Splintered heart [PRS]

Jo, det är klart.. Hayley känner en hel del att hon både är äcklig och vidrig pågrund av alla rykten som går runt om henne, däremot behöver hon inte krypa ur sitt eget skinn, så scenariorna är inte särskilt lika varandra. Hur som helst vet hon hur han känner och lider med honom.
”Jag förstår det.. men i mina ögon är du väldigt modig.” Påpekar hon med ett litet leende. Det är lite pinsamt att vara så röd om kinderna, tänk att hon inte har kontroll på det där. Ännu värre blir det när den andre bestämmer sig för att påpeka det hela och fråga varför. Hur ska hon ens berätta det? Hon har ingen aning om att vara intim med varandra är något som han vill, alla vill ju inte det. Hon börjar även att små skratta när han börjar lämna en drös med kyssar över ansiktet på henne. Jösses vad det kittlas.
”Ingenting… jag tänkte på ingenting,” mumlar sjuttonåringen och gömmer ansiktet i den tjocka pälsen. Hon instämmer, de är lika kära i varandra, klart slut. Annars kommer de aldrig komma överens om det. Hur som helst kommer nog Yaosu att reta henne om hon berättar vad hon tänkt på, eller så skulle han bara finna det gulligt. Hon vet inte riktigt. Hur som helst håller hon det en hemlighet för stunden. Hon märker faktiskt inte först att hon är den långa för närvarande förrän blicken glider ner mot den andre igen. Ett flin stryker sig över läpparna på henne och hon låser upp dörren till klassrummet.
”Juste.. nu är jag den långa i vårt förhållande! Är aldrig längre än någon.” Med ett glatt leende leder hon stegen ut ur klassrummet och håller dörren öppen för Yaosu, efter hon sett till så att ingen befann sig i korridoren. ”Skolan är enorm, hur ska vi hitta Zihao här?”

Det var lite som om de tänkte ungefär samma saker om varandra, alltså när det kom till det där med att vara modig och så vidare. I Yaosus ögon var hon den modigaste personen han någonsin stött på, den modigaste personen i hela universum. När det kom till honom själv var tankarna däremot den raka motsatsen. För han såg verkligen inte sig själv som modig, varken modig eller värdig. Han ville gärna göra det, men det var svårt, så otroligt svårt.
”Det är väl egentligen det enda som spelar roll..alltså att du inte ser mig som feg och ynklig?” Nittonåringen stack ut huvudet genom dörröppningen och såg sig omkring. Han tvekade en liten stund innan han tillslut vågade sig på att fortsätta hela vägen ut. Korridoren var ju tom, så vad var det värsta som kunde hända? Och om de stötte på några elever skulle det inte heller vara något större problem, förmodligen skulle de tro att han var en väldigt stor hund eller något. Varulvar i Storbritannien brukade se helt annorlunda ut, både när det kom till den fyrbenta formen och förvandlingen i sig. Det var väl därför madam Pomfrey kommit fram till att förbannelserna egentligen inte ens var besläktade?
”[i]Du tänkte visst på något, något som fick dig att rodna rejält”, envisades den äldre och tittade upp mot Hayley, medan de rörde sig genom korridoren. ”Kom igen, du vet att jag inte kommer döma dig”, fortsatte han lirkandes och puttade löst till henne i sidan. Den där rodnaden hade gjort honom extremt nyfiken och nu kunde han inte riktigt släppa det. Vad var det för slags tankar som rörde sig bakom det där pannbenet? Förmodligen någonting pinsamt, varför skulle hon annars rodna?
Yaosu frustade till en början till, innan ögonen blev sådär stora och glansiga. Vårt förhållande. Nittonåringen stirrade upp mot henne med öronen spetsade.
”Säg det där igen..alltså att det är vårt förhållande”, bad han och kände hur kinderna hettade till. Fast det kunde hon inte se, så det så! ”Tror inte att vi kommer hitta honom, vill mest försäkra mig om att han gått ut och inte skrämmer livet ur någon stackars elev”, förklarade han därefter och himlade med ögonen. Nej, de skulle nog inte kunna hitta Zihao, men om dennes doft åtminstone försvann vid någon av utgångarna kunde de i alla fall försäkra sig om att han kommit ut. De brukade ju vara ute, dock fanns det en risk att den yngre brodern blivit skraj och gått och letat efter Yaosu tills det var försent.

”Nej Yaosu.. du förtjänar att se dig själv på det sättet jag ser på dig, men det här med självbild är så jävla svårt,” påpekar Hayley med ett litet leende. Ja, om den äldre såg sig själv från hennes ögon skulle det vara rättvist, han förtjänar att må bra och inte ser ner på sig själv. Precis som hon gärna skulle vilja se på sig själv från den andres perspektiv. Nu anser hon att hon inte förtjänar att se på sig själv med positiva ögon, men det är nog så han tänker också. Åh, tänk om de bara kunde se på sig själva med snälla ögon, det skulle underlätta en hel del. Hon börjar tillslut röra på benen bort från korridoren och mot några utgångar från skolan. Troligen är det väl så att han gått ut och skiftat för att inte dra uppmärksamhet till sig själv. Hon slår sig lätt om kinderna och blickar ner mot lurvbollen som går bredvid henne. Ska hon berätta? Ja, det är väl bäst. Hon själv känner att det är lite pinsamt, men kanske hon överdriver.
”Okej okej.. så jag tycker inte att du inte någonsin ska ta av dig kläderna framför mig, av en tja.. uppenbar anledning.”mumlar hon och känner hur kinderna blir ännu mer rosiga, det känns så konstigt att säga det. Hon vet ju inte om det är något han är intresserad i, om hon vetat att han är det hade hon kunnat säga det mer självsäkert, men det går inte riktigt nu. Däremot verkar det som att han blir glad när hon kallat det de har emellan dem ett förhållande, vilket gör kinderna rödare. Vid det här laget ser hon väl ut som en tomat.
”Alltså vet inte varför jag sa så, bara om du vill ha ett, vill du ha ett?” Rabblar hon och låter blicken glida ner mot golvet istället. Åh vad hon skäms. Tänk om han inte vill ha ett förhållande med henne? Nu verkar det som att han vill det, men hon kan aldrig vara hundra procent säker. Hayley harklar sig och gnager sig hårt i underläppen. Såja, kom på ett annat samtalsämne nu, så att du inte skämmer bort dig helt och hållet. ”Kan du känna hans doft? Ni har bättre luktsinne nu, eller hur?”

En hel dag hade passerat sedan fullmånen och Yaosu hade skiftat tillbaka ungefär vid middagstid på lördagen. Både han själv och Hayley hade letat efter Zihao under både fredagskvällen och under stora delar av lördagen, men det verkade som om den yngre brodern gått upp i rök. Detta gjorde nittonåringen oroligare och oroligare. Han brukade alltid komma tillbaka inom ett dygn, vilket han uppenbarligen inte gjort den här gången. Det konstiga hade varit att hans doft hängt kvar precis överallt i luften, som om han gått ut och sedan in igen, genom korridorerna och grisar ner längsmed väggarna. Han hade uppenbarligen tappat sig själv totalt, det var i alla fall Yaosus teori - att Zihao var mer varg än människa och inte hade den blekaste om vad han höll på med. Troligen var det ingen större fara för någon annan, så länge ingen fick honom att känna sig inträngd, dock kanske inte samma sak gällde för sjuttonåringen själv. Tänk om han blev nyfiken på fel person? Tänk om någon hade gjort honom illa? Det var bara en person som kunde svara på alla dessa frågor, en person som för tillfället befann sig i en sovsal i gryffindortornet.

Zihao drog täcket närmare sig med ett litet grymtande. Solens första strålar strök sig över ansiktet på honom, någonting han fann fann väldigt irriterande. Inte så irriterande att han ville vakna, nej det var något helt annat som fick honom att kvickna till. Doften, det doftade väldigt gott runtomkring honom..typ lite som kokos och bara allmänt hemtrevligt. Ögonlocken slogs genast upp och sjuttonåringen satte sig upp med ett ryck. Det här var inte hans säng, det var inte ens hans sovsal.
Först satt han där med täcket över sig, fastfrusen med ögonen stora som tefat. Någon låg och sussade bredvid honom medan han satt där spritt språngande naken. Blicken gled långsamt ner mot den okända personen och hjärtat fann sig snart i halsgropen. Vad i helvetes jävla skit var det här nu då? Varför hade han legat naken bredvid Joshua Lewis? Han knep ihop ögonlocken och slog sig själv i huvudet några gånger. Hur dum får man vara? Han kom klart och tydligt ihåg hur han gått ut för att skifta, men efter det var allt totalt svart. Det verkade som om han fått för sig att det var en bra idé att följa efter en viss gryffindorelev som han i vanliga fall brukade vara förskräckligt elak mot, en gryffindorelev han egentligen tyckte väldigt mycket om.
”Du”, väste Zihao och knäppte till den jämnårige i pannan. ”Du kidnappade mig din lilla skit”, fortsatte han i samma väsande stämma och började ruska om Joshua. ”Vem fan kidnappar en varg? Är du helt jävla korkad?”

Det hade varit två riktigt mysiga dagar för Joshua. Av någon anledning hade han funnit, vad han tror att det var, en hund gnyendes i en av skolans många korridorer. Vad gör ens en hund här? Det verkar som att hjärnan slagit av helt, för han bör kunna skilja på hund och varg, men alla gör sina misstag. Men den hade varit så gullig och följt efter honom vart han än gått. Det är väl inte så konstigt att han tar med bjässen till sovsalen för att låta den sova hos honom och Cece, hans katt. Kissemissen hade ogillat filuren först, men la sig till slut missnöjd på husses andra sida. Skulle han bara låta den större lurvbollen ligga i korridoren där det är kyligt och ensamt? Nej. Han hade tänkt gå med vovven till Professor McGonagall och se om han hör hemma någon vart, men han tänkte att hon skulle få helgen för sig själv och gå med honom på måndagen. Som ni ser, allt har sin förklaring. Därför kan man ju förstå varför de mörka ögonen blir dubbelt så stora när någon väser i hans öra, och det är en röst han inte tänker så värst mycket om. Alls. Inte något roligt sätt att vakna upp på. Förvirrat stirrar han på Zihao där han ligger, tillsynes naken i hans säng. Vad i helvete? Vart hade den snälla lurvbollen tagit vägen? Han uppskattar definitivt dens sällskap mer än den jämnåriges. Och varför ligger han näck i Joshuas stackars säng? Det är då det börjar så upp för honom vad det är som har hänt. Den snälla hunden var inte alls en hund, utan en varg. Zihao är en varulv och har skiftat tillbaka nu. Hur fan såg han inte skillnaden? Var han så desperat att ha ett till fluffmoln att gosa med? Räckte inte Cece?
”Jag trodde du var en hund.. och till mitt försvar så var det du som följde efter mig överallt som en knähund. Kidnappade dig inte direkt.” Muttrar Joshua och flyttar sig längre bort från honom, vilket leder till att Cece blir nerputtad från sängen. Stackarn. Han kommer nog få sota för det där. Med en grimas låter han blicken glida över rummet. De han delar sovsal med har gått, men de måste nog ha sett Zihao innan de gått. Helvete. Aeron kommer att ställa en massa frågor och skvallra till Hayley, hon kommer säkert försöka klå upp slytherineleven. ”Du är betydligt trevligare som varg än människa ska du veta. Kan du sticka nu?”

”Varför skulle jag få för mig att följa efter dig? Slår vad om att du lockade mig med mat, alla vet att jag älskar mat”, morrade Zihao och satte sig i gränsle över den jämnårige eleven, så att han kunde blänga honom rakt i ögonen samtidigt som han tryckte ner honom mot madrassen. ”Och vadå hund? Jag är alldeles för stor och ståtlig för att vara en hund”, grälade slytherinaren vidare och började slå Joshua löst över ansiktet. Inte hårt eller så, utan bara som ett sätt att visa sin frustration. Han hade helt glömt bort faktumet att han inte hade några kläder, för att inte tala om det faktum att de befann sig i en sovsal. Nu verkade det inte finnas några andra elever där för stunden, men det kunde ju ändras precis närsomhelst. Sjuttonåringen slutade så småningom upp med att slå de puffiga kinderna, medan kroppen föll tillbaka så att han snarare satt över den andre.
”Ta tillbaka det där, jag är inte alls trevligare som varg! Ta tillbaka, ta tillbaka.” Och där var han i fullgång med att vara lika irriterande som han alltid var. Den här gången slog han däremot inte Joshua över kinderna, nej, istället klämde han på dem. Klämma, klämma, klämma. Underläppen putade och missnöjet strök sig gång på gång över ansiktet på honom.
”Tror du verkligen att jag kan sticka när jag inte har några kläder?” Ylade han fortsättningsvis och började ruska om gryffindoraren, återigen från vettet av frustration. Varför hade det behövt vara just honom? Varför hade han inre bara kunnat stanna utomhus och gräva gropar och jaga ekorrar? Varför, varför, varför. Nu visste han innerst inne att det här egentligen var precis det han velat, men ändå. Han var så frustrerad på sig själv att han inte ens kunde tänka. Fortsatte han såhär mycket längre till, med den här sortens..känslor..skulle han säkert råka skifta igen och well, nej tack. Inte i sällskap av Joshua, han vägrade blankt.
Tillslut stannade Zihao upp ännu en gång och tog några djupa andetag, samtidigt som blicken gled ner över den bara överkroppen och vidare ner mot det mer privata. Kinderna blossade upp som på beställning och han kastade sig genast in under täcket, där han kurade ihop sig till en liten boll.
”Berättar du det här för någon är du så död”, muttrade han och drog täcket hela vägen över huvudet. ”Jag menar det, du skulle bara våga.”

”Jag vet faktiskt inte Zihao, det borde du veta bättre än mig. Du följde efter iallafall, kan ju inte direkt ha burit dig upp hit. Och nej, vi gick en runda till köket för att hämta något att äta till dig.” Resonerar Joshua och himlar med ögonen. Nej, han har inte så mycket muskler och är rätt svag. Hur han skulle kunna bära på en stor, tung varg? Han kan bli trätt i armarna av att bära på Cece alltför länge, och hon är inte jättestor, bara väldigt lurvig. Hur som helst sätter han nästan i halsen av det som händer därnäst. Den jämnårige har fått för sig att sätta sig i grensle över honom trots att han är helt naken. Sen börjar han slå honom löst in ansiktet.. vad fan är det som händer? ”Du har rätt, det var orättvist av mig att kalla dig för hund, hundar är mycket snällare.” Envist försöker han att skydda sig ansikte från slagen med en grimas. Konstigheterna slutar däremot inte där, tyvärr. Av någon anledning får den andre för sig att börja klämma på de puffiga kinderna. Det gör faktiskt lite ont i längden, och hon finner det hela väldigt underligt.
”Men det är sant, du är trevligare som varg. Du beter dig rätt ruttet annars,” mumlar han och grimaserar när han börjar ruska om honom. Den längre är som ett litet barn, ett förvirrat litet barn fast i en vuxen mans kropp. Än en gång gör han allt han kan för att få honom att sluta skaka på honom. Joshua är liksom fortfarande trött och han skulle mycket hellre sova vidare. ”Du kan nog sno lite kläder från någon av de andra killarna,” De mörkbruna ögonen glider över Zihaos ansikte i lugn och ro. Han är snällare nu, det brukar han inte vara. Dock förändras det när han börjar hota honom, tillbaka till det vanliga. När han gömmer ansiktet under täcket kan han inte undgå att le. Varför vet han inte.
”Hm.. jag kan hålla det en hemlighet om du slutar vara så förbaskat elak mot både mig och Hayley, funkar det?”

Hade Joshua gått ner till köket med honom? Bara för att Zihao varit hungrig? Sjuttonåringen rullade ihop sig under täcket och slog löst över sina egna kinder. Fan, varför var han alltid tvungen att vara så godhjärtad och gullig? Dumma Joshua. Okej, han hade nog inte varit det om han insett att vargen i själva verket varit Zihao, men ändå. Både hjärtat och kinderna blev alldeles varma av någon jävla anledning. De hade haft en vana att bli det på sistone, så snart han lagt ögonen på gryffindoreleven och dennes puffiga kinder, stora ögon och tilltalande läppar. Nej gud, hade han verkligen gått och blivit helt jävla galen?
”Vad mer gjorde jag? Såg någon annan?” Frågade sjuttonåringen tillslut och kikade upp ovanför täcket, bara med ögonen dock. Kinderna var röda som tomater av många olika anledningar. ”Och du hade inte låtit mig stanna om jag varit dum”, påpekade han knorrandes och blängde mot den andre. ”Plus att jag är bedårande, så det så.” Zihao fortsatte med sitt blängande medan han studerade Joshuas ansikte. Det var trevligt att titta på, vänligt, gulligt och stiligt på samma gång. Ögonen var mörka precis som hans egna, men betydligt större och oskyldigare. Skulle han stanna under täcket hela dagen bara för att han skämdes? Japp, det var planen, åtminstone så länge han inte hade några kläder.
”Jag är mycket längre än dem”, gnällde slytherineleven och grävde ner sig under täcket igen med ett stön. ”Kan inte du leta? Du vet vems kläder som skulle passa bäst..” Sjuttonåringen kikade upp igen och sneglade mot den jämnårige, däremot utan att blänga. ”Hm, jag stod upp för blondie i fredags, Gartmond hade mördat henne om jag inte klått upp honom”, berättade Zihao och ryckte smått på axlarna. ”Och..om du verkligen lovar att inte berätta så lovar jag att stå upp för dig också”, fortsatte han därefter och satte sig upp, såklart med täcket över underkroppen. Han stirrade ner mot händerna och lät huvudet falla på sned. Innan fullmånen hade hans händer varit alldeles fyllda med sår, men efter att ha skiftat tillbaka var det som om varenda liten skavank var borta. Inte alla skavanker då, han hade fortfarande många stora, tjocka ärr över kroppen, dock inga småskråmor. Ganska fascinerande ändå.

”De andra i sovsalen kanske såg dig, du är ju en rätt stor varg.. men alla trodde iallafall att du var en hund,” berättar Joshua med huvudet på sniskan. Ja, han finner det rätt pinsamt att han själv tänkt att vargen varit en stor, lurvig hund. Han borde ju kunna se skillnaden på det, och det borde vara uppenbart med tanke på att de går på Hogwarts, där vargar är betydligt mer vanliga än hundar. Zihao har rätt, han skulle inte ha låtit honom stanna om han bettet sig dåligt. Men som varg var han väldigt snäll och mysig, gillade gos och uppmärksamhet. Väldigt gulligt faktiskt. Han har faktiskt fått en lite annorlunda syn på den jämnårige. Nu vet han att han behöver gå igenom helvete varje månad och tja, det ger honom mer respekt för honom. Om han hållit på och stöka till eller bita sönder allting hade han fört med lurvbollen till korridoren han funnit honom. Kanske någon hade letat efter en stor hund, man vet liksom aldrig. ”Mhm, du var bedårande i din andra form,” muttrar han, kanske aningen dumdristigt. Hans ord kanske gör den längre arg och bestämmer sig för att göra något elakt mot lilla Joshua. Det skulle liksom inte vara första gången. Med en nickning ställer han sig upp från sin plats i sängen. Han själv avskyr att sova utan kläder, eller bara i underkläder. Främst för att han inte vill att de andra i rummet ska se honom, jösses vad han skäms över sin kropp. Han känner sig alltid för stor och för äcklig, trots att det inte är något fel när andra är lite större. Men det hör till ätstörningen antar han. Istället sover han med en alldeles för stor kortärmad tröja och ett par mjukisbyxor. Alla kläder han har är typ lösa på honom för att han gått ner så mycket den senaste tiden, men han klagar inte, det är mer bekvämt så. Joshua tassar fram till Gabriels sida av rummet. Han är den längsta i rummet, inte lika lång som Zihao, men längre än de andra. Plus så är de väl ungefär samma storlek, bortsett från längden. Blicken glider förvånat upp mot den andre när han sedan berättar att han hjälpt Hayley.
”Jaså, gjorde du? Varför fick du för dig att göra det?” Undrar sjuttonåringen och drar fram ett par mjukisbyxor och en tröja. Förhoppningsvis kommer Gabriel inte att sakna de alldeles för mycket. Hur som helst är han väldigt förvånad över att Zihao hjälpt Hayley, vad är det som fått honom att göra det? Han brukar ju gilla att reta både honom och hans vän. ”Jag lovar att inte berätta för någon.”

”Det är fan pinsamt att ingen av er kan se skillnaden mellan en varg och en hund”, påpekade sjuttonåringen och log bistert. Han hade en teori om något och den teorin skrämde honom. Hjärtat skuttade ofrivilligt till när Joshua sedan muttrade att han varit bedårande. Fan, det stärkte bara teorin han hade, teorin om att hans undermedvetna fallit för den jämnårige. Varför skulle han annars ha följt efter honom? Han brukade liksom inte vara särskilt trevlig som varg heller, varesig han var vid medvetande eller inte. Men nu hade han tydligen varit det, betett sig som en knähund och varit allmänt älskvärd. Helvete.
”Har jag rätt om jag säger att bara du fick röra vid mig? Att jag var världens kelgris mot dig medan jag morrade mot alla andra?” Frågade Zihao och gömde ansiktet i händerna med en bedrövad suck. När den andre reste sig upp för att leta rätt på lite kläder åt honom, sänkte han långsamt händerna och följde honom med blicken. Han var så liten och nätt, kläderna han var såg på tok för stora ut. Det var väldigt gulligt av någon jävla anledning, men samtidigt lite oroväckande. Joshua var liksom för smal för sin ålder och längd. Ögonbrynen drogs samman medan de mörka ögonen fortsatte följa honom. Äsch, det där hade han ingenting att göra med.
”Jag vet inte”, svarade slytherinaren, vara ögonbryn fortfarande var rynkade. Om den andre inte var helt korkad skulle han nog inse att ”gästen” suttit och tjuvtittat på honom, han hade varit ganska uppenbar. ”Helt ärligt har jag verkligen inte den blekaste..det är någonting med henne som fick vargen att ilskna till när Gartmond hotade henne och kallade henne för smutsskalle”, fortsatte Zihao och gnagde sig själv i underläppen. ”Hatar när folk använder det ordet, smutsskalle.” Sjuttonåringen vek undan med blicken och log blekt. ”Tack..om du ger mig de där kläderna lovar jag att gå.” Vad var det ens för dag? I vanliga fall brukade han stanna i den fyrbenta formen cirka ett dygn, aldrig mer eller mindre. Nu verkade det däremot som om han svansat omkring längre än så..inte för att det egentligen var ett problem, men han gissade att Yaosu var alldeles utom sig av oro vid det laget. De brukade ju spendera fullmånarna tillsammans och han visste att den äldre brodern gillade att hålla ordentligt med koll på honom. Han var alltid väldigt orolig närmste kom till Zihao, vilket denne tyckte var både jobbigt och fint av honom.
”Fast helt ärligt så vill jag inte gå, Yaosu kommer döda mig så snart han får syn på mig”, berättade han efter att några sekunders tystnad passerat, och skrattade till.