Prs tippest & JustAFriend

Det där med att inget varit den yngres fel stämde väl inte hundraprocentigt in med verkligheten. Om det inte varit för festen och...allt det där så skulle ju allt varit på ett helt annorlunda sätt. Troligtvis ett betydligt mindre stelt sådant. Om inget av det där hänt hade de ju inte behövt ha något break och hjärnspökena kanske hade lämnat honom lite mer ifred. Kanske. Den delen var väl i oförsig tveksam. De tycktes alltid hitta små vägar in i Elliots samvete.
Han skakade lätt på huvudet. Inte som svar på Sebastian ord utan snarare för att han gett upp med att flytta bort hårstrån för ögonen med fingrarna, det var bara att gå all in och ruska iväg dem. Lät de bångstyriga lockarna finna nya positioner i det yviga fågelboet.
"Jo, men ändå..", mumlade han och reste sig upp från golvet. Kallt. För en millisekund övervägde han om sängen eller Sebastian var bästa värmekällan att söka sig till. Spontant Sebastian of course, men det fanns ju andra aspekter som han behövde ta hänsyn till. Han gjorde små listor i huvudet. Positiva saker med Sebastian(om en utgår från egenskaper en söker hon en värmekälla) : Värme direkt, kramvänlig, hud(Mmm), tinar upp insidan, värdens bästa någonsin. Negativa saker med Sebastian: Stel stämning och eventuell risk att ett närmande var att gå över en gräns. Positiva saker med sängen: Skön madrass, fluffigt täcke. Negativa saker med sängen: Inte så varm, ensamt. Inte Sebastian.
Sebastian vann egentligen. En stor seger. Trots det styrde Elliot stegen mot sängen. Var för rädd att förstöra något mellan dem. Kanske vara för jobbig eller på genom att följa efter. Så istället satte han sig i sängen. Drog täcket över axlarna och benen. Förpackade sig själv i täcke och blickade ut i rummet, på den yngre. Brrr.

Den mörka blicken vändes för en kort sekund mot den riktigs Elliot, men återgick snabbt till den blåe. Och den tittade han inte på så länge heller för han började plocka undan färgerna istället. Olika färger slank ner i olika lådor i hurtsen vid skrivbordet. Organiserat. Tja, det enda i hans liv som var det. Det var satisfying när färgerna bara... Höll ihop. Inte bara låg utspridda som ett bombnedslag.
”Inga men”, svarade han den äldre och stängde igen lådan efter sig. Vände sig om och blickade ut över den äldre som numera låg under täcket i sängen.
Nej, det var faktiskt inga men. I alla fall inga som var aktuella just då. De men’en skulle inte bli aktuella på en väldigt, väldigt lång tid. För nu var det ju faktiskt så att Seb hade sårat Elliot en gång för mycket, trots att det inte varit i hans mening.

Elliot iakttog varenda liten rörelse. Såg på när färgerna plockades bort en efter en. Ställdes ner i lådor. Var färg på var plats. Perfektionisten inombords skrek av lycka. Eller lugn. Skrek av lugn. Hmmm. Fylldes av lugn. Lite sinnesro för själen.
"Kan du inte komma hit?", frågade han lugnt och försiktigt efter en liten stund, när färgerna var bortplockade. Hade ändå inget bra svar på "inga men". Han flyttade lite på sig på att det fanns plats att sätta sig bredvid. Så att de kunde sitta bredvid varandra. Nu var ju sängen cirka gigantisk och det fanns gott om plats ändå, men det var väl mer som en liten gest. Eller ledtråd. Något som visade på ytterligare att Sebastian gärna fick komma närmre. Väldigt gärna. För Elliot hade faktiskt ingen möjlighet att resa sig just då. Nej, nu hade det där nedrans darrandet dragit igång igen, så sittande position under ett varmt täcke var nog ändå det bästa alternativet för stunden.

Kan du inte komma hit?
Jo, det kunde han ju. Det fanns inget som hindrade honom. Men varför? Ville Elliot prata? För trots att stämningen var tämligen allvarlig så ville Seb inte prata om något allvarligt. Det hade han redan gjort. Det skulle bli för mycket med något mer. Han var säker på att någonting inom honom skulle brista isåfall. Tårkanalerna kanske? Hm.
”Jo”, svarade han men gjorde ingen ansats till att faktiskt gå bort mot sängen. Istället lutade han sig bak mot skrivbordet och granskade Elliot på avstånd. Det såg mycket bekvämare ut där borta. Och det var verkligen välkomnande. Elliot hade ju till och med skuffat sig lite åt sidan. Inte för att det egentligen behövdes, sängen var onormalt stor, men det var väl en gest. Eller hur?
Till slut tvingade han sina ben att dra sig mot sängen. Nej, Elliot ville nödvändigtvis inte prata om något jobbigt. Det verkade egentligen inte som det.
Han slog sig ner bredvid den äldre. Fast inte så nära. Ena benet låg vikt uppe på sängen medan den andra foten vilade på golvet. Det kalla golvet, faktiskt. Det fanns bara golvvärme i köket och i badrummen.

Det här med att säga en sak och sedan göra den totala motsatsen...när blev det en grej? Hmm, oklart. Elliot kunde i alla fall inte släppa blicken från sextonåringen, så han satt och blickade på den yngre. Hur han verkade besluta hur vidare sängen och Elliot var en plats han borde röra sig i riktning mot eller ej. Ja eller nej. Ja-sidan verkade så småningom vinna för snart kom han bort till sängen. Satte sig ner. För långt bort. Alldeles för långt bort. Kanske inte för en utomstående. Nej, faktumet var ju att det inte var många decimeter alls mellan de två. Men ett par. Och för Elliot var det för långt. Absolut. Fast det kanske inte Sebastian tyckte. Ughhh.
Försiktigt placerade han ena handen på den yngres knä. Sådär så första gången de suttit där. Sett på film, det ena hade lett till det andra och...ja. Ändå ett mysigt minne.
Han övervägde först att dra Sebastian närmre, eventuellt klättra upp i famnen eller knuffa ner honom mot madrassen men...nej. Elliot var svag. Hade inte en chans. Sebastian var också smal men inte på samma sätt och definitivt starkare. Var han inte aningen mer muskulös nu än innan? Det gick ju ändå att ana att killen höll på med styrketräning då och då. Eller? Kanske fler hallucinationer. Mycket möjligt.

Elliot hade inte fel. Inte för att Seb kunde läsa den äldres tankar eller så, men ja, Seb sysslade med styrketräning då och då. Definitivt mindre nu när Brandon rest bort och så men fortfarande en del. När han kände för det. Och det var väl egentligen inte så ofta heller. Men han hade satt ett personligt mål på minst två gånger i veckan. Det lät rimligt. Det hade han dessutom tid till. I och för sig hade han väl tekniskt sett tid till styrketräning alla dagar i veckan, considering the fact that Seb varken har ett jobb eller sköter skolan ordentligt. Seb hade verkligen inga måsten i sitt liv. Herregud vad farligt det där kunde spåra ur när han blev vuxen. Inga måsten. Hur kändes det att ha måsten?
Ja, hursomhelst så blickade Seb upp lite konstigt på Elliot när den äldres hand landade på hans (lite muskulösare) ben. Vad betydde det? Mixade signaler igen, typ. Ughhhhh. Tolka tolka tolka Seb. Tolka rätt. Men han kunde inte. Nej, han vågade faktiskt inte heller. För hans tolkningar blev typ alltid fel och då blev allting fel.
"Vad betyder detta?" frågade han tyst, försiktigt, och nickade ner i riktning mot Elliots hand. Inkräktande hand. Fast nej, den var långt ifrån inkräktande. Den var otroligt välkommen. "...att jag får röra dig också?" Nu hade ju Elliot inte sagt något om att de var tillbaka på det se-men-inte-röra-stadiet, men fan, allt kändes så otroligt ovisst.

Försiktigt, på det där Elliot-viset började han stryka med tummen över Sebastians hud. Det pirrade sådär behagligt i fingrarna, trots den aningen betyngande stämningen. Allt var väl egentligen okej, men nu tycktes det ju alltid hamna här, där det kändes lite som motsatsen.
Vad betyder detta? Elliot visste inte. Det var inte så att han tänkt ut innan vad som var meningen med att handen landat där. Kanske bryta spänningen. Eller för att han var för desperat efter kroppskontakt för att hålla fingrarna i styr, Det hela hade uppenbarligen skapat lätt förvirring, någon som nog var bäst att sätta klarhet i innan det skulle eskalera. Förvirring hade de trots av redan ganska gott om.
"Om du vill", konstaterade han och blickade försiktigt upp på den yngre. Jo, om den andre ville så var det mer än välkommet . Kroppskontakt, mmm.

Ett om du vill dög. Det dög verkligen. För Seb hade svårt att hålla sina egna fingrar i styr. Särskilt svårt var det när Elliot hade sin hand på hans nakna knä. Jäklar, vilken hormonell tonåring han var. Ibland kändes det ju som att han var onormalt hormonfylld. Att hans hud skulle sprängas för att hormonerna liksom inte fick plats längre. Att de skulle bli tvungna att tränga sig ur.
Han drog sig lite närmre. Tog upp foten från det kyliga golvet så nu var båda benen uppe i sängen. Allt var uppe i sängen. Ben, armar, mage, huvud, tja, allt. Ja, annars skulle det väl vara något konstigt på gång om allting hade varit på plats i sängen förutom magen. Hah. Konstig tanke. Fast inte dags att tänka på det nu, Seb.
Sebs vänstra hand placerades på den äldres lår, där under täcket. Det otroligt tunna låret. Som kanske egentligen var mer som en vad eller om man ville vara ännu mer extrem, en handled. Hm... Nu då? Det kändes inte som att de kunde gå längre än såhär. Och om Seb hade varit normal så skulle det duga för honom men han kunde inte ljuga för sig själv mer. Han ville ju mer. Mycket, mycket mer. Herregud.

En rysning drog genom Elliots lilla kropp när Sebastians hand placerades på det tunna, tunna låret. En bra rysning, dock. Ja, en definitivt positivt. Han njöt av känslan. Kroppskontakt. Hud mot hud. Precis som det skulle vara. Helst hela tiden. Hud mot hud. För alltid. Förhoppningsvis.
Mycket riktigt var det nog klokast att stanna där. Inte för all framtid, men för dagen åtminstone. Fast trots att det var underbart som det var så ville Elliot ha mer. Inte på det sättet kanske, åtminstone inte just då, men mer. Att de båda skulle sitta med en hand på varandras lår kändes otillräckligt. Lite stelt. Stelheten hade dock definitivt mildat av nu. Närhet och kroppskontakt kunde definitivt göra susen. Kommunikation kunde nog också ha en hel del med i spelet.
Blicken vandrade ner till handen i takt med att denne vandrade uppåt(no misstolk please). Upp till magen. Det var väl inte att gå överstyr? Förhoppningsvis inte. Själv var han ju inte bekväm mer beröring där. Eller kanske, men för tillfället var det otroligt känsligt området. Vilket ju faktisk Sebastian tidigare signalerat att det var för honom med. När han behållt t-shirten på den där gången. Hmm. Fast om Elliot skulle gå över gränsen skulle väl Sebastian informera honom om det, eller hur?
Försiktigt lät han de kalla små fingrarna glida in under den yngres tröjtyg. Lät dem komma i kontakt med huden där under. Aningen osäkert mötte han de mörka ögonen med ett uttryck som sa ungefär 'är det här okej?'.

Det eskalerade. Fast, nej, det var en överdrift. En grov överdrift. Typ den grövsta någonsin. Seb, Elliot lät sina fingrar glida in under din tröja. Kalla fingrar. Så kalla så Seb inte kunde göra annat än att rysa till. Burr.
Var det okej? Han mötte de gröna ögonen. Hmm... Han gillade ju beröringen. Det... Tveksamt. Elliot kunde ju inte se. Kunde inte se den tunna överkroppen. Och då var det väl okej. Och det var väl inte längre så hemskt att Elliot skulle få se den nakna överkroppen. Han hade ju redan fått se benen. Och benen var ju en större del av kroppen än överkroppen. Hm. Okej, beröringen var okej.
Han nickade som svar till de gröna ögonen. De gröna ögonen som i alla fall såg ut att leta efter tillåtelse eller bekräftelse på att det var okej. Varför kände han sig plötsligt så liten? Så oerfaren? Okej, oerfaren var han ju. Men detta hade han ju gjort med Elliot förut. Det var ju inget problem. Varför kändes det typ som första gången?