Iliya PRV Vidomina & Medi

Hon såg på honom med ett lekande leende på läpparna.
"Du är som ett barn. Frågar så mycket." Hon nickade mot ett torn och visade med handen.
"Om vi följer vägen så kommer vi till torget. De tar fram den från kyrkan och putsar upp den." Viskade hon och log.
"Du får se själv. Den är stor vet du. Flera meter och den är tung. Minns att pappa sa det."

"Jag är nyfiken.", erkände Eruiel och gick efter Alice.
"De bär ut statyn? Oj.." Han lät imponerad och sträckte på halsen för att kunna skymta något förbi människornas huvuden, de so gick framför dem.
"Brukade din pappa bära den med dem? Vad gjorde han mer?"

"Ja det gjorde han. Men de lättade statyn med hjälp av magi." Hon visade med handen.
"Han var soldat, högt uppsatt med." hon såg på honom och suckade.
"Det är ganska komplicerat det här. Hur han blev mördad." Hon såg ner.
"Vissa säger det var en tjuv andra säger att det var ett dåd för att få bort honom." Hon blev tyst.
"Jag har börjat ifrågasätta Arhur och de andra. För det finns inga tjuvar här. Alla tas om hand och fängslas fortare än du tänkt tanken."

Eruiel lyssnade på Alices ord. Soldat? Högt uppsatt? Det lät som att han varit någon med en del inflytande.
"Mördad? Oj..Jag hade ingen aning." Eruiel såg en aning bekymrad ut.
"Den där befälhavaren verkar inte vara så trevlig.", instämde Eruiel och skakade på huvudet. Han tittade upp när de kommit fram till statyn. Den var så hög att han fick böja på nacken för att se upp på den.
Statyn föreställde en kvinna. Eruiel gissade att det var bilden av Yur.
"Hade din far några fiender? Någon som ville honom ont?"

"Soldat eller riddare. Se det som samma sak." Hon nickade och drog efter andan. Hon kunde se statyn nu och vände sig mot honom.
"Det skulle jag not inte tro. Han var väldigt älskad av folket. Även min mamma." Sa hon och ställde sig bakom en äldre man och fingrade på väskan.
"Man ska även be till Yur. Men om du inte har något så behöver du inte. DU kan be om bra skörd eller bra hälsa." Hon visade vad de skulle ge.
"jag kommer be om bra skörd samt bra år för Estagan och mig. Vi förlitar oss mycket på jorden som du vet."

Eruiel nickade förstående och vände sig till statyn igen. Stod bakom ett par som väntade på att placera sina gåvor.
"Ett mysterium. Tror du.. Tror du att det kan vara det onda från mörkret som kan ha tagit din far? Vi vet inte än vad det är vi har att göra med."
Eruiel tittade på Alice igen. "Jag tackar ödmjukast nej till erbjudandet. Jag tillber bara stjärnorna.", förklarade Eruiel och tittade på Alice. "Jag hoppas att du förstår. Men jag följer med dig.. Och jag tycker det är en givmild bön du har med dig. Estagan uppskattar det förhoppningsvis."

"Det kan det vara. De kan ha tagit sig in hos människor och svartat ner deras syn. Fått dem göra hemska saker." Hon log och tog fram en av sakerna.
"Det var en fråga och jag tackar att du varit artig." Hon såg på honom.
"Får jag även be för oss?" Frågade hon.
"Att våran vänskap ska blomma och hållas för evigt som stjärnorna på himlavalvet?"

Eruiel svarade inte. Han drog lite osäkert på ena mungipan, men vände sig sedan mot statyn. Det hade blivit deras tur att skänka en gåva och be till den.
"Ja, du får be för oss.", sa han vänligt och log lite då. Det var smickrande att hon tänkte på honom också.
"Det är en väldigt vacker staty." Han beundrade den i tystnad i några sekunder och såg sedan på Alice. "Får jag ge en gåva?", frågade han sedan. Även om han inte skulle be till Yur så kunde han ändå hedra deras traditioner.

Hon gav honom en varm blick innan hon lade ner en del och sänkte huvudet i bön. När hon lyfte huvudet plockade hon fram en del till, gav det till honom med ett leende.
"Såklart du får." Hon tog fram det sista och lade det vid resten.
"Jag ber om styrka och mod, Ta hand om mig och Estagan. Skydda oss."

Eruiel tog emot delen från Alice och placerade den försiktigt bredvid Alices gåvor. Han nickade på huvudet som i en bugning och backade sedan ett steg bakåt för att ge Alice plats och tid.
Om någon skulle fram till henne nu så behövde de gå förbi Eruiel. Han var beredd, även om han stod helt avslappnat och lugnt.
"Alice! Alice. Där är du." Det var Estagan, han flämtade, tydligt att han hade skyndat sig. "Jag är ledsen att avbryta ditt firande, men vi måste ge oss av. Vi har blivit kallade till krismöte. Och som min lärling, så måste du följa med. Ingen diskussion." Han hejdade sig då han fick syn på Eruiel. "..Det gäller vår stads trygghet, prins Eruiel." Han tvekade om han skulle säga något mer. Han hade en skyldighet att hålla tyst, men Eruiel hade varit så vänlig med Alice. Estagan var väldigt tacksam för det. Det var längesedan han sett henne så glad. "..Din far vet nog vad det handlar om, ers höghet. Tala med honom. Jag kan inte säga mer." Eruiel såg allvarligt på och nickade. Han visste att plikter var att följas och hade sett sin far vid flera tillfällen behövt lämna de för att ge sig av på uppdrag.
"Säg till om jag kan hjälpa på något sätt."
Estagan skakade på huvudet. "Återvänd till skogsriket. Du behövs där.", sa han och Eruiel förstod allvaret i Estagans röst.
"Här avslutas vår resa. För nu, Alice. Jag hoppas att jag stöter ihop med dig igen. Du är alltid välkommen till oss alver. Aftonstjärnan. Må stjärnorna välsigna er väg. Adjö." Eruiel dröjde med blicken på Alice och kramade sedan försiktigt hennes hand för att sedan lämna de. Han skulle hämta sin häst innan han begav sig till skogs.
"Fort nu.". Estagan tog tag i Alices arm. "Jag har ordnat med en vagn, den tar oss till Geah." Han ledde henne ut från folkvimlet.