The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Gick och la mig så tidigt igår att jag missade att du la ut ett till kapitel, men nu fick jag istället två kapitel att läsa när jag vaknat! YAY!

Jag tror jag vet vad Sirius hemlighet är!



Och älskade att Lily också listade ut Remus hemlighet! Ser så fram emot Alla hjärtansdag! Vill både se hur det går för James och Lily, och för Remus och Sirius!

Du får gärna ha tråkigt oftare för min del, eftersom det betyder mer kapitel till oss Keep up the awesome work! ♥

Så braaaaaaaaa

^ Jättejättekul.


JÄTTEBRA KAPITEL! Wolfstar, visst men det gör inget för det här var så bra skrivet. Du är riktigt duktig på dialoger. Och sedan skrattade jag en del åt slutet också. Längtar till nästa ♥

Tusen tack! ♥
Fortsätter posta, hope you don't mind

IIIIT'S VALENTINE'S DAY!


Kapitel 24
Alla hjärtans dag
Februari 1977

Tänk inte. Känn inte.
Samma mantra spelades upp i Sirius huvud, gång på gång. ’’Tänk inte. Känn inte. Tänk inte. Känn inte.’’

Det var lektion i Trolldryckskonst, men Sirius orkade inte lyssna på vad Snigelhorn sa, trots att han visste att det var viktig information inför provet.
Remus, däremot, i bänken till höger om honom, krafsade febrilt med pennan mot pergamentet utan några som helst uppehåll. Sirius kollade på honom utan att vända på huvudet. Håret hade fallit ner i ansiktet när han antecknade. Remus satt aldrig rakt upp när han skrev, han böjde sig alltid fram så att han var så nära pappret som möjligt, bara några centimeters avstånd. Sirius trodde inte att han tänkte på det. Han bara gjorde det.
’’…Mr Black?’’
’’Va?’’ sa Sirius utan att tänka. ’’Öh, förlåt, professorn.’’
’’Vad känner du?’’ Snigelhorn höll fram en liten kittel framför honom. ’’Berätta vad du känner doften av.’’
Sirius böjde sig fram och luktade på substansen.
’’Choklad. Och den där lukten av stickad tröja, typ. Och lite svett.’’
’’Hur luktar stickad tröja?’’ frågade James i bänken till vänster om Sirius. Sirius ryckte på axlarna och sneglade på Remus igen. Han hade slutat skriva, men han satt kvar i samma position och hade blicken fäst på sina anteckningar.
’’Mycket bra, Mr Black.’’
’’Va? Hade jag rätt?’’
Snigelhorn log.
’’Jag skulle uppskatta om du kunde fokusera på lektionen, Mr Black. Jag berättade nyss om Amortentias egenskaper. Var och en känner lukten av det som ligger dem allra närmast om hjärtat, det som attraherar dem. Mr Potter, vad känner du?’’
James lutade sig fram.
’’Schampo med äppeldoft. Och tuttifruttituggummi.’’
Remus kollade upp till höger om sig. Han mötte Lilys blick och log. Hon var röd som en tomat i ansiktet, och vände bort ansiktet för att Remus inte skulle se leendet som spridit sig på hennes läppar. Hon misslyckades. Stort.
’’Bra, Mr Potter! Ni då, miss MacDonald?’’
Remus tankar hade flugit iväg från något helt annat än Trolldryckskonst.
Choklad. Och den där lukten av stickad tröja, typ. Och lite svett.
Lily måste också ha insett det, för hon petade på honom med sin penna och gav honom en menande blick. Han skakade på huvudet och ryckte på axlarna, för att försöka säga ’’Det kan vara vem som helst.’’
Hon rev loss en bit av sitt anteckningsblock, och klottrade dit;

Känner man lukten av svett är det definitivt en person. Du har alltid stickade tröjor på dig. Och jag har aldrig någonsin varit med om att du inte har någon typ av choklad med dig.

Luktar jag verkligen svett?

Han såg hur det ryckte i mungiporna på henne när hon läste den. Snart landade ännu en lapp på hans bänk.

Alla luktar lite svett, Remus. Om man kommer nära. Speciellt killar.

Då så. Det kan vara vem som helst. Det kan vara James. Eller Peter. Eller Regulus.

Har du någonsin sett någon av de tre med en stickad tröja på sig?

’’Det känns inte som om koncentrationen är på topp idag!’’ sa Snigelhorn med hög röst och Remus ryckte till. Snigelhorn hade blicken rakt fäst på papperslapparna på bänken mellan Remus och Lily. I några hemska ögonblick trodde Remus att han skulle tvinga dem att läsa upp lapparna inför klassen, men till hans stora tacksamhet fortsatte Snigelhorn bara prata. ’’Mr Lupin. Vad känner du?’’
’’Öh’’, började Remus och böjde sig fram för att lukta i kitteln. ’’Rök. Parfym. Och hu…’’
Han tystnade snabbt.
’’Vad sa du, Mr Lupin?’’ Remus suckade inombords.
’’Hund’’, medgav han. Han sa det fort och hoppades att ingen hörde.
’’Intressant. Har ni hund hemma?’’
’’Ja.’’
’’Röker någon i din familj?’’
’’Mm’’, ljög Remus.
’’Du känner helt enkelt lukten av ditt hem, Mr Lupin. Bra jobbat. Å, se på klockan –’’

Remus och Sirius pratade inte mer den dagen. De båda låtsades som ingenting och betedde sig i övrigt helt som vanligt, men de undvek all form av ögonkontakt och direkt tilltal till varandra.
Inte förrän klockan slog fyra på fredagseftermiddagen. Peter hade lämnat sovsalen för att gå till kvarsittningen, och James hoppade in i duschen för att göra sig redo för kvällen.
Sirius stod vid sin säng och rotade i lådan på sitt nattduksbord.
’’Fan’’, mumlade han. ’’Slut på cigaretter.’’
Remus svarade inte utan sneglade bara diskret åt Sirius håll. Sirius stod med ryggen vänd mot honom, och stängde igen lådan med en suck. När han vände sig om igen tittade Remus snabbt bort.
’’Vi måste inte gå, du vet. Om du inte vill.’’
’’Det spelar ingen roll’’, sa Remus tonlöst och hängde av sig sin Hogwartsklädnad på klädkroken bredvid sin säng. ’’Jag hänger med om du vill att jag gör det.’’
’’Jag stannar lika gärna här.’’
’’Okej. Då gör vi det.’’ Remus visste egentligen att Sirius visst ville åka, men han orkade inte dalta med honom.
Sirius kollade på Remus, men Remus hade fortfarande inte mött hans blick.
Det kändes som om temperaturen i rummet sjunkit flera grader de senaste sekunderna. Både märkte den påtagliga barriären, men ingen av dem vågade säga något.
Remus fortsatte att plocka med sitt, eller rättare sagt, sysselsätta sig med vad som helst för att inte se dum ut. Han bestämde sig för att ta en dusch. Det gav honom en bra ursäkt att fly rummet.
Några ögonblick passerade, tills Sirius bröt isen;
’’Varför är du så konstig? Är det något?’’
’’Jag är inte konstig.’’
’’Åh, kom igen.’’
Remus svarade inte utan knöt upp sin slips och slängde den på sängen. Han drog av sig sin gråa, stickade väst och ställde sig med ryggen mot Sirius när han började knäppa upp sin skjorta. Sirius iakttog honom. Remus var smal, men han var definitivt inte mager. Hans bleka överarmar var slanka med tydliga, långa armmuskler, och hans lagom vältränade rygg blottades när han drog av sig den vita skjortan.
Sirius fick syn på ett stort, rött rivsår tvärs över Remus högra skulderblad.
’’Shit, Måntand –’’
’’Vadå?’’
’’Din rygg. Sår.’’
’’Ånej’’, suckade Remus och gjorde ett dumt försök att försöka kolla på sin egen rygg. ’’Ett till? Är det illa?’’ Han gick fram till spegeln, ställde sig med ryggen emot och vred på nacken. ’’Fan också.’’
Sirius reste sig upp från sin säng och gick långsamt fram till honom. Han drog upp sin trollstav ur fickan och pekade menande mot skulderbladet.
’’Får jag ge det ett försök?’’
’’Visst. Det kan ju knappast bli värre.’’ Remus vände sig om och böjde fram huvudet. Han slöt ögonen.
Han hörde hur Sirius närmade sig, och kände med ens en varm hand på sin bara, vänstra axel. Det gick en ofrivillig men behaglig stöt genom hela hans kropp.
’’Okej. Redo?’’ hörde han Sirius viska.’’Episkey.’’
Det ilade till i ryggen. Remus stod kvar med slutna ögon en stund, osäker på om det hade funkat eller ej. Han kände ett lätt pekfinger mot sitt högra skulderblad. Sirius lät det löpa längs med linjen där såret nyss suttit. Det var bara ett svagt, vitt ärr nu, så gott som osynligt, och Remus verkade inte känna något ömmande när Sirius vidrörde stället.
’’Fixat’’, sa Sirius lågt. Remus kollade upp, och deras blickar möttes i spegeln.
’’Tack, Sirius.’’
Sirius log och tog bort sin hand från Remus vänstra axel. Remus fick impulsen att fara upp med sin egen arm och ta tag i Sirius hand så att han tvingades att hålla kvar sin hand på axeln, men han stod kvar blickstilla medan Sirius gick bort till sin egen säng igen.
James kom in i rummet, utan glasögon och med blött hår hängande ner för ansiktet.
’’Droskorna går om tjugo minuter’’, sa han medan han torkade sitt hår med en handduk. ’’Är ni redo?’’
Sirius öppnade munnen för att säga något, men Remus hann före;
’’Vi är redo. Jag får duscha ikväll istället.’’
Han såg Sirius tacksamma leende i ögonvrån, men låtsades som om han inte såg det och började rota i sin koffert efter en bekväm tröja.

’’Lily! Här!’’
Lily snurrade runt på stället.
’’Åh – där är du!’’
’’Vad snygg du är –’’ Han hade inte planerat att säga det, men det var sant. Hon bar en mörkgrön tunika och ett skärp i midjan som framhävde hennes timglasfigur, och svarta leggings. Ovanpå hade hon en mörkgrå kappa, men hon hade inte stängt den. På fötterna bar hon svarta klackskor som lyfte henne några centimeter från marken. Hon brukade vanligtvis vara mer än ett huvud kortare, men nu nådde hon ungefär till hans näsa. Håret var uppsatt, men inte i den knut som var så signifikant för Lily, utan i en stram hästsvans med en böljande hårman som hängde längs med ryggen hela vägen ned till hennes midja. Hon hade inte sin vanliga suddiga, svarta sotning runt ögonen, utan endast tydliga, svarta eyelinerstreck med en vinge längst ut. Hon hade skrotat det knallröda läppstiftet för ikväll, och istället gått på ett ljusrosa, mer naturligt.
’’Tack’’, log hon. ’’Din vän där borta hjälpte mig att välja kläder.’’
Hon nickade mot Remus, som med Sirius vid sin sida kom vandrande från slottet, påväg mot droskorna.
’’Remus? Remus Lupin?’’
’’Mm.’’
’’…hjälpte dig att välja kläder?’’
’’Just precis.’’
’’Man tror man känner folk…’’ mumlade James. De kom fram till en ledig droska, och han hoppade smidigt upp först för att sedan sträcka ut en hand åt henne. Hon tog tag i den, och med ett snabbt trappsteg var hon uppe och slog sig ned på ena sätet.

Droskan började rulla.
Lily granskade kritiskt sina naglar. Marlene hade hjälpt henne att fila de i en perfekt form och måla de i en blank, svart färg.
När hon kollade upp igen såg hon att James redan kollade på henne. Hans glasögon hängde på sned och han log stort mot henne.
’’Vad?’’ sa hon osäkert.
’’Inget. Du är fin.’’
Hon log tillbaka, bet sig i läppen och kollade ner i knät igen.
’’Tack. Jag glömde säga det innan, men du ser också bra ut ikväll.’’
Han skrattade.
’’Tack.’’

***

’’Vet du hur frestad jag är just nu att förvandla mig till hund och följa efter Lily och James hela kvällen?’’
’’James skulle hata dig.’’
’’Det är ju det som är den roliga biten.’’ Sirius log illmarigt. ’’Eller hur?’’
’’Visst’’, skrattade Remus. ’’Vad vill du göra först?’’
’’Jag är hungrig. Du då?’’
’’Samma här. Vi tar något att käka.’’

När droskan var framme steg de ur och såg sig omkring.
’’Det ligger ett matställe runt hörnet’’, sa Sirius. ’’Funkar det?’’
’’Det blir säkert bra.’’ Remus började gå efter Sirius med händerna i fickan, när han fick syn på ett välbekant par längre bort på gatan, och stannade till;
’’Jag kan inte tro det!’’
’’Vad är det, Måntand?’’
’’Kolla!’’ Han pekade på James och Lily som precis gick in på ett kafé. James höll upp dörren för henne och de kunde skymta hans leende hela vägen till deras ände av gatan.
’’Madam Puddifoots?’’ sa Sirius upprört. ’’James har nyss spenderat fem och ett halvt år med att driva med alla par som går till det stället!’’
’’Folk förändras när de blir förälskade, antar jag’’, suckade Remus och fortsatte gå.
De kom fram till resturangen och steg in i värmen. Kylan ute var bitande kall, och deras kinder var rosiga av vädret.
Det var ganska tyst i lokalen. Ett gammalt par satt i ena änden, och en barnfamilj en bit ifrån. Några Ravenclawelever som varken Sirius eller Remus visste namnet på satt i andra änden.
’’Kom. Vi tar ett ledigt bord.’’
De slog sig ned vid fönstret och hängde av sig sina jackor på stolsryggarna. De slog sig ned och en kortväxt servitris kom fram till dem. Hon gav de varsin meny och försvann sedan in i köket igen. De läste den under tystnad i några minuter.
’’Tja, Tramptass. Vad är vi sugna på?’’

***

’’…och en kopp rooiboste, tack’’, sa Lily.
’’Jag tar samma som henne’’, sa James. ’’Fast Earl Grey.’’
Kvinnan i kassan nickade och ställde i ordning deras order.
’’Betalar ni var och en för sig?’’
’’Ja’’, började Lily, men James skakade på huvudet.
’’Jag betalar.’’
’’James, du måste inte betala bara för att du är kille.’’
’’Jag betalar inte för att jag är kille!’’ sa James förnärmat och drog upp sin plånbok. ’’Jag betalar för att det är jag som i flera års tid tjatat för att få med dig på det här.’’ Han räckte fram en näve mynt till kassörskan, och fick tillbaka några i växel. ’’Välj ett bord.’’
’’Tja, okej… tack. Funkar det vid fönstret?’’
Han nickade och lyfte upp en av brickorna. De gick bort till bordet längst bort i hörnet, vid fönstret och satte sig på varsin sida. Lily hängde av sig sin kappa, och James knäppte av sig sin jacka. Han bar en ljusgrå skjorta under, och han hade svarta, ganska slätstrukna jeans på benen. Lily noterade att den välklädda stilen passade honom. Mycket bra.
’’Jag har aldrig ätit en sån här’’, sa han och pekade på den stora chokladmuffinen med jordnötskräm i mitten och små marschmallows i som låg på hans tallrik. ’’Men jag misstänker att jag kommer att genomlida en svår sockerchock.’’
’’Åh, det kommer du. Förbered dig på det bästa och värsta du varit med om’’, sa Lily med ett leende och tog upp sin sked. Hon tog en bit av jordnötsfrostingen på sin egen muffin och smakade på den. James följde hennes exempel.
’’God’’, sa han efter en kort stund av bedömning. ’’Jag har redan hjärtklappning, dock.’’
Lily skrattade. Hon tog en till tugga.
’’Tänk att du lyckades.’’
’’Lyckades med vadå?’’
’’Få med mig ut.’’
’’Jag har en tendens att lyckas med saker som jag har bestämt mig för. Det kan dock bli svårare när mitt… tja, låt oss säga offer har fri vilja.’’
’’Men du lyckades.’’
’’Självklart.’’
De kollade på varandra över bordet och utbytte ett leende. Återigen vek Lily undan blicken och rodnade motvilligt. Hon tog en till tugga. Några sekunder gick. Det var helt tyst. Plötsligt fick hon ett mer sakligt ansiktsuttryck, och när hon tuggat färdigt började hon prata;
’’Tja, du och jag har en situation att ta hand om.’’
’’Hm?’’ sa James, som precis lassat in mer chokladmuffin i munnen.
’’Remus och Black-situationen, så att säga.’’
’’Huh?’’
’’Låtsas inte, Potter. Jag vet att du vet.’’
’’Vet vad?’’
Lily rynkade på pannan.
’’Konstigt. Remus sa att han berättat.’’
’’Vad pratar du… åh. Det. Vet du?’’
’’Jag klurade ut det själv. Frågade honom om det igår. Han kunde inte ljuga.’’
James lade ner sin sked.
’’Jag fick reda på det här om dagen. Han erkände det själv. Jag tror inte han tänkte göra det, det bara blev så. Eller, han erkände inte att det var Sirius. Inte från början. Det klurade jag ut själv.’’
’’Men han erkände gilla killar-grejen?’’
’’Precis.’’
’’Och du visste inte innan?’’
’’Jag hade aldrig tänkt på det.’’
Lily höjde sin tekopp och sippade försiktigt på téet. Det var fortfarande alldeles för varmt, så hon satte ner koppen igen medan hon funderade.
’’Vi borde göra någonting.’’
’’Vadå?’’
’’Para ihop de såklart!’’ sa Lily och log. Hon lyfte upp sin muffin och tog en tugga direkt ifrån den. Hon fick lite jordnötsfrosting på överläppen.
’’Du… du har lite…’’ Han lutade sig fram och skrapade lätt bort det med tummen. Hon rodnade igen.
’’Tack.’’
’’Ingen orsak.’’ Han log. Han sträckte sig efter mjölkkannan på bordet och hällde ner lite i sin egen kopp, innan han tog upp sin oanvända tesked och rörde runt för att mjölken skulle blandas med téet. ’’Jag tror inte det skulle vara någon bra idé.’’
’’Varför inte? Vill du inte riskera er vänskap?’’
’’Det är inte det.'' Han gav henne en menande blick. ''Sirius är straight, Lily.’’
’’Är du säker på det?’’
Han lade ner teskeden igen och tog en liten klunk av sitt te.
’’Jag är ganska säker på att jag vet min bäste väns sexualitet.’’
’’Men har ni någonsin pratat om det?’’
James öppnade munnen för att svara, men tvingades sedan stänga den igen då han inte hade något direkt svar.
’’Just precis’’, sa Lily nöjt.
’’Man behöver inte prata om sånt med Sirius. Han ligger med tjejer helatiden.’’
’’Det behöver inte betyda att han är kär i dem. Har han någonsin haft ett seriöst förhållande? Dessutom, det ena utesluter inte det andra. Han kan gilla båda.’’
’’Remus är som en bror för honom.’’
’’Jag tror Remus skulle säga detsamma om Sirius fram till alldeles nyligen’’, sa Lily. ’’Och nu också, om han fick frågan.’’
’’Du har en poäng’’, sa James.
’’De hade varit galet söta ihop.’’
James tänkte på saken. Det var en ovan och aningen bisarr tanke. Men han kunde inte låta bli att rycka på mungiporna åt den. Lily hade rätt. De hade varit galet söta ihop.

Sirius var den som märktes en del, på gott och ont. Han var rebellen. Den aningen smågalna och extremt impulsiva. Den stökiga.
Remus var den som utåt uppfattades som motsatsen. Den som tänkte först och handlade sen, till skillnad från Sirius. Den prydliga. Renliga. Den som tog det lugnt och följde regler.
Men alla som lärde känna honom tillräckligt väl visste att han egentligen var den största röran av de alla. Han var den som kunde gå med samma strumpor i flera dagar. Han svor som en sjöman, klunkade whiskey som ingen annan och var, med Sirius ord, den mest sarkastiska jäveln James träffat i hela sitt liv. Men James älskade de båda två från djupet av sitt hjärta.
’’Du har en poäng där också’’, sa James. ’’Men jag vet inte om det hade funkat.’’
’’Varför?’’
’’Jag vill inte att någon blir sårad.’’
’’Jag tror inte Black hade behållit sitt vanliga playerbeteende om han gick in i ett förhållande med någon han verkligen tyckte om.’’
’’Jag vet’’, sa James enkelt och återgick till sin chokladmuffin. ’’Det är inte honom jag oroar mig för.’’
Lily iakttog honom, men han höll blicken fäst på sin kaka.
’’Vadå – tror du Remus skulle…?’’
’’Inte medvetet, såklart. Om han älskade någon skulle han aldrig såra den medvetet.’’
’’Han är en av de mest kärleksfulla personer jag känner.’’
’’Samma här. Det är just det som är hans problem.’’ Han tog en paus och tuggade. ’’När någon kommer för nära, när han börjar bry sig om dem – han blir livrädd. För att såra dem. Skada dem. Så omedvetet stöter han bort dem.’’ Han stack ned skeden i muffinen med ett hugg, innan han kollade upp och mötte Lilys blick. ’’Om det blir något är jag glad för deras skull. Verkligen. Men jag skulle inte lägga någon energi på att försöka få ihop de båda om jag var du. Jag är fortfarande rätt övertygad om att Sirius känslor för Remus är vänskapliga. Tyvärr. Större tjejtjusare har jag aldrig träffat.’’
’’Bara för att tjejerna har en grej för honom behöver inte det betyda att han har en grej för tjejerna. Och återigen, det ena måste inte utesluta det andra.’’
’’Även om han gillade både tjejer och killar, Remus av alla människor?’’
’’Vad är det för fel på honom?’’ sa Lily hetsigt.
’’Nej, nej, jag menade inte så!’’ sa James ärligt. ’’Absolut inte! Jag menar att de två redan känt varandra så länge. De är som bröder.’’
Lily funderade på vad han sagt medan hon försiktigt smuttade på sitt te igen. Med ens påmindes hon om det absolut mest uppenbara och konkreta tecknet av alla på att Sirius Black hade mer än broderliga känslor för sin vän.
’’Sirius kände doften av Remus i den där amortentian’’, sa hon.
’’Svett?’’
’’Alla luktar svett om man kommer tillräckligt nära. Speciellt killar’’, sa Lily, precis som hon sagt till Remus tidigare. ’’Men choklad? Och stickad tröja?’’
’’Jag kan fortfarande inte förstå vad han menade med att han kände lukten av stickad tröja…’’
Lily kunde inte svara på hur stickad tröja luktade, så hon ignorerade frågan.
’’Nå väl. Vi får väl vänta och se vad som händer’’, sa hon.
James nickade instämmande. Nu var det hans tur att lägga ned skeden och ta ett bett direkt från bakverket. Och självklart lyckades han inte utan att få frosting på överläppen, precis som Lily nyss fått.
Hon fnissade.
’’Du har lite…’’ Lily sträckte fram handen för att ta bort det, och så fort hon nådde fram for James upp med sin egen hand och greppade hennes. Hon blev så förvånad att hon nästan välte sin tekopp. Han log mot henne. Lily insåg nu att jordnötskrämen på överläppen hade varit ett planerat trick från James sida. Och hon hade gått rätt i fällan.
’’Lily Evans’’, sa han allvarligt. ’’Jag är galen i dig.’’
’’Jag tar det som en komplimang. Tack.’’
Han skrattade.
’’Jag vet att jag lovade att inte besvära dig mer. Men jag kan ju säga redan nu att jag kommer att ha svårt med att hålla det löftet.’’ Han kysste hennes hand utan att bryta ögonkontakten. ’’If you’re not too long, I will wait here for you all my life.’’
’’Oscar Wilde’’, viskade hon. ’’Min fa…’’
’’…favoritförfattare’’, avslutade James hennes mening med ett leende. ’’Du nämnde det någon gång i tredje årskursen. Jag kan stolt säga att jag nu, två och ett halvt år senare, läst varenda en av hans böcker.’’
Hennes ögon glittrade till.
’’Wow. Du måste verkligen tycka om mig’’, sa hon skämtsamt. Han gav henne ännu ett snett leende till svar och släppte långsamt hennes hand.
’’Jag är glad att det har framgått.’’ Han höjde sin tekopp och tog en klunk. ’’Jag förstår vad du menar, förresten. Det var mycket jag inte förstod, mugglarrelaterat. Men han var ett geni, det var han.’’
’’I am so clever, that sometimes…’’
’’…I don’t understand a single word of what I’m saying.’’
Hon log.
’’Korrekt.’’


’’Kan jag ställa en fråga?’’
’’Åh gud. Nu kommer de svåra frågorna igen.’’
Sirius skrattade och tog en klunk av sin bubbeljuice.
’’Vad är du mest tacksam över i ditt liv?’’
’’Huh?’’
’’Du hörde vad jag sa. Om du får säga tre saker, vad är du mest tacksam över?’’
Remus tänkte efter och petade runt i sin potatisgratäng. Han tog en tugga och lade sedan ner sin gaffel innan han kollade upp och mötte Sirius blick.
’’Er – mina vänner –, min familj och att jag fick möjligheten till en utbildning’’, sa han till sist. ’’Vad säger du, då?’’
Sirius skar försiktigt upp en köttbit och tuggade långsamt medan han funderade.
’’Då skulle jag säga er – mina vänner –, familjen Potter och att jag är frisk.’’
’’Vad menar du?’’
’’Jag har två fungerande ben, lungor som kan andas och ett hjärta som inte verkar ha några planer på att gå i pension på ett bra tag. Jag är nöjd.’’ Han ryckte på axlarna.
Remus nickade eftertänksamt.
’’Bra sagt, Tramptass.’’
De åt upp det sista av sin mat i tystnad. Sällskapen som suttit i lokalen när de kom dit lämnade ett efter ett. Låg musik spelades på resturangen, annars var det helt tyst bortsett från skramlet av porslin som hördes ifrån köket. Sen sa Sirius, plötsligt;
’’Jag visste inte att ni hade hund.’’
Remus svarade inte, utan drack upp de sista dropparna ur sitt glas.
’’Ni har inte hund’’, konstaterade Sirius medan han iakttog honom. Remus satte ner glaset och mötte motvilligt hans blick.
’’Nej. Vad försöker du säga?’’
’’Och ingen av dina föräldrar röker’’, fortsatte Sirius.
’’Min mamma jobbar inom vården, så självklart röker de inte.’’
Sirius lutade sig framåt över bordet och betraktade Remus ansikte. Det unga ansiktet. Hyn, som bortsett från ärren var helt felfri och aldrig sett en enda finne i hela sitt liv. Käkbenen, som inte kunde varit mer perfekta om de så skapats för hand av en konstnär. De välformade ögonbrynen, det ostyriga håret och de lysande ögonen.
’’Ska du inte fråga vilken parfym det var jag kände också?’’ frågade Remus sarkastiskt. Sirius ignorerade frågan.
’’Jag kände lukten av dig också’’, sa han och vände blicken ut genom fönstret. ’’Drycken luktade precis som dina tröjor. Och choklad.’’
’’…och svett.’’
’’Du luktar inte mer svett än någon annan.’’
’’Tja, tack, antar jag.’’
’’Jag då? Luktar jag verkligen hund?’’
’’Vad får dig att tro att det var du?’’ svarade Remus hetsigt. ’’Allt handlar inte om dig.’’
’’Var inte sån.’’
’’Hur då?’’
’’En skithög.’’
’’Kan inte folk sluta säga att jag är en skithög?’’
’’Om du slutar att vara en.’’
’’Jag vet. Förlåt.’’ Han suckade. ’’Fan, förlåt.’’
’’Käften. Be inte om ursäkt.’’ Sirius drog en hand genom sitt mörka hår. ’’Ska vi gå? Jag måste köpa nya cigg, och skulle mer än gärna hinna en runda på Godisbaronen innan vi drar hem.’’
Remus blev förvånad över att ämnet ändrades så hastigt, men accepterade mer än gärna att den gamla konversationen var över.
’’Mm. Visst.’’
De reste på sig, betalade och lämnade restaurangen.

OMR! Så sött!!

Men vill ha mer! Det här kan inte vara slutet på alla hjärtansdag! VILL HA MER WOLFSTAR!

Okej, ska lugna ner mig nu och nöja mig med den där nästan-kärleksförklaringen. Längtar ihjäl mig till nästa kapitel! ♥

Nu ska jag inte försöka mig på en lång, akward komentar för att AuroraAlexius tog orden ur min mun ♥

Smart trick James, väldigt smart mannen!!
Superduper bra som vanligt!

Hur lyckas du vara så rolig, ovanpå allt annat bra?



Det var bra, faktiskt. Riktigt bra. Det där med amortentian var ju bara för bäst. Och som sagt, dina dialoger är ju perfektion.

Jag kanske (bara kanske) har börjat acceptera Wolfstar lite mer nu... Jag får se.

När kommer nästa upp? Längtar ♥

JÄTTEBRA! ♥

Tack, tack, TACK! NI ÄR BÄST! ♥


Jag kanske (bara kanske) har börjat acceptera Wolfstar lite mer nu... Jag får se.

När kommer nästa upp? Längtar ♥