Prs tippest & JustAFriend

Elliot blinkade dumt ner på kudden i den andres knä. Så Sebastian frös alltså? Själva frysandet i sig var ju inte konstigt. Elliot själv hade ju bokstavligen hackat tänder och darrat och han suttit utan byxor. Det var väl mer lösningen som var aningen otippad, udda och troligtvis inte särskilt bra om en såg till hur väl problemet i sig löstes.
"Öh jo, men täcke?", svarade han, drog undan kudden och lyfte lite på täcket för att ge plats för Sebastian, Ångrade sig genast. Såg vad kudden varit till för. Vad den skulle dölja. Fan Elliot, håll händerna i styr. Varför ska du göra bort dig exakt hela tiden? Blicken vandrade snabbt upp till de mörka ögonen, för att sedan raskt fortsätta ner på täcket. Ughhh. På tal om mindre stel stämning. Suck.

Det gick så snabbt. Plötsligt var kudden borta och det var fritt fram för Elliot att titta på. Vilket han gjorde. Inte länge, men ändå. Elliot såg. Och färgen steg i Sebs ansikte som blev rött likt en tomat. Faaan.
”Jag vill inte ha nåt jävla täcke”, genansen uttryckte sig i ilska. Nu var inte Seb sådär överdrivet ilsken som typ Kalle Anka, men han var definitivt arg. ”Kul att du kan lyssna på mig Elliot.” Och sedan reste han sig upp från sängen och lämnade rummet. Smällde igen dörren efter sig. Där i korridoren, på väg mot badrummet, skulle ju hans föräldrar kunna se det, men det hade inte varit lika hemskt som när Elliot såg. (Fast det var ju bra att föräldrarna inte såg det. Nej, det hade fortfarande varit otroligt pinsamt.)
Han slank in på badrummet och låste dörren bakom sig. Andas, Seb. Andas. Det var inte hela världen. Saker händer. Men nu hade egentligen det här hänt flera gånger och det var väl inte första gången som Elliot märkt av det, eller?
Men värst av allt var att han gjorde sig av med problemet. I känslan som skulle sätta honom i ett tillstånd av extas kände han mer ångest. Kände sig äcklig.
Tvättade händerna. Med tårarna brännande bakom ögonlocken och en omåttligt stor klump i halsen. Och magen. Det kändes som att han var tvungen att spy. Varför, varför, varför hade Elliot inte bara kunnat lyssna?
Fem minuter efter han lämnat rummet var han även på väg tillbaka. Det var borta men hade istället ersatts av klumpen i mage och hals. Det var i alla fall inget som gick att se, tack och lov.
Han stängde sin sovrumsdörr bakom sig. Låste. Blickade ut över rummet. På Elliot. Fan, vad han skämdes. Som en hundvalp som rivit ner finporslinet på golvet. Ughhhh. Det enda han kunde göra var att stå kvar där. Ryggen tryckt mot dörren. Blicken fäst på Elliot. Nej, inte ens blicken verkade kunna röra sig ur fläcken.

Tekniskt sett så hade ju inte Sebastian sagt något om att kudden inte fick dras bort. Och till Elliots försvar så kunde han verkligen inte tänka klart över huvud taget med tanke på att världen snurrade mer eller mindre konstant. Fast nej, bara sluta. Bortförklaringar var inte okej. På samma sätt som ursäkter inte varit det. Men nu krävdes verkligen en ursäkt från Elliots sida. Den redan befintliga klumpen i magen växte sig med ens tre, fyra, fem gånger så stor. Ja, vad hade han egentligen gjort? Något dumt dumt. Även om den lilla rörelsen som krävts för att dra bort kudden var liten så fick den dessvärre inte mindre betydelse för det. Elliot hade gjort intrång på marker som inte var tillåtna. Allting hade ju verkat vara okej men sen föll det. Han fick se det som han inte var tillåten att se. Inte med flit, men mot Sebastians vilja. Han ville ju bara inte att den yngre skulle frysa... Tankarna som påminde om ålderskillnaden kom självklart och gjorde sig påminda. Du såg saker, kroppsliga saker, som du inte fick se - på en yngre. Fy. Blä. Äcklig är vad du är Elliot, äcklig.
Det högg till i hjärtat. Kul att du kan lyssna på mig Elliot. Aj. Aj aj aj. Han bara blickade storögt tillbaka. Allt gick så snabbt. "Sebastian-", var det ändå som han komma ut innan dörren for igen. Åh, hur sämst och klumpig gick det egentligen att vara? Det var mycket möjligt att Elliot slagit någon form av rekord på den fronten.
Det dröjde innan den yngre kom tillbaka. Elliot hann tänka många många tankar. Skulle han hoppa ut genom fönstret och sticka därifrån? Nej, så barnslig kunde han ju inte vara. Inte bara fly från problemet sådär. Även om det var en lösning som hade känts ytterst bra just då. Tills skuldkänslorna hade dränkt honom, det vill säga. För att distrahera sig reste han sig upp, bäddade sängen och ställde sig lutad intill väggen mittemot dörren. Att följa efter var inte heller ett alternativ. Det här med att tolka signaler...nej, Sebastian ville inte ha med Elliot att göra. Aldrig mer? Så får du inte tänka Elliot. Nej, det kunde ju inte sluta såhär. Efter allt de gått igenom och så slutar det med det här. För att Elliot flyttat på en kudde. Ugh, varför varför varför?
Som tur var avbröts de tankarna av en viss dörr som öppnades, stängdes och låstes. Eller tur och tur. Det var ju jävligt jobbigt. Fascinerande ändå hur en person kunde väcka så mycket blandade känslor. Just nu växte bara klumpen ännu mer. Snabbt torkade han bort tårarna som letat sig nerför kinderna. Och lika snabbt blickade han upp på Sebastian i en kort kort sekund innan blicken återigen sänktes till golvet. Det dröjde många långa sekunder innan han vågade göra någon ansats till tal. Fy vad han skämdes. Så obeskrivligt mycket.
"Förlåt", nästan viskade han, fortfarande ovillig till ögonkontakt. Okej Elliot, skärp dig nu. Seså, du har varit en idiot, gör något åt saken. Och nej, inte hoppa ut genom fönstret och fly.
"Förlåt. Jag- Jag...visste inte. Jag ville bara inte att du skulle frysa men- åh, förlåt förlåt förlåt", fortsatte han därefter efter en liten paus. Betydligt högre denna gång. Inte högt, men nästa vanlig samtalston. Och nu tittade han upp. Sökte efter de mörka ögonen. Osade av skam. Fast vid de sista förlåten begravde han ansiktet i händerna och skakade på huvudet åt sig själv. Förihelvete Elliot, ta dig samman!

Hade Seb någonsin känt sig så äcklig tidigare? Nej, det hade han förmodligen inte gjort. Han kände sig äcklig och skämdes. Skämdes som in i helvete. Inte bara för att han blivit så upphetsad medan Elliot med all förmodan inte hade blivit det, och skämdes ännu mer för att han överreagerat på det viset. Rusat därifrån. Rymt. Och nu när han kom tillbaka och fick se hur knäckt den äldre var, ja, då skämdes han ännu mer. Du suger Seb. Glöm aldrig det.
"Det är lugnt, El", mumlade han och lyckades få fötterna att lyfta och gick därmed iväg mot garderoben. "Jag överreagerade. Förlåt." Och så drog han på sig de svarta jeansen som han hade haft på sig dagen innan.
Han kände sig jätteäcklig. Obeskrivligt äcklig. Och klumpen i magen bara växte och växte och spred sig dessutom till halsen, vilket ledde till att det kändes som att han skulle spy när som helst.
Han vände sig om. Fäste blicken på Elliot. Herregud, hur såg den äldre på honom nu? Som ett perverst svin? Ughhh...
Seb gick fram mot "dator-skrivbordet" och drog ut sin ryggsäck som han slängt där under. Drog ut cigarettpaketet som han lagt in i det yttersta facket. Det som han fått av Kyle när de träffats för ett tag sedan, men som han inte tagit fram sen Elliots... Tja, Elliots reaktion. Men nu kände han sig tvungen. För cigaretterna, trots att de långsamt dödade honom, fick honom att må bättre. Dämpade känslorna och skulle kanske få bort en del av den växande klumpen i magen. Elliot skulle bli tvungen att acceptera det. Fast den äldre ville nog inte vara med Seb alls längre och då behövde han ju inte acceptera det.
Okej Seb, tänk inte mer på det nu. Du får ångest. Och ångest är så jäkla jobbigt och du pallar inte det och- Ta det lugnt. Han drog upp den röda tändaren från samma väskfack och gick sedan bort mot fönstret. Satte sig på brädan och slog upp fönstret på glänt.
Öppna paketet. Tänd. Andas in. Ut.
Klumpen blev inte mindre. Men det blev inte större heller.

Var det inte lite typiskt för de två att överreagera ändå? Det var ju definitivt ömsesidigt hur som helst. Vissa saker i och som påverkade deras förhållande var ju allvarliga och borde tas på största allvar, medans andra...tog mer fokus än de kanske borde.
El. Okej, det där var gulligt. Elliot hade nog aldrig haft några smeknamn. Inte vad han kunde komma ihåg åtminstone. Men nu kanske han hade det. Fast då fick det stanna hos Sebastian. Om några vänner skulle börja använda det så skulle ju charmen försvinna. Dock var väl charmen halvt utplånad redan innan med tanke på att hela situationen var högst ocharmig. Och varför kändes det som att allt skulle ta slut vid varje bråk? Som att de dem hade bara kunde ta slut närsom. Det var ju långt ifrån ett hälsosamt tankesätt(vad nu Elliot visste om sådant). Var deras relation verkligen så otroligt ostabil? Svaret var väl sorgligt nog ja. De älskade ju varandra men de var båda två minst sagt instabila för tillfället och då var det ju lätt för det mesta att gå fel.
Han kom inte på något bra svar. Det där med att protestera och be om ursäkt en miljon gånger brukade ju inte vara speciellt uppskattat. Så han avstod. Höll tyst. Kanske skulle det vara bättre så Elliot, om du bara kunde hålla din nedrans mun stängd. Om du bara kunde vara tyst. Ja, du kanske borde jobba på det.
Och drog cigaretten upp. Det kändes som ett hån. Ett hån övertydligt riktat mot Elliot, som stod där bredvid fönstret. Och inget kunde han göra för att stoppa det. Fysiskt sett var det ju möjligt, men han hade ingen rätt till det. Hade ingen rätt att bestämma sånt. Så han stod kvar där. Tyst. Med blicken fäst i golvet. Fast sedan började han hosta en hel del av den biten av röken som sipprade in, så då gick han bort till skrivbordsstolen och satte sig där istället. Den längst bort. Med ryggen vänd mot personen han älskade. Ont gjorde det. Väldigt väldigt ont.

Elliot började hosta. Mycket. Och Seb kunde inte hjälpa men att överväga tanken att den äldre bara överreagerade för att han inte gillade det Seb höll på med. På fullaste allvar övervägde han den möjligheten att Elliot försökte manipulera honom till att sluta. Till att fimpa cigaretten. Men nej, Seb, Elliot manipulerar inte människor. Särskilt inte dig. Elliot är för god för att ens försöka sig på manipulation.
”Förlåt”, sa han sedan. En stund efter att Elliot satt sig där vid skrivbordet så långt borta. ”Jag vet inte vad som är fel på mig.” Och så fimpade han den korta, korta cigaretten. Satt dock fortfarande kvar på fönsterbrädan. Vågade inte riktigt snegla mot Elliots håll trots att han visste att den äldre vänt honom ryggen.
”Jag blir bara... helt till mig när du rör mig”, fortsatte han sedan, osäkert. Jaha Seb, vad ska Elliot göra med den informationen tänkte du? Usch vad dumt av dig att ens ta upp det där igen.

Tak. Hörn. Vägg. Golv. Elliots blick fan inte ro någonstans. Ett konstant vandrande. Något inombords sökte tröst. Och det fick inte vad det sökte. Speciellt inte när det som pågick bakom ryggen fortsatte. Var det verkligen läge för Sebastian att göra något som han visste att Elliot reagerade så starkt på? Var det verkligen läge att trissa upp allt ytterligare? Fast vad hade Elliot egentligen för rätt att ens tänka så? Svaret var väl ingen alls. Det var ju fortfarande han som gjort fel. Han som var den som borde skämmas. Vilket han ju också gjorde, men ändå, förväntningar och krav.
"Det är inget fel på dig", konstaterade han tyst, men tillräckligt högt ändå så att det gick att höra bort till fönstret. Åh, den här diskussionen var aningen obekväm. Vad skulle han ens svara? 'Tack'? Elliot visste inte. Så den yngre tände på honom... Det var- bra? Eller? Jo, det var det väl, men det var väl ingen nyhet? Elliot tände ju på Sebastian med. De var ju typ tillsammans så det var väl trots allt ytterst rimligt att sådana känslor väcktes, eller hur? Ja, här var det inte fel på någon. Sånt kom ju naturligt. "Alltså, jag kommer aldrig kommentera det, okej? Det händer automatiskt. För mig - för dig. Om vi ska hålla på och bli såhär stela varje gång...alltså, vi förstör ju bara för oss själva. Det är ju liksom ingen stor grej.", fortsatte han. Och snurrade sedan runt på stolen. Att se personen en pratade med var ändå ett stort plus. Underlättade en del.

Var det verkligen vad Elliot tyckte? Att det inte var något fel på Seb? Hm... Den äldres min hade väl varit chockad/äcklad när han hade fått se... det. Eller? Var det bara som Seb inbillade sig? Intalade sig? Åh, så jäkla svårt. Så svårt att veta vad som faktiskt var riktigt och vad som var konstruerat av hjärnan.
Han stängde till fönstret. Vände bort blicken mot Elliot som nu hade snurrat runt på stolen så att de skulle kunna titta på varandra.
”Jag bara... jag...”, frustrerat drog han händerna genom det fluffiga, ostylade håret. Vad ska han svara? Ska han verkligen säga det som poppar upp i huvudet? ”Det känns bara som att jag är typ överkåt. Och att du egentligen tycker att jag är sjukt omogen men att du inte kan säga det nu för du vill inte att det ska bli dålig stämning.” Oh, okej, orden fick tydligen talas. Hjärtat fick lättas på en aning.

Ja du Sebastian, du gör det inte lätt för dinvän? Pojkvän? Elliot? Du gör det inte lätt för din Elliot. Om det tidigare hade varit svårt att svara så var ju inte det här lättare. Han behövde besluta om fokuset skulle ligga på det första eller andra. På faktumet att den yngre verkade tänka att han tände för mycket på Elliot eller på att han trodde att Elliot tyckte han var omogen. Den grönögde vinklade lätt på huvudet och fortsatte blicka bort mot Sebastian innan han vände ner blicken i golvet.
"Alltså, det är ju bara ett år mellan oss...",började han tveksamt utan att ha klurat ut fortsättningen. Dålig strategi. "...och- Äh, jag vet inte men ibland känns det som att du tänker att jag är äldre än så och har massa krav och sånt". Började det bli begripligt vad som var menat att komma ut? Kanske.
"Det jag menar är väl att jag har tvingats bli såhär tråkig och att det kan förvirra, men du får inte glömma att vi båda är dumma tonåringar". Ett litet leende växte fram igen. Ett litet, men ändå äkta. Det var nog bra att avsluta resonemanget där, annars skulle det nog bara bli krångligt att ta in.
"Och att du tycker om mig så mycket att din kropp reagerar är väl bara bra?", la han till och höjde blicken till den yngre igen. Lätt rosiga kinder. Det var kanske så det skulle vara.

Ja, Elliot kändes äldre. Mycket äldre än sjutton. Det kändes som att den äldre hade koll på det mesta och typ alltid gjorde det rätta... I vilket fall så var Elliot, i Sebs ögon, långt ifrån en dum tonåring. Nej, det stadiet måste han hoppat över. Vare sig han vill tro det eller inte.
”Du är inte tråkig”, mumlade Seb och gav sig själv därmed någon sekund till att fundera över det sista Elliot sagt. Menade han verkligen det? Att det var bra? Varför var det bra om det ändå inte... om det ändå inte skulle hända något?
”Tycker du verkligen det?” frågade han osäkert efter någon sekunds tystnad. Dum fråga egentligen. Vem skulle erkänna ändå? Inte Elliot i alla fall. ”För jag tycker... att det känns typ dumt. För vi kommer ju inte göra det ändå.” Nej, att göra ’det’ kändes så otroligt långt borta. Elliot var alldeles för skör. Eller, i Sebs ögon var han alldeles för skör. Det skulle kännas... Ugh, bara fel. Och sedan var han själv inte redo heller typ. Bara... Fan. Allt bara blev knasigt.