Prs tippest & JustAFriend

Elliot var visst tråkig. Åtminstone enligt han själv. Visst hade han mycket idéer och var en ytterst snäll individ, men han var ju liksom...stor. Ironiskt nog. Han var ju på samma gång pytteliten så det vägde kanske upp det hela. Poängen var i alla fall att den där ”dumma tonår”s-fasen var något han inte riktigt fått uppleva. Inte på samma sätt som de flesta andra. Inga fester. Inget strövande på folktomma gator vid tretiden. Inga kärleksdraman(nåja, inga innan Sebastian gjorde entre i Elliots liv åtminstone). Så på så sätt kände han sig verkligen tråkig.
Och när det kom på tal så byttes den tidigare känslan ut mot en kraftig osäkerhet. Just då var det verkligen inte läge men...i framtiden? Eller var Elliot helt ute och cyklade nu? Kanske inte inom en snar framtid heller med tanke på hur kyssen gått men någon gånget skulle det väl ändå ske? Jo, någon gång. När de båda var redo.
”Mm...fast det visar ju ändå att känslorna är starka, eller hur?”, svarade han och blickade ner på sina händer, där de låg slutna i knät. Började ännu en gång med det där eviga pillandet. ”Och inte nu nej. Men...nån gång kanske?”.

Hade Elliot ens någon poäng? Ytterst tveksamt. Seb hade ju reagerat där nere trots att han inte haft starka känslor för den som orsakade det. Pornografi, liksom. Emma. Fast han hade väl haft starka känslor för henne när han väl... Nej, i alla fall inte i närheten av känslorna för Elliot. Långt, långt ifrån.
När han tänker på det kunde han inte minnas att han skämts inför Emma. Nej, och hon fick se. Och då sa hon bara ’inte än, Seb’ och det var... Det. Varför var det så mycket värre när det kom till Elliot? Varför slog skammen till då?
”Någon gång”, upprepade han och nickade långsamt för sig själv. Så otroligt vagt. Någon gång. Vagt och dessutom undvikande. ”Hur långt borta är någon gång? En vecka, månad, år?”

Kanske hade Elliot missat poängen. Ja, det kunde han mycket väl ha gjort. Men just då hade han svårt att komma på någon vettigt att svara och därmed lät det som det mest rimliga. Kanske låg det även lite hopp bakom det där. En önskan om att han var speciell för den yngre. Nu hade ju inte det bara med sånt att göra. Långt ifrån. Men ibland blir det som det blir. Nåväl, ingen skada skedd.
Den där frågan borde väl ändå innebära att den yngre fortfarande ville, eller hur? Ja, annars var det en konstig fråga att ställa. Elliot visste dock inte svaret. Eller det var väl snarare så att svaret inte var något som han kunde avgöra själv. Det var ju ett gemensamt beslut. Det behövde ju inte nödvändigtvis planeras men de behövde ju ändå givetvis vara överens.
"Vad tycker du?", fick bli motfrågan. Fast okej Elliot. Nnågon form av svar var nog nödvändigt för att undvika irritation. Gör ditt bästa nu för att ni ska hålla sams. Säg vad du tycker. Din mesighet kan bli ert förhållandes död.
"För jag vet inte. Inte idag i alla fall. Men år känns väl ändå lite väl långt?. Förhoppning var det inte för på. Nej Elliot, herregud. Ibland är du verkligen en mes rakt igenom.

Men snälla Elliot, säg vad du tycker. Om Seb inte var intresserad av svaret skulle han ju inte heller frågat, liksom. Men innan den yngre hann påpeka det så kom Elliot med ett hyfsat svar. Ett svar som egentligen. inte var ett svar för det var ganska vagt ändå men... Tja. Eftersom det kom från Elliot, som var så otroligt försiktig av sig, så var det acceptabelt. Mer än acceptabelt. Om Seb hade varit lite äldre och not so caught up in the moment så skulle han känt sig stolt över Elliot som gav ett konkret-ish svar. Big steps, ju.
Sedan kom han att tänka på balen. Balen som han överhuvudtaget inte tänkt att gå på. Hur långt bort var den? Hm... Det var väl i alla fall mer än en vecka? Ingen aning.
”Balen, typ..” svarade han osäkert. Var det för nära i tid? Och dessutom, skulle inte Elliot tycka att det var klyschigt? Okej nej Seb, Elliot är extremt klyschig själv. Förmodligen kommer den tanken inte slå den äldre.

Balen? Det var ju mindre än en vecka dit. Sex dagar för att vara exakt. Elliot hade inte trott att Sebastian var så pass redo. Fast okej, det är ju du som är mesen i det här förhållandet Elliot. Om sånt där ens hade med mesighet att göra. Nej, det hade det ju inte. Men ändå, kanske lite flummigt tänkt. Var Elliot själv redo då? Tveksamt. Kanske. Efter balen. Ja, innan dess skulle hjärnan vara proppad med planering, organisation och dekorationer. Men efter. Ja, kanske efter.
Han nickade till svar. Så fick det blir. Ett litet beslut togs i Elliots huvud. Hjärnspökena kunde för en gångs skull hålla sams. Kanske var det för att Elliot varit lydig och inte ätit. De blev oftast mer fogliga då.
"Jag- jag visste inte om du skulle på balen?". Sebastian kändes inte som en typisk balperson om en fick kategorisera folk. Fast okej, hur många var det ens som inte kom? Inte många. Gratis mat liksom. Om Sebastian nu bestämt sig för att gå så var det hur som helst goda nyheter.

Undvek Elliot att svara? Det verkade som det. Dock så nickade han ju. Men en nickning kändes inte bra som svar på frågan egentligen. I och för sig var det som den äldre sa högst aktuellt, för nej, Seb hade inte tänkt gå på balen. Inte egentligen. Men om han fick ligga så skulle han ju självklart gå dit. Okej, det där lät jättehemskt och det är inte ens riktigt så som Seb tänker. Typ. Han skulle säkert kunna gå till balen om Elliot bara frågade honom. Utan någon baktanke. Ja, det skulle han ju faktiskt göra. Right?
"Om du vill att jag ska gå så...", han lät meningen hänga kvar i luften, oavslutad. Vissa meningar bara är så.

Nu var ju inte själva balen i sig något kriterie fär det där andra. Elliot kunde ju tja, komma hem till Sebastian efteråt. Men att ha någon att gå med var ju fint. Speciellt om denna någon var Sebastian, då var det finfint.
"Du ska ju bara gå om du själv vill. Men om du vill så kanske vi kan gå tillsammans?", frågade han försiktigt. Ja, själva frågan i sig var väl lite för på för någon som Elliot så sättet den sades på fick väga upp. "Alltså som vänner", la han snabbt till. Elliot själv hade gärna gått som ett par men lite respekt fick han ändå ha. Det kändes som att det hade blivit ett alltför stort steg för Sebastian. Ja, sakta i backarna. Vänner.

Tillsammans? Som vänner? Ugh, var det egentligen så klokt? Seb ville ju gå med Elliot, självklart, men... Skulle inte det vara jättelätt att genomskåda? Med tanke på att Elliot var ute ur garderoben... Och såklart kunde killar som var gay gå till balen med en kille som inte var gay. Det var klart att de skulle kunna gå som vänner. Men de flesta skulle väl anta att... Anta att Seb och Elliot typ är en grej? Elliots vän hade ju genomskådat dem. Vad var det som sa att alla som skulle gå på balen inte också skulle genomskåda dem?
"Jag vet inte, El", mumlade han och kände en enorm skuld tynga ner hjärtat. Fan Seb. Du är så jävla mesig. Vågar inte ens gå på balen tillsammans med din pojkvän-ish.

Visst gjorde det lite ont inombords att den yngre inte ville. Även om det inte var ett tydligt nej så var det ju åtminstone långt ifrån ett tydligt ja. Verkligen ett osäkert svar. Men den yngre var ju inte ute ur garderoben än. Det var ju lätt att tänka att Sebastian inte ville vara med honom och så var väl inte fallet. Nej, det skulle ju ligga för tusan. Åh, herregud. Hela situationen var väl ganska så sorglig egentligen. De kunde inte ens vistas tillsammans i en sal full av till största del accepterande människor som dessutom skulle vara upptagna med annat, och samtidigt höll de på som de gjorde bakom stängda dörrar. Världen var allt en sorglig plats, även deras förhållande ju var fint i sig.
"Nej nej, du behöver inte", svarade han och sänkte blicken till golvet istället. Nej, han skulle inte tvinga Sebastian till något. Det var väl klart att den andre inte skulle vilja. Det hade han ju kunnat räkna ut innan.

Aj. Hur kom det sig att du alltid skulle försvåra allting, Seb? Du lyckas alltid göra allting mycket, mycket svårare än vad det egentligen skulle behöva vara. Bara gå på balen. Tillsammans. Som vänner. Låt alla tro vad de vill tro. Äh vafan, gå som ett par. Varför inte? Sen när bryr du dig om vad andra tycker, Seb?
Hur mycket han än ville intala sig att han inte bryr sig överhuvudtaget så gick det inte. Han brydde sig. Alldeles för mycket. Och så reste han sig från fönsterkarmen, försäkrade sig om att fönstret var helt stängt så att ingen kalluft skulle blåsa in i det väl uppvärmda rummet, innan han gick fram till Elliot. Elliot, som slagit sig ner på skrivbordsstolen på andra sidan av rummet.
"Jag vill", mumlade han och satte sig på skrivbordet bakom stolen Elliot satt på. "Men... Alltså jag vill. Tro inget annat. Men det går inte."