Life - Lupple & Medi PRS

"Jag önskar att jag kommer ha Gabriel i all evig tid." Hon såg nu sorgsen ut och lade en hand över bröstet.
"Men jag får bara önska det jag kan."

Han nickade sakta. "Ta vara på varje dag." Viskade han. "Det gjorde mor och far." Log han ärligt.

"Det är inte så lätt när vi båda är som vi är. Jag kan bli så frustrerad på honom så lätt." Hon skrattade.
"Jag har råkat slagit honom för vi bråkade. Men det ska inte hända igen."

Han log roat. "Ni kommer lära er." sa han ärligt.

"Det hoppas jag. Jag kan inte slå honom hela tiden och skrika på honom . Vad skulle det visa våra barn?" Sa hon och lade handen mot kinden.
"Det skulle vara hemskt." Hon skakade sedan på huvudet.
"Är jag otrevlig om jag ber om ett glas med vatten?"

"Ni har inte känt varandra så länge." Viskade han ärligt. Reste sig upp och gav henne ett nytt glas med vatten.

"Nej vi har kännt varandra i 15 år. Sedan försvann jag och tja.." Hon tog emot glaset och drack det.

Han log mot henne med road blick. "Är du den du var när du var barn? Ni båda har vuxit upp och gått igenom nya saker. Ni måste lära känna varandra på nytt." Förklarade han.

"Nej det är klart jag inte är. " sa hon och nickade.
"Jag förstår vad du menar och jag kommer nog att försöka. Men Gabriel är lite... svår? Han är lite väl mallig"

Luna såg på henne men fokuserade sedan på sina små. Hon skulle inte lägga sig i. "Han är rätt orolig för att du ska veta alla hans brister." Viskade han.