Prs tippest & JustAFriend

Om Eric nu inte skulle hitta några pengar, vad skulle då hända? Skulle de bli hemlösa då? Nej, så drastiskt kunde det väl ändå inte vara? Förhoppningsvis inte. Elliot skulle väl troligtvis behöva börja extrajobba en massa igen. Så som han gjort innan Eric kom hem. Innan det brast totalt. Ja, för då hade de båda bröderna jobbat. I två olika städer. Långt långt ifrån varandra. Men samlat in pengar till samma hushåll. Till samma fallerade hushåll. Elliot hade jobbat i ett bageri måndag- och onsdagseftermiddagar. Och resten av eftermiddagarna och helgerna hade han varit fotograf och någon form utav bröllopsfixare. Ja, inget av detta hade varit något han någonsin skyltat så värst med. Men allt det där hade han sysslat med, i kombination med skolan. Han ägde ju självklart ingen kamera eller festprylar men han hade varit timanställd på en firma som fixade med sånt. Han hade varit mycket uppskattad men sedan blev det för mycket, firman blev uppköpta och Elliot fick för mycket annat att fokusera på. Så då blev det som det blev. Och för tillfället var det bra. Men det skulle väl behöva komma och ändras då. Om han ville ha någonstans att bo.
"Ingenting", svarade han och lät blicken, som vandrat iväg till taket, återvända till Sebastian. "Eller, jag bara tänkte lite på om...öh ja, om jag kommer bli hemlös". Han log ett litet snett, tankspritt leende. Bra där, var ärlig. Annars kommer erat förhållande krascha igen. Duuuktig Elliot.
Fast kanske var det inte den bästa taktiken att vara ärlig när det gällde sånt. Att prata om allvarliga saker i en så pass vardaglig ton med någon som Sebastian hade ju tidigare visat sig vara en dålig idé. Den yngre var inte van och sorgligt nog var ju Elliot det. Alltför van. Det var sjuttonåringens verklighet. Ibland glömde han bort att livet kunde se annorlunda ut.

Nej, Seb, Elliot tänker inte på dig på det viset. Ingen gör det. Särskilt inte Elliot, som obviously har viktigare saker att tänka på. Hemlös? Det lilla leendet som tidigare prytt den yngres tunna läppar försvann med ens och man kunde inte ens tro att det funnits där i första laget. Nej, ansiktsuttrycket var helt förändrat och nu såg Seb bara chockad ut. Herregud, han gapade lite till och med. Kvickt la han ner penseln. Brydde sig inte om att han råkade måla ett blått streck precis bredvid där han skissat upp Elliots ben. Det spelade ingen roll. Vad i helvete? Hemlös?
Seb fick typ puls. Hur hur hur kunde Elliot le och säga det där? Hur? Vad skedde inuti det där huvudet? Det där vackra, vackra huvudet?
"Driver du med mig?" frågade han och glodde på den äldre. Stod fortfarande kvar bakom staffliet. Nej, Elliot drev förmodligen inte. Sånt där kunde hända, Seb. Sånt där hände. Folk blev hemlösa. Folk blir hemlösa. Men Elliot? Nej, inte Elliot. Omöjligt. Herregud. Det var för sjukt för att ens föreställa sig.
"Men det går väl att fixa?" frågade han sedan, innan han låtit den äldre svara. Stod fortfarande fastklistrad bakom staffliet. Panik panik panik. Jo, det gick att fixa. Det var ju... Hur skulle det inte gå att fixa? Elliot kunde ju inte bli hemlös. "Ska ni bli vräkta? Eller har ni blivit vräkta?" Nu fick han tillräckligt med kraft i benen för att stega bort mot skrivbordsstolen som Elliot satt i. Satte sig på knä framför honom. Blickade upp i de gröna ögonen.
"Jag kan hjälpa till", fortsatte han hastigt. "Mamma och pappa har sparat undan pengar till college och jag kommer aldrig använda dem ändå så..."

Jodå, det fanns allt personer som tänkte så när de såg på Sebastian. Typ Elliot. Men som sagt, han hade lite annat att tänka på för tillfället.
"Något i den stilen ja", mumlade han och lät det lilla leendet suddas ut när han såg den andres reaktion. Han fick mer sinnesnärvaro igen. Tillbaka till verkligheten. De var ytterst nära att bli vräkta. Jo, det var ändå sanningen. De bodde i stort sett bara kvar där för att det ändå inte var någon annan som ville dit. Trots bostadsbrist och bla bla bla, så var det ingen kö på Elliots hem. Nej. Och ändå var de nu på gränsen.
"Sebastian. Nej.", sa han bestämt och lät händerna hålla om den yngres kinder. Han blickade ner på sextonåringen. Djupt djupt i in i de mörka ögonen. "Hur mycket vi än älskar varandra så...jag kommer inte att ta era pengar. Dina pengar. Jag kommer inte ta dina pengar Sebastian. Det kommer inte att ske, okej?", förtydligade han, lite mjukare. Inte för att det andra hade varit speciellt hårt egentligen. Men nu var ju Elliot Eliot och allt som (när han inte var inne i ordföranderollen) inte lät som typ sockervadd eller moln eller något annat mjukt, varmt och fluffigt, ja det blev väl helt enkelt en tydlig kontrast. Hur som helst, budskapet framgick förhoppningsvis. Han tänkte inte ta emot några pengar. Då fick han vara hemlös. Bra resonerat där Elliot. Toppen.

Var Elliot tvungen att vara en så bra person? Ovillig att ta emot hjälpen som Seb erbjöd? Visst var det hans föräldrars pengar egentligen, inte hans, men... De behövde inte de där pengarna. Verkligen inte. Och Elliots familj behövde dem.
"Varför inte?" frågade han frustrerat och placerade sina händer över den äldres. Varför varför varför varför? Ugh... "Jag behöver inte pengarna. Jag kommer ändå bara använda dem till något dumt och jag vill bara att de ska gå till något bra..." Han vek undan blicken från den äldres gröna ögon. Tittade upp i taket istället. Var det ens värt att försöka övertala Elliot? Nej, förmodligen inte. Elliot lät bestämd. Och han hade väl för goda moraler för att ens ta emot en enda dollar.

Nej, kanske var det så att Sebastian inte behövde pengarna. Det lät faktiskt ganska troligt med tanke på huset han bodde i. Området. Rummet. Två skrivbord... Jo, han hade det ju inte direkt dåligt ställt. Men Elliot skulle trots allt inte kunna leva med det på samvetet. Oavsett vad det skulle komma att innebära. Han skulle väl klara sig(*host*). Det han oroade sig över var ju syskonen. Men för tillfället kunde de ju bo med där med damen som tog hand om Emmet. Fast hur länge skulle det hålla?
"Det löser sig", svarade han tyst. Det var ju typ något folk hade som livsmåtto. Inte Elliot. Han brukade i vanliga fall tänka ungefär tvärtom. Men när ens liv såg ut som Elliots gjorde så tvingades en att tänka så ibland. Annars var det jäkligt svårt att gå vidare med saker och ting. Dessutom hade familjen befunnit sig i samma, eller åtminstone liknande situationer flera gånger tidigare och uppenbarligen hade det ju löst sig då. Varför skulle det inte göra det den här gången?

Det löser sig? Nej, Elliot. Du och din familj kommer kanske bli hemlösa. Det löser sig inte. Inte om man inte vill ta emot någon hjälp. Vad var så fel med att bara ta hjälp av någon? Fan, kanske kändes det förnedrande att be om hjälp men nu hade Seb faktiskt erbjudit.
"Du... Ni behöver hjälp", sa han. Mötte de gröna ögonen ännu en gång. Snälla, låt mig hjälpa dig, var väl i princip budskapet som de mörka ögonen utsände. "Och jag kan hjälpa er. Jag vill göra det! Det finns ingenting som jag hellre skulle göra." Oj Seb, försök vara lite mer cheesy nästa gång. Det var ju nästan så att han ville spy lite på sig själv, trots att hans ord varit sanna. Han ville hjälpa Elliot. Och hans familj. För det fanns inget rättvist i världen med familjen Parkers situation.

Okej, nu blev det ju genast lite jobbigare. Elliot hade tänkt att Sebastian bara skulle släppa det hela och lyssna på Elliot men ja, nu verkade den planen gå lite i spillo. Fast han tänkte inte ge sig. Nej. Trots att den yngre 'inte ville något hellre'. Det misstänkte Elliot dock var en stark överdrift. Jo, det klart det inte var sanningen. Om vem som helst skulle kunna välja mellan att spendera spendera pengar på någon annans hyra eller typ...en semester till typ Australien...eller Europa, jag då skulle väl cirka alla personer i hela världen välja resan. Eller? Okej, kanske inte Elliot för dåligt samvete, bra person bla bla bla, men typ alla andra. Elliot tänkte inte låta en sextonåring spendera sina(snarare sin familjs) pengar på Elliots boende. Nej, det gick emot i princip allt han stod för. Skulle det kanske funka med någon typ av kompromiss?
"Nej", mumlade han och gled ner på golvet istället. Att sitta en bit upp kändes mest skumt och som att Sebastian höll på att fria eller något. Och att ha de associationerna när en pratade om något så pass allvarligt, ja det var inte direkt optimalt för fokuset. "Vi ska försöka lösa det...", började Elliot igen och försökte fiska efter ögonkontakt. "men om det inte går...då kan du få betala lite, tills vi löser det på något annat sätt. Känns det okej?", fortsatte han tveksamt och bet sig löst i läppen. Om den yngre gick med på det så vann väl båda på det. Sebastian fick känna sig behövd och fick vara en sista räddning. Och så behövde inte Elliot ha så dåligt samvete, för allt skulle betalas tillbaka sen och så vidare. Kanske skulle den kompromissen fungera?

Elliot gled ner från stolen vilket fick Seb att känna sig stor igen. Selleri ja, normalstor. Fast han kände sig nästan alltid stor när han var med Elliot. Vilket inte berodde på att Seb var sådär jättestor egentligen (visserligen hyfsat lång, men) men Elliot var så liten. Tunn, framförallt. Särskilt kort var den äldre väl inte egentligen. Hm, inte för att det är detta ämnet du ska fokusera på just nu, Seb.
”Lovar du?” frågade han och mötte de gröna ögonen som fiskade efter hans ögonkontakt. ”Lova att du låter mig hjälpa till. Okej?” Okej, Seb, det här kunde definitivt tolkas som att du vill hjälpa Elliot bara för att bättra på ditt försvagade ego. Var det meningen oclså? Var det hans huvudsyfte med att vilja hjälpa honom?
Nej, nej, självklart inte. Seb älskade Elliot. Mer än något annat. Det var därför som han var så desperat efter att hjälpa honom.

Lätt nervöst fortsatte Elliot att gnaga på underläppen. Kunde han verkligen lova det? Egentligen kunde han ju liksom tänka sig göra i princip vad som helst för att undvika det där. Att stå i skuld till folk. Speciellt till Sebastian. Nu var han visserligen ganska säker på att den yngre förstod att han inte blev utnyttjad. Eller, Elliot hoppades åtminstone att det var så. För han älskade ju Sebastian och det var ju därför han var med honom. Men ändå kände han sig som en liten(bokstavligt talat) parasit. Kom och sov över. Var nära. Grät ut. Det var ju som sagt för att han älskade den andre, mer än något annat och ville spendera all tid någonsin med denne. Men ändå kändes det fel. Han förtjänade inte någon så bra. Och det där med pengarna var ändå jobbigt. Det var stor skillnad ekonomiskt. Otroligt stor skillnad. De befann sig i princip i motsatta ändar av skalan. Nu hade ju Elliot knappt ätit där men sovit i sängen hade han ju gjort. Fått vara varm. Och det gav honom dåligt samvete. Att låna pengar skulle definitivt spä på det.
Efter en liten stunds tystnad nickade han. "Ja, jag lovar".

Tick. Tack. Tick. Tack. Sekunderna bestämde sig plötsligt för att ticka vidare i slow-motion. Varför bestämde sig sekunderna alltid för att göra det vid så otroligt dåliga tillfällen? Ugh. Så. Jäkla. Frustrerande. Seb kunde inte ens titta in i de gröna ögonen under de otroligt långa, tysta sekunderna. Nej, inte ens Seb, som faktiskt gillade ögonkontakt. Som nästintill krävde det av allt och alla. (Förutom Elliot ibland. Det blev tufft.) Istället vandrade hans mörka blick ner till den äldres läppar. Åh, läpparna. Läpparna som han inte fått röra på så länge... Nej, Seb. Skärp dig. Inte inte inte nu. Av alla tillfällen, inte nu. Verkligen inte.
"Bra", svarade han kort efter att Elliot äntligen svarat. Jag lovar. Ja, det hoppades han verkligen. Elliot kunde inte svika sitt löfte, eller? Nej, Elliot gjorde inte så. Elliot var så mycket bättre än så. Mycket bättre än dig, Seb.
"Jag är inte i rätt mood för att måla längre...", tillade han senare, någon sekund därefter. Och det var sant. Den flödande känslan i fingrarna, färgerna som sprudlat inombords, var borta. Ersatt av ett lugn. Och lite oro. Ganska mycket oro, faktiskt.