Over the rainbow [PRS]

Det hade ju varit förskräckligt trevligt att kunna sitta ute i solen och njuta av den fina dagen, men med tanke på Louis tillstånd var det nog ingen vidare idé. Och Zhìyuan våndades inte direkt, den andre hade ju suttit inne med honom förra veckan så varför skulle han ha någonting emot att göra detsamma nu? Det hade han naturligtvis inte heller, han skulle inte vilja befinna sig någon annanstans nu när den jämnårige låg där i sängen, alldeles mörbultad och ordentligt tilltygad. Att det fanns människor som kunde göra något sådant, att de gick omkring i skolan korridorer där och då, det var riktigt skrämmande. För tänk om de gick på någon annan, det var ju också en möjlighet.
”Mhm, men tänk såhär, vi får sitta ute i solen någon annan gång, vad sägs som det?” Föreslog Zhìyuan med ett blekt leende dansandes över läpparna. Sist de suttit utomhus tillsammmans hade det ju varit väldigt trevligt, han kom fortfarande ihåg den där maskrosen Loui placerat bakom örat på honom. Han mindes även hur den andre kollat på honom, som om han inte varit sjuk och sett ut som en total fast blandat med ett troll. Okej, nu kanske han var en aning oschysst mot sig själv, men han såg verkligen inte bra ut sådär före fullmånen.
”Och nästa gång ska jag se till att inte spotta tänder på gräset, men påminn mig gärna om det”, fortsatte han med ett litet skratt och rös till. Usch ja, det där kom han minsann också ihåg. Som tur var hade det inte gjort ont, men det hade nog inte varit vidare trevligt att bevittna.

Zhìyuan kände hur några tårar blötte ner T-shirten han bar och han drog genast Loui tätare intill sig, som av en ren reflex. Det var väl klart som fan att han var ledsen, skärrad över det som skett.
”Om du någon gång får reda på vilka det var som gjorde det ska jag se till att puckla på dem riktigt jävla ordentligt”, lovade artonåringen och lämnade ytterligare en liten kyss över den andres mörkblonda hjässa. ”De förtjänar att få samma sak gjort mot sig som de gjorde mot dig, tycker du inte det?” Undrade han därefter och log ett av de där bleka leendena när Loui vilade sin panna mot hans egen. Han blickade in i den andres ljusblå ögon, försökte notera vad det riktigt var som rörde sig därbakom pannbenet på honom. Men det var omöjligt att lista ut, så han gav upp ganska snabbt. Förmodligen var den jämnårige alldeles för skärrad för att tänka vidare klart alls, vilket var mer än förståeligt. Hade någon attackerat Zhìyuan på det sättet hade han nog inte kunnat undgå att känna sig otroligt uppskrämd, rädd över att det skulle ske igen och den där ovissheten om vem det var som hade gjort det. Usch, nej, det där ville han inte ens tänka på.
”Du har din trollstav här och jag vet att du är ruskigt duktig på att använda den, men..men jag skulle ändå vilja stanna hos dig, bara för att hålla hjärndemonerna borta och vara på den säkra sidan. Vill bara hålla om dig och lova att allting kommer bli okej och att jag finns här”, rabblade slytherinaren på och rodnade svagt, där de satt panna mot panna med ögonen fästa på varandra.

En hel del saker hade hänt sedan den där dagen i sjukhusflygeln. Först och främst hade Zhìyuan och Loui börjat dejta på riktigt och kommit ut som ett par, något deras vänner haft en förmåga att lägga sina små näsor i en gång för mycket. De var väldigt intresserade i vad de två sysslade med och hade ytterst svårt att lämna dem ifred. Artonåringen hade även gått och fått underkänt på några skrivningar under tiden, i samband med att dagarna blev mörkare och mörkare. Snart hade det blivit vinter och fullmånarna hade blivit nästintill olidliga. Han hade tvingats spendera flera nätter nere i fängelsehålorna, bland de mörka, funkiga väggarna och dammiga golven. Man kunde riktigt se att hela situationen, både den fysiska och mentala smärtan, börjat påverka Zhìyuan, vars mörka cirklarna under ögonen var ständigt närvarande. Han såg sliten, trött ut, för att inte tala om allmänt färdig. Ja, han var så färdig med att må skit hela tiden och som tur var fanns det en person som kunde få honom att känna sig aningen mer vid liv, Loui Delavigne. Under veckornas gång hade de spenderat väldigt mycket tid tillsammans - slytherineleven hade följt med den andre vart han än gått och många gånger somnat bredvid honom när han satt och studerade.

Dagen då balen skulle äga rum var äntligen där och det hade börjat närma sig kväll, tiden på dygnet då dansen skulle dra igång, Zhìyuan stod för tillfället framför spegeln i sovsalen och vred och vände på sig, medan eleverna han delade rummet med stod och mumlade lågmält bakom honom. De slängde lite blickar mot honom då och då, något han inte ens noterade då han var alldeles för upptagen med hur han såg ut. Klädnaden han hade på sig var simpel och stilren, svart parad med en vit skjorta medan håret var delat på mitten och låg stylat över huvudet. Det var lika svart som alltid men såg ändå på något sätt livlöst ut, trots att han gjort sitt bästa för att fixa till det. Cirklarna runt ögonen var mörkare än de brukade vara och läpparna bleka, vilket fick honom att se ut lite som en vampyr. Inte en såndär snygg vampyr som median oftast skildrade, utan en mer död varelse.

Zhìyuan drog slutligen en hand genom håret och vände sig om, varpå han insåg att de andra eleverna stod och pratade om honom. Ögonbrynen drogs genast samman och han stod där och stirrade på dem ett slag.
”Vad glor ni på?” Undrade han efter att ha stått där ett bra tag och lade armarna i kors, med läpparna sammanpressade.
”Ingenting, vad står du själv och stirrar på?” Kontrade en av killarna, innan gruppen återgick till att göra sig redo. Artonåringen gnagde sig själv i underläppen och fortsatte betrakta den lilla gruppen ett slag, innan han ruskade på huvudet och plockade på sig sin trollstav, för att sedan lämna sovsalen.
Uppehållsrummet var fullt av elever, många som skulle gå på balen men även yngre förmågor. De talade upphetsat med varandra, ignorerade fullständigt Zhìyuan när han klämde sig förbi dem och smet ut genom hålet i väggen och vidare genom korridoren.

Benen förde honom uppför spiraltrappan och därefter vidare uppför trapporna som hade en tendens att röra sig. Han var egentligen alldeles slut i benen vid det laget, men han tvingade sig själv att fortsätta upp mot Ravenclaws elevhem.
Många elever rörde sig åt det andra hållet medan han släpade sig själv uppför trapporna. Balen skulle nog dra igång relativt snart, så det var bäst att han skyndade sig. Vilket han också försökte, men det gick sådär. Kroppen kändes alldeles slö och det värkte i både tänderna och naglarna. Fullmånen var fortfarande ett dygn borta, men det kändes som om den var precis där på tröskeln.
Zhìyuan vek in i en av korridorerna och fortsatte tills han nådde fram till elevhemmet han sökte, förbi alla tavlor och elever som rörde sig i motsatt riktning. Han stannade sedan till utanför ingången och lutade sig mot vägen, för att sedan placera händerna på knäna och ta några djupa andetag. Merlin, han var redan helt slutkörd.

Allting hade börjat gå utför efter det att Loui blivit misshandlad den där hemska dagen för några månader sedan. Det var väl inte så konstigt att det påverkat Zhìyuan något enormt, men det hade liksom gått överstyr. Han hade inte riktigt kunnat släppa det där och hade nästan gått och plågat sig själv över att han inte varit där, att han inte kunnat göra något för att förhindra det hela. Tillslut hade det korsat linjen helt och artonåringen hade sjunkit ner i någon typ av hål han inte riktigt kunde ta sig upp ifrån. Och fullmånarna gjorde inte det hela bättre - de om något plågade honom något alldeles förskräckligt. Det enda som gjorde det hela något bättre var att spendera tid med Loui, vilket han också gjorde i princip hela tiden. Vad de sysslade med spelade ingen roll, det viktigaste var att de var nära varandra. De stunderna fick honom att känna sig betydligt bättre, och humöret fick sig liksom en liten boost. Nätterna de sovit tätt intill varandra hade han till och med vaknat med lite blekare cirklar under ögonen, men det hade inte hänt ofta. Det var liksom inte all gånger de kunde dela säng med varandra, av uppenbara anledningar. Några gånger hade de däremot lyckats spendera nätterna i vidbehovrummet, och det var tur det, för annars hade Zhìyuan nog sett ut mer eller mindre som en äkta gast.

När de svarta ögonen lade sig på Loui som kom gåendes mot honom, sken ansiktet genast upp på artonåringen och ett leende spred sig över de halvbleka läpparna. Blicken strök sig gång på gång över den andre, noterade hur förbaskat bra han såg ut. Klädnaden satt precis rätt och de mörkblonda lockarna såg både fluffiga och mjuka ut. Åh, han ville egentligen bara sträcka ut handen och ta på dem.
”Hej”, svarade slytherinaren och besvarade omfamningen genom att slingra sina egna armar runt pojkvännen. Det kändes så nedrans bra att kalla honom för det, att de faktiskt nått den punkten. Nu kunde han inte förstå hur någon så perfekt som Loui kunde vilja ha den sortens förhållande med honom, men egentligen så kvittade väl det. Inte ens hans hjärndemoner kunde intala honom att de inte passade otroligt bra tillsammans, för det gjorde de.
”Du ser otroligt bra ut, vet du det?” Undrade Zhìyuan och lutade sig tillbaka, plockade upp en av ravenclawelevens händer i sin egen för att därefter börja röra sig bort genom korridoren, efter resten av floden med elever. Balen skulle nog snart dra igång så det var bäst att de rörde på fötterna förr snarare än senare.

Zhìyuan kunde inte låta bli att undra om Louis komplimang varit genuin eller inte, för faktumet låg ju i att han inte alls såg bra ut, åtminstone inte i hans egna ögon. Men kanske det var annorlunda från någon annans perspektiv, från ett perspektiv av någon som älskade honom. För han visste att den jämnårige älskade honom, den saken stod redan klar, och han älskade den andre precis lika mycket. De må ha varit ett udda par, men deras kärlek var äkta och ingen kunde säga någonting annat. Varje gång de skiljdes åt påminde artonåringen Loui om hur mycket han älskade honom, och att han var det bästa som någonsin hänt slytherinaren, och han menade det varje gång.
”Inte lika bra som det passar dig”, svarade Zhìyuan med ett leende på läpparna och lämnade en hastig, diskret kyss över den kortare elevens kind. Han kunde verkligen inte låta bli, det var någonting med den andre som gjorde att han inte kunde hålla läpparna i styr. Det här var inte den första gången heller, det hade hänt några gånger de senaste månaderna att det slutat med att de stått och hånglat hejvilt i någon avskild korridor. Skämdes han? Knappast.

Medan de rörde sig nerför trapporna, blev leendet på artonåringens läppar en smula blekare. Skulle han ens klara av det här? Att hålla igång hela natten? Benen kändes ju redan som gelé, men å andra sidan hade han Loui vid sin sida och det gjorde all skillnad i världen.
”Det är ingen fara, jag kan lyfta dig om du börjar trampa på mig allt för mycket”, konstaterade Zhìyuan med ett litet skratt, samtidigt som de rörde sig in genom de stora ekportarna. Den stora salen var redan fylld med folk som dansade och musiken riktigt dånade i öronen på honom. Det fanns en del bord utställda och vackra dekorationer pyntade det stora utrymmet, som inte såg sig likt ut alls. Tänk att de hade lyckats fixa till allt det här på bara några timmar, med tanke på att de nyss ätit frukost och lunch i salen. Det var ju helt galet.
”Jag tar gärna någonting att dricka”, svarade slytherineleven över den höga musiken, efter att de rört sig mot ena sidan av salen, där det var aningen mindre folk. De flesta dansade ju, så sidorna var lite lugnare i största allmänhet.
Kroppen kändes med ens tyngre än den gjort innan och han kunde inte låta bli att grimasera. Ljuset var starkt och ljudnivån otroligt hög, vilket nästan fick de känsliga ögonen och öronen att värka. Samtidigt ville han ju inte förstöra pojkvännens kväll, så det var bara att gaska upp sig.
”Eller vill du dansa?” Frågade Zhìyuan och nickade bort mot dansgolvet.

Trots att Zhiyuan verkligen kände sig mer eller mindre som piss, ville han ändå vara där på balen, för Louis skull. Och det hade nog funkat helt hyfsat för dem att valsa ut där på dansgolvet och delta i festligheterna, men fan vad artonåringen kände sig tacksam över att de inte gjorde det. Loui hade nog uppfattat hur dåligt slytherinaren mådde vid det laget, observant som han var. Istället plockade de på sig lite snacks och dricka och gick tillbaka ut från den stora salen, efter att inte ha vistats därinne i mer än några minuter.
I samma sekund som de passerade ut genom de stora portarna kände Zhìyuan hur både öronen och ögonen slappnade av en smula. Ljuset var mer skonsamt därute och ljudnivån inte riktigt lika hög. Det var helt enkelt betydligt lugnare, luften var friskare och det var inte lika tätt på folk. De flesta hade ju fullt upp att dansa i den där stora klumpen inne i salen, så det var nästan självklart att det var lugnt och behagligt utanför festen.
Några elever stod en bit bort och samtalade lågmält med varandra, en del av dem personer som artonåringen delade sovsal med. Återigen slängde de en massa blickar åt hans håll, men han bestämde sig kvickt för att ignorera det. Vad det nu än var så var det inte viktigt. Nej, det enda viktiga i den stunden var Loui.

”Jo, det var inte direkt skönt därinne”, svarade Zhìyuan och slog sig ner bredvid den andre, varpå han slängde en arm runt axlarna på honom. ”Det är betydligt lugnare och skönare härute..tack”, fortsatte han tyst och började pilla lite med ravenclawarens klädnad, så att fingrarna hade någonting att syssla med. Han böjde sig sedan framåt och plockade upp ett chips från en av skålarna på brickan, som han snabbt tuggade i sig. Det smakade salt, precis vad han behövde i den stunden. Eller tja, det viktigare var väl att tänderna fick något att knapra på, då de kliade något alldeles förskräckligt. Han hade nästan lust att leta rätt på en tång och dra ut dem, få det hela gjort så att han slapp känna ett sånt obehag.
Musiken som spelade en bit bort var ganska trevlig trots allt, nu när den inte dånade i öronen längre. Zhìyuan hade alltid gillat musik, speciellt pianomusik. Det var inte många som visste om det, men han var faktiskt rätt skicklig när det kom till att spela just piano. Och då var rätt skicklig en underdrift, han var egentligen väldigt duktig. Nu var det förvisso inte pianomusik som spelade därborta på scenen, men det var ändå trevligt att lyssna på.
”Först tyckte jag mest att den var högljudd, men nu är den faktiskt ganska bra”, svarade artonåringen med ett litet leende dansandes över läpparna. ”Vad tycker du? Vad föredrar du ens för typ av musik?” Undrade han därefter nyfiket.

Hur kunde det alltid kännas lika bra när Loui var nära Zhìyuan? Typ som nu när han lutade huvudet mot axeln på honom, bara något så simpelt som det fick hjärtat att dunka något alldeles förskräckligt därinne i bröstkorgen på honom. Det var egentiden lusigt hur det där fungerade, för de hade ju spenderat en hel del tid med varandra den senaste tiden - de senaste månaderna, och det hade ändå inte riktigt släppt. Samma sak gällde även kinderna, som hade en tendens att bli tomatröda lite titt som tätt.
”Det är visst någonting att tacka för, jag tycker i alla fall det”, envisades artonåringen och rodnade svagt när den där lilla pussen placerades över en av de bleka kinderna. Faktumet att Loui fortfarande ville kyssa honom nu när han såg ut som han gjorde fick bröstkorgen att bli alldeles varm. Det tydde väl en del på att han inte brydde sig ett skvatt om hur slytherinaren såg ut, vilket kändes otroligt bra. Utseendet var ju faktiskt helt betydelselöst när det kom till känslor och så, eller han hoppades i alla fall att det var det. Tänk om den jämnårige i hemlighet var besviken över hur kvällen redan börjat spela sig ut? För inte nog med att Zhìyuan såg ut som en gast, han var även rätt så sliten och utmattad. Fast det verkade ju inte som det, även om han inte kunde vara hundra procent säker på den saken.

Artonåringen betraktade Loui medan han åt den där jordgubben. Det såg väldigt gott ut, men tyvärr skulle han själv bli tvungen att avstå. Han hade ingen aning om det hade något med pälsproblemet att göra, men choklad fick magen att vända och vrida på sig som bara den, och absolut inte på något bra sätt. Kanske han kunde ta en och peta bort chokladen? Jo, det var ju en bra lösning.
”Ben Howard, boygenius..”, upprepade Zhìyuan fundersamt och tog en egen jordgubbe, där han varsamt skalade bort chokladen och stoppade det stora röda bäret i munnen. ”Har aldrig hört om dem, gissar att de är mugglare?” Undrade han och tuggade på jordgubben. Den var söt och saftig, precis som en jordgubbe skulle vara. Han älskade, påtal om det där, verkligen jordgubbar, oavsett om de var söta eller lite sura, det kvittade.
”Jag?” Fortsatte han därefter och ryckte lite på axlarna, medan fingrarna övergick till att pilla med Louis mjuka, mörkblonda lockar. ”Jag brukar lyssna på pianomusik, bara ren pianomusik”, berättade han och plockade upp ännu en jordgubbe, där han skalade bort chokladen. ”Spelar också piano faktiskt..skulle också gärna höra dig spela gitarr någon gång.” Det var roligt att lära sig nya saker om den andre, han tyckte alltid att det var lika spännande.

De satt där på trappan ett bra tag och samtalade med varandra, innan de slutligen reste sig upp för att dansa lite till musiken som spelade inne i den stora salen. Det var fridfullt och bara allmänt härligt att snurra runt där på stengolvet med Loui i armarna, även om det inte var pianomusik de dansade till. På tal om det där med instrument skulle artonåringen väldigt gärna vilja höra den andre spela gitarr någon gång. Han var säkert otroligt skicklig, precis som han var när det kom till allting annat han någonsin gjorde. Zhìyuan hade aldrig stött på en så begåvad person innan, med undantag av Yuxuan då, han räknades liksom inte. Bara faktumet att en person kunde vara bra på så många olika saker och samtidigt så härlig att vara med, det var helt ofattbart enligt slytherinaren. Men ändå så snurrade han runt där med exakt den typen av människa, trollkarl, framför sig. Ofattbart, som sagt.

”Jaså, här snurrar ni omkring”, ljöd plötsligt en släpig röst till vänster om dem, den där typen av röst som fick Zhiyuan att ofrivilligt rysa till, vilket han också gjorde. Han saktade genast ner på stegen och vände de mörka ögonen mot röstens ägare, en av killarna han delade sovsal med. Ett stort flin satt fastklistrat över läpparna på honom och de gröna ögonen riktigt glittrade. Jacob Baxter hade aldrig varit en person artonåringen gillat, han var spydig och lade mer eller mindre alltid näsan i blöt på ett eller annat sätt. Men idag, idag såg han rent utsagt ond ut, inte bara sådär lagom elak som han brukade göra.
”Får vi inte göra det?” Undrade Zhìyuan och höjde på ett ögonbryn, någonting som fick Jacob att frusta till.
”Åh jo, självklart får ni det..jag tänkte bara att du kanske kände dig lite yr med tanke på fullmånen och allt det där”, svarade den något kortare slytherinaren och vände blicken mot Loui istället. ”Visste du inte det förresten? Att din käre pojkvän här är ett äckligt, ovärdigt monster?” Fortsatte han, allteftersom Zhìyuans hud tappade mer och mer färg.
Den lilla gruppen som stod strax bakom Jacob skrattade med ens till, som svar på det han nyss sagt. Samtidigt blev Zhìyuans ansikte blekare och blekare för varje sekund som passerade. De hade aldrig brytt sig om honom innan, låtit honom vara, så varför hade de gått och fått nys om pälsproblemet nu av alla gånger?
”Eller, visste du redan om det? Åh, merlin, du är ju hundra gånger mer patetisk än jag någonsin kunnat tro!” Utbrast Jacob och pekade mot Loui, medan han vände sig om mot den lilla gruppen. ”Den här fjollan visste redan om det och han står ändå här och låter sig själv bli rörd av det här äcklet”, sade han och skulle precis till att vända sig om igen, när Zhìyuan greppade tag i kragen på honom och bokstavligen lyfte honom upp från golvet.
”Du kan kalla mig precis vad du nu behagar, men ge fan i att säga någonting om Loui”, morrade han och stirrade mordiskt på den andre slytherinaren, som helt plötsligt fått det väldigt svårt att andas. Rätt åt honom.

Blodet riktigt kokade på Zhìyuan, som hade god lust att klippa till Jacob tvärs över ansiktet. Musklerna var spända och han nästan skakade av vrede, medan ansiktet var vitt som ett lakan. Han kunde riktigt känna hur blodet hade runnit rakt ner i tårna och han kände sig nästan en gnutta yr.
”Du har rätt, han är inte värd det”, konstaterade artonåringen och släppte greppet han fattat om idioten, som vek sig dubbel, hostandes som om han varit utan luft i flera timmar. Det hade han inte varit, snarare i terror sekunder på sin höjd. Däremot hade han börjat bli en smula blå, något som artonåringen gladde sig åt. Rätt åt honom, minst sagt.
”Du kommer att få ångra det här, Huaze”, flåsade Jacob, som lagt händerna på knäna och hade mord i de gröna ögonen. Hans svarta hår, slickade hår såg en aning vått ut uppe vid hårfästet och några droppar med svett gled ner över pannan på honom.
”Och du också, Delavigne..jävla äckel båda två..en smutsskalle och en blodsförrädare, snacka om perfekt match”, muttrade han därefter och ryggade tillbaka en smula när Zhìyuan försökte sig på att fatta tag i honom igen, bara för att bli hindrad av Loui. Och bra var nog det, annars fanns det en ärlig risk att han mördat Jacob. Ärligt talat alltså, han var för stunden helt oförmögen att lägga band på sig själv.

När de två avlägsnat sig från den lilla gruppen, efter att ha gått upp för några av trapporna och vikt in i en av korridorerna, gled Zhìyuan ner längsmed en av stenväggarna och gömde ansiktet i händerna. Han skakade fortfarande lätt och ögonen var fulla med tårar. De visste, de visste och nu skulle de förstöra livet för honom. Inte för att han hade något liv att tala om till att börja med, men det hade varit bättre än ingenting.
”De vet”, snyftade artonåringen ner i händerna och kurade ihop sig till en liten boll. ”De vet och nu kommer de berätta för resten av skolan”, fortsatte han och gömde ansiktet i knäna istället, med ytterligare en snyftning. Han vaggade långsamt fram och tillbaka. Armarna var slingrade runt knäna och han darrade något alldeles förskräckligt där han satt.
”Jag vill åka hem”, kved Zhìyuan tyst och vände upp huvudet för att titta på Loui. ”Jag vill bara åka hem”, upprepade han och kände hur tårarna slingrade sig nerför kinderna likt vattenfall.

Tåget var alldeles tomt på folk när de steg in i vagnen. De var nog de enda som var där, med tanke på att det var en dag för tidigt egentligen, men tack vare Dumbledore hade det hela gått att ordna. Zhìyuan var fortfarande alldeles blek i ansiktet när han slog sig ner på ett av sätena intill fönstret, där han lutade huvudet mot den svala rutan. Han darrade fortfarande som ett asplöv efter gårdagen och hade egentligen lust att kräkas över hela golvet, så dåligt mådde han. Under frukosten hade flera elever kikat åt hans håll, några nyfiket och andra äcklat. Artonåringen hade verkligen försökt ignorera dem, men det hade inte gått något vidare, vilket i slutändan lett till att han inte fått i sig vidare mycket mat i magen, som nu kurrade något alldeles förskräckligt.
Med en grimas strykandes över ansiktet, höll han sig för magen och släppte ut en lång, högljudd suck. Hela skolan visste nog vid det laget och snart skulle brev komma susandes, brev som förmodligen krävde att han skulle bli relegerad från skolan. För föräldrarna kunde inte tillåta att av varulv vistades bland deras barn, nej absolut inte. Inte nog med att det var tabu, det var även farligt i deras ögon. Nu var det inte farligt, men folk hade sina fördomar och de var extremt svåra att ändra på.

Några tårar slingrade sig nerför kinderna på Zhiyuan och han snyftade tyst till där han satt, ihopkurad intill den svala rutan. Snön föll ner mot marken utanför tåget och vinden slet i träden som omgav Hogsmeade stationen. Det skulle nog bli oväder förr eller senare, en ordentlig snöstorm.
”Tror du att mamma har lagat något gott tills vi kommer hem?” Undrade Weimin som satt sig mittemot sin äldre bror, som ryckte lätt på axlarna.
”Det kvittar, kommer ändå inte kunna äta pågrund av den där dumma fullmånen”, muttrade artonåringen bistert och knöt händerna, där naglarna redan börjat bli grova och vassa.
”Äsch, vi kommer komma hem långt före den, är säker på att hon har tänkt på lång, plus att Yuxuan redan är hemma”, påpekande den yngre brodern och pillade lite med sin skoluniform. ”Du vet, det kommer bli okej”, fortsatte han därefter och kikade försiktigt mot sin äldre bror, vars kinder blev våtare och våtare desto fler tårar som slingrade sig nerför dem. ”Dumbledore är smart, han kommer komma på något sätt att lösa det hela.” Jo, det var förvisso sant men..alla visste och det skulle de inte kunna göra någonting åt. Han avskydde när folk tittade på honom som om han vore något typ av monster, som om han inte var mänsklig.
”Men det förändrar inte faktumet att alla vet”, svarade Zhìyuan och lutade sig bort från den svala rutan istället, då kinden börjat bli kall. ”Jag hatar det, när folk kollar på mig som om jag inte vore mänsklig..som om jag är något hemskt monster de måste akta sig för..”, mumlade han fortsättningsvis.

Zhìyuan tittade långsamt upp när en knackning hördes på dörren in till kupén och ett blekt, ytterst blekt leende gled över läpparna. Allting kändes åtminstone en gnutta bättre när Loui var där, så att se hans ansikte kika in var helt klart en lättnad. Artonåringen slingrade genast armarna runt ravenclaweleven när han ställt upp väskorna på hyllan ovanför sätena, och borrade ner ansiktet i axeln på honom. Trots att han mådde som absolut skit, av många olika anledningar, kändes allting genast lite bättre när han lutade huvudet mot pojkvännen på det där sättet, drog in hans doft och slappnade av. Darrandet avtog en smula och kinderna återfick lite färg, så att säga att Loui hade en positiv effekt på honom var en underdrift.
”Tack”, svarade Zhìyuan efter att den andre talat, och släppte ut ännu en lång suck. ”Men det känns bara som om..som om de har rätt”, fortsatte han sorgset och kände hur ytterligare några tårar letade sig nerför kinderna. ”Jag är inte mänsklig och jag är rent tekniskt sett ett monster, eller hur?” Han snyftade till och rätade lite på sig, så att han kunde se den jämnårige i ögonen. ”Hälften av tiden känns det som om det Jacob sa igår är rätt. Jag vet naturligtvis att det inte är det, men det känns verkligen som det och jag känner mig så jävla vidrig”, kved artonåringen och slängde en hastig blick mot Madison, som också verkade ha råkat ut för någonting under gårdagens kväll. Hon såg hemsk ut, med en blåtira över ett av ögonen och en brusten läpp, och då menade han inte det på något elakt sätt. Det verkade åtminstone inte som om han var den enda som haft en riktig skit kväll.

Inte nog med att Zhìyuan mådde piss över det som hänt, han kände sig även som döden själv. Huden var gråaktig, ögonen svarta som natten och läpparna nästan en gnutta lila. Han såg sjuk ut, ordentligt sjuk. Det kliade också fortfarande i tänderna och naglarna var blodiga efter att de trängts ut och ersatts av mer kloliknande skapelser. Helt ärligt hade det inte förvånat honom om han var döende, för det såg helt klart ut som det.
”Tycker du verkligen det?” Undrade artonåringen tyst och pillade lite med de blodiga klorna, petade bort det torkade blodet med en grimas strykandes över ansiktet. Det där bleka leendet gled däremot snart tillbaka över läpparna på honom när den där lilla kyssen placerades över hjässan. Åh, han önskade att han kunde ha med Loui vart han än gick, att de aldrig var tvungna att skiljas åt. Därför var det en sån otrolig lättnad att han fått följa med tillbaka hem till Huaze hushållet, och han hade inte heller något emot att tvillingsystern följde med. Han tyckte nästan om henne vid det laget, så det var absolut inga problem.

Weimin hälsade på Madison när hon sträckte fram handen mot honom. Han var tre år yngre än de andra tre elverna, så han kände sig bara en aning felplacerad där han satt i kupén. Men det var ingen fara, han var van vid Zhìyuan och gillade Loui, och skulle säkert komma att tycka om Madison också efter tågresans slut.

Artonåringen sneglade skeptiskt mot katten som hölls fram mot honom. Hon var relativt liten och ungefär lika svart som hans ögon var för stunden. Katter brukade inte gilla honom i vanliga fall, motsatsen faktiskt. De brukade både fräsa och morra när de kom i kontakt med honom och lägga svansen mellan benen, samtidigt som de reste ragg. Men den här lilla kissen verkade vara annorlunda. Hon fräste i alla fall inte, så det var definitivt något positivt.
”Visst”, svarade Zhìyuan, smått tveksamt och tog emot den lilla rackaren, som genast gjorde sig hemmastadd i knät på honom och började spinna. Det var den första gången det någonsin hänt.
”Katter brukar i vanliga fall hata mig”, förklarade slytherinaren och sneglade ner mot katten, medan en av händerna strök över den mjuka pälsen. ”Det har förmodligen något att göra med att jag luktar..hund”, fortsatte han med ett bistert skratt och skakade på huvudet. ”Eller kan man lukta varulv? Känner de av sånt?” Undrade han därefter smått fundersamt.