Life - Lupple & Medi PRS

Hon åt under tystnad innan hon lade huvudet på sned.
"Vad tänker du på?" Frågade hon efter ett tag och sträckte ut en hand och smekte hans.

Gabriel såg på henne. " Jag tänker på många saker. " Sa han ärligt. " Jag tänker på din förlossning. Jag tänker på allt jag måste göra innan." Log han ärligt.

Hon nickade bara innan hon såg ner.
"Är förlossningen extra jobbig?"

Han såg på henne. "Jag menar, det är ju tre stycken älskade. Det är alltid en svår förlossning." Viskade han stilla. "Vi måste rådfråga många hur vi ska göra det på bästa sätt." Viskade han. "Läkekvinnorna är helt underbara, men jag tror vi behöver mer hjälp än så." Viskade han ärligt.

Hennes leende försvann och hon drog bort sin hand från hans
"Så jag kanske dör?" Viskade hon tyst fram och ögonen blev glansiga av tårar.

Han såg på henne och skakade på huvudet. "Älskade, det skulle jag aldrig tillåta. Jag kommer se till att du är i trygga händer när förlossningen är nära. " Viskade han ärligt.

"Det hoppas jag. Jag vill se dig som pappa." Hon såg sedan ner och tårarna föll ner på bordet.

Han log. "Om det nu är så att du kommer behöva föda på ett sjukhus så ordnar jag det åt dig." Viskade han och drog upp henne i sin famn. "Hey, vi har många kunniga i vår närhet. Alexander, änglarna." Log han.

Hon pressade sin näsa mot hans halsgrop och drog in hans doft.
"Jag är så svag. Jag är inte som Luna, inte som Ni. Jag är så svag"

Han smekte henne sakta över ryggen. "Hey älskade, du är stark. Du bär ett alfas barn. Det kan inte vem som helst göra." Viskade han och kysste henne på huvudet.