Prs tippest & JustAFriend

"Det... det vet jag inte. Inte så bra antar jag", sa han lika tyst till svar. Blicken vandrade ner till golvet. Det kändes lite som ett förbjudet ämne. Fast det var det ju uppenbarligen inte. Det var ju liksom en person det gällde. Elliots mamma. En familjemedlem. Det var väl sånt folk pratade om? Jo, Elliots vänner i skolan brukade prata om sina familjer ibland. Fast det var ju ändå lite annorlunda med Elliots familj. Speciellt mamman. Och ämnet kändes liksom...infekterat. Lite som ett infekterat sår. Inte speciellt bekvämt och definitivt...smutsigt på något sätt. De två pojkarna hade väl inte direkt pratat om Elliots mamma innan? Eller jo, det hade dem väl, men inte efter att Sebastian faktiskt sett henne. Inte efter att de varit hemma och den yngre sätt henne vara så o-mammig.

Okej. Fan, vad sjukt ändå. Elliots liv. Det... Sög. Ärligt talat kunde Seb inte se något bra med den äldres liv. Nej, allt verkade suga. Samtidigt så... Var han inte Elliot. Och trots att de båda visste att den äldres liv sög ganska hårt så fanns det förmodligen bra saker med Elliots liv. Annars skulle han ju inte vara här. (Okej Seb, ignorera den delen där Elliot försökte ta sitt liv.) (Ignorera det.) (Tänk inte på det nu.)
”Okej”, svarade han. I brist på annat att säga. Inte så bra, antar jag. Alla dessa frågor om Elliots familj fick Seb att reflektera över sin egen. Hur mådde hans föräldrar? Förmodligen bättre än Elliots mamma, men... Ugh. Sämsta sonen någonsin.
”Jag vet så jäkla lite om dig”, sa han sedan. Eller, lite och lite. Egentligen var det ganska mycket. Men inte om man tänkte på att de typ var i ett förhållande. Nej, verkligen inte. Då var det alldeles för lite. Seb visste inte ens standard-sakerna. ”Typ... Vad dina syskon heter. Jag får dåligt samvete.”

Jo, Elliots liv var väl inte sådär superfantastiskt. Fast det var inget han låtsades som heller. Eller på sätt och vis låtsades han ju som att det var okej utåt sätt. I skolan och så. Men med Sebastian hade det ju varit lite annorlunda. Han visste ju saker som ingen annan visste. Och ändå var det inte tillräckligt. Det höll Elliot dock med om. Kanske inte att han tyckte att det var så värst mycket att berätta om sig själv men han visste ju långt ifrån tillräckligt mycket om den yngre.
Han lutade huvudet lite på sniskan och blickade upp på Sebastian igen med stora ögon. Blev lite mindre deppig. Inte för att det varit någon katastrof innan heller men alltså, stämningen lättade bara lite helt enkelt.
"Emmet är den minsta. Och sen är det Esther, Emma och Eric. Samma förstabokstav, så det blir lätt att komma ihåg", svarade han med ett litet, snett leende. Kom sedan att tänka på att systern hade samma namn som Sebastians ex. Inget som uppskattades. Seså, tänk inte på det nu Elliot. Glöm det. Fokusera på Sebastian. Tänk inte på festen eller henne. Shhh.
"Och dina? Brandon och...?".

Emmet. Esther. Emma. Eric. Okej. Det var Emmet som hade sett dem. Det var Emmet som bara ville ha strumpor men fick se... Ja, vad hann den lille egentligen se? Hm. Lite sådär ångest. Fast det var ju ett tag sen och Emmet verkade inte ha berättat för någon så... Det var lugnt. Esther. Emma. Eric.
Emma. Även Sebs tankar vandrade till hans ex. Aj. Det kändes nästan lite stelt. Att Elliots syster hette samma sak som Sebs ex. Fast nej, varför skulle det vara stelt? Det var bara Seb som tänkte för mycket.
”Margot”, svarade han snabbt. Brandon och Margot. Och Sebastian. Eller Braddie, Maggie och Sebbie om man skulle använda smeknamnen som deras föräldrar använt när de var små. Konstigt nog hade Sebs smeknamn hållt sig kvar och spridit sig till syskonen också. Det var väl konsekvensen av att vara yngst. Man sågs alltid som ett litet barn. Sebbie. Ugh.
”Men jag tror inte vi ser ut som syskon”, fortsatte han sedan. Flöt iväg lite. ”Jag och Margot alltså. För hon är liksom... Blond. Blåögd. Och solbränd.”
Ja, definitiva motsatser. Margot såg ut som mamma och Brandon och Seb såg ut som deras pappa.
”Fast det är väl tur för henne”, tillade han sedan och ett leende växte fram på hans läppar.

Elliot plockade upp en av Sebastians händer. Började pilla med fingrarna. Varför gjorde han egentligen så hela tiden? Eller det var väl för att ha något att fokusera på. Och för att det var Sebastian. Hud. Mmm. Hur som helst var väl det irriterande? Ja, det skulle ju inte vara konstigt om han när som fick en smäll eller nåt. Okej, det där var väl lite okänsligt med tanke på att det var just sånt han utstått större delen av livet, men poängen var väl att Elliot nog var irriterande och dessvärre fanns det nog en stor rist att den yngre skulle tröttna och kasta ut honom. Ut i kylan. Blä.
Just det, Margot. Eller vadå 'just det'? Det hade väl inte Sebastian berättat, eller? Hmm, han hade ju åtminstone hört hennes röst. Från garderoben. Och sett en bild. På Sebastians Instagram. Och de var definitivt inte speciellt lika. Nej, inte alls rättare sagt.
"Du liknar Brandon...", började han men avbröt sig snabbt när han insåg att den yngre slängt in en liten diskret pik mot sig själv. "Hallå nej, det är väldigt väldigt synd för henne!", utbrast han med ett litet leende i mungipan. Alltså, Margot var inte ful. Nej, herregud. Men Sebastian var bättre. Ja, mycket mycket bättre.

Liknar Brandon. Ha! Inte för att Elliot hade fel, men... Seb var som en dålig kopia av Brandon. Typ som sådana chanel vs walmart memes. Seb var walmart alla dagar i veckan. Sorgligt? Ja. Men okej. Det var okej. Alla kunde ju inte vara chanel. Margot och Brandon var chanel. Ha, det skulle ju inte vara rättvist mot andra syskonskaror om familjen Boyds syskonskara var chanel allihopa.
”Det är inte synd för Margot”, svarade han med leendet fastklistrat på läpparna och blicken fäst på deras händer. Nej, det var verkligen inte synd om Margot. Om man fick säga sånt om sin egen syster så ville Seb säga att hon var riktigt vacker. Fast han var inte den kärleksfulla lillebrodern precis så hon skulle nog aldrig höra honom säga det där.
”Och jag är som den dåliga versionen av Brandon”, tillade han snabbt innan Elliot hann kommentera det Seb sagt om Margot.

Nej, det där struntpratet hade Elliot verkligen ingen lust att lyssna på. Det var ju egentligen inte det att han inte orkade. Men det stämde ju inte. I Elliots öron var det där total osanning och det kunde ju både vara tröttsamt och sorgligt att lyssna på. Istället for han upp på knä. Inte sådär överdrivet fort, men ändå. Han kom närmre, trots att de redan var hyfsat nära. Fast nu ordnade Elliot så att de två var panna mot panna, vilket vid vidare eftertanke kanske inte var smartaste draget. Och det där med att sluta sända ut mixade signaler...
"Åh, nu vill jag bara skaka vett i dig! Visst, dina syskon är väl fina och allt sånt med du är ju den bästa. Kanske inte i dina ögon, men alltså i mina...åh, bäst är du. Bäst bäst bäst", babblade han på. Även om kanske babbla var fel ord. Han menade ju det han sa. Även om det inte var i den mest allvarliga tonen med tanke på att han inte ville vara stämningsdödade igen. Hur som helst, panna mot panna.

Plötsligt så var de två pojkarna panna mot panna. Okej, inte plötsligt. Seb såg ju hur den äldre satte sig på knä och sedan kom närmre. Men det kändes ändå plötsligt, för det var så otroligt oväntat.
”Fast det där säger du bara för att du måste”, svarade han. Leendet satt fortfarande kvar på läpparna, dock; det var svårt att inte le när de var så nära varandra och Elliot babblade på om hur bra Seb var. Ja, det leendet var svårt att stå emot. Typ omöjligt.
Och blicken, som tidigare varit fäst i de gröna ögonen, vandrade sakta men säkert ner till den äldres läppar. Åh, den fylliga underläppen. Herregud vad Seb saknade att ha den äldres läppar mot sina egna.
Men han vågade inte göra något åt den där saknaden. Elliot hade sagt nej kvällen därinnan. Ugh.

Händerna vandrade upp till den andres kinder.
’Det där säger du bara för att du måste’. Nej, Sebastian. Det där var så så långt ifrån sanningen. Ja herregud. Varför skulle han ens behöva säga det? För att visa att han tyckte om den yngre mer än dennes syskon? Alltså, det hoppades Elliot redan stod klart. För om det inte var en självklarhet och de var ju ändå typ tillsammans...det skulle helt enkelt inte vara bra. Förhoppningsvis hade det redan innan varit klart att han älskade Sebastian mer än något eller någon annan.
”Nej, det säger jag för att jag menar det”, sa han och drog sig undan en aning. Inte långt. Nej, en decimeter, max. Men det blev lättare att han ögonkontakt då. Även om den yngre verkade fokusera blicken någon annanstans...
En ganska lång stund lät han de gröna ögonen studera ansiktet mittemot. Ta in varenda liten detalj. Ögonen. Näsan. Kindbenen. Läpparna....
”Sebastian...”, viskade han efter ett tag. När det inte gick att hålla sig borta längre. ”Får jag kyssa dig?”, frågade han lika tyst. Som om det var farligt att säga det högre. Som om tillfället skulle försvinna då.

Seb visste inte vad han skulle svara på det. Vad kunde man ens svara på det? Vad ville Elliot ha för svar på det? Socialt inkompetent. Hm, det sög.
Så det blev tyst. Ingen gjorde någon ansats till att säga något. Och för en gångs skull kändes det okek. Ja, det kändes faktiskt helt okej. För... Luften var ändå full. De behövde inte tillföra något med ord. Nej, det skulle kanske bara förstöra det. Om Seb öppnade munnen då skulle han bara skämta bort sig och med det förstöra hela stämningen.
Stämningen. Var detta inte första gången på ett tag då stämningen mellan dem var bra trots att de var tysta? Trots att de inte fann några ord att säga?
Nej. Elliots händer på Sebs kinder var så mycket bättre än ord. Men han tackade inte direkt nej till de orden som den äldre yttrade efter ett tag. Får jag kyssa dig?
Ja!!!! Herregud. Wow. Ja, ja jajajajajaja!
Han nickade. Fortsatte nicka. Nickade som ett litet, exalterat barn.
”Ja, snälla, ja”, viskade han tillbaka. Tittade upp från de otroligt underbara läpparna och mötte de gröna ögonen.