Borgen (sjunde året)

Yes, andra gången idag!

Mintygirl89 




Kapitel 27 - Mardröm

30 november 1978

Severus hatar flaskor. Med lakanet hårt virat om sin magra, kallsvettiga kropp tvingas han erkänna det för sig själv. Allt har hela tiden handlat om att besegra dem. Fylla dem med substanser som påverkar människors sinnen. Som tar makten över liv och död.

Från sin numera självklara plats vid herrens högra sida, en plats flera decennier äldre Dödsätare öppet avundas honom, har han fått unika möjligheter att experimentera. Framställa giftet som kan bli avgörande i striden, trygga deras magiska framtid utan det ständiga hotet från mugglarna. Krig innebär offer. Det går inte att undvika. Sinnet måste härdas och Severus har verkligen kommit en bra bit på väg med den saken.

Om det inte hade varit för de förbannade mardrömmarna. Inte en enda natt ges han någon respit från dem.

Alltsedan Ravens svägerska - den där vampyrvarelsen Lara - tog livet av den unga mugglarkvinnan som var banbrytande i hans experiment, har han fått återuppleva scenen varje natt. Gång på gång tvingas han återvända till händelsen i Ravens våning. Och då hade han inte ens tänkt beröva mugglaren livet. Efter en enkel radering skulle hon ha varit ute på gatan igen. Hon var inte värd att göra sig olycklig på, hade han resonerat. Men hennes simpla blod hade behövts i kombination med Ravens, som nästan var flytande magi. Det hade fascinerat honom, oavsett vad han tyckte om Raven. Om den bortskämda rikemansflickan bara hade kunnat samarbeta en enda gång och sluta vara så satans överlägsen, kunde han gått betydligt mer varsamt fram.

Istället tvingas han nu, natt efter natt under flera månader, gå igenom vad han gjorde mot henne och den vettskrämda unga kvinnan i somras. Hur han fick ur dem blodet som behövdes för experimenten. Hur Lara slutligen tog saken i egna händer och i vredesmod störtade in, befriade Raven och dödade kvinnan. Gång på gång ser han livet i hennes ögon släckas. Samtidigt som silhuetterna av hans mor och morbror hela tiden figurerar i bakgrunden som någon sorts rättvisans vålnader, förvrängda. Men det är inte det värsta.

Det värsta är när han drömmer om somrarna i morbrors stuga, precis så som de var.
Ljusglimtarna i tillvaron, eldflugorna i det totala mörkret. Skogssjön där han lekte och simmade, hela tiden med morbrors vänligt vakande ögon från stranden. Han kan vakna och tro sig vara i stugan, under de trygga filtarna. Bara för att mötas av den stirrande, kala tapeten i sin tomma sovkammare.

Mor och morbror skulle kunna få en säkrare framtid nu. Slippa förtryckas av mugglare. Mor var slav under en av dem och är det säkert fortfarande. Morbror valde ett tillbakadraget eremitliv i skogen. Severus vägval kommer att trygga livet för deras sort.

Jo, det kan han ju försöka intala sig. Mor och morbror skulle aldrig ha stöttat den väg Severus följer nu. Han vet det bara.

Och nu sitter han åter där, med det grå lakanet virat om sin bleka tonårskropp, riden av maran även denna novembernatt 1978. Ska det vara så här hela livet? Han plågas, trots att han smet iväg till ensamheten i sin bostad, när de andra drog till Diagongränden för att ‘ställa till med en scen’ som Mulciber så fint uttryckte det med ögon lysande av blodtörst. Illamåendet går i vågor genom Severus och plågorna driver honom ur sängen, fram mot tvättfatet på det rankiga bordet under spegeln. Den svarta katten ger ifrån sig ett ynkligt jamande innan den överger de trassliga lakanen, hoppar ner på golvplankorna och börjar stryka sig mot hans tunna ben. Han blaskar av sitt kallsvettiga ansikte och möter med bävan sin reflektion i den slitna ytan av glas. Han liknar en gengångare, en stackars varelse som hukande gömmer sig i mörka hålor. Långt ifrån den stålsatta och oberörda individ han har eftersträvat att bli. Byggt vidare på känslan när han under skoltiden, kallsinnig och möjligen road, hörde den patetiske lille Quirrell be om nåd under kränkningarna. Och åstundat att kunna betrakta sådant som sker i Diagongränden just nu utan att ens blinka.

Till skillnad från många i sitt nuvarande umgänge njuter han dock numera aldrig av att utföra våldet. Han är inte som en del i kretsen, de som lystet hungrar efter striderna. Severus trivs bäst i laboratoriet, med den evinnerliga kampen att ta makten över flaskorna och deras innehåll. Giftet han framställde av Ravens och den för honom namnlösa mugglarkvinnans blod skulle vara effektivt, en nödvändig punktmarkering i kriget. Kanske till och med det som satte stopp för ytterligare smutsiga strider, fulla av den vidriga tortyren. Giftet var tänkt att döda omedelbart. Kanske skulle det inte ens behöva användas, utan finnas med i ett kallt krig om vilken sida som ägde de värsta vapnen för massförstörelse.

Men det användes.

Det dödade inte omedelbart.

Och det var inte rättvist.

Han håller med Raven om det. Är i grunden enig med henne om det hon sa på balkongen igår kväll, när de båda stod ensamma i stormens öga, blickande ut över trollkarls-Londons hustak. De var bara några meter från Dödsätarnas festligheter och endast åtskilda från dem med ett stycke mossgrön gardin och Ravens framvästa muffliato. Hennes make, den menlöse Evan Rosier, hade gett dem en blick innan gardinen drogs för - som om det skulle ske något otillbörligt där på balkongen. Tanken på något sådant mellan honom och Raven känns mer tragisk än komisk. Antipatin mellan dem är djupt rotad, trots att omständigheterna hela tiden tycks föra dem samman.



Ingen skulle dock kunna misstänka att de delade en hemlighet där, så nära sällskapet som skulle döda dem om de visste. Efter det Severus och korpgeneralen åstadkom i Richmond skulle ingen ens komma på tanken. De två är upphöjda nu, bortom all tvivel.

Om Severus är herrens högra hand, är hon den vänstra. Trots sin ungdom är det de två som står mörkrets härskare allra närmast. Men efter denna kväll vet Severus nu med säkerhet det han länge anat - att vänsterhanden trevar, sakta och metodiskt. Den spelar ett dubbelspel applåderat av fru Justitia. Den strävar efter någon sorts rättvisa.

Mest för sakens skull försökte han göra Raven medveten om att livet inte är rättvist. Att hon fått allt serverat på silverfat i sitt liv som bortskämd rikemansdotter. Men han övertygade inte ens sig själv. Argumenten föll platt mot marken och innerst inne fanns vetskapen att han och Raven för en gångs skull var av samma åsikt, antingen han ville det eller inte. Den förbannade svagheten, men också något annat. En grundläggande rättskänsla bortom stridens två sidor.

Där, på balkongen, bad hon honom om ett motgift att använda vid nästa strategiska drag. Så att hon kunde neutralisera giftet nästa gång hon skulle distribuera det. För att inte fler människor skulle komma till skada. Och själva förslaget slog an en ton djupt inom honom. Att finna det perfekta motgiftet - kunna vända en strid, avgöra ett betydande öde. Men det låg långt in, som en föraning, och för ögonblicket fick det anstå. Tiden var inte inne, och hans beräknande, försiktiga eftertänksamhet kom till hjälp i stunden.

Raven, med sin vanliga impulsivitet, visste inte ens hur hon skulle förklara sig för herren. Men Severus visste, och han hade svarat henne.

“De lade förstås in alla resurser i att förhindra ytterligare en katastrof efter händelsen vid Richmond”, hade han sagt. “Vilket resulterar i att giftet inte fungerar längre.”

Hon hade blivit salig, förstås. Lättad. Deras pratstund hade varit över, avbrutits av Dolohov och Mulciber som var eld och lågor över att få ta sig till Diagongränden och, med herrens tillåtelse, göra festligheter till mardrömsscenarier. Krascha partyt, som de sa. Ännu en vidrig strid. Severus smet obemärkt iväg när männen dreglade som värst över den vackra Raven och drog henne med sig. Själv lyckades han komma undan i sista sekunden.

Slapp en strid som, i antal offer, skulle kunna sluta lika illa som Richmond.

Om Lily och hennes familj hade varit bland dem ...

Severus kramar med iskalla händer om bordsskivan för att hålla sig upprätt. Stirrar som förhäxad in i de svarta ögonhålorna i spegelglaset. Med rämnad fasad är han åter en vettskrämd pojke i sitt sovrum, en tvivlande artonåring som famlar efter en väg att följa genom existensen. Katten ger ifrån sig ett jämrande och lindar sin svans kring hans bara ben när den beklagande gnider sin mörka päls mot dem. Han sträcker ner en skälvande hand och smeker frånvarande silket på den krökande ryggen.

Herren hade genom någon av sina kontakter på insidan lyckats lokalisera staden där motståndsrörelsen samlat alla mugglarfödda. Giftet, som Severus framställt och invånarna i Richmond fick i sig genom Ravens skickligt kastade Imperio på mjölkbudet, dödade inte omedelbart. Enligt den tummade och bitvis sönderrivna tidningen, som ligger på bordet under spegelbiten Severus nu stirrar in i, hade samtliga kvävts ihjäl. Genom de förgiftade flaskor med mjölk som lämnats vid varenda dörr i byn.

Kramperna av motvilja vinner över honom och han kastar upp rakt i tvättfatet framför sig.

Severus hatar flaskor.

Och det som skedde i Richmond var inte rättvist.

Vilket underbart kapitel! Riktigt spännande! När det nämns att Snape hatar flaskor, blir jag påmind om återblicken som finns i Prinsen! Se Kapitel 25 - 1967. Lite roligt att Eileen och Eugene nämndes i texten. Nu kan man ju undra när man får se Euegene igen. Men det är bara ett önsketänkande. Hm... jag är förvånad över att han inte tänker på Quirinus. Det skulle få honom att känna sig lite märktig, eller skämmas. Men du gör som du vill.

Tips:

Severus hatar flaskor.

Meningen kommer på slutet av berättelsen. Lägg till "verkligen", så det inte blir en upprepning från första meningen.

Severus hatar verkligen flaskor.

I övrigt är det jättebra!

Superbra kapitel!! Längtar tills nästa del

Jag skulle nog ha kvar "Severus hatar flaskor." istället för att lägga till verkligen. Oftast när en skriver skönlitterärt så förminskar betonande ord händelsen eller det en försöker beskriva.

Exempelvis "Det är konstigt" // "det är jättekonstigt". Vi vet att Severus hatar flaskor för vi har fått läsa det, förstå det.

Jag vet inte hur jag kan förklara bättre, men ibland kan man säga "less is more" - "mindre är mer"

Jag kan ju dock vara helt ute och cykla men vad tror du Mintygirl89 ? Förstår du vad jag menar och vad tycker du isåfall?

(Och du vet att jag älskar kapitlet Avis ♥ Allt från den söndertummade tidningen till Severus tonårstankar och perspektiv på ett väldigt djupt samtal)

Trezzan, du har en poäng i det du skriver. Får klura. Annars tänkte jag att ett extra otd förstärker länslan.

Trezzan och Mintygirl89 , ni har en poäng båda två. Just nu lutar jag åt att ta bort 'verkligen' ur det här kapitlet, eftersom det är i näst sista meningen, men behålla det i kapitel 25 i Prinsen, eftersom det i den texten kommer som sista mening och kan få en förstärkande effekt.

Stort tack för ert engagemang! ♥ ♥

Låter toppen!

Mintygirl89 


Lilypotter123


Trezzan




Kapitel 28 - Skuld

Spyorna simmade i det vackra tvättfatet. Resterna av nyårsmåltiden på Malfoy Manor med en brinnande pust av eldwhisky. Känslan av total förintelse när allt på nytt vändes ut och in och en sista kaskad stänkte upp och prickade kanten av förgylld emalj. Sedan inget mer. Bara kroppen som, om och om igen, gjorde reflexen att tömma sig.

Nu dör jag.

“Nej, det gör du inte, M. Det bara känns så.” Korpens röst svävade någonstans över mig och mina svarta gardiner av hår som trasslats samman av kräkningar.

Jo. Om det du just berättat är sant orkar jag inte existera längre.

“Du kommer att leva, M. Precis som vi gör.”
Hon förstod bättre än att försöka röra vid mig. Med mina sista krafter vände jag upp mitt fuktiga ansikte mot hennes suddiga konturer. Misslyckades med att lyfta armen och styra den, men rösten fungerade.
“Gå, Jessica. Gå härifrån.”
Hon skakade tyst på huvudet.
“Jag menar det. Gå. Lämna mig. Det finns inget du kan göra.”
“Det ...“
“GÅ!”
“Jag kommer tillbaka.”

Jag svarade inte, hörde bara hennes behärskade steg avlägsna sig och var äntligen ensam.

Ensam med det outhärdliga.

Men det var inte synd om mig. Inte på något sätt. Människorna i Richmond och deras anhöriga var de enda som hade rätten till någon form av medlidande. Mina tankar kom just nu inte längre än till dem. Hur många? Hur gamla? Ungdomar? Barn?

Vid den tanken vände sig kroppen ut och in igen. Tvättfatet var fullt av stinkande sörja. Jag sjönk ner på golvet, släpade mig till sängen som Jessica nyss suttit på. Undvek den lilla sänkan i överkastet.

Det fanns inga rationella tankar. Jessica, Severus, alla människor som funnits i mitt liv fram till nu hade ersatts av en folkmassa från Richmond. Främmande ansikten som såg på mig, allvarligt och sorgset, nästan lite medlidsamt. De var i alla åldrar, lite gulnade i färgskalan och som frysta i tiden på ett trollkarlsfotografi, endast lätt rörliga. Deras ögon följde mig in i medvetslösheten. En slummer som inte ett ögonblick befriade mig från deras blickar.

Kroppen sov, orörlig.

Den skulle vilja leva, tjugotvå år, ung och frisk. Redan när jag vaknade i skymningen började den strida med mig om att få vatten. Mekaniskt tog jag mig upp, gick på darrande ben till tvättrummet, tömde fumligt det illaluktande tvättfatet i toalettstolen och drack direkt ur den knivskarpt blänkande kranen. Råkade se den vämjeliga vålnaden i spegeln och låg i nästa stund på knä, hulkande över toalettens kant. Till slut sjönk jag ihop som en trasa på det kalla kakelgolvet och skymtade endast otydligt ett mörkt vingpar som lyfte från fönsterbrädan utanför.

Korpen vakade över mig.

Det var ett konstaterande och jag kände ingenting inför det. Det enda jag kunde känna var konstant illamående. Vämjelse över den vidriga varelsen i spegeln. Den lyckligt lottade som fått allt, en trygg och ljus barndom, två kärleksfulla föräldrar som omgivit henne med musik. Hon som, trots det ständigt närvarande ljuset, alltid föredragit molltonerna och gärna valt ensamheten, älskat skymningen och dragits mer till månen än solen. Som hela livet känt sig annorlunda och utanför. Och som till slut hittade hem i den underliga magiska världen, fylld med mirakel men också av kris och förödelse. En värld, där de sorgsna, mörka ögonen trollbundit henne. Hon hade velat in i det djupet, dragits till det, attraherats av en kraft som gav en oemotståndlig genklang i hennes egen själ.

Hennes - så fegt att tala om sig själv i tredje person. Jag hade velat ha den vackre och mystiske Severus, jag hade dyrkat honom från första stund och det var just hans svärta som varit avgörande. Den vemodiga månskenssonaten som förenat oss.

Nu visste jag de konkreta händelserna bakom det mörkret. Den verkliga orsaken till hans ångest, det som plågat honom i tjugo år. Ungefär lika lång tid som hela mitt liv. En del av människorna i Richmond fick kanske inte ens leva så länge. Mugglarkvinnan, vars blod blandats med korpens för att framställa giftet, fick det definitivt inte. Hon som blev dödad av någon vampyr, tydligen Jessicas svägerska. Mugglaren hade bara varit en del av ett experiment i deras sjuka värld.

Det kunde lika gärna ha varit jag. Och den tanken måste Severus också ha tänkt. Jag kunde bara föreställa mig vilken ångest det gav honom.

Hur kunde jag ha låtit hans förflutna vila i dunkel på det här sättet? Han hade otaliga gånger nämnt att det fanns fruktansvärda saker där, men jag hade aldrig frågat vidare, bara sagt att det var nuet som betydde något. Så fruktansvärt respektlöst av mig att inte ens mötas på halva vägen. Sanningen var att jag inte hade velat veta. Skulle jag själv ha kunnat berätta om en sådan sak, helt av mig själv och utan något stöd från den andra parten?

Nu stod det så klart och tydligt varför både Severus och Jessica hade ägnat hela sina vuxna liv åt dubbelspel och ständigt risktagande. De var helt enkelt krigsskadade och bundna av ett oändligt åtagande. Precis som Severus sagt när jag inte hade velat lyssna - min skuld är evig och utan slut. Jag hade valt bort en ljus, trygg barndom och därpå följande ungdom för att lägga mitt fortsatta liv i händerna på dessa båda, Voldemorts två verksamma höger och vänster. Hur skulle mina föräldrar känna om de visste? Jag hade övergivit dem. Fågeln hade flugit ur boet och förenat sig med olyckskorparna.

Det fanns ingen väg tillbaka.

Även om det började kännas att en liten del av mig var rasande på Severus - ett ursinne som jag hade svårt att få kontakt med, men som fanns där likt en svag gnista, livsfarlig att antända - var jag bunden av kärlek till honom.

Och för första gången någonsin kändes den kärleken som en börda. Det var inte längre frågan om något mjukt sammetsband, som jag lekfullt kunde slingra mig ur om jag ville, utan istället de tyngsta bojor.

Visst kunde jag förlåta honom, men det var inte min sak. De mugglarfödda människorna i Richmond, och den unga mugglarkvinnan som fick sätta livet till efter experimenten - det var de och deras anhöriga som kunde göra anspråk på att förlåta Severus och Jessica. Jag visste inte ens hur jag skulle kunna leva med mig själv.

Som ett straff släpade jag mig upp från golvet, tog stöd mot handfatet och tvingade mig att se in i spegeln på den patetiska gestalten där. Kolmörka, rödsprängda ögon mötte mina under en härva av nattsvart hår, solkigt och smutsigt som mitt inre. Mörka ringar grävde djupa diken under ögonen och huden var likblek. Glamourförtrollningen var så skickligt kastad att den betedde sig och reagerade som en verklig kropp. Allt den fick vara med om satte spår, som sedan återspeglades på min ursprungliga fysiska form. Severus hade förklarat hur det fungerade. Naturligtvis hade han förklätt mig med den högsta nivån av förtrollning, alltid så mån om min säkerhet. Och jag hade inte ens velat veta sanningen om hans förflutna. Hade bara i min ständiga åtrå litat blint på honom, och i mitt suktande efter någon sorts vänskap även på korpen, även om jag inte alls kände henne på djupet. Jag hade varit naiviteten personifierad, kanske till och med utsatt dem båda för enorma risker, när de skyddade och gömde mig med min mugglaridentitet.

Och plötsligt stod scenen i skogen för någon månad sedan åter klar för mitt inre.

Tre ungdomar på slottet visste att jag var mugglare, och jag hade bara tagit för givet att de inte skulle avslöja det. Jag hade inte nämnt händelsen för Severus eller ens tänkt särskilt mycket på saken, för att jag litade så oskuldsfullt på Elli och hur hon valde sina vänner. Men de båda pojkarna var trots allt från Slytherin, vilket brukade betyda renblodsfamiljer och helt säkert någon form av koppling till Dödsätarna. Theo hade dessutom varit en speciell sort, märkligt neutral, även om jag hade fått känslan av att han inte ville mig illa. Eller hade jag intalat mig det, skapat mina egna sanningar för att … ja, vad? Den solkiga verkligheten var att jag hade fascinerats av det speciella hos honom, det märkliga ljuset i kattögonen och den underliga, beslöjade rösten. Sättet han såg på Elli, trots sin skenbara likgiltighet.

Med iskalla händer kramade jag om tvättstället. Det var nödvändigt att ta sig samman. Om Severus i sin egenskap av rektor nu faktiskt var utsatt för risk på grund av avslöjandet i skogen var det nödvändigt att berätta för honom om händelsen. I vilket fall som helst borde han få reda på att ungdomarna visste om min blodstatus. Vi måste tala med varandra igen. Jag förstod bara inte hur det skulle gå till. Hela världen var omkullkastad, omdefinierad. Från och med nu var allt liksom belyst av ett helt annat ljus.

Det fanns ingen flyktväg.

Så fort jag slöt ögonen för att vila skulle människorna från Richmond, och den unga mugglarkvinnan, se tillbaka på mig. Sorgset och allvarligt.

Ingenting skulle någonsin bli sig likt igen.