmare slottet. "Vi kommer inte kunna ta oss in på framsidan, vi måste hitta en annan väg. En väg som inte är vaktad så mycket.", sa Astral till Melanie utan att titta på henne. Trots att han känt sig mer lugn hade han inte riktigt släppt den där mannen de räddat. Han hade sagt något till de, eller till Melanie. Men vad var det? "Melanie.. vad sa han till dig? Innan du lämnade värdshuset?"

Melanie nickade sakta åt hans kommentar om att de skulle gå och hon började gå mot slottet, men för varje steg hon tog närmare slottet trots att de var långt bort började den här konstiga känslan bubbla upp inom henne. Det kändes fel och hon ville inte gå ett endaste steg till, hon förstod inte varför detta blev så tydligt för henne nu. Varför känslan blev så stark? Nog var hela uppdraget fel, föremålet ingen skulle ha det så hon behövde följa med - det var solklart. Men samtidigt, var ens föremålet här? Det fanns inga viskningar om det i vinden. Hon tvingades att avbryta sina tankar när Astral drog till sig hennes uppmärksamhet. Hon såg på honom och i de första sekunderna efter hans ord var hon helt oförstående till vad han pratade om sedan kopplade det och hon log svagt och ryckte på axlarna. " Jag vet inte, nått om att inte vara skyldig någon något och ifall vi skulle behöva hjälp skulle vi titta efter dörren med fem streck inristade på dörren. " Sa hon med en rynkad panna. "Jag förstod att han inte ville vara skyldig något och att han skulle hjälpa om det behövdes. Men det andra, kändes bara konstigt. " Viskade hon ärligt och såg på honom.

Astral såg oförstående på henne. Vad pratade hon om? Hennes ord om streck inristade på dörren var svåra att förstå. Men han nickade bara. Kanske det skulle bli logiskt framöver. Han valde att inte grunna på det just nu.
Astrals blick hade återigen fallit på slottet och han försökte för sig själv tänka ut en plan att ta sig in i slottet utan att de skulle bli upptäckta. Det fanns bak- och sidodörrar. Kanske det var deras chans? Insidan visste han dock inte så mycket om. Han försökte förstå hur det kanske såg ut, med tanke på tornen och den gigantiska stenbyggnaden till slott. Det kryllade av vakter säkert, tänkte Astral och drog efter andan igen.
Han sneglade på Melanie igen. "Det kommer att bli farligt när vi väl är inne i slottet. Vi får inte bli upptäckta. Föremålet.. vi är där för att hämta det. Det är allt.", sa Astral och insåg snart att han sagt så högt för att övertyga sig själv.
Han gick längst en gata förbi något som verkade som ett torg med marknad och fullt av folk som de passerade. "Bäst att vi inte drar till oss för mycket uppmärksamhet..", mumlade Astral igen. Mest för att tänka högt.

Melanie såg på honom, han svarade inte på att han hade förstått det hon sagt men han verkade notera det. Men ganska snart släppte hon det och fortsatte att gå, när samtalet än en gång nådde uppdraget- slottet. Fick hon anstränga sig för att inte sucka. Å så var det den där lilla saken om föremålet han vägrade att förstå. Hon svalde hårt men nickade. "Jag vet. " Andades hon och fortsatte att gå. Blev genast nyfiken på alla människor som hade en marknad och hon ville väldigt gärna gå och köpa saker men insåg ganska snart att det var helt fel fokus och hon såg på honom igen.
"Astral, angående föremålet. " Sa hon allvarligt men lågt."Jag vill att du förstår att det föremålet är för mäktigt för att någon ska äga det okej?" Sa hon fortfarande lika allvarligt men också lika lågt för att enbart han skulle höra det hon sa. " Föremålet kommer inte låta sig ägas, förstår du? " Sa hon och såg på honom med en intensiv och allvarlig blick.
Hon stannade honom försiktigt och svalde, såg upp i hans ögon. " Försök förstå Astral. "Viskade hon bedjande innan hon började gå igen. Det var självklart att de inte skulle dra till sig för mycket uppmärksamhet. Hon drog sin luva tätare över huvudet och fortsatte att gå och slottet kom bara närmare och närmare.

Astral hade i sina tankar försökt tänka ut en plan att ta sig in i slottet utan att bli upptäckta. Han han verkade först inte hört Melanies ord först hon stoppat hans steg och deras blickar möttes.
Allvaret i hennes blick fick honom att haja till. Han hade tagit Melanie på så sådant stort allvar först nu. Astral blev påmind om hennes ord om att föremålet inte tillhörde människorna och att det var för mäktigt att vara i någons ägo. Han nickade långsamt. Men hennes ord var inte tillräckliga för att överyta honom. Astral var inställd på att genomföra uppdraget och samla föremålet för att ta det till sin kung- Ingham.
I försök att fortsätta deras håll mot slottet nickade han bara instämmande. "Ja, jag hör dig, Melanie. Men jag har ett uppdrag att genomföra. Jag tänker inte svika min kung.", sa Astral lågt och skyndade sig mot slottsmurarna.
Han hade bestämt sig för att sikta in sig på en av sidodörrarna till slottet. Där kanske det inte vaktades lika mycket som entréporten.
"Kom, vi går hitåt.", sa Astral då de kommt fram till den gigantiska mur som omringade slottet. "Det borde finnas en ingång längst sidan.", sa han lågt och drog återigen manteln närmare sig.

Melanie såg besviket efter honom men följde med och tryckte sig längst slottsmuren medan de gick. Det var sorgligt att han inte tog detta på stort allvar, hon hatade att han inte förstod.
"Genom att inte svika din kung kommer du svika resten av landet." Viskade hon lågt men ärligt. " Världen." La hon sedan till med tårar i ögonen och fortsatte att gå efter honom.
Han var helt inställd på att ta föremålet så hon fick helt enkelt ta det först och sen bege sig iväg. Hon såg sig omkring. Att det fanns mycket skog runt omkring gjorde henne lättad. Där kunde hon lätt ta sig ifrån honom. Hon svalde hårt och kände hur hennes hjärta brast vid dessa tankar.
Ganska snart stannade hon honom genom att greppa tag om hans hand och nickade åt sidan. "Dörren?" Viskade hon frågande och släppte taget. Gick lite närmare och rörde vid den. Den verkade inte vara förbommad. Hon svalde hårt och såg på honom. "Astral jag tror vi borde vänta tills kvällen, tills mörkret. Vi kommer synas för mycket i dagsljuset." Viskade hon och såg allvarligt på honom.