Skam

ÅH! Detta kapitel var riktigt läskigt! Hu! Jag ryser! Speciellt som det är en kniv inblandad!

Oh, Metrimona gör entré! Och Malfoy blir arg! Hur ska detta sluta?
Det är bara att hålla ögonen öppna. Spänningen stiger!

Lite tips: (Sorry, men jag kan inte låta bli! )

”Så ni tre, är alltså… vänner”. Mulciber smakade på ordet.

Flytta punkten på insidan av citationstecknen.

”Så ni tre, är alltså… vänner.” Mulciber smakade på ordet.

Skulle vilja ha styckeindelning i sista stycket, så man får chans att andas lite.


sig vänner med en från Gryffindor. Ja, jag vet inte vad ni säger, men för mig låter det… motbjudande.
”För mig också, Mulciber”, sa Alecto och stirrade stint på oss med sina kalla, elaka ögon.
Mulciber skrattade till. Sedan fortsatte han tala.
”Modigt av er att trotsa reglerna på ett sådant häpnadsväckande vis. Att du, miss Jacobsson, tycker om att stå i rampljuset har väl inte gått någon förbi. Men jag trodde att ni andra två var lite mer åt det introverta hållet. Nåväl, låt oss se hur stark er vänskap verkligen är!”
Mulciber slet fram en kniv ur bröstfickan och riktade den mot oss.
”Nej, snälla!” Blaise stirrade på kniven och sedan på Mulciber, som skrattade ett högt, hest skratt. ”Zabini, Zabini. Nu skulle mor din se dig. Sin tappre pojke, darrandes inför ett knivblad som inte ens är avsett för honom.”
Han vände sig mot först mig, och sedan Nott. ”Ni två däremot.”
Han lät knivspetsen dansa över min bröstkorg. ”Här blir det intressantare. Jag har nämligen fått indikationer på att Theodore här har lite svårt att kontrollera sina lustar emellanåt. Låt oss nu se om er vänskap kan komma emellan blodtörsten från det monster han innerst inne är!”
Mulciber kastade sig fram och slet tag i Nott som var snabb, men inte tillräckligt snabb den här gången. Han satt som ett skruvstäd i Mulcibers armar.
Alecto Carrow hade plockat upp kniven som Mulciber tappat när han slängde sig mot Nott.
Hon viftade lite med den framför mig, och med ens förstod jag vad hon tänkte göra. En isande skräck vällde upp inom mig, och för första gången bevittnade jag en glimt av rädsla i Notts ögon.


Han hade precis som jag insett vad de tänkte göra med kniven. Blaise verkade fortfarande inte förstå någonting. Han pendlade mellan att skrika åt dem att släppa oss och att be dem om det. Inte förrän Alecto tog ett steg fram mot mig, slet tag i min handled och rispade till, gick det upp ett ljus för honom. Han stirrade först på blodet, som nu rött och färskt sipprande fram ur såret i min handled, och sedan på Nott.
Nott hade slutit sina ögon, men jag såg hur det ryckte i hela hans kropp.
”Nu ska du få ångra att du någonsin satte din fot här på skolan, Jacobsson.”


I övrigt underbart! Slutet tyder på en cliffhanger!

Tack raring för tumme, kommentar och tips! Ja, nu är det läskigt i berättelsen och ännu mer av den varan kommer i detta kapitel som vi satt PG11+ på.

Zendaya Tack för tummen på kapitel 21!

Elzyii, du är en fantastisk författare, tack för att jag får redigera och publicera din story. Det bästa är dock när du är inloggad här; det är magiskt!


Kapitel 23 PG11+
Prägling och patriarkat

”Theo?”
Min röst blev till en hes viskning som sveptes bort i mörkret som föll över oss.
Jag svalde och närmade mig försiktigt varelsen som stod framåtlutad ett par meter framför mig.
Vagt kunde jag urskilja hur dess bröstkorg hävdes hastigt ut och in, som om den var antingen utmattad eller upphetsad. Jag svalde, tog ytterligare ett par steg framåt. Jag hörde hur Blaise kved till bakom mig. Han hade skadat sig och stod med båda händerna över såret på sin arm. I ögonvrån kunde jag se blodet bubbla fram ur risporna och färga den vita marken röd.
”Theodore”, viskade jag på nytt, högre den här gången. ”Är du där?”
Varelsen, som nu avtecknade sig som Theodore Nott, lyfte sakta huvudet mot mig. Jag flämtade till när hans blick mötte min. De annars så isblåa ögonen skiftade nu i rött. Jag flämtade till, visste vad det betydde. Vi hade läst kursen förra året. Remus Lupin hade berättat för oss om vampyrer. Då hade jag tyckt att det var intressant men något enformigt. Det kändes så långt borta, som om vampyrer aldrig skulle vara något som berörde mig. Under hela den tiden hade Nott suttit i klassrummet bara ett par bänkrader bakom mig. Nu i efterhand minns jag blickarna som Lupin hade kastat på honom. Den tysta sympatin, vetskapen om att de båda var fördömda. I detta nu försökte jag förtvivlat att komma på vad vi lärt oss. Vinden hade stillnat. Träden öppnade sina kronor och månljuset föll igenom, lyste upp gestalten som fortfarande såg rakt på mig. Jag kände igen min vän, men ändå inte. Det var samma kropp, samma ansikte men med ett djurs sinnelag. Vi skulle inte ha en chans mot Theo. Ville djuret inom honom slita oss i stycken så skulle det göra det, utan minsta ansträngning.
”Theo, är du där?”
Han krökte på läpparna vid min fråga, stirrade fortfarande på mig med de genomträngande röda ögonen.
”Ge er av”, väste han med sammanpressade läppar. ”Ge er av medan ni kan.”
Han slöt sina ögon, föll ner på alla fyra och gav upp ett djuriskt vrål som ekade mellan träden.
Blaise flämtade till och ryckte tag i min klädnad, försökte dra mig bakåt.
”Elli, spring!” tjöt han. ”Spring!”

Nott hade öppnat sina ögon. Det lyste från dem som av strålkastare på en bil, och med ett vrål kastade han sig mot oss. Min förlamning bröts och vi började springa. Jag visste att vad det än var som hade tagit över Notts kropp, så hade han förlorat över det. Återigen rev grenarna upp sår på våra kroppar där vi sprang genom skogen. Djuren omkring oss flydde i panik och jag kunde känna hur Nott flera gånger flåsade mig i nacken. Han var överallt, som om han lekte med oss, fångade oss i en fälla. Så plötsligt var han över mig. Jag kunde känna hur hans naglar pressades in i min kropp och jag föll handlöst till marken. Blaises skrik och en purpur av röda gnistor när han försökte kasta en förhäxning mot Nott, eller varelsen som hade tagit Notts skepnad, sköljde över mig. Smärtan när jag pressades ner, tänderna som blottades och de galna ögonen som stirrade oseende på mig, mot min halspulsåder. Förstenad av skräck låg jag där på den kalla marken, kände hur livet vilken minut som helst skulle rinna ur mig. Blaises förbannelser flög över mitt huvud om och om igen utan att ha någon som helst effekt. Jag mötte Notts blick, jag ville se honom i ögonen när han dödade mig. Ett enda bett skulle räcka. En millimeter av hans sylvassa tänder i min kropp och det var över. Men det kom inget. Istället hade han tagit upp en sten. En vass, trubbig sten som han nu höll över sitt huvud. Med ett vrål slog han den mot sin egen tinning, så hårt att den smulades sönder. Smällen var så kraftfull att jag flög bakåt och landade flera meter bort. Blaise rusade fram till mig medan Nott jämrande och väsande satte av in mot Mörka skogen.




***



”Nott!”
Jag ropade efter honom utan att få ett svar tillbaka.
Med viss ansträngning kämpade jag mig uppför klippavsatsen där han satt.
Han tittade inte på mig, låtsades inte om att jag existerade.
”Theo, vad håller du på med?” Jag ville inte låtsas om hur skärrad min röst var. Jag hade inte pratat med honom sen kvällen i skogen. Även om han inte skrämde mig så kunde jag inte ignorera att varelsen hade gjort det.
”Det är bäst om du går.” Hans röst var entonig, liksom sorgsen. Jag hade aldrig hört honom låta så tidigare och det fick mig att bli ännu sämre till mods. Försiktigt slog jag mig ner bredvid honom och lät mina fingertoppar snudda vid hans. Han ryckte till, som om jag slagit honom, och vände äntligen sin blick mot mig.
Hans ögon var mörkt blåa, precis som vattnet som fanns nedanför oss. Smärtan de uttryckte gjorde ont i mig.
”Ge dig av”, upprepade han återigen med samma sorgsna röst. ”Jag vill få det här avklarat.”
Först då fick jag syn på dolken som han höll i sin vänstra hand. Skaftet var av alvträ och bladet skimrade som silver mot hans mörka klädnad. Jag flämtade till, tog tag i hans hand.
”Nej, Theo!” Min röst var plötsligt gäll. Panikslagen. ”Vad tänker du göra?”
”Få ett slut på det här.” Han bet sig i läppen, stirrade uttryckslöst rakt framför sig. Hans blick befann sig redan någon annanstans i fjärran och hans tankar likaså.
”Det som hände häromdagen, har inte det visat tydligt vem jag är?”
Han vände sig emot mig, tittade på mig. Han såg så trött ut. Jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Inte honom också. Inte han.
”Det var inte du! Du kunde inte hjälpa det.” Jag lät lika desperat som ett litet barn när jag försökte hitta orden.
”Den hemliga sidan av mig som jag aldrig låter dig se. Jag håller den instängd men jag kan inte kontrollera den.” Han skakade bistert på huvudet, fingrade på dolken i sina händer. Lät ett blekt finger försiktigt smeka dess topp.
”Håll dig undan från mig. Det där odjuret inom mig, är skoningslöst.”
”Du är inget odjur, Theo!” Min röst var full av tillbakahållen gråt.
”Inte? Vad är jag då, Eleonora? Vad är det för vän som försöker döda dig? Jag känner hatet inom mig, hela tiden. Jag känner det var jag än befinner mig. Odjuret slåss för att ta sig loss, och när det lyckas… då är hela världen min fiende.”
”Du har inte valt det här. Någon gjorde detta mot dig. Någon som är ondskefull, men det är inte du, Theo!” Jag kramade hans kalla hand i min. Tårarna rann nu nedför mina kinder och droppade ner på klipphällen.
”Jag kan inte kontrollera det. Det är i mitt huvud, under min hud, i min kropp, varje sekund. Jag hatar vad jag har blivit.” Hans röst blev till en viskning. ”Ingen kan rädda mig. Bara döden gör mig fri, och det är det jag längtat efter. Befrielse.”
”Du är stark.” Jag tvingade honom att se på mig. ”Jag vet att du kämpar. Jag är inte rädd för dig, inte alls. Du är min vän och jag behöver dig. Världen behöver dig.”
”Jag försökte skada dig.”
”Men du lyckades låta bli. Du tog kontrollen. Om det inte är styrka, vad är det då?”
Jag tog försiktigt dolken ur hans händer. Fingrade, även jag, på den ett ögonblick innan jag slängde den från klippan. Nott drog efter andan och för ett ögonblick var jag rädd att han skulle hoppa efter. Men han satt kvar, tittade efter den. Hans ord hängde kvar runt omkring oss, borrade sig in i mitt hjärta.
”Jag vet att det här låter konstigt, men jag älskar dig, Theo. Jag gör verkligen det. Jag struntar i vad du är, i vilken förbannelse som drabbat dig. Du är så mycket mer för mig. Du är min vän. Du får mig att känna mig trygg när jag aldrig kunde tro att jag skulle få uppleva trygghet igen. Jag vill ha och behöver dig vid min sida. Jag vill att vi ska kämpa tillsammans. Någon gång när du känner dig redo, så vill jag lyssna till din historia.” Jag lutade mig mot honom. ”Jag vill veta vem som gjort det här mot dig, och göra den personen riktigt illa. För du förtjänar inte det här. Döden förtjänar inte dig, inte än.”
Han lyssnade på mig som ingen annan kunde lyssna. Jag kunde känna hur hela hans väsen, som var så mycket mer skarpsint än någon av oss andra, tog in varje ord jag sa.
En värme fyllde hans ögon och för ett ögonblick tyckte jag mig se en helt vanlig pojke bredvid mig på klipphällen. Värmen fyllde min kropp, och det gick som stötar genom den. Jag blev både förundrad och också lite skrämd, men om det var något jag hade lärt mig så var det att ingenting var omöjligt i den här världen.
Till sist sa han ett ord. Ett enda ord och en mening som fick värmen inuti mig att stiga än mer.
”Prägling”, sa han lågt. ”Jag är nu präglad till dig.”

Han såg på mig ett ögonblick. Hans vackra, bärnstensgula ögon såg in i mina med en sådan intensitet att jag blev alldeles vimmelkantig. Plötsligt tog han tag i min hand så hastigt att jag med ett ryck återvände till verkligheten och mystiken som omfamnat oss båda de sekunderna vi såg varandra i ögonen brast som en såpbubbla.
”Kom.”
Utan att vänta på svar tog han sin kalla hand i min och började mer eller mindre dra mig efter sig. Han var omänskligt stark och jag fick småspringa för att hinna med i hans tempo.
”Vart ska vi?” flämtade jag. ”Theo!”
Men Theodore Nott svarade inte. Han fortsatte bara att gå med mig släpande efter sig. Blicken hade han riktad stint framför sig och jag kunde känna mer än urskilja hans beslutsamhet. Jag fick anstränga mig för att hålla hans takt när vi klättrade ner för klippan och började ta oss mot slottet.
Ner i fängelsehålorna förde han oss. Förbi Slytherins sällskapsrum. Förbi Snapes gamla kontor och förbi flera av de gångarna som jag sen tidigare kände till. När vi kom fram till en sliten stenvägg stannade han plötsligt. Han släppte min hand och pressade i stället sin kritvita handflata mot den gråa, fårade stenväggen.
”Nott, vad...?”
”Sch!” hyschade han mig väsande och jag tystnade tvärt, chockad över hans tonfall.
Han slöt sina ögon och viskade något som jag omöjligt kunde uppfatta trots att jag ansträngde öronen till det yttersta. På given signal öppnade väggen upp sig med ett tyst, raspande ljud. Förvånat såg jag hur ett dunkelt rum framträdde innanför väggen. Nott tog återigen ett fast grepp om min hand och drog mig efter sig in i rummet innan han med samma handrörelse som tidigare fick väggen att sluta sig om oss. Vi befann oss nu inne i själva väggen. Jag kunde känna hur mitt hjärta bankade hårt innanför klädnaden och jag hade en bekant metallsmak i munnen. På skakiga ben tog jag ett par kliv från Nott och tittade mig omkring. Det var ett litet, cirkelformat rum, inte större än den fängelsecell där jag fått tillbringa min senaste straffkommendering. På väggarna brann fyra facklor i snidat trä som tillsammans kastade ett dunkelt, skrämmande sken över rummet tillsammans med brasan i den öppna spisen. På det stenbelagda golvet fanns tre saker. En blodröd sammetsfåtölj, ett runt, mindre träbord som såg ut som att det skulle falla isär vilken minut som helst och på bordet stod någonting. Föremålet gav ifrån sig ett genomskinligt, starkt sken som i kombination med facklornas bidrog till en ännu mer spöklik atmosfär. Jag tog försiktigt ett par steg närmare och flämtade ofrivilligt till när jag insåg vad det var. Ett minnessåll. Från den gråa skålen, som även den var gjord i renaste sten, virvlade det omkring flera skimrande substanser. De såg ut att vara genomskinliga och i fast form på samma gång. Jag hade aldrig sett ett minnessåll tidigare och kunde inte låta bli att för ett ögonblick glömma vem jag stod här tillsammans med. Fascinerad och ur stånd att tala betraktade jag den virvlande massan som aldrig tycktes hamna i stillastående.
”Tiden är inne att du får veta.” Hans klingande röst ekade mellan väggarna och bröt återigen min förtrollning. ”Sedan är det upp till dig att avgöra min oskuld eller inte.”

Jag kunde se att han darrade. Om det var av nervositet, förväntan eller ren och skär rädsla kunde jag inte avgöra. Det enda jag kunde känna med säkerhet var att jag aldrig sett eller upplevt honom i det här sinnestillståndet tidigare. Det skrämde mig. Någonting inom mig fick mig att vilja dra honom tillbaka, bort från minnessållet. Jag ville bara krama honom trots att jag visste att jag skulle stå och huttra i omfamningen. Jag ville skrika, säga att jag inte brydde mig vad som fanns i den där virvlande sörjan. Att jag inte ville veta. Att jag inte orkade med fler överraskningar, speciellt inte från honom. Han som hade varit den enda som varit på samma sätt från den dagen vi först träffades tills nu. Men inte ett ord kom över mina läppar. Stumt såg jag på hur han stack ner sin trollstav i minnessållet. Massan började röra allt mer intensivt på sig. Det var som om han släppt ner en bomb i den. Snabbare än väntat verkade han hitta det han sökte efter. Han fångade med lätthet upp det i spetsen på sin trollstav. Med samma beslutsamma ansiktsuttryck betraktade han minnet som nu satt fast på hans stav. Hans käkar var så hårt sammanbitna att de vassa tänderna som han annars höll så väl dolda blottade sig genom hans mungipor. En ofrivillig rysning gick genom kroppen på mig.
”Inpega”, mumlade Nott, och utan att jag varken rörde mig eller andades så flög jag framåt som om någon gett mig en hård knuff i ryggen. Rummet började skaka och inte ett ord hördes från mina läppar när jag gav upp ett förtvivlat skrik. Det var bara inuti mitt eget huvud som jag skrek. Mina öron fylldes av ett bedövande dån och det snurrade i huvudet trots att vi stod helt stilla. Det var bara rummet som byttes ut. Det dunkla ljuset byttes ut mot gatlyktor. Storbritanniens regniga trottoarer tog plats under mina fötter och i stället för fåtöljen, brasan och bordet trädde hus, vägskyltar och affärer fram.
”Theodore”, viskade jag. Han stod bredvid mig samtidigt som en annan version av honom befann sig ett par meter framför. Det var den mest underliga känsla jag någonsin upplevt. Jag kunde tydligt se att det var han. Samma korpsvarta hår, men där med en annan frisyr. Hans hy var fortfarande blek men en underlig värme strålade ut från den. Det var som om jag visste att skulle jag gå fram och röra vid hans hand så skulle den vara lika varm som min egen. Nott nummer två vände på huvudet och såg på mig. Eller snarare rakt igenom mig. Hans ögon var vackert isblå och läpparna mer skära än bleka. Han verkade nervös. Med snabba steg började han gå längs den tomma gatan. Utan att jag kunde styra mina fötter började de gå efter. Londons tysta, folktomma gator ekade mot oss. Jag slogs av tanken på att det måste vara en bakgata. Nott två vände sig om igen, den här gången ännu mer stressad. Han började småspringa och vi sprang efter utan att fötterna rörde vid marken. Plötsligt flammade den tysta gatan upp av ett sken och tio personer stod framför honom och spärrade vägen. Jag skrek återigen inuti mitt huvud och såg hur dåtidens Theodore gjorde detsamma. Han kastade sig åt sidan, försökte vända om, men blev stoppad av en av personerna. En högrest, vacker, slank kvinna med långt, ljust hår och pärlskimrande hy, kom emot honom. Bakom ett vackert leende glittrade ett par spetsiga vita tänder.
”Godkväll, Theodore”, sa hon med en vacker, klingande stämma.
”Vem är ni?” flämtade han och jag kunde se hur han darrade på ett inte alls Nott-aktigt sätt. ”Vad vill ni mig?”
”Vill och vill”, kvinnan skrattade till. ”Alltid samma frågor. Vilka är ni? Vad vill ni? Vart kommer ni ifrån?” Flera av personerna omkring gav upp samma isande skratt som hon själv.
”Du är utvald av Patriarkatet. Det är varken min eller din uppgift att protestera. Och jag rekommenderar inte det där”, tillade hon och tittade nästan roat när Theodore hade slitit fram sin trollstav och riktade den mot den kraftiga, blonda mannen som nu höll fast honom. ”Det kommer inte ge någon effekt alls. Stå stilla nu så får vi ingen tid att spillas i onödan.”
Med de orden flög kvinnan fram till Theodore, som gav upp ett skrik vilket fick blodet i mina ådror att frysa. Aldrig hade jag hört någon skrika i sådan fasa. För mina egna, tårfyllda ögon fick jag se hur kvinnan med ett omänskligt, morrande läte stack sina tänder i halsen på Nott. Han skrek och skrek, så högt att jag trodde att jag skulle svimma men någonting höll mig ändå på fötter. Som en mask spetsad på en fiskekrok vred han sig i mannens grepp. Alla hans ansträngningar var förgäves.
Lika fort som det började upphörde det med ens. Återigen förbyttes scenen framför mina ögon.
Istället för på en bakgata i London befann vi oss nu i en mörk byggnad. Jag kunde se Theodore sitta framför mig på det smutsiga golvet. Han andades hastigt och verkade ha en pågående panikattack. Han höll sig för munnen och ögonen var röda, galna. Runt omkring honom hördes öronbedövande skrik. Ett dussin andra vampyrer fanns omkring honom. Flera slogs, två slet huvudet av varandra alldeles bakom honom. Jag ville kräkas men kunde inte.
”Theodore.” Samma kvinna som bitit honom i gränden var tillbaka. ”Jag ser att du vaknat.”
”Jag är så…” Han höll sig fortfarande för munnen.
”…törstig”, fyllde kvinnan i. ”Jag gissade det. Titta vad jag tog med till dig.”
Hon flyttade sig åt sidan och två män slängde en till synes medvetslös kvinna ner på golvet. Det hördes en otäck, krasande duns när hon landade framför Notts fötter. ”Smaklig måltid”, sa kvinnan leende. För ett ögonblick såg jag samma skräck tändas i Theodores ögon när han fick syn på kvinnan. Men sedan tog han ett omänskligt språng fram till henne, böjde sig ner, vädrade i luften och attackerade sedan hennes halspulsåder med ett ljudligt smackande. Jag ville blunda men ögonlocken var, som resten av min kropp, försatta i trans. Den enda del av min kropp som jag fortfarande kunde kontrollera var tankarna, och inuti mitt huvud var jag i upplösningstillstånd. Jag visste vad jag såg men jag kunde inte ta in det. Jag ville inte ta in vem det var jag såg framför mig, girigt sugande på kvinnans hals, samma person som tyst stod bredvid mig och betraktade allting samtidigt som jag gjorde det. Jag ville vrida på huvudet, se om han fortfarande fanns där vid min sida, men precis som tidigare var min kropp ovillig att flytta på sig. I stället byttes synen framför mig ut en tredje gång. Nu befann vi oss i ett slott, inte helt olikt Hogwarts. En betydligt mer kontrollerad Nott med helt röda ögon befann sig nu framför mig. Det djuriska som jag med fasa fått bevittna gången innan kunde jag nu bara ana vaga spår av. Han stod och tittade upp mot ett podium där det satt tre andra vampyrer, två män och en kvinna. Alla med ålderstigna men vackra ansikten. Jag kunde, trots att vi befann oss i en helt annan tidsålder och bara betraktade allting genom ett minne, känna makten som dessa tre utstrålade.
”Theodore Elias Nott.” En av de tre, en man med långt, silvergrått hår och blodröda, glänsande ögon, hade rest sig upp. De andra två följde snabbt hans exempel. ”Jag är mycket glad över att Lara förde hit dig till oss. Var snäll och visa oss din gåva.”
Mannen gav en nick åt kvinnan som besvarade nicken genom att skrida fram till Nott. Hon sträckte ut sin hand. Han tog den inte. I stället riktade han sin blick mot kvinnans och tittade henne rakt i ögonen utan att vare sig blinka eller säga något.
Plötsligt skrek kvinnan till. Som om någon tyst slängt en Cruciatusförbannelse över henne sjönk hon ner mot golvet där hon vred sig i plågor. Den äldsta mannens leende blev bredare. Han lät det gå några sekunder längre än väntat innan han satte upp handen som ett stopptecken.
Nott flyttade blicken och kvinnan blev stilla. Hon kastade sig upp på fötter, flämtande och med ögonen kyligt fästa på Nott medan hon vinglande tog sig tillbaka till podiet där hon darrande sjönk ner på sin stol igen.
”Intressant”, sa mannen tyst, fortfarande med leendet på läpparna.”En gång till.” Kvinnan såg förskräckt upp, orolig att få ta ännu en släng av smärta. Men till hennes synbara lättnad pekade mannen på en hög med betongblock. Nott riktade blicken dit. Blocken smälte ihop och smulades sönder som om de bestått av det sköraste material.
”Lara hade synnerligen rätt”, sa mannen och slog ihop händerna. Han viftade Nott till sig.
Med fårade händer rörde han vid Notts ansikte, som fortfarande bar samma orubbliga ansiktsuttryck.
”Din gåva är något utöver det vanliga. Dig kommer vi ha stor användning av i vår armé.”
Sedan gick det fort. Det var som om någon spolat fram tiden. PANG så befann vi oss i en nedgången träningslokal. Jag fick se hur Nott, ledd av den vackra kvinnan som bitit honom, beordrades att döda. Djur, människor och vampyrers sönderslitna och plågade kroppar svischade förbi mitt synfält. Det var som om det aldrig tog slut, jag trodde att jag mentalt skulle svimma mitt i allt. Det var för mycket att ta in. Min hjärna kokade sönder och just som det kändes som att jag skulle explodera inifrån upphörde allt. Återigen befann jag mig i rummet med fåtöljen, brasan och bordet. Det fanns bara en Theodore Nott där tillsammans med mig, och han tittade på mig med ett ansiktsuttryck som var omöjligt att läsa av i det tillståndet jag befann mig i. Jag fick ta stöd av väggen för att inte falla och svalde flera gånger för att trycka tillbaka illamåendet och mitt skenande hjärta.
”Nu vet du”, sa han tyst. ”Jag är ett monster. Skapad för att döda. Nu har du sett den hemliga sidan av mig, den sida som jag håller bakom lås och bom men som jag aldrig kan kontrollera fullt ut. Du gör klokast i att hålla dig undan från mig, för det monstret jag är, är inget annat än ren och skär ondska. Raseriet från den finns alltid inom mig, hur mycket jag än håller tillbaka det. Den bor i mitt huvud, var jag än befinner mig, och när det vaknar till liv så kan jag inte kontrollera det. Om du visste vad jag önskar att någonting kunde befria mig från det, men det går inte. Jag kommer för evigt att vara fången i ett mörker. ”
På två sekunder var jag framme hos honom. Jag lade mina armar kring hans hals och kramade honom hårt. Precis som jag visste så kunde jag känna kylan genom klädnaden, ingen hjärta som mötte mitt hjärtas slag. Men jag kunde känna en kärlek lika stark som någon annans strömma genom våra kroppar. Han var levande, lika levande för mig, som någon annan var. Jag ville få honom att känna det jag kände, få honom att förstå det jag förstod. Men hur jag än försökte fick jag inte orden att lämna mina läppar.
”Du är inget monster”, sa jag medan jag kände hur mina tårar gjorde siluetten av honom suddig. ”Det har du aldrig varit. Du kommer aldrig att bli ett heller.”

Dropp. Dropp. Dropp. I det fängelseliknande, kalla rummet ekande droppandet obehagligt högt mellan de dystra, kala stenväggarna. Jag riktade blicken uppåt för att få syn på källan. Min blick fastnade på taket som precis som väggarna var gjorda i dyster, grå sten. Den instängda, fuktiga luften fick det att bildas vattendroppar mellan gliporna. En vattendroppe landade i mitt ansikte och rann sakta nedför min kind. Droppen följde samma spår som mina heta tårar hade gjort för en stund sedan, men till skillnad från dem var den kall och svalkande. Jag torkade bort den med handflatan innan jag tittade på Nott. Han satt lutad mot stenväggen. Det såg obekvämt ut, men han gjorde ingen ansats till att inta en bekvämare ställning. Orörlig satt han där med blicken stint stirrande framför sig.
”Theo?” Min röst var fylld av mer osäkerhet än vad jag tänkt.
Han visade inga tecken på att ha hört mig. Det var som om min närvaro inte existerade och det skrämde mig. Långsamt närmade jag mig honom. Försiktigt, som för att inte skrämma ett skadat djur, gled jag ner bredvid honom. Golvet var kallare än jag trodde och en ofrivillig rysning for genom min kropp.
”Theo, det var aldrig din avsikt. De tvingade dig.”
För första gången på flera minuter lät han sina bärnstensgula ögon vila på mig.
Även om hans ansikte inte för blotta ögat avslöjade så mycket som en enda känsla så kunde jag se att han plågades.
”Jag är en simpel mördare.” Hans röst var sorgsen. Jag fick tårar i ögonen igen.
”Nej, det är du inte!” Jag lade min varma hand på hans kalla. Kramade hans bleka fingrar mellan mina. ”De tvingade dig att göra saker. Fasansfulla saker. Men du tog dig därifrån. Hur?” lade jag till med eftertryck.
För ett ögonblick verkade det som om han inte skulle svara. Hela hans ansikte lyste av tvekan men till min förvåning tog han, efter ett kort ögonblicks tyst avstämning med sig själv, till orda.
”Jag fick nog av Patriarkatet och deras syfte. En natt när månen stod som högst gav jag mig av. Odören från alla jagande fyrbeningar skulle maskera mitt doftspår och ge mig tillräckligt långt försprång. Sedan vandrade jag omkring för mig själv. Jag hade förstått att jag inte kunde fortsätta att leva på mänskligt blod om jag ville undkomma Patriarkatet. Men att leva av djur är som en människa som bara äter flytande föda. Du blir mätt, men aldrig nöjd.” Han tystnade lagom länge för att låta orden sjunka in i mitt redan snurrande huvud.
”Du är alltså… vegetarian?” frågade jag, fullt införstådd med hur dum frågan måste låtit.
Nott log ett glädjelöst leende. ”Så kan du kalla det, ja. Så länge jag lever på djurblod kan jag hålla monstret inom mig i schack. Jag blir svagare, men det är värt priset. Det har varit värt priset. Men nu…”, han gjorde en kort paus igen, ”vet jag inte om det kommer att vara det.”
”Hur menar du?” frågade jag och rynkade pannan. ”Vadå inte värt det?
”Du kommer att se”, blev hans svar, ett svar som lämnade mig med flera frågor men också en känsla av att det inte skulle tjäna någonting till att fortsätta fråga.
”Blir du fortfarande inte skärrad av min närvaro?” Han tittade mig rakt i ögonen utan att blinka. Jag vek inte undan med blicken.
”Nej”, sa jag så bestämt som min röst förmådde. ”Jag är stolt över dig. Stolt över att du berättade, eller visade”, rättade jag snabbt mig själv. “Jag är imponerad av vad du åstadkommit sen du lämnade, vad de nu kallade sig, och fascinerad över din beslutsamhet att inte ta fler oskyldiga liv. Jag är glad över att du är min vän, Theodore. Jag kommer inte att lämna dig, oavsett vilket minne du visar mig. Vi är i det här tillsammans.”
Nu log han igen. Den här gången nådde leendet ögonen och någonstans innanför det bärnstensfärgade tyckte jag mig för ett kort ögonblick ana något blått.
”Du är inte den intelligentaste människa jag har mött, Eleonora. Men jag måste medge att jag är glad över det.”
Jag besvarade hans leende och plötsligt kändes varken hans hand eller golvet lika kalla längre.

Kapitel 23 på wattpad

Oj! Detta kapitel var riktigt läskigt! Och Nott kastar sig över den livlösa kvinnans halspulsåder! Är han... en vampyr?! Oh, heliga Guds moder! Hur ska det gå?!

Slutet blir en cliffhanger, med lite hopp om att det kommer att bli en förändring. Men som sagt, det var ett kusligt kapitel. Bra som alltid! ♥

Undrar om vi får möta Metrimona igen.

EDIT: Någonstans vill jag göra ett stycke, så det ser luftigt ut, men jag kan tyvärr inte komma på vilken del jag peta i. Får klura och så kan jag skicka en uggla.

Här har ni nästa kapitel! Åh vad jag saknat er! Sitter här med Avis i telefonen och bara njuuter av vår kvällsrutin!

Kapitel 24
Grönt siden

Draco hade tränat på transferens i flera månader. Ändå blev han nervös varje gång han skulle använda sig av det, vilket irriterade honom. Men nu stod han här och blickade upp mot det väldiga slottet. Han kunde känna hur benen under honom skakade lite, och han hade svårt att avgöra om det var för att han var rädd eller nervös. Det han skulle göra nu var idiotiskt och rent av livsfarligt. Men han var tvungen. Någonstans i hans nedkylda hjärta kände han ett stygn av ansvar, ett stygn av dåligt samvete. Han var tvungen att varna Zabini. Draco drog upp den svarta huvan över huvudet så att den täckte större delen av hans ansikte. Sedan satte han sig ner på huk och väntade. Han visste att Zabini skulle komma den här vägen. Det hade han själv sett till. Zabini skulle vara för korkad för att fatta att brevet som Draco skickade var falskt. Först hade Draco tänkt använda sin egen uggla, men med tanke på deras alltför ansträngda relation och att Zabini i allra högsta grad fortfarande var rädd för Draco, inte minst efter att denne nästan hållit på att ta livet av honom under förra året, så hade han kommit till insikten att det var bäst att använda en annan uggla.
Dracos andedräkt blev till imma i den kyliga decembernatten och han frös så han hackade tänder. Rimfrost hade börjat bildas i hans långa, vitblonda lugg och ögonfransarna kändes tyngre än vanligt under iskristallerna som började bildas på dem. Varför gjorde han det här? För vems skull gjorde han det egentligen? Otåligt trampade han runt i snön i ett försök att hålla värmen då han plötsligt frös till och lyssnade. Fotsteg hördes ett par meter därifrån och Draco kunde svära på att det var Zabinis. Så många gånger som han hade haft de där fötterna bakom sig, högst ett par meter, gjorde att han omöjligt kunde ta miste. Och visst hade han rätt.
Blaise Zabinis profil dök upp i Dracos synfält. Till Dracos stora lättnad hade han inte blodsugaren Nott med sig. Nej, Zabini kom gående helt ensam över den snötäckta marken, hela tiden med en orolig blick över axeln. Draco kunde inte låta bli att flina tyst för sig själv. Zabini – alltid lika harig.
Draco väntade tills Zabini hade kommit ända fram till gläntan där han stod gömd bakom träden innan han klev fram. Blaise, som osäkert hade stannat till med det skrynkliga brevet i ena handen och den lysande trollstaven i den andra, höll på att falla omkull i blotta förskräckelsen när Draco plötsligt klev fram ur skuggorna. När han insåg vem det var han hade framför sig – sin före detta klasskamrat och inte Lord Voldemort själv – drog Blaise hastigt efter andan. Hans mörkbruna ögon var så uppspärrade att Draco tyckte att han påminde om Bellatrix.
”Dr…Draco!” utstötte Blaise flämtande. ”Vad…Vad gör du här?”
Även om inte Blaise kunde urskilja Dracos ansikte helt och fullt så fick det han såg honom att dra ännu mer efter andan. Dracos ansikte var visserligen fortfarande blekt, men nu på ett nästan spöklikt sätt i kontrast till den vita snön. Över vänstra kinden hade han ett avlångt rivsår som såg ut att fortfarande blöda lite. Han hade gamla sår här och där i ansiktet och mörka ringar under ögonen.
”Men…hur mår du?” stammade Blaise fram och stirrade på Draco med ett ansiktsuttryck som var både förskräckt och medlidande. ”Vad har hänt med…dig?”
”Ingenting”, sa Draco i ett tonläge som gjorde Blaise ännu mer rädd. Han lät varken hånfull eller elak utan… sorgsen.
”Jag har inte mycket tid, så vi behöver…” Han gjorde en gest mot skogen istället för att avsluta meningen. ”Vi kan inte stå här.” Draco vände på klacken och började snabbt gå bort mot träddungen, samma träddunge där Blaise, Elli och Nott hade gått för att träna med The Snakes. Blaise fick småspringa för att hinna med, fortfarande lätt flämtande efter chocken att träffa Draco när det var sin mamma han förväntade sig möta.
Draco stannade till i gläntan och Blaise försökte möta hans blick. Draco tittade bort, på en punkt ovanför Blaises högra axel. Medan Blaise vuxit över sommaren så kändes det som om Draco blivit mindre.
”Draco, vad…”
”Hör på här nu”, Draco blötte sina torra läppar med tungan. ”Du måste gömma dig.”
”Va?” ekade Blaise. ”Gömma mig?”
”De kommer… vilja rekrytera dig. Till oss.” Det sista ordet sa Draco så snabbt att det mest blev ett mumlande.
”Till Dödsätarna”, svarade Blaise matt.
”Ja”, Draco nickade kort. ”Jag har… strunt samma.” Han suckade, och Blaise kunde se hur han gjorde en grimas när han råkade röra vid rivsåret när han skulle föra luggen bort från ansiktet. ”Jag ville bara att du skulle veta det, så du kan…” Han tystnade igen, verkade tappa orden ännu en gång. Blaise väntade spänt. Hjärtat dunkade så hårt i bröstet att han var rädd att det skulle höras utanpå klädnaden.
”Så”, Blaise harklade sig i ett försök att hålla rösten stadig. Han misslyckades. ”Så vad tänker du att jag, eh, ska göra med den här informationen?”
”Vad du vill”, svarade Draco håglöst medan han lät blicken falla bort mot Hogwarts. ”Är hon…?”
”Ja”, svarade Blaise innan Draco hunnit prata till punkt. ”Vill du…träffa henne?”
Meningen hade tagit all Blaises viljestyrka att yttra. Orden smakade illa i munnen och han svalde ner klumpen av obehag som gjort sig påmind.
”Är du galen?” Draco skrattade till. Ett glädjelöst, kyligt skratt som fick Blaise att önska ännu starkare att han aldrig sagt något.
”Jag är väl den hon allra minst vill träffa om jag gissar rätt. Vårt senaste möte var ju inte direkt… bra.” Draco försökte ge intrycket av att han var lika likgiltig till samtalet ”Elli” som han varit om de diskuterade böjsvansar. Han hade blivit en duktig skådespelare men Blaise kunde ändå se de knappt synbara tecknen som avslöjade att det enbart var en fasad. Dracos pupiller vidgades och han fick ett onaturligt, spänt ansiktsuttryck. När han märkte att Blaise studerade honom lite väl ingående ruskade han på sig, drog upp huvan igen och blängde på honom med sina varggrå ögon.
”Jag trodde i alla fall att du slutat stirra, Zabini…”
Tystnaden lade sig som ett fluffigt täcke över dem där de stod mittemot varandra i den mörka dungen. Blaise ville säga något men han kunde inte komma på vad. Det blev Draco som bröt tystnaden.
”Jag måste återvända nu. De börjar väl undra vart jag… Ja, nu vet du i alla fall.”
Utan att vänta på svar vände Draco på klacken och började ta sig in mot skogen, troligtvis för att kunna transferera sig. Blaise kom plötsligt att sakna Dumbledores skyddsförtrollningar påfallande mycket, när tanken på att om Draco kunde transferera sig in på Hogwarts, så kunde också andra göra det. Dracos späda ryggtavla började försvinna allt längre bort och Blaise fick plötsligt bråttom.
”Draco!” ropade han och Draco stannade till. ”Varför ville du komma ända hit för att berätta det här för mig?”
Långsamt vred Draco på huvudet. Hans ljusa ögon mötte Blaises mörka i ett ögonblick innan Draco tittade bort. Men Blaise hade redan hunnit läsa den outtalade meningen på hans tysta läppar:
”Så att du kan få chansen att välja som jag aldrig fick.”



”Är du okej?” Oroligt studerade jag Blaise som med huvudet nedvänt satt tyst och läste i sin talmagibok, den boken som Hermione läste ut året innan trots att den tillhörde sjunde årskursen. ”Är allt som det ska?”
”Jag mår fint”, mumlade Blaise utan att lyfta blicken.
”Du har läst samma sida i en halvtimme nu.” Jag tog hans hand i min. Inte förrän då såg han på mig. Hans blick var sorgsen och det stack till i hjärtat på mig. Jag hade lärt mig att avsky sådana blickar.
”Jag ser ju det på dig, vad har hänt?” Mina ögon borrade sig in i hans. En ögonfrans hade fastnat på hans kind och jag plockade försiktigt bort den.
”Du vet att du kan berätta allt för mig, Blaise.”
”Var är Nott?” blev hans svar på min fråga.
”Ute och jagar”, sa jag tyst så att ingen annan skulle höra vad vi sa.
”Kom.” Han drog mig upp på fötter och tog täten, fortfarande med sin hand i min.
Jag hörde viskningarna som kastades efter oss. En två år yngre Gryffindorelev spottade över axeln när vi gick förbi. ”Förrädare!”
Jag försökte att inte låtsas om deras gliringar och brännande blickar. Stint fokuserade jag på Blaise, som med snabba steg mer eller mindre drog mig längs korridor efter korridor. Till min lättnad stötte vi inte på en enda Dödsätare eller Snape, som på sistone tagit sig an den fula ovanan att vandra av och an i korridorerna som en uppretad jakthund. Efter det som hände förra året klarade jag inte av att se på Snape. Däremot kändes det som om han alltid genomskådade mig. Så fort han borrade sina svarta ögon in i mina kändes det som om han tog sig rakt in i min hjärna. Den ville jag inte ge tillträde till åt någon. Inte ens Blaise, som pustande hade stannat framför en låst dörr längst bort i slottet. Här hade jag aldrig varit tidigare och jag såg mig nyfiket omkring.
Jag insåg att vi befann oss nästan vid Hufflepuffs sällskapsrum med tanke på den stora rörliga grävlingen på väggen att döma. Den såg nyfiket på mig med sina pigga, bruna ögon från kanten på tavelramen, och när den märkte att jag tittade gjorde den en liten snurr av förtjusning. Ovanför tavlan med den söta grävlingen fanns det ett stort, gyllene H i guld. På tavlans vänstra sida hängde det små porträtt av leende häxor och trollkarlar i varierande åldrar, alla fotade framför tavlan som jag nu stod och tittade på. Hufflepuffs hederspris stod det med professor Sprouts snirkliga handstil på mässingsskylten som hängde på sniskan ovanför fotografierna. En våg av värme sköljde över mig när jag insåg hur mycket hon måste älska sina elevhemsbarn. Cedric Diggorys stiliga ansikte mötte mitt leende från en av bilderna, och vågen av värme ersattes med ett stygn av sorg. Harry hade berättat om Cedrics öde tre år tidigare, och jag hade vid mer än ett tillfälle mött Cho Chang, Ravenclawflickan som Cedric haft ihop det med, när hon gråtandes stod och kramade hans halsduk uppe i ugglesalen.
”Här”, Blaises röst fick mig att ta blicken från Cedric.
Han hade öppnat dörren och gestikulerade nu åt mig att följa efter honom in. Jag tvekade lite, kastade en sista blick mot ingången till Hufflepuffs sällskapsrum och följde efter Blaise.
Han skyndade sig att låsa dörren med hjälp av sin trollstav och ett mumlande jag inte kunde urskilja och tittade sen förväntansfullt på mig. ”Nå, vad tycker du?”
Jag såg mig omkring. Vi befann oss i ett stort, luftigt rum. Väggarna var mossgröna och när jag förundrad rörde vid dem var det lent mot mina fingrar. Tapeterna var gjorda av siden. I ena änden av rummet stod tre fåtöljer och en säng. Runt omkring fanns flera bokhyllor. Fascinerad gick jag till andra änden av rummet. Där var möblerna flyttade mot väggarna och det hade bildats något som liknade en duelleringsbana i mitten. En röd matta var utfälld längs golvet. På bänkarna som skjutits tillbaka mot väggen stod det en rad märkliga föremål. Bland annat ett snokoskåp, ett trasigt minnessåll och en fiendespegel, så identisk med den jag fått av Harry att jag funderade på om det faktiskt var den. Ovanpå ett bord i snidat trä låg ett halvt rådjur. De blanka, döda ögonen stirrade oseende rakt fram. Det var så tömt på blod att det såg ihopsjunket ut. Djurets bakdel syntes inte till. Jag var tvungen att svälja hårt för att hålla tillbaka kräkreflexen.
”Öh, det är Nott som har…” Blaise rynkade äcklat på ansiktet. ”Jag sa åt honom att ta bort den där…”
”Vad är det här för ställe?” frågade jag, fortfarande till hälften fascinerad, till hälften äcklad.
”Tja, Nott tänkte att det kanske skulle bli för kallt för oss, ja dig och mig alltså”, lade han snabbt till, ”att hålla The Snakes möten utomhus. Så vi gjorde iordning det här rummet. Eller han gjorde”, rättade Blaise sig själv. ”Jag valde bara tapeter. Förlåt om det blev mycket grönt, men jag tänkte att du kanske var lite trött på rött.”
”Om jag är!” utbrast jag och skrattade förtjust. ”Det är ju helt fantastiskt!”
”Visst är det?” sa Blaise nöjt. ”Det bästa är att ingen kan hitta eller höra oss här. Jag har alltid trott att det bara fanns ett Vid-Behov-Rum på Hogwarts, men det fanns tydligen två! Och det här känner inte Dödsätarna till. Faktiskt känner ingen till det förutom vi tre och professor Lupin.”
”Lupin?” frågade jag nyfiket.
”Det var han som gav Nott upplysning om rummet under vårt tredje år. Han visste väl att Nott var… Ja, du vet. Lupin använde rummet själv under sin skoltid när han hade sina, öh, jobbiga perioder och inte hann till spökande stugan. Jag antar att Nott fick ta del av det i samma syfte. Men du, Elli?” Hans röst blev med ens allvarligare, mer dämpad. ”Det är något jag skulle behöva berätta för dig. Han slog sig ner på sängens gröna sidenlakan och klappade på platsen bredvid. Med den välbekanta klumpen i magen sjönk jag ner bredvid honom. Blaise tvekade, som om han tog sats.
”Jag träffade Draco igår natt.”
Jag stirrade på honom som om han precis sagt att han kysst Goyle på munnen.
”Du träffade… Draco?”
Blaise nickade och hängde med huvudet. Det såg ut som om han skämdes och att blotta tanken på mötet dem emellan fick honom på dåliga tankar. ”Ja, han… Han ville, varna mig.”
”Varna dig?” ekade jag. ”Ville Draco varna dig?”
”Ja”, blev hans svar, så tyst att det knappt var hörbart.
”För vadå?” Jag fick dra ett djupt andetag för att inte studsa upp och ruska Blaise. ”För vadå, Blaise? Du är väl inte inblandad i någonting, du också?”
Han skakade på huvudet och jag kunde dra ett till andetag.
”Det var det han ville varna mig för. Att inte bli indragen i någonting.”
”Den idioten.” Jag fnös. Försökte desperat mota bort klumpen i halsen som fortfarande gjorde sig påmind så fort Draco kom på tal. ”Att han inte kan låta dig vara ifred.”
Blaise öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen.
Bilden på Dracos genomträngande ögon och rufsiga, vitblonda hår dök upp för mitt inre synfält.
Jag hörde hans sista mening dåna i öronen: ” Jag är en av dem nu, en av Voldemorts närmaste män. Jag har blivit utvald.” Hur hans ansikte, förvridet i smärta, tittade på mig en sista gång innan han försvunnit. Hans läppar hade format ordet förlåt. Ett ord som för mig nu var lika obetydligt som en påse med drakspillning. Det hade inte betytt någonting. Jag ville sudda ut Draco. Jag ville sudda och sudda tills hans ansikte inte fanns där hos mig längre. Jag ryckte tag i Blaise, som gav mig en förskräckt blick. Jag lutade mig över honom och lät mina läppar möta hans. Mjukt lät jag samtidigt mina händer glida längs med hans kropp, ner över magen. Bort. Bort med Draco.
Blaise var inte sen att följa mitt exempel. Han smekte mina lår, och jag hörde hur hans andhämtning blev tyngre. Jag knuffade ner honom mot kuddarna, lät min hand glida över den hårda utbuktningen innanför hans byxor. Jag knäppte upp hans gylf och lät fingrarna röra honom på det ställe där han var som allra mest känslig. Han stönade till, och jag kunde känna hur det vibrerade mellan mina fingrar. Jag försökte intala mig själv att jag var minst lika upphetsad. Snabbt knäppte jag upp blusen. Blaise hjälpte mig med behån. Inte fumligt som Draco hade gjort, utan självsäkert och korrekt. Han rörde vid mina bröst och jag lät honom göra det. Min blick mötte hans och jag kunde se hur hans hasselnötsbruna ögon glittrade mot mig. Jag satte mig gränsle över honom, fortsatte att kyssa hans läppar, nu allt hastigare medan vi tillsammans drog av först hans byxor, sen mina.
Hela tiden tvingade jag mig själv att se på honom. För hur mycket jag än ville förneka det, så kände jag fortfarande ett stygn i hjärtat när jag gjorde det.

Efteråt låg vi bara där. Allting blev stilla. Jag, bortvänd, stirrandes in i väggen. Han, fortfarande med sina glittrande ögon fästa på mig. Jag kunde mer känna än se dem. Han höll sina armar om mig. Nära och älskvärt, på ett sätt som varje förälskad flicka skulle älskat. Jag försökte febrilt intala mig just det. Att jag var den förälskade flickan. Men desto mer jag försökte se mig själv och Blaise på det sättet, desto starkare blev ångesten. Till sist blev jag tvungen att resa mig upp. Blaise såg forskande på mig. Den välbekanta osäkerheten skuggade återigen hans vackra ansikte.
”Vad är det?” frågade han försiktigt och satte sig också upp. ”Gjorde jag fel?”
”Nej, absolut inte”, sa jag och drog på mig tröjan. ”Tvärtom. Du var fantastisk. Har du gjort det förut?”
Blaise log bara mot mig till svar.
Jag vände mig återigen om och fortsatte att dra på mig kläderna. Han följde mitt exempel under tystnad och snart satt vi där på sängen bredvid varandra igen. Jag strök handen längs det gröna sidentyget, kände hur lent det gled mellan mina fingrar. Draco hade också haft ett sådant påslakan.
”Vi behöver kanske gå tillbaka nu”, sa Blaise tyst och stoppade mina fingrar genom att ta min hand.
”Du har rätt.” Jag reste mig hastigt, hastigare än vad jag tänkt mig och Blaise såg sårad ut när jag snabbt drog bort min hand från hans. Jag skyndade mig att ta den igen och drog upp honom från sängen. ”Vi går.”
”Men vi kommer tillbaka snart igen, eller hur?” frågade han och jag var inte säker på i vilket syfte han menade.
”Självklart”, svarade jag medan jag med spelat intresse betraktade rådjurskroppen som fortfarande stirrade på mig med sin glasartade blick. Det såg både lustigt och kusligt ut och jag kunde inte låta bli att i stundens allvar bli full i skratt. Det var så typiskt Nott att bara lämna den där.
”När kommer han tillbaka?”
Blaise verkade förstå utan att jag behövde nämna några namn.
”Imorgon skulle jag tro. Det ser misstänkt ut om han inte dyker upp på lektionerna. Vi har prov i förvandlingskonst...”
Ett håglöst skratt slapp ur mig. Det var så komiskt att jag inte kunde låta bli.
”Som om Snape lägger någon värdering i vår F. U. T. T. - examen överhuvudtaget”, sa jag och ansträngde mig för att inte brista ut i ännu ett skrattanfall. ”Vi ska vara glada om vi kommer tillbaka från jullovet med livet i behåll.”
”Följer du med mig hem över jul?” Blaise sneglade på mig när vi smög ut genom dörren som genast försvann i tomma intet och lämnade väggen bakom oss slät och tom. Jag hörde hur hoppfull han lät och bet mig frenetiskt i läppen. ”Jag vet inte”, svarade jag svävande. ”Jag kanske stannar kvar på skolan eller så reser jag kanske hem till Sverige över jul.”
Blaise sneglade på mig när vi gick sida vid sida genom korridoren så snabbt vi vågade för att inte väcka upp det till synes sovande slottet. ”Är inte det lite väl våghalsigt?”
”Kanske”, sa jag svävande och försökte att inte låtsas om blickarna han gav mig. ”Vi får se hur det blir.”
Vi skildes i vanlig ordning vid trappan som ledde upp till Gryffindors sällskapsrum.
Skenet från Blaises osynlighetsförtrollning hade börjat flimra och jag bad en tyst bön att han skulle hinna bege sig till fängelsehålan innan den sviktade helt. Han hade blivit riktigt duktig på att utföra den men ännu höll den inte längre än en kvart åt gången, vilket även det var något mycket ovanligt att kunna. Blaise hade berättat att det var Snape själv som lärde ut vissa specialiteter åt utvalda slytherinelever. Varför just Blaise skulle vara utvald ville vi inte ens tänka på.
Blaise höll mig kvar lite för länge i sin famn när vi kramades adjö och jag kände ett stygn av dåligt samvete när jag lite för abrupt sköt honom åt sidan, viskade hejdå och tog till flykten mot porträttet av Den tjocka damen som fnös irriterat när jag väckte henne ur sin slummer.
”Vet du vad klockan är, unga fröken?” fräste hon medan hon svängde på vid gavel för att släppa förbi mig.
”Förlåt”, hasplade jag snabbt ur mig och skyndade mig in genom porträtthålet som var betydligt smalare än vad det brukade vara. Uppehållsrummet var öde. En känsla av sorg sköljde över mig när jag lät blicken svepa över rummet. Brasan brann hemtrevligt i ena hörnet. Fåtöljerna såg lika bekväma ut som de alltid gjort. En kvarglömd kortlek låg kvar på ett av borden. Ett hopknycklat papper som vid närmare titt visade sig vara en gammal talmagiläxa låg i en sorglig, kvarglömd hög på golvet. Allting var precis som vanligt, som det alltid varit sen jag började här. Ändå kändes allt annorlunda. Full av tankar sjönk jag ner i Rons gamla favoritfåtölj. Förstrött pillade jag på hålet som Hermiones katt Krumben orsakat en gång då Ron våldsamt försökt slita ner katten från hans dyrbara, röda tron. Jag hade skrivit flera brev senaste månaden. Inte ett enda hade de svarat på. Harry hade lovat att skriva. Det hade han gjort också, åtminstone till en början. Sedan hade svaren uteblivit alltmer tills de hade upprört helt. Likaså Hermiones. Jag visste inte om jag borde oroa mig eller om jag skulle vara arg. Gäspande slöt jag ögonen. Blaises ansikte dök upp på min näthinna och ersatte trions. Vad hade jag ställt till med nu?

Vilket underbart kapitel detta var, Elzyii! Och vad roligt att du pratar Avis Fortunae i telefon. Ert samarbete är jättebra.

Ja, vad hände på slutet? Det återstår och se.

Känns typ heeelt magiskt att kunna KOMMENTERA ett kapitel som du lagt ut! Du vet ju, efter högläsning för dig och Trezzan samt redigering, vad jag tycker om innehållet - men i en kommentar kan jag lyfta fram några partier av texten där din skicklighet som författare syns extra tydligt:

Fotsteg hördes ett par meter därifrån och Draco kunde svära på att det var Zabinis. Så många gånger som han hade haft de där fötterna bakom sig, högst ett par meter, gjorde att han omöjligt kunde ta miste. Och visst hade han rätt.

Hur det sägs så mycket på några få rader om hela relationen och historiken mellan Blaise och Draco!

Stint fokuserade jag på Blaise, som med snabba steg mer eller mindre drog mig längs korridor efter korridor. Till min lättnad stötte vi inte på en enda Dödsätare eller Snape, som på sistone tagit sig an den fula ovanan att vandra av och an i korridorerna som en uppretad jakthund. Efter det som hände förra året klarade jag inte av att se på Snape. Däremot kändes det som om han alltid genomskådade mig. Så fort han borrade sina svarta ögon in i mina kändes det som om han tog sig rakt in i min hjärna. Den ville jag inte ge tillträde till åt någon. Inte ens Blaise, som pustande hade stannat framför en låst dörr längst bort i slottet. Här hade jag aldrig varit tidigare och jag såg mig nyfiket omkring.

Hur deras vandring i korridoren beskrivs och du lyckas få in en viktig passage om Snape, ledaren för borgen, och hur han tycks ha ett vakande öga på Elli (varför? Det visar sig säkert mer i vårt gemensamma universum) men hur det så smidigt görs en koppling tillbaka till Blaise.

Du är en författare, och jag ser fram emot publiceringen av nästa kapitel! Skam närmar sig nu Borgen med stormsteg. Jullovet kommer närmare och närmare, vilket man också märker på Blaises inbjudan. Det är så tydligt att Elli inte vill. Att det inte känns rätt. Hennes hjärta är någon annanstans - på gott och ont…

Mintygirl89, tack för dina fina ord om vårt samarbete. Din Quirinus är ju också med på ett hörn i Borgen, ett mycket viktigt hörn då han hjälper M och Snape i svåra stunder. Nu får vi se vad som händer med dem, med Elli och Blaise (Blelli) och med Elli och Draco (Drelli) …

Avis Fortunae (ochElzyii och Trezzan, förstås ♥), ingen orsak. Klart jag kommenterar! ♥

Du vet ju att det heter ge och ta?

Tack för alla kommentarer! Jag kommer att svara på dem när jag har möjlighet! Mintygirl89, blir superglad att du kommenterar och vill jättegärna läsa DIN fanfiction!

Kapitel 25
Följeslagarens revolt

Nevilles andetag ekade mellan de tomma, stenbelagda väggarna. Hans bröstkorg hävdes ut och in som om han sprungit ett maratonlopp och han skakade i hela kroppen. Tårarna blänkte som kristaller i hans runda ansikte och luggen hängde, stripigare än vanligt, ner i den stora pannan.

Med rödgråten blick stirrade han in i den spruckna spegeln, samma spegel som Draco Malfoy stirrat in i ett år tidigare. Krampaktigt höll han på samma sätt som Draco gjort i det vackra, marmorbyggda handfatet, så hårt att huden på hans händer hade tryckts undan och bildat små sår i handflatorna. Neville märkte inte den svidande känslan som såren orsakade i hans båda händer. Han var fullt upptagen med att få bukt på paniken som skenade i bröstet på honom. Han ville inte mer. Han orkade inte längre. När han nu såg sin spegelbild i marmorspegelns reflekterande yta hatade han sig själv mer än någonsin. Men han kunde också lägga till flera andra saker som han hatade, saker som han tidigare blundat för. Han ville inte dansa efter Ginny Weasleys pipa längre. Han ville inte undvika Elli eller sitta instängd i de hemliga gångarna under slottet där det nya Dumbledores Armé ledda av Ginny Weasley och Virginia Werhell höll till. Allting hade blivit värre när Ginny började umgås med Virginia. Det var som om Neville inte kände Ginny längre. Hon hade börjat se mer och mer sliten ut. Ett iögonfallande blekt ansikte i kontrast till hennes fortfarande lika röda hår. Markerande ringar under trötta, ljust bruna ögon och läppar som allt oftare nu för tiden var ihopknipna till ett tunt streck. Neville visste inte när förändringen hade börjat, bara att den hos Ginny var väldigt iögonfallande. Han kunde se den hos alla sina kamrater, och inte minst hos sig själv. Han kunde även känna den i sitt bröst. Men den förändringen var något annat än den han såg hos sina klasskamraters slitna ansikten. Han kunde känna den fylla hans maggrop med en varm, stark känsla av beslutsamhet. Neville höll sig för bröstet och flämtade till. Känslan var nu så stark att han kunde inbilla sig att han kände den bulta innanför bröstkorgen. Toaletten, spegeln - han hade stirrat färdigt i den. Toaletten, duschen - han hade gömt sig färdigt i den. Han hade gömt sig färdigt för gott.




Gåspennan flög över papperet. Den tunna, tunna spetsen skrev, nästan utan att nudda ytan, ut svaret på frågorna som professor Flitwick hade gett oss under dagens prov. Raspandet från ett dussin likadana pennor var det enda som hördes mellan klassrummets fyra väggar. Jag hade fastnat med blicken på mitt eget pergamentstycke, stannat till mitt i rörelsen. Inte för att jag inte visste vad jag skulle skriva, utan för att det plötsligt gick upp för mig hur meningslöst det var. Jag hade sett lärarnas blickar. Hade hört dem viska oroligt med varandra i korridorerna. Jag hade känt hur Dödsätarna kom närmare och närmare, hur de bevakade undervisningen allt mer ingående. Till en början hade de hållit sig på avstånd. Nu började de ta över mer och mer. Plötsligt var det inte bara försvar mot svartkonster som de envisades med att lägga beslag på. Jag hade sett hur professor Sprout upprört gestikulerade med armarna så häftigt att hennes hatt nästan åkte på sniskan när hon talade med professor McGonagall, som hade sett mycket sammanbiten ut.
”Inspektion”, kallade Dödsätarna det. Inspektion av lärarna för att se till att de följde den undervisningsplan som skolans nya rektor tillsatt. På varje lektion satt det nu minst en Dödsätare med, stirrande med breda grin i ansiktet eller ivrigt antecknande. Jag hade lärt mig att känna igen deras särskilda kännetecken.
Jävla Snape. Jag gjorde en ofrivillig grimas vid tanken på hans bleka, vaxgula ansikte bakom Dumbledores skrivbord. Han hade förstört alltihop.
”Miss Jacobsson?” Flitwicks pipiga stämma hördes alldeles nedanför min haka och jag hoppade till. ”Hur går det med provet?”
”Öh, det går…” Jag kastade en vaksam blick på idioten Amycus som intresserat betraktade mig och Flitwick från bortre änden av klassrummet. ”Jag tappade bara bort mig en smula, professorn.”
Den lilla trollkarlen gav mig en uppskattande klapp på axeln. Jag lade märke till att han fick stå på tå för att nå upp. ”Seså, ingen fara, Miss. Du ska inte oroa dig. Det här kommer gå så bra så.”
Jag besvarade hans leende och såg hur han på rultiga ben traskade över till Nevilles bänk. Neville hade hela ansiktet förlagt i djup koncentration och jag hoppades att det var ett bra tecken. Även om jag och Neville inte pratade särskilt ofta längre så brydde jag mig fortfarande väldigt mycket om honom.



”Elli!” En bekant röst hindrade mig från min väg till fängelsehålorna.
Nevilles runda ansikte, fortfarande rött efter ansträngningen under trollformelprovet.
Jag blinkade förvånat. Det var flera veckor sedan Neville öppet hade haft en konversation med mig som innefattade mer än ett ord. Jag hade känt hans ledsna ögon i ryggen varje gång vi stötte på varandra, och jag hade fått känslan av att han ville säga något, men aldrig vågade ta chansen. Nu hade han tydligen samlat ihop tillräckligt mycket mod för att göra det.
”Neville”, sa jag utan att kunna dölja förvåningen i min röst. ”Det var länge sen.”
Nevilles kinder blev ännu en nyans rödare och jag kände ett stygn av dåligt samvete för att jag pikat honom.
”Elli, förlåt!” Neville omfamnade mig så hastigt att jag nästan for på näsan i stengolvet framför porträttet av Betulus den babblige, som gav upp ett kluckande skratt av förtjusning över mina krumbukter i luften.
”Elli, jag är så hemskt, hemskt ledsen!” flåsade Neville i mitt öra. Hans grepp om mig var så hårt att jag kände hur luften långsamt pressades ur mig. ”Jag har varit feg, så feg!”
”Det är lugnt, Neville”, flämtade jag halvkvävt. ”Det är lugnt…”
”Släpp henne”, hördes plötsligt en kall, entonig stämma. Jag kände hur Neville drog efter andan. Han släppte mig så hastigt att jag återigen var nära att falla framför fötterna på Betulus, som hade slutat skratta och drog efter andan han med.
”Det är okej, Nott”, sa jag medan jag försökte dra in den förlorade luften tillbaka ner i mina lungor. ”Neville skulle bara be om ursäkt.”
”Det såg mer ut som om han ströp dig”, svarade Nott kyligt. Han stirrade på Neville med en sådan blick att Neville såg ut som han skulle kissa på sig. Theodore Nott behövde ingen trollstav för att skrämma någon. Hans blick sa alltid mer än tusen ord.
”Förlåt”, pep Neville och backade rakt in i väggen. Han lyckades slå omkull två dammtroll som kånkade på en gammal, gul socka. Ilsket hötte de med näven åt Neville som nu hade lagt sin fetlagda näve över sockan som låg på pelaren bredvid honom. ”Det var inte meningen.”
”Det är okej, Neville”, sa jag med en övertygande blick riktad mot Nott. Han krökte på läpparna och backade ett steg bort från Neville, som tycktes sjunka ihop flera centimeter. ”Jag är glad över att du kom och bad om ursäkt. Jag vill ju att vi ska vara vänner.”
”Säkert?” sa han nervöst och sneglade på Nott. ”Elli, jag har inte menat… Det bara blev så… Jag var feg… Jag tänker inte vara feg längre, jag tänker…AJ!” Ett av dammtrollen hade satt sina sylvassa små tänder i Nevilles tumme. Triumferande drog trollen loss sockan, lipade åt Neville och skyndade sig iväg över golvet.
”Jag trodde sådana där var snälla…Mormor sa alltid, åh vad ont det gör… Elli, jag ska bli bättre från och med nu, okej? Jag ska strunta i vad Ginny och Virginia säger… Jag ska…”
”Ja, vad ska du göra, Neville?” En välbekant röst hördes bakom oss och vi alla tre vände oss om. Neville höll på att falla omkull och den här gången trodde jag verkligen att han skulle kissa på sig.
Bakom oss stod Virginia Werhell och Ginny Weasley. Båda med vackert, gnistrande hår och fräkniga näsor. Man kunde nästan ta dem för att vara systrar. En ilska blossade upp inom mig vid åsynen av dem båda. Theodore måste ha känt av min sinnesförändring, för han hade återigen gått fram ett steg och stirrade på flickorna framför oss. Jag kunde se i ögonvrån hur Nevilles underläpp darrade.
”Så du vill inte vara med oss längre, Neville?” Virginia tog ett par steg framåt mot Neville. Hon låste fast sin djupblåa blick i hans. Jag kunde se hur han darrade.
”Jag vill inte vara ovän med Elli”, pep Neville. Virginias läppar smalnade.
”Elli har valt det här”, sa hon kort och blängde på mig. ”Du ser ju själv.” Hon gjorde en gest mot Nott. ”Hennes umgänge avgör saken.”
”Tycker du också det, Ginny?” sa jag kallt. ”Att mitt ‘umgänge’ avgör saken?”
Jag ville få henne att svara, få henne att titta på mig. Men till min stora förtret tittade hon bara bort.
”Var har du din cockerspaniel då?” sa Virginia vänd mot mig. ”Jag trodde han precis som blodsugaren alltid följde dig i hasorna.”
”Virginia, jag tror inte att du ska säga mer just nu”, sa jag och kastade en blick på Nott vars ögon var svarta av ilska.
”Det är just det här som alla pratar om.” Hon hade nu helt släppt Neville och fokuserade bara på mig. ”Hur du tror att du är så mycket bättre än oss andra hela tiden. Hur du först kladdar på Harry, sen på Malfoy och nu på cockerspanieln. Du tror att du kan komma här och få vem som helst att dansa efter din pipa, bara för att Dumbledore såg något speciellt i dig. Men han är död, förstår du? Han är död och Harry är borta. Din bästis Malfoy dödade honom och lämnade dig kvar här utan att ens se sig om. Vad har du kvar? En vampyr och en kille som bara sökt sig till dig för att han är Slytherins hackkyckling. Kom ner på jorden nu. För din egen skull alltså.”
Hon knyckte på nacken och svepte förbi mig så nära att jag kunde känna hennes söta parfym i mina näsborrar.
”Och vad dig beträffar”, sa hon vänd mot Neville, ”så skulle jag tänka mig för innan jag pratar skit nästa gång. Kom Ginny.” Hon tog Ginnys hand i sin. Ginny gav mig ett hastigt ögonkast, så hastigt att jag inte kunde avgöra vad hon tänkte. Men jag tyckte att hon inte såg helt bekväm ut.
”Ska jag döda henne?” frågade Nott med eftertryck.
Jag skakade bara på huvudet. Inombords skrek jag.

Nu har jag, äntligen tagit mig tid att läsa kapitlet! Hela kapitlet är fyllt med spänning och i Nevilles fall, ångest. Jag vet inte, men det känns som han har ångest.

”Jag trodde sådana där var snälla…Mormor sa alltid, åh vad ont det gör… Elli, jag ska bli bättre från och med nu, okej? Jag ska strunta i vad Ginny och Virginia säger… Jag ska…”
”Ja, vad ska du göra, Neville?” En välbekant röst hördes bakom oss och vi alla tre vände oss om. Neville höll på att falla omkull och den här gången trodde jag verkligen att han skulle kissa på sig.
Bakom oss stod Virginia Werhell och Ginny Weasley. Båda med vackert, gnistrande hår och fräkniga näsor. Man kunde nästan ta dem för att vara systrar. En ilska blossade upp inom mig vid åsynen av dem båda. Theodore måste ha känt av min sinnesförändring, för han hade återigen gått fram ett steg och stirrade på flickorna framför oss. Jag kunde se i ögonvrån hur Nevilles underläpp darrade.
”Så du vill inte vara med oss längre, Neville?” Virginia tog ett par steg framåt mot Neville. Hon låste fast sin djupblåa blick i hans. Jag kunde se hur han darrade.
”Jag vill inte vara ovän med Elli”, pep Neville. Virginias läppar smalnade.
”Elli har valt det här”, sa hon kort och blängde på mig. ”Du ser ju själv.” Hon gjorde en gest mot Nott. ”Hennes umgänge avgör saken.”
”Tycker du också det, Ginny?” sa jag kallt. ”Att mitt ‘umgänge’ avgör saken?”

Hela delen som är markerad med gul färg, är laddad med elektricitet och det känns som det blir konflikter. Virginia verkar arg och Neville vill inte göra sig osams med Elli! Hur ska det gå?
Får hålla ögonen öppna för nästa kapitel! ♥

Har längtat sååå mycket efter att få publicera mitt gästkapitel! Tack Elzyii för att jag åter fått gästa din berättelse. Det är en stor ära

Kapitel 26
Elvira Faded

Den stora fördelen med jullovet var att både Ginny, Virginia och de flesta DA-medlemmar försvann från skolan. Nackdelen var att Neville, Blaise och Nott också gjorde det.
Blaise hade fått inse att det var för farligt att ta med mig till sitt hem ännu en gång, och frågan var om Cynthia ens skulle ha tillåtit det. Tanken på att gömmas undan på rummet vid varje besök var hur som helst inte speciellt lockande. Då föredrog jag den övergivna skolan där det i alla fall gick att röra sig fritt, kanske ännu mer nu när jag slapp stirrandet och viskandet om förräderi.
Överhuvudtaget var det ekande tomt på de flesta ställen där fler människor brukade röra sig. Sällskapsrummet låg öde med sin stillsamt sprakande brasa, så att jag åter kunde börja sitta där och läsa utan att bli utstirrad av mina elevhemskamrater tills jag suckande tog boken och begav mig mot min ensamma sovsal. De röda förhängena verkade ha bleknat mot något mer grådaskigt och utanför fönstren såg jag ibland en ensam korp flaxa förbi, dyster och olycksbådande.
Snön föll, men det var inga luddiga flingor utan små hårda korn som knappt fastnade på den frusna marken. Jag undrade om Harry, Ron och Hermione lyckades hålla sig varma där de nu befann sig. Oron för dem fanns alltid där, även om jag försökte skjuta bort den. Det var så länge sedan de hört av sig att de måste ha börjat glömma mig. På något sätt hade de ändå valt bort min närvaro och den tanken gick inte att komma ifrån.

Stora salen kändes enorm med sina tindrande juldekorationer men ytterst få elever vid borden som plötsligt verkade milslånga. Min blick föll allt oftare på en ensam yngre flicka som satt mittemot mig, vid Ravenclawbordet. Hennes hår var lika svallande långt och rött som Ginnys och fräknar täckte det allvarliga lilla ansiktet. Jag visste att hon hette Elvira Faded. Hon hade ingått i latingruppen och ibland varit med Hermione och läst läxor, trots att hon var flera år yngre. Men tydligen var Elvira extremt begåvad och låg flera år före i studierna inom de flesta ämnen. Jag hade inte lagt märke till henne så mycket under förra året eftersom så många saker hade hänt och oron för Draco upptagit en stor del av mina tankar, men nu då Elvira och jag var några av de få elever som fanns kvar på skolan såg jag henne desto tydligare. Hon var alltid mycket allvarlig, och hade i likhet med Hermione ofta någon bok med sig som hon studerade medan hon åt. Längtan efter min flitiga vän kramade om hjärtat som en obarmhärtig knytnäve.
En dag gick jag helt enkelt och satte mig vid Elviras bord.
“Så du reser inte heller hem över julen?” undrade jag och försökte låta obesvärad. Elvira såg upp från boken, som stått lutad mot tillbringaren med pumpasaft, och svarade lugnt: “Nej, det gör jag aldrig. Jag åker bara hem på somrarna. På det sättet får jag mer tid för mina studier.”
“Du går fjärde året, eller hur?” Hon nickade och slog igen boken så att jag kunde se omslaget.
Det var en trolldrycksbok från sjunde årskursen.
“Trolldryckskonst är mitt favoritämne”, berättade hon och började visa det recept hon för tillfället fördjupade sig i. Det var avancerat till och med för att vara sista året, sådant som vi tampades med under de mest krävande momenten i klassrummet. Jag fascinerades av hur den här flickan som bara var fjorton år redan, och helt frivilligt dessutom, ägnade sig åt de svåraste delarna av det ämne många av oss avskydde. Särskilt eftersom det förknippades med Snape, vars vaxbleka ansikte skymtade borta vid lärarbordet. Men Elvira berättade ivrigt om ett speciellt utförande med trollstaven som kallades illuminering och var hennes specialitet, och hennes kinder blev rosiga under fräknarna när hon beskrev vad magin från staven gjorde med drycken. Jag kunde inte undgå att bli både nyfiken och sugen på att testa illumineringen själv när lektionerna skulle börja igen efter lovet.
“Man längtar att allt ska börja igen och samtidigt inte”, suckade jag och Elvira instämde.
“Vilket är ditt favoritämne, Elli?” undrade hon och fortsatte: “Du måste vara väldigt duktig på försvar mot svartkonster? Jag tyckte alltid att du var en av de bästa i DA. Tänk när du avväpnade Harry på en sekund … och din enhörning var helt klart den tydligaste patronusen.”
Jag satt stum av häpnad över hur mycket Elvira hade lagt märke till. “Tack så mycket”, sa jag och kände en värme stiga i bröstet. Sedan tillade jag tveksamt: “Så … vad tränar ni nuförtiden?”
“Åh”, sa Elvira och gav upp en liten sorgsen suck. “Jag är inte med i DA längre.”
Jag såg förvånat på henne och visste inte vad jag skulle säga. Tveksamt tog jag en klunk pumpasaft.
“Det blev så konstig stämning där”, förklarade Elvira sorgset. “Inte alls som när Harry var ledare. Och när du slutade förstod jag att gruppen håller på att ändras. Jag vill inte vara med där, i alla fall inte just nu. Även om det är viktigt att träna på att försvara sig.”
Jag tänkte på The Snakes men beslöt mig för att det var bäst att prata med Blaise och Nott innan jag lovade något.


Elvira och jag fortsatte att ha sällskap vid måltiderna och det gjorde att jullovet blev lite mindre ensamt. Att hon var yngre gjorde inte så mycket, eftersom hon var så långt före i allting. Ibland ville hon till och med diskutera saker som jag tyckte kändes lite krångliga att begripa. Men vi hade många intressanta diskussioner, framförallt om ont och gott. Precis som jag var hon tveksam till om det överhuvudtaget fanns en sida som var den enda rätta.
Som tur var tycktes ingen bry sig om att vi pratade med varandra trots att vi tillhörde olika elevhem. Under jullovet var det glesare än vanligt även vid lärarbordet, där Snape satt i mitten med upptagen min och Metrimona gav oss vänliga blickar.
Elvira hade ingen familj, även om hon visste att det på längre håll fanns älvor i hennes släkt. Hon bodde i ett fosterhem och brukade bara åka hem på sommarlovet, men verkade inte alls ledsen över att behöva stanna på skolan under julen. Det fanns något neutralt hos henne, något som lite grann påminde mig om Nott, även om de två annars inte hade så många likheter. Där Nott kunde vara likgiltig, var Elvira beslutsam och fokuserad. Hon verkade ta allt på största allvar och var mycket bekymrad över läget på skolan. Liksom jag var hon skeptisk till uppdelningen och gränserna mellan elevhemmen. Trots det var vi försiktiga och besökte inte varandras sällskapsrum utan nöjde oss med att prata med varandra vid måltiderna. Hon hade inte heller hört något från trion. Det var en liten tröst att det inte bara var mig de slutat höra av sig till, men samtidigt steg oron för vad som hände dem. Det slog mig att allt var bättre än denna totala tystnad. Jag saknade nästan till och med de hjälpsökande och hotfulla lapparna, som upphört att komma under jullovet.

Under julaftons kväll försökte jag städa i den hopplöst övergivna sovsalen. Mina saker hade hamnat lite överallt, även i de andra sängarna. När jag plockat bort gamla strumpor, kläder och uttjänta fjäderpennor därifrån, var det dags att bita i det sura äpplet och röja under min egen säng. Längst in i det dammiga hörnet vid väggen, under det gamla skrynkliga grupparbetet jag gjort med trion i våras om snorbetsalor, låg en låst liten box med alla saker jag samlat på mig under förra läsåret. Saker som känts mystiska och viktiga. Jag kastade iväg grupparbetets ihophäftade papper med rörliga bilder och text om de snoriga snablarna, som tutade argt åt mig från fotografierna, och öppnade långsamt boxen. Där fanns bilden av den lilla spökflickan som visat sig för mig på Malfoy Manor. De handgjorda armbanden, suddet och den hopvikta lappen från fängelsecellen i källaren där, inredd som ett barnrum. Jag rös. Ännu svårare blev det att vända och vrida på föremålen som påminde om Draco. Visselpipan jag tagit från hans rum. Det lilla myntet som var ett av dem som Draco och Dödsätarna använt för att kommunicera med varandra.


På juldagens morgon låg julklappar från Miranda och moster vid fotändan av min säng i den öde sovsalen. Mirandas vätteskrift hade blivit mycket stabilare, men en stor fläck i ena hörnet skvallrade om känslorna när brevet skrevs. Jag kramade de små paketen i famnen och tillät för en gångs skull ögonen att fyllas av varma tårar. De landade i Shantis fjäderdräkt där hon rumsterade omkring mig på jakt efter godis. En av de fluffiga ungar hon fått i våras med Dracos stiliga tornuggla, Dorcus, satt på fönsterbrädet och väntade otåligt på henne. För en sekund blixtrade halsbandet förbi i mitt minne, julklappen Draco fått av mig förra julen, men jag sköt omedelbart bort tanken.
Mina vänner i Sverige hade som alltid skickat klappar. Jag försjönk i alla minnen jag hade tillsammans med Simon, Lucas och Alice. Undrade hur de hade det och hur det var på den svenska trollkarlsskolan nu. Om vaktmästaren fortfarande hade en romans med skolbibliotekarien. Om den alldeles för snälla rektorn hade kvar sin vänliga blick bakom de flaskbottnade glasögonen. Om alla fortfarande tillhörde samma elevhem, utan gränser. Men det gjorde de säkert. I Sverige fanns ingen Voldemort eller Dödsätare som härjade runt.
Det hade kommit ett paket från Elvira också, en bok om försvar mot svartkonster på avancerad nivå. Jag log genom tårarna åt den inte helt oväntade presenten.
Inget, inte ens ett livstecken, från Harry, Hermione eller Ron. Jag vet inte om jag verkligen väntat mig något - kanske hade ett svagt hopp funnits innerst inne om ett nedskrivet ord, ett spår av liv. Någonting som liknade det Miriam skickat under hösten. Men det var som om de varit uppslukade av jorden. Jag visste inte vad jag skulle tro längre.

“Tack för julklappen”, sa Elvira vid julmåltiden i stora salen och gav mig ett av sina sällsynta små leenden. Maten var lika god som alltid, och ingenting saknades i den enorma julbuffén, men det var på något sätt sorgligt att vi var så få där som kunde njuta av den. Jag sneglade mot lärarbordet där bara Snape, Metrimona och ytterligare några få fanns på plats. Några Dödsätare stod posterade vid entrén som dystra statyer och utanför piskade snön hårt mot rutorna.
“Tack detsamma”, svarade jag Elvira och såg in i hennes allvarliga lilla ansikte. I ett desperat försök att liva upp stämningen pekade jag med gaffeln mot lärarbordet: “Titta, vad de ser allvarliga ut. Klädda i kolsvart som vanligt fastän det är juldagen. Måste de vara så seriösa hela tiden?” Jag lutade mig fram mot henne och viskade: “Jag lovar dig att Snape har en mops som patronus. En liten, struttande, skitviktig mops!”
Elvira fnissade osäkert med ett blekt löje på läpparna. Hon hade stor respekt för Snape och hans kunskap om trolldrycker. Jag kunde inte hjälpa att jag tänkte på hur Harry och Ron skulle ha vrålgarvat åt min replik och hur Hermione hade hyschat ilsket på dem men sedan muntert sett på mig med glittrande, hasselbruna ögon.
Nu var det Elviras forskande blick som betraktade mig över de överfyllda faten.
“Du saknar dem också, eller hur?” frågade hon med en gest mot gryffindorbordet.
Jag nickade stumt och sjönk ihop över bordsskivan.
Tankarna bröt fram innan jag hann hindra dem och det var inte bara Hermione, Harry och Ron jag tänkte på.

Jag undrade vad han gjorde. Jag undrade vilka han var med. Och mer än något annat undrade jag hur de han var med behandlade honom.

Kapitel 26 ur Metrimonas perspektiv - 22 i Borgen