Prs tippest & JustAFriend

Elliot försökte att inte stirra på de bara benen. Försökte att inte stirra över huvud taget. Inte någonstans. Det var ju inte okej. Eller? Fast jo. Eller kanske inte stirra, men titta. Ja, de två pojkarna var ju ändå typ tillsammans. Då var det väl ändå okej att...titta på varandra? Sebastian hade ju dessutom kläder på. Bara inga byxor. Det var okej då, eller hur? Ja. Ja, det var det, övertygade Elliot sig själv och hoppades för allt i världen att Sebastian hade resonerat likadant. Att han också tyckte det var okej och inte blev för obekväm.
Han satte sig upp och blickade på canvastavlan. Den var nästan bortglömd. Eller inte egentligen, men det var en hel del annat som tagit fokuset den senaste tiden. Han studerade strecken. De väl uttänkta. Som skapat en realistisk bild. Eller skiss. Ja, det var ju utan färg.
"Just det". Ville han bli avmålad nu? Tunnare än någonsin. Med nya streck på armen. Nej. Nej, det var nog inte rätt tillfälle.

Seb drog åt sig en penna från skrivbordet och fyllde i en linje innan han tittade bort på Elliot igen. Elliot, som tittade på tavlan. Vilket direkt gjorde Seb osäker. För trots att det var något av de bästa han ritat någonsin, så var den inte tillräckligt bra. Den gjorde Elliot ingen rättvisa. Men kunde någon egentligen göra Elliot rättvisa? Nej, den äldre förtjänade bättre än allt. Trots att han själv inte verkade veta om det.
”Jag tänkte”, började han och sträckte sig för att lägga tillbaka pennan på skrivbordet. ”Att det kanske är dags att göra klart den nu.” Bara färg. Vilket han egentligen skulle kunna göra utan att ha Elliot framför sig, men... Det fanns alltid detaljer med den äldre som han råkade glömma bort och det fanns inte en endaste detalj som han ville glömma bort i målningen. Nej. Allt skulle vara med. Allt allt allt.

Osäkert blickade han ner på täcket. Bet sig löst i läppen. Tänkte tänkte tänkte.
Det var som han misstänkt. Sebastian var inställd på att måla av Elliot. Men Elliot var verkligen inte inställd på att bli avmålad. Eller jo, det var han väl typ men inte kroppen. Kroppen var inte inställd på att bli avmålad. Han hade varit tunn redan då men nu hade det hela uppnått en ny nivå. Tavlan motsvarade inte längre verkligheten. Den var absolut verklighetstrogen och fantastisk och allt sånt, men den föreställde inte Elliot. Inte Elliot just i den stunden. För även om ansiktet kanske inte smalnat av så mycket mer(eh, jo) så hade resten av kroppen det. Och Sebastian hade inte sett den delen. Bara med pyjamasen på. Men den var för stor och dolde det värsta.
"Är det okej om vi bara tar ansiktet nu? Eller i alla fall inte det", sa han och rörde en hand i luften kring magen och bröstkorgen för att förtydliga vad det refererade till. Nej, den delen hade han ingen lust att visa. Inte alls faktiskt.

Bara ansiktet? Hm, egentligen var det ju bara rättvist. Seb hade aldrig visat sig inför Elliot utan tröja. Nej, det hade han inte och Ellioy var inte tvungen att göra det heller. Men skillnaden var ju att den äldre redan gjort det där. Tagit av sig tröjan. Blivit avmålas utan tröja. What’s up nu då?
Fast Seb, det var strunt samma. Elliot ville inte. Punkt. Ifrågasätt inte.
”Ja, okej”, svarade han. Okej, så hela målningen skulle inte bli klar. Men en del av den, och det var ju alltid något. Han började dra ut lådorna ur hurtsen och drog fram färgerna han skulle kunna tänkas behöva. (Aka alla nyanser av grönt som han ägde.) (Plus massa färger till.)
”Men du vet att hela du är fin, va?” frågade han och tittade tillbaka på den äldre.

Det var okej. Tur. Det hade väl ioförsig varit konstigt om det inte varit okej. Det om något hade ju inte varit det. Okej, alltså. Öh, poängen var väl att det väl egentligen var en självklarhet att Elliot bestämde själv vem han visade sig inför men han var glad att det inte blev någon stel stämning eller så. Nej, det hade han minst sagt fått nog av. Gårdagen hade räckt gått och väl.
"Du är snäll du", svarade han med ett snett leende. Kunde inte svara ja men ville återigen inte förstöra något med en protest. Den gröna ögonen vändes upp från täcket och riktades återigen i den yngres riktning. "Kan jag sitta kvar här eller ska jag flytta till stolen?".

Jag är ärlig också, tänkte Seb. För det var han. Elliot var fin, och Seb var (för en gångs skull) ärlig. Oavsett om Elliot var ett skelett eller inte så skulle han alltid vara fin. Det var svårt att inte vara fin om man var Elliot. Nej, det var omöjligt att vara något annat.
Han plockade fram mer brun färg. Mycket brunt. Inte för att han hade sådär många (det var roligare att blanda ihop brunt). (Vilket kommer från någon som egentligen inte gillar att blanda färg.) Och sedan vände han upp blicken mot Elliot ännu en gång.
”Hm, ja”, svarade han och hoppades att han inte var allt för besvärlig. Gick runt om stafflit och drog ut skrivbordsstolen så Elliot kunde sätta sig. ”Det är bättre ljus här borta.”

"Okej", han nickade. Sängen var definitivt bekvämare. Fast skrivbordsstolen var väl okej. Den funkade. Typ godkänd. Även om det var mycket som Elliot inte förstod gällande målning så var väl ändå det något som han hade förståelse för. Ljus. Ljus var viktigt. Och så var det väl bra att ha samma ljussättning i alla steg med, eller nåt sånt? Jo, något i den stilen var det nog.
Han drog av täcket. Rös till av den (enligt Elliots skelettkropp) svala luften. Brrr. Försiktigt, som alltid, lät han fötterna glida ner på det svala golvet. Dubbelt brrr. Och sedan tassade han bort mot stolen som den yngre dragit ut. Satte sig på den, på ungefär samma sätt som gången innan. Kanske aningen mer avslappnat. Han visste ju liksom vad som väntade. Och så fick han behålla tröjan på. Bonus bonus.

Elliot reste sig upp och Seb ställde sig återigen bakom stafflit. Tittade från canvasen till den äldre som nu satt på skrivbordsstolen. Noterade att han såg mycket mer avslappnad ut än förra gången. Det var bra, mycket bra. Gjorde det definitivt mindre stelt att stå där bakom stafflit och stirra. Fram och tillbaka. Innan han tog upp en pensel och försiktigt försiktigt doppade den i färg.
Blå.
Han gjorde hudfärgen blå. Varför? Seb visste inte ens. Elliot kändes... Blå. Och huden var definitivt mer beige än blå men det kändes fel att ens blanda en beige hudfärg.
För det kändes blått, och beige kändes fel.
Förhoppningsvis skulle Elliot inte hata det. Hoppas, hoppas, hoppas.

Jahopp, och vad fanns det nu att göra? Utöver att sväva iväg bland jobbiga tankar som långsamt skulle bryta ner honom och förstöra allt. Tja, det fanns nog inte mycket till alternativ egentligen när han tänkte efter. Så han lät tankarna göra som dem ville. Fast försökte styra bort dem från det värsta. Vilket resulterade att Elliot började tänka på sin familj. Familjen som väckte så så många känslor. Så så blandade känslor. Hade det löst sig med värmen? Hade Eric hittat några pengar? Jo, elen och värmen hade stängts av på grund utav utebliven hyra och obetalda räkningar alltför många veckor i rad. Så det fanns en risk att de skulle bli utslängda. En konstant oro. Hur som helst skulle Eric ta och leta efter undangömda pengar dagen till ära. Den kära modern hade sina små gömmor här och var och de två bröderna var överens om att de skulle ta riskerna som det drog med sig, genom att leta upp eventuella pengar och på så sätt prioritera ett hem över moderns missbruk. Så förhoppningsvis skulle han ha någonstans att sova även i natt. Självklart ville han helst av allt sova hos Sebastian. Nära nära. Men han kunde inte låta bli att känna sig som ett kvalster så samvetet skulle nog släpa hem honom förr eller senare under dagen.

”Vad tänker du på?” frågade han tyst och torkade av lite blå färg som hamnat på tummen, på det avklädda benet. Tänk så tänkte Elliot inte alls? Herregud vad pinsamt. Men det såg verkligen ut som att han gjorde det. Tänkte, mycket. Och om han inte tänkte, vad gjorde han då? Det fanns inte så mycket annat att göra, ju.
Och om nu Elliot tänkte på något, ville Seb egentligen veta vad? Han kanske tänkte på... Hm, ja, dåliga saker. Hjärnspökena kanske härjade. Eller så tänkte Elliot på Seb. Typ, ’jag bara tänkte på hur fin du är och hur mycket jag älskar dig’ eller typ ’kan du ta på dig ett par byxor, för det där är jävligt distraherande’ (vilket både kunde varit positivt och negativt). Tyvärr var inget av de där alternativen särskilt realistiska. Kanske det andre, men... Elliot var ju inte sån. Påpekade inte negativa saker om människor. Och inte sådär... Sexuell?, heller. Men ugh Seb, vad tänker du själv på?