Life - Lupple & Medi PRS

Hon blickade upp.
"Jasså. Klart det finns mer änglar." Hon lyssnade och såg sedan på honom.
"Jag väntar... vad?" Frågade hon. Blek och vred på huvudet.
"Är du jag menar är han säker?" Frågade hon och såg sedan på min mage.
"Jag är inte redo för tre på samma gång. Jag.." Hon såg nu oroad ut.
"Hur?"

"Ja han var helt säker. "Viskade han ärligt. "De alla mådde jättebra." Viskade han för att sedan smeka henne över kinderna. "Hej, du kommer aldrig vara själv i detta." Viskade han ärligt.

Hon såg på honom.
"Så ni.. du har vetat om det här sedan när? " Frågade hon och lade handen mot magen.
"Dagar?" Frågade hon.

Han såg på henne. "Nej inte i dagar. I typ fem timmar. Jag ville inte väcka dig." Viskade han. "Du kommer behöva sova massor." Viskade han.

Hon såg sedan på honom.
"Varför ska jag sova? Jag kommer få liggsår. Jag vill ligga i din famn eller i byn. Snälla säg att den är snart uppbyggd?"

Han såg på henne. "Alltså du kommer ju sova mer än vanligt." Förklarade han stilla. "Du ska inte sova nu." Viskade han och greppade tag om hennes kinder mjukt och riktade hennes blick mot sin. "Älskade, jag är så stolt att du bär tre." Viskade han. "De håller på för fullt. Vi kommer jobba dygnet runt för att få tillbaka den. Du måste få ha lugn och ro." Viskade han och kysste henne.

Hon log snart och tårar började rinna och skrattade.
"Då måste jag väll sätta folk i jobb i huset med.. Honeys rum är inte ens klart. Ska de bli pojkar eller flickor allihopa?"

Han såg på henne och kysste bort hennes tårar. "Ditt hus kommer nog hjälpa dig på traven." Viskade han. "Han kunde inte se det än." Sa han ärligt. (Tror det var så?)

Hon såg på honom och suckade.
"Men jag ville måla om och fixa rummen! Det är min dröm!" Snyftade hon och såg sedan på honom.
"Kan han inte se det alls?"

(Det stämmer)

Han smekte henne sakta över kinderna. " Älskade. Säg det till ditt hus då. Så ordnar vi det själva. " Viskade han. " Nej inte än. Om några veckor." Förklarade han ömt.