Prs tippest & JustAFriend

Det var okej. Bra. Bara bra. Fast det fanns inte riktigt någon fortsättning. Alltså det var väl lite skumt att bara ha händerna där kanske. Lite stelt. Fast vad skulle ha annars göra? En naturlig fortsättning hade väl varit att typ dra av tröjan, kyssas. Men det kändes inte som att det var läge för något sådant just då. Nej, inte efter att ha stått emot kyssen tidigare. Eller om en tänkte på var de hade varandra i den något oklara relationen. Det var bara inte läge för det. Det skulle ge ut för mixade signaler. Eller snarare mixade signaler på en ny nivå. Lite smekande längs magen fick kanske räcka. Också flyttade han sig lite närmare. Sebastian kanske skulle bli rädd eller osäker eller så annars och det var något Elliot absolut ville undvika.

Elliots beröring väckte definitivt... Känslor. Men inte allt för mycket. Hormonerna lyckades inte ta över just då. Nej, den tunga stämningen hängde fortfarande kvar i luften och fungerade perfekt som en liten blockering i kroppen. Den bästa blockeringen någonsin. Bingo.
Seb började trumma med fingrarna över den äldres allt för tunna lår. Dun, dun, dun. Var det skumt? Kanske. Fast i så fall var nog Elliots stryka-handen-över-magen-grej också ganska skum. Och sedan lutade han sig framåt mot Elliot som flyttat sig närmre och lät sitt huvud luta mot den äldres axel. Försiktigt, förstås. Den äldre skulle väl aldrig sluta se ut som en porslinsfigur i Sebs mörka ögon.

Strykandet över magen var definitivt skumt. Ja, något annat gick nog inte att påstå. Fast sedan satte ett visst litet trummande igång och det var väl med skumt, på sitt sätt. Fast det kanske allt var. De två pojkarna var nog åtminstone det. Skumma på sina egna små sätt. Fast det var okej.
När Sebastians huvud nuddade axeln slog Elliots hjärta en liten volt. Jo, stämningen begränsade väl mycket, men hjärtat gjorde lite som det ville och nu var personen som Elliot älskade, väldigt nära och det var bara underbart. Punkt.
Medans vänsterhanden låg vilad på den tunna, men inte alltför tunna, magen, vandrade den högra upp till den yngres mörka lockar. Grävde ner sig där. Huvudet lutade han lätt mot Sebastians, som i sin tur ju lutade sitt mot Elliot. Varför så försiktigt? Det var inte direkt som att Elliot skulle krossas av ett huvud. Eller? Nej, det lät ganska orimligt.
"Du är så fin", mumlade han och lämnade en liten puss bland (de inte i närheten lika rufsiga som Elliots, men ändå lite charmigt morgonrufsiga-)lockarna, innan han återvände till tidigare position med huvudet lutat mot den andres.

Elliot besvarade gesten med att härma den. Inte trummandet, men huvudet mot axeln, alltså. Seb ville nog inte att Elliot skulle börja trumma på hans mage så huvudet mot axeln var mer än välkommet. Det kändes underbart. Och det gjorde den äldres hand bland lockarna också. Underbart. Nej, Seb skulle nog bli tvungen att sluta styla sitt hår så att det skulle bli lättare för den äldre att pilla med det. Trots att det innebar att han skulle se fulare ut än vanligt. Men Margot hade ju sagt att det var fint som det var naturligt så... Margot hade ju bra smak. Men bara för att hon hade bra smak så gjorde inte det så att Sebs självförtroende ökade.
"Jag gillar inte när du ljuger", mumlade han tillbaks och lät sin fria hand leta sig in under sin egna tröja. Letade upp Elliots hand och höll fast i den. Styrde. Runt. Inte till en speciell punkt. Ville bara ha närhet, mer aktiv beröring, något. Något som... Hm, vad var han egentligen ute efter?

Vad var egentligen definitionen av en lögn? Motsatsen till sanning kanske? Tänk om det var så enkelt. Det kanske det var. Elliot visste inte säkert. Hur som helst verkade inte Sebastian riktigt ha koll på det heller för nej nej nej, det där var verkligen ingen lögn. Typ motsatsen. Ja, ren och skär sanning. Ingen hade någonsin tidigare fått Elliot att känna sådär. Och inte nog med det, utseendet...Konstverk. Så. Jävla. Fin. Så. Jävla. Bra.
Vilket Sebastians lilla gest bara underströk ytterligare. Elliots mage skulle nog explodera av allt pirr snart. Magen, antydandet till magmuskler. Huden som kändes så mjuk och varm under Elliots kalla, beniga fingrar. Konstverk, minst sagt.
"Bra att jag aldrig gör det då", mumlade även han tur svar med ett svagt leende på läpparna. Även om det troligtvis inte var något som Sebastian kunde se. Men det där med 'det en inte ser finns inte', var ju allt annat än vettigt. Tur att det fanns annat som var det. Vettigt alltså. Typ Sebastian. Jävligt vettig.

Det pirrade till i Sebs kropp också. Överallt. Överallt. Något som fick hans kinder att anta en lätt rosa nyans. Men Elliot kunde inte se, eller hur? Seb kunde inte heller se. Trots det så visste han att det nog var bäst att avsluta det de höll på med. Inte allt, men delen där Seb fick Elliot att röra honom på mer eller mindre känsliga ställen fick skäras bort. Det var tvunget. Likadant som han styrt Elliot över de antydande magmusklerna drog han även ut honom. Placerade istället den äldres hand på sitt lår. Vilket inte stoppade pirret i kroppen, men det var definitivt bättre än förut.
Och så började han smeka lätt över Elliots tunna, tunna lår. En hand för varje ben. Var det perverst? Tja... Kanske. Men Seb var tydligen jävligt pervers. Det hade väl Elliot redan lagt märke till?
”Stoppa mig om det blir för mycket”, mumlade han sedan. Tyst, tyst.

Nej, Elliot såg inte. Det var ju fysiskt omöjligt. Några ögon i... öh, hakan hade han inte. Inte heller röntgensyn. Synd. Det hade väl ändå varit ganska praktiskt. Häftigt om inte annat. Fast tankeläsningen slog väl det mesta. När behövdes ens röntgensyn? Skulle det i så fall gå att styra när och var en ville se igenom saker och ting eller var det en konstant grej? Gå runt och prata med skellett. Det var väl typ det folk i Elliots närhet gjorde men det var inte på samma sätt. Med röntgen...nej usch, det var nog inte speciellt trevligt alls. Ha koll på hurvidare folk opererat bort blindtarmar eller ej, se gömda visdomständer och...annat gömt. Just det, tillbaka till verkligheten. Elliots kropp reagerade också på beröringen och i stunden var han löjligt tacksam över Sebastians val av huvudplacering.
Händerna fick tydligen inte stanna under tröjan. Kanske hade de smala fingrarna varit för kalla. Det hade inte varit konstigt alls. Det var väl trots allt ytterst få som uppskattade isbitar under tröjan. Fast händerna på låren... det gav lite oklara signaler. Eller gjorde det det? Inga kalla fingrar i kontakt med bar hud men fortfarande beröring. Det var väl inte så konstigt? Där ser du Elliot, sluta övertänka allt!
Det hela kändes lite udda men inte fel. Nej, bara väldigt ovant och nytt. Han började försiktigt styka över den yngres lår. Mjukt, lugnt.
”Mm”, mumlade han lika tyst till svar och vred en aning på huvudet. Inte mycket. Bara så att läpparna hittade en bit hud. Någon passionerad kyss klarade inte psyket av men vid halsen, på sidan Emma hålls sig borta från dem där kvällen. Ja, det gick. Det var rentav mysigt. Att bara pressa sina läppar mot sextonåringens hud, lugnt och försiktigt på sitt egna lilla Elliot-vis.

Elliot började stryka sina händer över Sebs lår. Det fick cirka samma reaktion i Sebs kropp som handen under tröjan fått. Varför var han så... Full av hormoner? Situationen var definitivt sensuell, men så mycket att det var rimligt att Seb blev så pass upphetsad som han faktiskt blev? Ytterst tveksamt. Och sedan tryckte Elliot sina läppar mot Sebs hals. Försiktigt. Lugnt. Herregud, försökte den äldre ta kål på honom?
Sebs händer vandrade upp mot den äldres byxlinning. Fingrade försiktigt innanför. Vad tänkte han egentligen göra där. Ha? Tillfredsställa Elliot så som han egentligen ville göra med sig själv? Eller som han ville låta Elliot göra?
Nej Seb, fy. Tillbaka med dina händer. Vad håller du på med? Elliot var inte ute efter något sånt. Var inte redo. Egentligen var inte Seb redo heller. Nej, verkligen inte.
Han lät sin ena hand glida ner över den äldres lår igen medan han med den andra sträckte sig efter en kudde att dölja knät med. Vilket blev osmidigt då Elliots händer också blev begravna. Men snälla Elliot, ställ inga frågor.

Hur långt vill du gå?, ville han fråga. När den yngres fingrar plötsligt befann sig innanför byxlinningen blev Elliot med ens aningen obekväm. Inte så pass att han sa till för...han var ju fortfarande Elliot och han greps inte av panik. Men lite obekväm blev han allt. Egentligen var det väl...det han ville. Kanske. Någon gång. Men var just då synonymt med 'någon gång'? Nej. Det var det däremot inte. Han suktade ju efter Sebastians beröring. Ja herregud. Stjärnorna som dansade över huden. Pirret i magen. Tveksamt om det fanns något bättre. Förutom kyssarna, men bara de gångerna som den delen kändes okej. Vilket det inte gjorde fullt ut för tillfället. Hur som helst så ville han ju men ändå inte. En sak var väl säker och det var att det inte var läge för något sådant just då. Eller hur? Nej, han var inte bekväm med det och en ska ju inte göra saker en inte är bekväm med, eller hur? Jo. Även om det gällde personen en älskade. För just då kände sig Elliot så otroligt liten och osäker, vilket väl för övrigt var en realistisk beskrivning av den lilla sjuttonåringen. Ingen intimitet för tillfället. Nej.
Fast sedan verkade Sebastian ändra sig. Eller så hade han aldrig velat göra det. Herregud, tänk om det bara var något som Elliot misstolkat. Herregud, desperat much?
En kudde? Nej, nu fick den yngre minsann ge sig. Kom igen, var hans mål i livet på riktigt att skapa förvirring? Det hade varit högst rimligt med tanke på vad han gjorde med den äldres hjärna. Elliot drog sig undan en aning. Lät läpparna förlora kontakt med huden, greppade tag i Sebastians arm, den han sträckt ut. Ja, inget av det där var ju supersmidigt då Elliot blev halvt klämd men alltså, va? Han höjde frågande ett ögonbryn som förtydligade hans förvirring. Seså Sebastian, var vänligt och förklara dig nu.

Tekniskt sett så frågade den äldre ingenting. Men han gav Seb den där blicken. Blicken som krävde en förklaring. Men vad skulle Seb ens säga? Vad ville den äldre ha en förklaring på? Kudden? Eller allt han gjort de senaste sekunderna? Ughh.
Läpparna hade lämnat Sebs hals och det kändes tomt och kallt. Varför var han så jäkla dålig på sånt här? Varför lyckades han bara förvirra Elliot hela tiden? För att vara helt rättvis så var Elliot inte den enda han förvirrade. Han förvirrade också sig själv. Ja, sig själv! Vem lyckas ens med det?
”Vad?” frågade han först och höjde på ögonbrynen precis som den äldre gjort. Fan fan fan hjärnan. Jobba ihop en förklaring. Snabbare. Ett par tysta sekunder tickade förbi.
”Det är kallt Elliot, jag har inga byxor på mig”, tillade han sedan. Dumt. Mycket dumt. För det enda han täckte med den jävla kudden var ju det som redan var täckt av tyg. De nakna benen, eller den största delen av dem, var ute i de fria.