Prs tippest & JustAFriend

Hade Elliot förstört stämningen ännu en gång? Jo, det verkade ju uppenbarligen så. Eller tja, det var inte riktigt stelt. Inte alltför deppig eller arg stämning heller för den delen. Det var...lugnt. Fast det på samma gång uppenbarligen var allt annat än lugnt gällande en väldig massa saker. Fast Elliot hade ändå skött det där hyfsat bra. Inga tårar. Ingen brusten röst. Inte ens en darrande läpp(vilket ioförsig kunde beror på att han halvt om halvt höll på att bita hål i denna men äsch).
"Förl-", började han men kom på sig själv med att be om ursäkt. Det Sebastian bett honom att sluta med en miljard gånger. Så lyssna på det Elliot. Fy dig. Håll tyst. Åtminstone om det gällde onödiga små ursäkter gällande värdsliga ting. Som att berätta vad en tänkte på till exempel. Han skakade lätt på huvudet åt sin egen dumhet innan han istället förde handen mot Sebastians ben. Platsen med det lilla blå penselstrecket. Varför var det blått? Elliots ögon var ju gröna. Huden beige. Fräknarna med brun-aktiga och kinderna rosiga. Nåväl, han hade väl hållit på att blanda någon färg innan Elliot förstört och dragit ut honom ur målar-modet.
Färgen var inte helt torr så Elliot doppade ena pek- och långfingret på tungspetsen innan han försiktigt började gnugga bort det lilla färgspåret. Inte för att det egentligen störde eller så men i brist på ord fick det duga. Var det äckligt förresten? Om en skulle vara krass gnuggade ju sjuttonåringen basically ut sitt saliv över Sebastians ben. Dessutom hade de ju knappt rört vid varandra sedan förra fredagen. Speciellt inte hud mot hud. Snedsteg Elliot. Du kan mycket väl ha gått för långt. Förbered dig för att fly. Bli utkastad.

Seb hörde början på ett förlåt och gjorde sig med ens redo för att säga ”Fan Elliot, du får inte säga det!” men hann som tur var avbryta sig själv innan det var för sent. För Elliot avbröt sitt förlåt och då skulle det bara vara dumt om Seb kritiserade det. För då hade ju Elliot redan insett det själv. Små steg framåt för den äldre. Det var bra. Små eller stora steg. Det spelade ingen roll, det var bra oavsett.
Och sedan började Elliot gnugga sina fingrar över Sebs lår. Väldigt out of the blue. Men så slet han blicken ifrån den äldres ansikte och tittade istället ner på sitt ben och förstod vad den äldre höll på med.
Han torkade bort den blåa målarfläcken.
Besvikelse. En sån otrolig besvikelse. Fast herregud Seb, hur dum och hormonfylld är du egentligen? Tror du på fullaste allvar, särskilt efter detta samtalsämnet, att Elliot ska börja gnugga sina fingrar över ditt lår för att han vill... Ja. Sånt där som man inte berättade för mamma och pappa. Eller någon överhuvudtaget, om man var inne i garderoben som Seb var.
Men fortfarande besvikelse. Han ville ju göra det med Elliot. Trots att han visste att det inte kunde varit en sämre timing och att det inte var någon brådska överhuvudtaget. (Och det faktum att han själv inte ens vågade visa sig utan tröja inför Elliot.)
”Varför gör du så?” frågade han dämpat. Han förstod ju egentligen men... Varför? Var den blåa fläcken distraherande?

Ja du Sebastian, vad tror du? Att Elliot plötsligt bara kände för att gnugga just på platsen med färg. Kunde det möjligtvis vara för att försöka få bort det? Äsch då. Hade han gjort den yngre obekväm nu? Ja Elliot. Ja, klart som fan du har. Sämst är du. Trodde du på riktigt, efter en vecka i stort sett utan någon som helst kontakt, att det var okej att börja gnugga bort färg från den andre? Från ett bart ben? Fy. Dum är du.
"Jag tänkte bara ta bort det", svarade han tyst och drog tillbaka handen. Färgen var inte helt försvunnen men det kändes inte bekvämt att fortsätta. Det var inte okej. "Gjorde jag dig obekväm?", fortsatte han lätt skamset och blickade blygt upp mot Sebastian igen. Ändå så typiskt Elliot. Dra sig tillbaka vid minsta lilla felsteg.

Ja, det fattar jag också Elliot, tänkte han. Men varför? Frågan var mer varför gjorde du det? För Seb hoppades väl innerst inne att det betydde någonting mer än att den äldre helt enkelt bara ville ta bort den blåa fläcken.
”Nej”, svarade han hastigt. Fan, Seb. Låret skrek genast till av avsaknaden från Elliots beröring. Bra jobbat Seb. Splendid. ”Jag bara... Visste inte om du ville...” Nej, håll käften Seb. Säg inte ens det där. Du visste mycket väl att Elliot inte ville det. Inte just då, i alla fall. Han ville bara få bort fläcken. Herregud. Pinsamt.
Nej, han vågade inte titta upp från benet. Från den numera nästan osynliga fläcken. Herregud, kan du lära dig läsa av en situation någon gång, Seb?

Elliot förstod inte vad Sebastian hade menat och det var nog bra. Ja, för han hade faktiskt bara velat ta bort den där fläcken. Och ha något att koncentrera sig på. Och röra Sebastian. Ja, den delen gick inte att bortse ifrån. Även om det inte var sådär fruktansvärt mycket beröring. Bara lite sådär diskret.
"Vadå?", frågade han med ett höjt ögonbryn. Ja, nu blev han sådär förvirrad igen. Suck. Vad hade den yngre trott egentligen? Hade Elliot sänt ut signaler han inte ens själv visste om? För nu verkade det onekligen dom det. Varför tittade Sebastian ner sådär? Ughhh, förvirring.

Elliot fattade inte vad Seb hade menat, vilket var bra. Samtidigt var det extremt jävla dåligt för nu ville den äldre få reda på vad Seb hade menat och då blev han tvungen att yttra orden ändå. Fuck. Nej, det skulle varit bättre om Elliot bara kunde läsa Sebs tankar och fatta.
”Inget”, svarade han. Lite för snabbt. Nej, ganska mycket för snabbt. Sådär snabbt så att personen man pratade med skulle med enkelhet lista ut att det var en lögn.
Bra jobbat, Seb. Ännu en gång. Han började gnugga bort det sista som återstod av den blåa fläcken. Elliots saliv hade inte torkat ännu så han behövde inte väta sina egna fingrar.
Herregud Seb. Varför är du så jäkla sämst?

Sättet Sebastian yttrat ´inget´ på var cirka världshistoriens minst övertygande. Ja, det där var långt ifrån övertygande. Lååångt ifrån. Fast om den yngre inte ville säga så skulle väl inte Elliot pressa honom till det. Nej, det fick respekteras. Typ som Sebastian respekterat att sjuttonåringen ville behålla tröjan på. Du hade ju inte velat bli tvingad till att ta av den, eller hur Elliot? Precis. Så håll tyst.
Han blickade ner på den lilla fläcken som snart var helt bortsuddad. Ville sträcka på sig så han kunde hjälpa till. Eller ja, det var ju röra han ville göra. Inte sudda ut färgfläckar, även om det kunde vara rätt tillfredsställande. Men han avstod för 1) det var nog ganska skumt, 2) Fläcken var för liten för två personers fingrar och 3)den var redan borta.

Elliot kommenterade inte det. Tack gode Gud. Tack Elliot, tack för att du är Elliot och inte ifrågasätter så jävla mycket. (Seb själv skulle ju frågat. Flera gånger. Jättemånga gånger. För många gånger.)
Men nu blev det tyst. Och fläcken var borta. Vad skulle han göra nu? Fan. Det blev stelt igen, eller hur? Hur var det ens möjligt att stämningen mellan dem konstant var ytterst stel?
Kom på något att säga, Seb. Något relevant. Något bra. Inget dumt. Nej, för i helvete, inget dumt. Inte så tätt inpå det andra dumma du sagt.
"Hur mår dina syskon?" frågade han sedan. Efter några långa sekunders betänketid. Och genast fick han skuldkänslor för han blev tvungen att säga 'syskon' istället för ett specifikt namn. För han kunde inga specifika namn. Hade Elliot nämnt något namn? Det hade han säkert.
Fan.

Tankarna vandrade genast iväg till det lilla samtalet med Emmet. 'Varför är du randig?'. 'Ibland blir det så för en del personer när saker blir jobbiga'. Fy.
Ja, hur mådde dem? Visste Elliot ens det? Nej. Nej, det gjorde han nog inte. Dem alla var ju små änglar som bara vandrade runt och försökte underlätta livet för varandra. De äldre försökte konstant vara säkra på att de andra hade det så bra som möjligt. Men trots det så visste nog inte Elliot riktigt. Nej, han brukade inte fråga. Det var mycket som Elliot gjorde rätt och han var verkligen en snäll person, något annat vore en lögn. Men just det brukade han inte fråga. Han vågade inte. För svaret kunde mycket väl bli något han inte ville höra. Dem visste delar av det Elliot gjorde mot sig själv och han ville verkligen verkligen inte att de skulle behöva gå igenom det samma. Barn gör inte som vuxna(vilket Elliot i sammanhanget fick räknas som) säger, de gör som vuxna gör. Det visste han ju. Men trots det fortsatte han. Det var väl också ett sätt att ta ut all frustration på. Fast det fanns såklart många orsaker.
"De mår...okej. Hoppas jag...", började Elliot med blicken fäst i taket. Nej, det där var sådant som han egentligen inte ville tänka på. "Vad jag vet så är de i alla fall snälla mot sig själva och...och det är det viktigaste", fortsatte han och lät blicken lämna taket för att fokusera på personen han älskade igen.

Hoppas jag. Visste Elliot inte hur de mådde? Oj. Fast okej Seb, du visste inte hur Margot eller Brandon mådde. De såg ju ut att må bra (särskilt Margot) men du hade aldrig frågat. Nu när han tänkte på det så kanske Brandon var ganska deppig ändå. Fast han höll ju masken. Men Brandons liv, ärligt talat, var väldigt o-Brandon. Hoppade av college. Varför? Brandon hade alltid sett fram emot att studera. Han älskade ju det. Numera så... Bodde han hemma och festade typ. Ja, det var väl Brandons liv. Sorgligt ändå. Inte för att Sebs liv var så mycket bättre heller.
Snälla mot sig själva. Vad betydde det? Alltså... Att de inte var som Elliot? Oj. Seb, har du ett så litet ordförråd att du bara kan tänka oj hela tiden? Jisses. Men det var bra. Om de inte var som Elliot. Eller behandlade sig själva som Elliot behandlade Elliot. Ja, det var bra. Något som skulle vara ännu bättre var om Elliot inte behandlade sig själv sådär illa. Samtidigt skulle de väl aldrig träffats om Elliot inte gjorde det, så... Fan. Jävligt självisk tanke Seb. Otroligt självisk tanke.
”..Och din mamma?” frågade han sedan. Tyst, tyst. Osäkert. Fick han egentligen fråga det? Var det okej? Det var dock inte som att han brydde sig om Elliots mammas välbefinnande egentligen. Han hatade henne. Men... Det var ju ändå Elliots mamma. Som Elliot förmodligen älskade. Det var klart att han undrade.