Prs tippest & JustAFriend

Sebastians skratt...herregud. Det bästa bästa bästa. Fjärilarna, som sovit under natten, var definitivt klarvakna nu. Definitivt.
"Mm, du var ju femton då och ändå var du typ en decimeter längre än mig. Det är du ju fortfarande men alltså, det är inte samma sak nu. Nu tycker jag om det.", sa han i ett försök att förklara. Jo, längden var nog det han lagt märke till först ändå. Eller kanske ögonen när han tänkte närmare på det. Jo, så var det nog. De där mörka, djupa ögonen. De som han fastnat i redan då, även om han försökt att motstå frestelsen att fastna där för alltid. Vilket ju senare visats sig skulle misslyckas totalt. Eller hur? Det var ju dem två för alltid.
Jobbig? Nej, det var ju inget en ville höra. Nej. Uppfattades han så av alla? Som en jobbig, ytlig person? Nej fy, tänk om det var så. Ytlig var det kanske lätt att tänka med tanke på hur icke-privat han brukade vara. Men att vara en sån där populär person, på ett negativt sätt, det var ju verkligen ingen han vara. Fast den där första gången hade väl ingen av dem visat några av sina bättre sidor. Sebastian hade varit lite...off. Inte så glad. Och Elliot hade varit stressad. Väldigt stressad. Hade inte hittat någon som var tillräckligt duktig på att teckna. Och när han väl hittat Sebastian så hade han krävt pengar och skolans budget var ju som den var.
Pirrig? Och leendet som visserligen var väl dolt, men ändå gick att skymta. Elliot smälte igen. Jösses, skulle han någonsin sluta reagera så på allt (i Elliots ögon)sött den yngre gjorde?
"När...när slutade du tycka jag var jobbig?", undrade han utan att lyfta bort handen. Nej, den fick stanna där tills vidare.

Fast Elliot tyckte om längdskillnaden nu. Det var tur. Inte för att Seb skulle kunna påverka det, men han ville ju att Elliot skulle gilla allt. Eller i alla fall ogilla så lite som möjligt. Seb ville inte göra annat än att duga för den äldre. Även fast han visste hur dåligt det där lät, så var det allt han någonsin ville. Duga. Räcka till. (Trots att han allt för ofta betedde sig som ett rövhål gentemot Elliot. Hur gick det ihop?)
”När jag slutade tycka att du var jobbig?” upprepade han. Elliot hade väl inte missförstått? Det var inte Elliot i sig som han hade stört sig på, utan elevrådsordföranden. Imagen.
”Alltså... Jag tyckte väl bara att du var jobbig just då. Jag hade en dålig dag”, förklarade han sig. Ville inte öppna upp för onödiga missförstånd. Nej, inte när allt var så bra. ”Men jag störde väl på mig lite när du pratade om psykisk hälsa och sånt där för jag... Jag antog att det bara var falskt. Att du bara la upp de där texterna för att du var tvungen.” Han strök tummen över den äldres kind.
”Fast... Sen insåg jag att det inte var falskt. I bildsalen”, fortsatte han. ”Och det var väl då som jag slutade störa mig på dig.”

Jo, Elliot hade nog missförstått. Eller han hade ju en tendens att ta allt alltför personligt och klanka ner på sig själv. Så att det var hans "fel" till hundra procent och att det var riktat bara mot honom kändes som ett rimligt alternativ.
Elliot fortsatte hålla ögonkontakten. Vägrade vika av. Ville inte vika av. Aldrig aldrig.
"Mm", mumlade han och nickade. Visste inte riktigt vad han skulle svara. Krävdes det att bli påkommen med att hugga sig i armen för att någon skulle förstå? För att han inte skulle upplevas som ytlig? Det var ändå en ganska deppig sak att tänka på. Och med tanke på att det bara var Sebastian och Eric som sett det där "in action", så att säga, så betydde väl det att alla andra såg Elliot på det där sättet den yngre sett på honom innan? Eller?
Istället för att gräva ner sig alltför djupt i de där tankebanorna kröp han lite närmre den yngre. Kunde inte hålla sig ifrån. Det gick inte. Förhoppningsvis skulle inte den lilla lilla darrande kroppen bli bortstött. Nej, för då skulle Elliots hjärta brista en aning. Och så älskade han ju Sebastian och... Han ville helt enkelt bara vara sådär underbart nära.

Mm. Nej, det verkade fortfarande som att Elliot tog det på fel sätt. Trots att han kom närmre. Ugh, mixade signaler. Det där ”mm:et” gick inte ihop med att komma närmre. Eller? Nej, inte i Sebastians värld. Långt ifrån.
Men han drog sig inte undan från den äldre. Herregud, nej mej nej, verkligen inte. Trots att han inte förstod vad som försiggick i den äldres huvud så ville han fortfarande ha närheten.
”Fast den största anledningen till att jag störde mig på dig var...”, tillade han efter någon kort tystnad och lät sina fingrar vandra upp från den äldres tunna kind tlll hans vilda hår. ”..att folk gillade dig. Typ alla. Och att du var förjävligt snygg så jag antog att du fick ligga cirka hela tiden.” Sant? Hm, ja. Kryddat? Hm, ja...

Han började pilla med Sebastians tröjtyg. Närheten verkade okej. Tur. Verkligen verkligen tur. Nu var det ju inte så att han låg klistrad mot den yngre direkt. Nej, ett steg i taget. Men tillräckligt nära. För då i alla fall.
När Sebastian sagt det där andra så bara tittade Elliot storögt på honom några långa sekunder. Medans kinderna antog en mörkare rosa nyans. Blinkade dumt. Huh? Det där var definitivt oväntat. Sedan frånstötte han ett sådant skratt som knappt var ett skratt. Ett sådant där skratt där mjölk hade spruta ut ur näsborrarna, om han druckit mjölk det vill säga. Nu gjorde han ju som tur var inte det och alla kroppsvätskor höll sig på plats därinne. Hur som helst, ett sånt där skratt kombinerat med läte kombinerat med fnys typ.
Hade han en sådan aura? Det var verkligen inte det han eftersträvade. Visst hade den yngre en liten poäng, även om Elliot aldrig skulle hålla med. Men han såg ju bra ut. Inte sådär överdrivet bra.Förjävla bra. Men bra. Om det fanns en skala med hur bra alla såg ut så skulle han definitivt befinna sig i den översta tredjedelen. Förut. Den här...benigheten gjorde honom ingen rättvisa precis. Nej, för tillfället såg han knappt ut som sig själv. Mest kött och ben. Med betoning på ben. Och visst hade han nog kunnat få göra både det ena och det andra om han velat. Ja, så var det faktiskt. Men det betydde inte att han utnyttjat det. Nej, han var långt ifrån en sån person som låg runt med folk. Långt långt ifrån. Och något långvarigt kunde han ju inte ha med risk för att de ville komma hem till honom. Fast framför allt var det väl att han inte velat. Att han inte haft de känslorna för någon tidigare. Inte så starka och så äkta åtminstone.
"Förjävligt snygg? Ligga?", upprepade han bara. Fortfarande pillandes med tröjtyget. Ett leende uppenbarande sig på läpparna. Han sänkte blicken. "Tur att du fick reda på att jag inte var så då. Att jag inte är så. Att jag bara vill ha dig", konstaterade han tillslut.

Elliot log. Bra. Bra, inga missförstånd. Missförstånd hade de minst sagt haft nog av. Aldrig missförstånd mer. Aldrig aldrig aldrig. (Fast det var väl omöjligt när det handlade om två sköra tonåringar?)
”Förjävligt snygg är du fortfarande”, sa han och höjde lätt på ett ögonbryn. Vilket var samt. Visst såg han inte ut som han brukat när han gick där genom korridorerna för några månader sen, men... Han såg fortfarande bra ut. Trots att han knappt var en skugga av den han varit.
”Men resten är bra”, fortsatte han tyst och lämnade Elliots hår med sina fingrar och greppade istället tag om den äldres hand som pillade med Sebs tröjtyg. ”För jag vill bara ha dig också.”

Elliot log och skakade lätt på huvudet. Nej, det där skulle han aldrig hålla med om. Men idag avstod han från någon större protest. Ja, det kändes onödigt. De skulle ändå aldrig komma överens om det där.
Försiktigt flyttade han upp huvudet på kudden en aning. Så att de två var i samma nivå. Tidigare hade han legat en liten bit ner, vilket inte var optimalt när de pratade med varandra.
Hand i hand. Bra. Bra bra bra. Bara bra.
"Jag älskar dig". Han smakade på orden. Han hade sagt dem tidigare men nu var det en ny dag. Annan känsla i magen. Han menade det verkligen. Allt kändes så, så mycket bättre.

Som tur var protesterade den äldre inte med mer än en lätt skakning på huvudet. En lätt skakning var hanterbart. Seb hanterade det med en lätt nickning som betydde ”jo, skärp dig nu”. Och sedan flyttade Elliot sig så att deras ögon var i samma höjd med varandra. Bekvämt. Bättre så än när Seb fick titta ner på den äldre lite. (Trots att han gillade det där, men det var bättre när de stod upp, inte när de låg ner.)
Jag älskar dig. Hur kunde tre så enkla ord få ett hjärta att löpa amok? Sinnesjukt. Och lite pinsamt också. Eller ganska mycket pinsamt, faktiskt. Note to self: skärp dig.
”Apapapap”, varnade han skämtsamt och lossade sitt grepp kring Elliots hand för att hålla upp ett minst lika skämtsamt varnande finger. ”Det ska aldrig användas vardagligt.” Och så log han. Mötte de gröna ögonen. Så pass länge tills han inte kunde hålla tillbaka orden som tryckte på i halsen.
”Men jag älskar dig också.”

Ett litet skratt slank ut och leendet blev med ens ännu större.
"Kom igen, det där var inte vardagligt!", protesterade Elliot med ett höjt ögonbryn.
"Jag har inte kunnat säga det på en vecka, bortsett från igår. Förstår du inte hur svårt det var?", fortsatte han och putade skämtsamt med underläppen. Som en tjurig fyraåring typ. Fast inte seriöst menat. Dessutom var ju hela den delen Elliots "fel". Sebastian hade ju sagt de tre orden den där kvällen efter festen. Det var Elliot som inte besvarat dem. Som sedan tagit avstånd och inte ens svarat på sms. Just den delen hade han ju inte vetat om, men ändå. Det var ju inte den yngre som gått in i något svält-mode och sovit bort nästan en vecka. Typ legat i dvala, fast betydligt mindre hälsosamt. Eller tja, det kunde ju inte Elliot veta, men det kändes och såg inte ut som att så varit fallet. Den delen hade sjuttonåringen stått för.

Den putande läppen fick Sebs hjärta att fladdra till. Herregud, vad söt Elliot var. Och dessutom... Läppar. Wow. Elliot hade sagt nej till kyssar, men man kunde ju alltid drömma. Fast inte för mycket. (Pinsamt.)
Samtidigt förstod Seb inte hur Elliot kunde säga så. Den äldre hade väl haft alla möjligheter i världen att säga jag älskar dig till Seb under veckan, eller? Det var Elliot som stängt honom ute. Inte vice versa.
Nåväl, det spelade ingen roll. För nu var de tillbaka med varandra och mådde bra. Bra bra bra. Förstör inget nu, hjärnan.
”Nja”, svarade han tyst. Fortfarande med leendet på läpparna och den mörka blicken fäst i de gröna ögonen. Nja, var minst sagt vad han tänkte. Fast kanske mer njä. Hm.
Och sedan slängde han täcket av sig. Reste sig upp från sängen. Kylan slog snabbt mot honom, specifikt de nakna benen, men försvann snabbt igen. Stimmet var inte kallt. Bara lite kyligt jämfört med under täcket, men långt, långt ifrån kallt.
Det kändes inte obekvämt att visa sig sådär för Elliot, av någon anledning. Bröstkorgen och magen var definitivt värre. Benen var okej. Därför drog han inte hastigt på sig ett par byxor utan gick lugnt fram till garderoben. Garderoben, där han gömt undan stafflit och det påbörjade porträttet av Elliot. Dels för att det hade gjort ont att titta på det, dels för att han var rädd för att någon annan skulle se det och undra. Undra, var det egentligen så farligt? Och veta, var det egentligen så farligt?
”Jag blev aldrig klar med denna”, sa han efter att ha ställt ner stafflit vid skrivbordet, där den stått tidigare. Mittemot sängen.