Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Gian skrattade. "Jag är inte orolig för er, det är killarna.", erkände han och bytte en blick med Alba och Valentino. Nog kände de väl samma skyldighet att skydda deras systrar.
"Ja, gör en tallrik till pappa, det skulle han uppskatta.", instämde Valentino som hörde Lucias fråga. Han nickade åt hennes håll för att sedan ta ännu en tugga av maten.

Hon kunde inte låta bli att skratta och reste sig.
"Jag lägger upp mycket. Han får äta det han vill och vad han vill"
Hon började lägga upp pasta, kykling och sallad på två tallrikar. Hon lade på smör på en bit bröd och log.
"Återkommer." sa hon och gick in för att lämna av maten.
Väl vid dörre spakade hon lätt på dören och harklade sig.
"Pappa jag har mat med mig."

"Ah, Lucia... Kom in."
Luca lade ifrån sig telefonen han tryckt mot örat efter sitt samtal och såg upp på sin dotter som visade sig i dörröppningen. När han upptäckte att hon höll i tallrikar gick han fram för att hjälpa henne och lasta ur hennes händer. Han placerade tallrikarna på ett bord inne i rummet. Ett litet området i arbetsrummet som mer handlade om de sociala och nöjen, än arbete.
"Vad bra att du kom. Jag har något åt dig." Luca log lite osäkert mot Lucia, så som han alltid gjorde. Alla som hade något att göra med Luca hade upplevt honom som en osäker och introvert person. Han var blyg och visste inte riktigt hur han skulle föra sig i sociala sammanhang. Det var Giulia, hans fru, som skötte det sociala på olika tillställningar, vilket han var tacksam över. Men för att kompensera för hans osäkerhet uttryckte han sig istället med gåvor och presenter. För ett stort hjärta hade han. Luca älskade och älskar sin familj.
Han gick runt skrivbordet och drog ut en av lådorna för att plocka upp en ask som han räckte över till Lucia. "Det var mammas. Jag hittade det här. Jag glömde att jag hade förvarat det åt henne här. Hon skulle gilla att det gick vidare i familjen. Det är ett halsband."

Hon log tacksamt och gav honom de båda faten.
"Jag tänkte att du var hungrig. Ät så mycket du orkar-" Hon gick efter och hajade till.
"Yill mig?" Hon tog varsamt emot asken och smekte den ömt innan hon öppnade det.
"Åh det är underbart vackert." Hon tog upp det och synade det.
"Får jag bära det nu?" Frågade hon försiktigt.

"Vad fint ni har gjort. Jag ska ringa några samtal till. Gå och roa dig med de andra. Bär det med stolthet, Lucia." Luca nickade åt henne och rörde lite tafatt hennes axel för att sedan ögna maten, men bestämma sig för att ringa de där samtalen först.

"Jag kommer ihåg då jag var här senast- vi borde se till att hälsa på vår släkt som fortfarande bor kvar här- eller vad säger ni?", frågade Gian innan han tryckte en gaffel med spaghetti virad om den i munnen.

Hon satte på sig halsbandet och log.
"Arbeta inte ihjäl dig pappa. mamma skulle bli så ledsen om du dog av att ringa samtal." Hon tog hans hand och kysste den mjukt.
"Gör oss sällskap sen okej?"

Mara såg på Gian och nickade.
"Det låter som en bra idé men vi gör det imorgon. Det är nog sent för alla och vi behöver vila oss."
Alba nickade.
"Mara har rätt. Det är ingen bra tid att fara runt."

Luca gestikulerade att han var i telefon. Signaler gick fram. Han nickade åt sin dotter som svar på hennes frågor och vände sig sedan mot Lucia då det svara i andra änden av samtalet.
"Hallå. Ja, hej.. Precis..", började Luca och tystnade sedan när personen i andra änden talade.

Gian nickade gillande åt Maras ord. "Okej. Cecilia, ni kan väl plocka undan och så? Jag måste gå en vända till. Jag kommer och säger godnatt sedan." Han torkade sig om läpparna med en servett för att sedan släppa den på tallriken. Gian reste sig från stolen och försvann sedan in i huset.
Cecilia suckade efter sin bror. "han kunde väl åtminstone ta undan efter sig.."

Lucia kom tillbaka och såg Gian gå men hann inte säga något.
"Han kommer få lägga pengar i en flaska. Man hjälps å och de som itne hjälps åt vid frukost hjäls åt att plocka undan. Gör man inget så betalar man. Samma med lunch och middag. Man kan alltså 'böta' tre gånger." Hon log och började att plocka undan.
"Så de lönar sig att plocka undan." Hon såg mot Franco.
"Vill du hjälpa mig min kära kusin?"

"Hm. Det låter väl som en bra idé.", instämde Cecilia muttrande och himlade dramatiskt med ögonen igen.
Hon reste sig från sin plats och sträckte sig för att börja städa undan efter middagen.
"Vi byter sedan om till något för att doppa oss i vattnet tycker jag.", föreslog Cecilia och såg genast mer glad ut. Hon längtade efter att bara få slappa. Jet-lagen hade inte släppt ännu och hon skulle helst vilja göra något med så lite tankeverksamhet som möjligt.

Alba såg på dem med ett leende och lade huvudet på sned.
"Ni kan göra det. Men vissa av oss ska se jobba lite." Han såg mot de andra.
"Men Cecilia..." Han log mjukt och såg sig om.
"Något jag skulle rekommendera om jag var du. Ha fönstret öppet över natten. Doften av havet är helt makalöst."



Lucia log mot demm båda.
"Åh det ska bli skönt. Men Cecilia..." Hon såg på henne.
"Om vi möter någon. Håll dig lite diskret om inte någon av de vuxna är med." hon nickade mot Franco.
"Några som är med det vill säga. Vi är inte i Nola."