~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Briañna - Palatset Letiania, Norr:
Jonna hade gått sin väg efter att de anlänt till Briañnas rum. Hon kokade av ilska, hur kunde hennes moder göra såhär? Hur kunde hon tillåta detta? Briañna förstod inte, hon förstod ingenting. Med ilska strömmande knyter hon sina nävar och sparkar den tjocka trädörren utav betsad ek med all sin kraft.
"ARRRGH!" vrålar hon ut och blir sedan förbannad på att hennes fot värker från smällen. Haltande går hon fram till sängen och sjunker ner på den.
"Jisses..." suckar hon ut med en efterdragen pust och slår ut armarna. De landar på den mjuka filten hon arbetade på när hennes bror, Jacov, kom och hämtade henne några timmar tidigare. Filten till Erik.

Briañna vrider sitt huvud och ser på filten medan hon smeker den mjukt med sin bleka hand. en ensam tår strilar ner för hennes kind och en överväldigande saknad för sin bror sväller i hennes bröst. Hon kryper ihop ovanpå filten och tillåter sig själv att verkligen gråta, för första gången på riktigt, sedan Erik försvann. Hon gråter hjärtligt av saknad, en känsla av förlust och en hopplöshet kring att aldrig åter få se honom, röra vid honom och tala med honom. Aldrig mer resa upp i Vita berget för ett par dagar av vilt liv. aldrig mer några sena kvällar i Eriks rum, bara hon och han med en trava berättelseböcker som han i fackelsken läste med inlevelse för henne. Aldrig mer några gåtfulla lapar om skatter och äventyr, aldrig mer något med Erik. Det slog henne hårt och att känna, verkligen känna det, var tufft.


Erik - I Öst:
Ropen skallade högre och högre, men nu kom de från båda hållen. Eriks hjärta bultade hårdare och hårdare i hans bröstkorg, blodsmak i munnen och hivande lungor som förgäves försökte dra ner luft trots munkavel och täppt näsa.
"Wahalili!" hördes från ena hållet,
"Wahalili!" hördes ropas tillbaka av alla de fem krigarna. Erik ville kämpa emot, ville fly och dra med sig Arya bort från öst. Bort från Osianerna som behandlade henne på ett sätt som var allt annat än positivt. Men om han gjorde något så skulle det enbart sätta allas liv på spel. Så istället för att försöka kämpa sig loss fokuserade han på sitt inre. Med sin blå magi helade han de skador han fått. Alt för att hålla sig själv stark för att kunna kämpa för deras liv om nödvändigt. Han kunde se att Freja och Wilheim var inne på samma spår som han själv då Wilheim skall sår läkt och Frejas mörbultade ansikte började återställas till sitt normala tillstånd. Om han bara kunde nå Arya, röra vid henne, ta bort den smärta hon måste känna. Arya... Håll ut...

"Wahalili!"
"Wahalili!"
"Wahalili!"
"Wahalili!" ropen vara höga och gälla, de hade anlänt till huvudboningen av Osmantia. Folk flödade ut och ner från trädkronorna där deras hem var byggda. Långt ovan marken och de faror som fanns där nere. Erik fann sig själv förtrollad för en kort sekund. Det var otroligt vackert och helt annorlunda från något han beskådat i verkligheten tidigare. Han hade visserligen sett bilder på det, målade av konstnärer, i de läroböcker han studerat så många år i sitt hem.
"Tumerudi!" sade en av krigarna och Erik kände till ordet, det betydde att man hade återvänt.
"Kwa catch ya kifalme!"
"Med en kunglig fångst!" krigarna pratade med de uppspelta folket som jublade och såg med avsky på Erik, Arya, Freja och Wilheim. Erik förstod inte vad som sade mellan Osianerna men de lät uppspelat. Bealch, skulle studerat hårdare, lärt mig mer om deras språk... Erik sparkade mentalt sig själv för att han inte varit tillräckligt uppmärksam och engagerad i sina studier om Osianska. Men det fanns inget han kunde göra åt det nu.

Runt om dem fanns folk, de var långa människor med mörk hy och svart hår. Deras ögon var stora och mörka, deras hår i olika uppsättningar och former. Men alla var de klädda i skynken och pälsar parat med smycken och juveler av olika slag. Somliga mer än andra.
"Wapi Ameenia?" sade en krigar, Erik ryckte till, det namnet kände han inge.
"Kubwa nyumba." sade en kvinna och pekade mot det största huset bland träden av dem alla. Krigarna satte av igen, Erik ville stanna upp och hinna ta in allt som pågick, ta in det faktum att han i jämförelse med Osianerna var - liten. Ja, liten. Han var bredare och kraftigare men de var alla minst ett huvud längre än han själv. Det var en underlig känsla för Erik som var van att vara bland de största vart han än färdades.

När de kom fram till trädet fanns en typ utav korg med en stark lina fäst i den som löpte längs med hela trädet, runt en utav de starkare grenarna och ner igen - änden kopplad till en stor sten som dinglade upp i trädkronan.
"Gå." sade en utav krigarna som höll en utav de två halssnarorna som satt stramt runt Eriks hals. panik slog till. Det var nu de skulle skiljas åt. Erik skakade på huvudet och förde sin blick mot Arya som befann sig till vänster och en bit fram. Han kunde inte se hennes ansikte, Osianerna var smarta på det sättet, att skymma ens ögonkontakt skapade oro och obehagskänslor.
"Gå." sade krigaren igen med spjutspetsen i hans sida.
"Nej." sade Erik bestämt men otydligt på grund utav munkaveln. Krigaren log, ett smutsigt leende, och riktade sitt spjut mot Arya, tryckte in det i sidan av hennes mage, inte hårt, men tillräckligt för att Erik skulle förstå. Uppgivet klev han in i korgen ihop med de två krigarna som höll honom hårdare nu när de stod så nära varandra. en utav dem började humma och stenen som hängde och dinglade längst upp började sjunka med dem åkte uppåt. Erik blev fascinerad utav det hela. Han hade hört talas om den Gula Magin som Osianerna besatt men aldrig sett den fungera i verkligheten. När stenen passerade dem var det uppenbart hur kraftfull magin var. Stenen måste vägt minst 400 kilo och Erik kunde inte annat än förundras över vilken fantastisk tillgång den Gula Magin var.

Men förundran försvann lika hastigt som den uppkommit. De hade anlänt vid den stora boningen och Erik trycktes ut från korgen, han puttades omkull och föll handlöst till marken med ett tvetydigt flåsande av ord som inte hördes för munkaveln. Han låg där på trägolvet medan korgen försvann ner och upp kom Freja och Wilheim i sällskap av de två krigarna som höll deras snaror, även de puttades till marken så de alla låg på mage. Paniken spred sig, Erik blundade och lyssnade, försökte höra ljudet av snöret, stenen och korgen. Höra att Arya också var på väg upp. Om de skiljt dem åt skulle allt vara förlorat. Han väntade och väntade. Till slut hördes korgen knacka och repet gneds mot grenen.


Ameenia (Osianernas Ledare) - Huvudbostaden i Öst:
Hon satt tålmodigt och stillsamt vid den privata balkongen på baksidan utav den stora boningen. Den största boningen, ledarens boning, hennes boning. Träden viskade till henne, nyheter om de inkräktande utomstående människorna. Fåglarna kvittrade om spionage och våldsbejakande beteende medan månen sken starkt och fällde ljus över hennes ansikte genom en glipa mellan de massiva trädkronorna. Hon andades in och ut där hon satt på knä i den mjuka vinden.
"Kila usiku huanza siku mpya."
"Varje natt börjar den nya dagen." viskade hon till ingen annan än sig själv, om och om igen medan hon drog djupa andetag in, och ut. In, och ut.

När tiden långsamt passerade förbi kände hon ett stillsamt lugn och en fröjd i de små magiska undren som skedde runt omkring henne. Hur blommorna rullade ihop sig i skydd mot natten, hur träden svajade mjukare i de hårdare vindarna och hur de många löven vek sig mot mitten för att välkomna nattens dvala. Naturen var ett under och hon var född som en med den.
"Wao hapa."
"De är här." rösten kom från Anuk, dotter till den nuvarande Shamanen Onuk. Ameenia andades ut och reste sig graciöst från trägolvet. träden tycktes sorgsna över att hon lämnade dem, löven stannade upp och rasslade desto mindre.
"Asante Anuk."
"Tack Anuk." sade hon och log mot den vackra livliga flickan som kommit med nyheten om att de utomstående hade anlänt. Anuk log glatt och uppspelt, hon var synligt exalterad över de nyanlända. Men Ameenia var inte lika så.

Fyra främlignar i hennes land utan tillstånd, tillåtelse, flyktstatus eller dylikt. Det var en besynnerlig situation och vikten, tyngden, av att vara ledare vägde mycket när hon hörde hur de på andra sidan skynket - som skilde hennes privata boende från den mer formella delen av byggnaden - dumpade utlänningarna på marken med höga dunsar. En duns, Två dunsar, Tre dunsar. Ameenia väntade tålmodigt på den fjärde och på det rätta ögonblicket för henne att beträda rummet. Hon lyssnade till löv, stam och fåglar. Försökte tyda deras meddelanden samtidigt som krigsropen och glädjeropen skallade högre och högre. Energin blev mer påtaglig och situationen tedde sig grövre än vad Ameenia först trott.


Samtidigt vid gränsen till Öst...
"Skynda, fortare, öka." den äldre spionen skyndade på den yngre.
"Om vi ökar är risken stor att vi hörs." väste den yngre men den äldre bara skakade på huvudet.
"Du har bristande förtroende för din skicklighet."
"Inte min skicklighet, din skicklighet." kontrade den yngre spionen men den äldre borstade av sig det. Ungdomens nyckfullhet. De hade sprungit i flertalet timmar och spåren från följet de sökte blev färskare och färskare.
"Där." Den yngre pekade mot gränsen och de stannade upp. Stilla och tysta stod de, avsökte miljön och spejade efter eventuella fällor. Men,
fanns där några tidigare var de borta nu. En höks gälla tjut hördes,
"Drottningen." höken landade på den yngres arm och så fort denne läst meddelandet tindrade spionens ögon.
"Mord, skendrag av söderlänningarna för att krossa honom och få honom att återvända hem." den äldre spionen hånlog och ett elakt tindrande lyste klart i ögonen.
"Det ska bli ett nöje..." De korsade gränsen till Öst, ljudlöst och osedda.

Arya - I Öst
Då svarsrop från andra Osianer än dem som bar Arya och Letoyanerna nådde Aryas öron bultade hennes hjärta nästan farligt fort. Stressen och nervositeten över vad som skulle hända därnäst var olidlig. Hennes böner för sig själv, Erik, Freja och Wilheim blev allt mer intensiva och desperata. Hon nästan skrek i sitt huvud efter De Heligas hjälp. Tyst och sluddrigt viskade hon utan att själv märka det, bönerna på Gammal Garudiska.
"Priy, devee krpaya hamaaree madad karen..." det hördes knappt vad hon sade då hon viskade mycket lågt och munkalven hindrade riktiga ord från att lämna hennes mun. Men det räckte ändå för att kvinnan som bar henne skulle skaka om hennes lilla kropp igen.

"Wahalili!"
"Wahalili!"
"Wahalili!"
"Wahalili!"
Arya stirrade både med häpnad och skräck på Osianernas boningar högt ovanför marken. Visst hade hon hört om hur Östfolkets rike var uppbyggt och lite om hur de levde, men hon hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hur vackert och beundransvärt det faktiskt var. Men när hennes blick möttes av andra, mörkare ögon från invånarna försvann all hennes beundran och ersattes enbart av skräck och häpnad. Aldrig i sitt liv hade hon sett så stora människor. Så långa snarare. Då Arya först mött Erik var han en av de längsta personer hon någonsin träffat, men Osianerna var alla, även kvinnorna, en bra bit längre än honom. De längsta Arya kunde se var enligt hennes bedömning nästan en hel meter längre än henne. Hennes ögon var stora som tefat. Aldrig i sitt liv hade hon känt sig så fruktansvärt liten.

"Wapi Ameenia?"
"Kubwa nyumba."
Efter ett kort meningsbyte mellan en av krigarna och en annan Osiansk kvinna styrdes stegen mot det största av alla byggnader Arya sett i Öst dittills. Hon gissade på att det var Osianernas ledares boning. Framme vid trädet fanns en stor korg. I korgens tak satt en stark lina fäst som löpte längs med hela trädet, runt en utav de kraftigare grenarna och ner igen. Änden var kopplad till en stor sten som dinglade uppe i trädkronan. Arya förstod snabbt, efter att ha kastat en blick på uppfinningen, hur den fungerade. Den var lite som en våg. När ena sidan tyngdes ner åkte den andra upp. På samma sätt fungerade korgen och stenen - när stenen var uppe i trädkronan var korgen nere på marken och när stenen åkte ner från trädkronan åkte korgen upp. Det ända som förbryllade Arya var hur Osianerna gjorde för att få ner stenen, det satt inget rep eller något runt den som hjälp.

Arya hörde inte krigarens ord eller Eriks protest. Därför ryckte hon märkbart till då spjutspetsen trycktes mot hennes sida. Hon blundade och spände sig så mycket att hon skakade medan hon väntade på vad som skulle komma därefter. Hon vågade inte andas ut när den vassa eggen fördes bort från hennes kropp. Rädslan inom henne var fortfarande kvar.

Hon kunde höra Eriks tyngre steg när han klev in i korgen tillsammans med sina fångvaktare. Nu sprakade paniken upp inom henne på riktigt. Dem fick inte skilja på henne och Erik. De bara fick dem inte. Ilsket och desperat började hon på samma sätt som tidigare att försöka åla runt på krigarens axlar. Men det hjälpte inte. Korgen lyftes ändå upp från marken - med hjälp av magi som svar på Aryas tidigare undran - och Erik var borta. När den kom ner igen, tom denna gången, var det tydligen Frejas och Wilheims tur att hissas upp till byggnaden ovanför dem. Arya blev genast ännu mer desperat. De fick inte sära på henne och alla Letoyanerna! Hon kunde inte lämnas ensam bland detta främmande, hotfulla folk i främmande land! Samtidigt som korgen började åka upp för andra gången blev Aryas rörelser på Osianens axlar allt häftigare och starkare. Hon ålade runt och sprattlade desperat för att hindra vad som höll på att ske. Till sist tappade krigaren sitt grepp om den panikslagna Arya och hon föll med en hård duns till den fuktiga marken. Hon ignorerade direkt smärtan och började genast att rulla runt och trycka sig åt olika håll i vilda protester. Men hennes desperata utfall ledde ingen annan vart än att Osianen som burit henne ganska snart tog kontrollen över sin fånge igen och slängde irriterat in henne korgen igen. På vägen upp för stammen bars hon dock inte. Istället gjorde Osianen på samma sätt som vid trädgränsen och pressade ner hennes kropp i korggolvet genom att lägga stor tyngd på henne rygg slut och trycka ner hennes ansikte i golvet. Arya fortsatte under hela vägen upp att försöka protestera. Nu inte bara med hjälp av rörelse utan även vildsinta, halvkvävda rop och morranden.
"Mrrrrrrgggghhh!"

Erik - I Östs huvudbostad:
Han väntade, räknade sekunderna medan hans hjärta slog volter. repet gned mot grenen, konstiga ljud hördes utöver knakandet utav den flätade korgen och Osianernas utrop. Erik, tillsammans med Freja och Wilheim, låg på mage och det försvårade andningen och minskade synfältet avsevärt. Erik vred sitt ansikte, långsamt och stillsamt för att inte dra till sig uppmärksamhet.
"Mrrrrrrgggghhh!" hördes och toppen av korgen uppenbarade sig, inte långt därefter var den fullt synlig och Erik kämpade mot sina band vid åsynen av Osianens tunga vikt vid Aryas rygg. Det såg brutalt ut, krigaren var verkligen inte försiktig med hur mycket tryck hon satte.
"Affhia..!" Erik försökte yttra Aryas namn men det var lönlöst. Endast ett mummel som var snarlikt till hennes namn lyckades ta sig genom munkaveln. Erik stirrade med stora ögon, knutna nävar och pulserande ilska på hur Arya lyftes i enbart repet som höll ihop hennes fötter och armar vid hennes rygg. Arya böjdes som ett O och Erik kunde se smärtan hon var i. Hur hennes hals blottades där ådrorna var väl synliga då hon böjde bak huvudet i ett försök att lätta smärtan.

Arya kastades på golvet vid Eriks sida och i samma sekund som hon landade med en duns stönade hon smärtsamt till och det var som om en kniv skar in i Eriks hjärta. Hon hade knappt hunnit landa när Erik ålat fram till henne. Han tryckte sig mot henne, men han kunde inte säga något. I nästa sekund drogs snaran om hans hals åt så hårt att ingen luft kunde finna sig ner i lungorna. Han drogs bakåt, bort från Arya, men han struntade i luft just där och då, han kämpade för allt vad han kunde för att komma närmre Arya igen, men med bakbundna händer och fötter, snarorna runt hans hals och tröttheten som började ta ut sin rätt kunde han inte kämpa mer när luften tog slut. Han rycktes bort och snaran lossade så pass att han kunde kippa efter andan. Det hela var surrealistiskt. Erik hade haft låga förhoppningar om Öst - Osianerna - men förhoppningar hade han haft lik-förbannat.

"Ameenia, tuna watunga."
"Ameenia, vi har inkräktarna." sade plötsligt den längsta utav de fem krigarna, hon som hade hållit en utav de två snarorna kring Eriks hals. Det enda Erik kunde förstå i meningen var ordet inkräktare. Erik struntade i vad de sade, han hade enbart sina ögon på Arya, hennes ansikte nu inte täckt utav det långa mörka håret, hon låg på sidan med ansiktet mot honom. hennes näsa var blodig, hennes ansikte uppskrapat och skuret med långa ränder av blod. Erik ville skrika, slåss - ja vad som helst. Bara han fick ta Arya i sin famn och ta bort hennes smärta. Hans blick vek inte från henne trots att hennes ögon - blicken hon hade - borrade djupa håll raka vägen in i hans själ. Hon såg livrädd ut samtidigt som en lättnad uppenbarat sig i sekunden då de fick ögonkontakt. Håll ut Arya, håll ut. I nästa sekund öppnades det stora skynket längst bort i rummet och en lång, ståtlig kvinna klev ut.


Ameenia (Osianernas Ledare) - Huvudbostaden i Öst:
Hon svepte undan skynket och beträdde rummet med graciösa långa kliv. Hennes nakna fötter landade mjukt på det mörka trägolvet och hennes armar föll till sidan utav hennes kropp. Synen framför henne var avskyvärd. Av flera anledningar. Ameenia beskådade de fyra inkräktarna, utlänningarna, med viss avsky. när hennes blick landade på den väl bundna söderländska kvinnan fick hon en stank av avsmak i näsan och samtidigt var det något med kvinnan som talade till henne genom den Gula Magin. Söders Gröna Magi var snarlik deras egna, och ändå så olik.

Ameenia stirrade på kvinnan, som inte ens hade möjligheten att se upp på henne själv på grund utav banden som höll henne fast. Men vad som fångade hennes intresse än mer var hur desperat den Letoyanska mannen som låg bredvid, ca en halv meter från kvinnan, verkade vara i att hålla kvinnans ögonkontakt. Så desperat, så bångstyrig och så otroligt kär. Det var så uppenbart - så genomskinlig deras kärlek var för alla att beskåda. Hennes kärlek var hon osäker kring men mannens kärlek var påtaglig.

De andra två Letoyanerna var av föga intresse, som hon såg det var de följeslagare utav något slag. Ameenia tog några steg ut i rummet. Hennes gyllene klädnad släpade bakom henne men hennes ben var klart synliga, likaså det mesta utav hennes kropp. Hon var smyckad med gyllene smycken, hennes stora vackert lockiga hår var kort och burrigt. Ameenia tar till ord, men väljer att tala på Bayriska för att alla skulle förstå.
"Så, inkräktare i vårt land.. Hmm?" hon spatserade fram till de fyra på golvet som var omringade utav de bästa krigarna i Öst. hennes blick vandrade mellan dem, "vi har våra sätt att hantera inkräktare." sade hon men ingen reaktion kom från de fyra. Mannen som mest fångat hennes intresse gjorde inga instanser till försök att se på henne. Hans blick var fäst vid den söderländska kvinnan som med jämna mellanrum jämrade sig.
"Vi börjar med att sära på dem. Vi kan inte tillåta att de befinner sig i samma rum."

Den meningen fick resultat över Ameenias förväntningar. Den Letoyanske mannen började genast att kasta sig vilt omkring, i desperata försök att komma närmre den söderländska kvinnan medan han frustade och stönade. Ameenia log lite smått,
"Åh, så de tär på det viset." De andra Letoyanerna hade också rört sig i protest vid orden om att skilja på dem men de var inte alls på samma nivå som den störste av de blonda människorna. Ameenia tittade på Raja, hon ryckte till i halssnaran och fick mannen att stöna till, men han kämpade sig kvar hos den solkyssta kvinnan. Raja ryckte igen, men han stannade envetet kvar och det fick Ameenia att le. Kärlek. Den gör alla män till dårar och kvinnor till slavar. En obehaglig tanke blossade upp, hon förtryckte den hastig. Något hon kämpat med i många, många år.

Hon stirrar på de fyra men bestämmer sig för att inte låta deras viljor komma till tals.
"Ni ska spärras in, hängas upp. Tills vi vet att ni är tal färdiga kommer ni inte få varken mat eller vatten. Så lyder mitt ord. Ondoa waingizaji." Krigarna lydde Ameenias ord och tumultens om bröt ut när de särades, när de två följeslagarna fördes åt ett håll, den uppenbara ledande mannen fördes åt ett annat och den solkyssta kvinnan släpades åt ett tredje håll. Det blev kaos. Den stora mannen kämpade så hårt och så länge att han blev blå o läpparna av syrebrist innan han föll handlöst in i medvetslöshet. Den lilla kvinnan som han kämpade så hårt för hade ingen chans att göra motstånd mer än att åla sig på golvet där hon släpades. de andra följeslagarna var enklare att hantera, de stretade emot när de skildes från deras ledare men de fann sig snabbt i sina öden.


Erik - I Östs norra fångeförvar:
Han vaknade till av att hans händer bands upp för att sedan bindas med en påle emellan. Omgivningen snurrade och inte fören skynket framför öppningen i den runda väggen föll ner hade han fullt återfått medvetandet. Panik. Ren panik strömmade genom honom. Han försökte se genom sprickorna mellan grenarna som var flätade till en vägg, i samma sekund önskade han att det inte hade varit möjligt. Han kunde se Arya. De hade bundit om henne. Nu var ett rep fäst i hennes armar och ett i hennes ben. Det i hennes armar var fastsurrat i en trädgren långt ovanför hennes huvud medan repet om hennes fötter var surrat i en stor stenbumling två meter nedanför henne. hon hängde ungefär två meter ut från trädstammen, alldeles öppet och oskyddad. repen var så hårt spända att hennes kropp såg alldeles utsträckt ut i en fasansfullt smärtsam position. Erik frustade, munkaveln hade spänts hårdare, men han försökte trots det göra sig hörd. Inget kom ut, inga ljud kunde tränga ut ur hans mun genom det illasmakande tyget. Han försökte rycka och trycka loss pelaren mellan hans armar. Men den gick inte att rubba. Inte ens en millimeter. Frustrationen byggdes upp och paniken strömmade in. Han gav inte upp, han bankade och bankade, försökte sparka, dra lyfta. Inget hjälpte men han bara fortsatte. Han kunde omöjligt sluta, omöjligen ge upp.

När han stannade upp för att tvinga ner luft i de stretande lungorna såg han ut på kvinnan han älskade som hängde vind för våg helt blottad för naturens element och rovdjur. Han bankade och bankade, kämpade och kämpade. Men oavsett vad han gjorde fanns där inget som hjälpte. För en sekund brast han nästan ut i gråt. Han var skärrad, mörbultad, omtumlad och nästan utan hopp. Hur i hela fridens namn skulle de ta sig ur denna situationen?


Freja - I Östs Västra fångeförvar:
De hade blivit förda till en typ utav cirkulär byggnad, som en liten kupol av vävda kvistar, halm och snören med ett tack utav stora djungelblad. Deras band hade knutits upp men lika hastigt hade de knutits fast med en påle emellan sina armar. Wilheims armar över hennes egna.
"Sov gott." sade en utav krigarna hånfullt. Freja ville slå in tänderna på henne. men kunde såklart inte göra det. De hade åtminstone fått munkavlarna borttagna, det var en otrolig lättnad att kunna andas obehindrat igen.
"Är du oskadd?" Wilheims fråga kom lite spontant. Freja log och håll upp sina bundna händer där hon satt mitt emot honom.
"mår prima, aldrig mått bättre. härlig semester detta." sade hon ironiskt och sparkade honom på smalbenet, "klart jag inte är oskadd din dummer!" spottade hon ilsket ut innan hon försökte se sig omkring.
"Måste ju fråga." sade Wilheim helt lugnt och stillsamt. Freja försökte dra loss pålen men den rörde sig inte en millimeter.
"Hjälp till då." frustade Freja, Wilheim sneglade på henne och suckade.
"Tror du på fullaste allvar att vi med rå styrka kan övermanna deras magi? De har ju uppenbarligen kontroll över pålen och allt runt omkring oss. Sitt ner och försök få lite vila istället." Freja grymtade ilsket, nästan morrade åt Wilheim men efter ett sista ryck gav hon upp och lutade pannan mot pålen. Wilheim hade rätt, det var lönlöst.

"Vart tror du Erik och Arya är?" wilheim ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, men inte tillsammans i alla fall. Vad de gör med henne har jag ingen lust att tänka på. Jag anser att de behandlar oss två ganska väl och det räcker för mig. Om det inte vore för-"
"För Erik och Arya så skulle vi inte vara i den här situationen? Är det det du försöker säga?" Avbröt Freja Wilheim med mitt i hans mening. Wilheim nickade och Freja sparkade honom igen.
"Du är ju dum!"
"Vadå? Det är ju sant."
"Ja men hade det inte varit för dem hade vi aldrig-!" Freja tystnade mitt i sin mening och bet sig själv i läppen så hårt att blod sipprade fram. Wilheim tittade på henne och något sade Freja att han visste vad hon skulle ha sagt, att de aldrig hade träffats på det sätt de nu gjort och att känslorna de höll för varandra aldrig hade blommat ut i dagsljuset.

Freja lutade sig från sida till sida. Hennes underdel gjorde ont från att sitta på det hårda stengolvet. Hon suckade flertalet gånger. Wilheim hade satt sig så att hans band höll honom upp från marken och hans huvud var lutat bakåt, hans ögon slutna.
"kom hit istället." sade han irriterat men lugnt.
"Va?"
"Ja, kom hit, sitt i mitt knä så slipper du stånka och stöna så nedrans mycket." sade han med ett litet leende. Freja ville sparka honom men det mjuka knät lockade verkligen. Det skulle bara vara några timmar kvar tills solen skulle bestiga himlen återigen och några timmars sömn innan det var att föredra. hon började motvilligt att ta sig runt till Wilheim, kröp in under hans arm och satte sig i hans knä. Där fanns gott om utrymme och han var mjuk och stabil. hon lutade sig mot honom och slöt ögonen.
"Tack.... Dummer." sade hon motsträvigt men ändå med tacksamhet mot honom. Wilheim bara log.


Ameenia (Osianernas Ledare) - I Östs norra fångeförvar:
Ameenia hade inte kunnat återgå till sin meditation, hon kunde helt enkelt inte slappna av. Det var något som hemsökte hennes tankar. Något pockade på henne att gå för att se till den stora blonda mannen. Han med gränsöverskridande kärlek. Hon suckade, reste sig från golvet och gick ut ur boningen. Hon viskade till trädet och en lian kom simmandes från trädkronan, hon steg på den och firades mjukt ner till markplanet.
"Asante." viskade hon, ett simpelt tack var allt trädet önskade från henne. Marken tycktes bölja under hennes fötter och hennes väg var en som redan lagts för henne.

Inte fören hon kom fram till platsen där de två fångarna fanns började nerverna att dra i hennes uppmärksamhet. Kvinnan hängde uppsträckt från trädkrona ner till marken. Ameenia kände ingen sorg över det. Söderlänningar var vidriga människor som inte förtjänade hänsyn eller omsorg. Inte ens en gnutta medmänsklighet. Den tidigare ledaren hade varit slak på den punkten, men inte Ameenia. hon höll tradition, ära och lagar högt.
"Patrask." I samma sekund hörde hon flertalet dunsar från fångerummet en bit bort där Letoyanen satt bunden. Ameenia ryckte sin blick från den sträckta kvinnan och gick mot kupolen av kvistar, träd, halm och snöre. Dunsarna tystnade när hon var utanför. Hon stod stilla, sade inget, bara stod där. Inget ljud hördes inifrån och något inom henne pockade på att gå in till honom. En obeskrivlig känsla.

Efter ett par minuter kunde hon inte längre ignorera känslan så hon grep tag i skynket och steg in. En strimma månljus gjorde henne följe tills dess att skynket föll ner och mörkret infann sig i kupolen.
"Du behöver inte kämpa, de rör sig inte." sade Ameenia och sjönk ner på knä. hon satt någon meter från mannen för att inte utsätta sig själv för fara. Dock fick hon inga sådana signaler från mannen.
"Du kämpar hårt, är tapper och älskar uppenbarligen patrasket där ute." Ordet patrask fick mannen att rycka till och knyta sina nävar. men hans huvud förblev vinklat bort från henne. Men hon kunde se att hans hår var tilltufsat och något smutsigt, ovårdat.
"Säg mig, varför riskera allt genom att komma hit? Hon, den där saken har inget här att göra." Ameenia försökte frambringa en reaktion i mannen, hon ville se hans ansikte. Men inget fick honom att vända sig mot henne.

"Varför? Det verkar stolligt?" Ameenia talade med jämn röst, stillsam men ändå sträv. Mannen suckade och tycktes sjunka ihop något.
"Min far sade en gång..." Ameenia spetsade öronen, mannen skulle tala med henne och rösten var allt annat än en sådan hon hade förväntat sig av en brysk man från norden. Men han tystnade en kort sekund. Ameenia hade svårt att urskilja detaljer i mörkret men det såg ut som om han suckade. Mannen vände sitt huvud mot henne och något med ansiktet var bekant, men det var svårt att se.
"Han sade en gång, fred, tillit och lojalitet ihop med förståelse, respekt och ömsesidighet tar kungar längre och folket högre än alla klingor som kapar huvuden." Skynket fladdrade till av en plötslig vind, månljuset föll över mannens ansikte samtidigt som Ameenias ögon spärrades upp och hennes hjärta slog en hastig volt i hennes bröstkorg.
"Erik?" Hon föll bakåt, försökte kräla bort från mannen i skräck, "Erik... Erik!" panik i hennes röst. Det kunde inte vara Erik, hon krälar sig hasplande och obalanserat ut ur kupolen. hon ser sig omkring och springer raka vägen till sin boning, förbi alla undrande Osianer, i sällskap av vacklande mark som kände vad hon kände. Det kan inte vara han, det kan inte vara han, det kan inte, det är omöjligt! Han dog, han är död!

Arya - I Östs huvudbostad
Arya kunde först varken se eller höra Erik då hon och hennes fångvaktare nådde toppen utav trädet. Hon var så inriktad på sina protester och kämpande för att komma loss att allt annat verkade stå stilla. Då korgen stannade tycktes Osianen på hennes rygg fått nog, hon tog tag om repet som band ihop Aryas armar och ben och lyfte omilt upp henne från korggolvet. Aryas kropp böjdes till nästan en helt rund cirkel, av ren reflex böjde hon bak huvudet för att dämpa den fruktansvärda smärtan. Ett kvävt, smärtsamt rop kom ur hennes strupe då fångvaktaren kastade henne in mot byggnaden. Då hennes kropp landade på golvet tappade hon andan samtidigt som hon gav ifrån sig en smärtsam stön.

Arya knep ihop ögonen och försökte samla sig själv igen. Samtidigt kunde hon känna en annan kropp tryckas mot hennes. En svettig panna mot hennes och en manlig bröstkorg nära hennes mage. Hon slog upp ögonen och mötte Eriks samtidigt som hans doft fyllde henne lungor. I samma sekund som lättnaden strömmade genom hennes kropp ryktes hennes älskade undan. Plågat såg hon på då han envist kämpade emot Osianernas snaror, hon försökte göra det samma men kunde inte röra sig.

"Ameenia, tuna watunga."
Arya förstod inte ett ord av vad krigaren sade men hon brydde sig inte om det. Det ända som fanns i hennes huvud just då var Erik. Hon vägrade släppa hans blick. Trots att hon inte ville se smärtan Osianerna utsatt honom för på grund av henne så tillät hon inte sig själv att se bort eller blunda. Känslan i hennes kropp var en blandning av lättnad för att hon inte skilts från Erik och en skräck för vad som skulle hända därnäst. Arya kunde höra ljudet av hur någon mer beträdde rummet men hon kunde inte se upp för att se vem det var. Även om hon hade kunnat så ville hon det inte, hon ville inte se någon mer från det onda folket som behandlat henne och hennes älskade så illa.
"Så, inkräktare i vårt land.. Hmm?" rösten tillhörde en kvinna och hon talade på Bayriska med en dialekt Arya aldrig hade hört förut, "vi har våra sätt att hantera inkräktare."
Arya ville inte veta mer om dessa sätt.
"Vi börjar med att sära på dem. Vi kan inte tillåta att de befinner sig i samma rum."
Arya gav ifrån sig ett vilt vrål vid kvinnans ord. Vrålet innehöll inga ord, endast en plågsam, förbannad känsla som förklarade precis hur Arya kände just för tillfället. Hon försökte åla sig, trycka sig, göra precis vad som helst. De fick inte sära på henne och Erik. Gudarna förbannat att dem inte fick det. Erik verkade känna precis det samma som henne, han kastade sig om kring på golvet, försökte komma närmare henne. Men krigarna som höll om hans snaror vägrade låta honom komma så mycket som en millimeter närmare.

"Åh, så de tär på det viset." Arya kunde inte ens höra kvinnan som gett order om att sära på dem. Hon hörde ingenting i det tillfället. Hon kämpade och kämpade istället för att komma närmar Erik, men det var omöjligt.
"Ni ska spärras in, hängas upp. Tills vi vet att ni är tal färdiga kommer ni inte få varken mat eller vatten. Så lyder mitt ord. Ondoa waingizaji."
Ganska snart därefter började krigaren som vaktade Arya att dra i hennes rep, bort från Erik och de andra Letoyanerna. Arya ålade sig, kämpade för brinnande livet för att hindra vad som höll på att ske. Men det var lönlöst. Hon var för hårt bunden och Osianen för stark. Med våta ögon såg hon på då Eriks läppar ändrade färg till en blålila nyans och han förlorade medvetandet i sitt kämpande mot Osianernas snaror.

Arya - I Östs norra fångeförvar
Hon hade släpats utanför själva byggnaden och bundits om på ett mycket plågsamt vis. Hennes armar var uppbundna i en tjock gren en bit ovanför hennes huvud och benen var surrade till en tung sten nedanför henne. Kroppen hade sträckts så hårt att det gjorde konstant ont. Men hon höll inne på tårarna. Aldrig att hon tänkte låta Osianerna få se henne gråta. Aldrig.

När hon lämnats ensam av krigaren som bundit henne fanns det inget annat att göra än att återgå till bönerna hon tidigare bett. Nu var dem dock inte riktigt lika desperata, bara uttömda på hopp och mycket sorgsna. För sorg och hopplöshet var vad hon kände. Hon hade skilts från in älskade och lämnats ensam, upphängd i ett träd utan någon eller något annat än kläderna hon hade på sig. Eriks mantel hade hon ändå fått behålla på sig, tack vare den kunde hon känna hans doft. Det tackade hon Gudinnan för.

Då och då avbröts hennes böner av att hon svimmade. Det gjorde så ont i hennes kropp och utmatningen från allt som hänt var mycket påtaglig.

Erik - I Östs norra fångeförvar:
Kvinnan, Ameenia, hade haft ett uttryck av ren chock i samma sekund som månljuset träffat hans ansikte. Hon hade hastande krälat sig ut med okontrollerade rörelser från utrymmet och Erik förstod ingenting. Vad hade hänt? Hur visste kvinnan hans namn? Varför hade hon blivit så rädd? Vad sjutton pågick egentligen? Erik förstod ingenting. Mend et spelade ingen roll. Inget spelade någon roll för när skynket fladdrade upp för Ameenia syntes Arya klart och tydligt där hon hängde utsträckt i nattens mörker. Det var det enda som betydde något för honom. Erik brydde sig inte om den Gula Magin som höll pålen på plats. Han fortsatte att kämpa mot den med allt han hade kvar. Trots att den inte vek sig en millimeter. Men nu hade han lyckats få av munkaveln åtminstone.
“Arya… Arya…” mumlade han om och om igen, hans röst alldeles raspig och hes.
“ARYA!” utropade han i ett vrål av smärta.


Ameenia (Osianernas ledare) - Huvudbostaden i Öst:
Hon hade med nöd och näppe tagit sig upp i huvudbostaden. Flåsandes med tårar som rann skylde hon sitt ansikte från alla som fanns runt omkring. Anuk försökte tala till henne men Ameenia höll ut handen innan ett knyst lämnat flickans läppar. Hon drog bort skynket och snubblade in i sin privata bostad. Där inne fladdrade lågorna hos ett tiotal facklor, ljus och lyktor. Vinden ven utanför och trädkronorna var i obalans, precis som hon själv.

Med frenetiska rörelser rotade hon runt bland alla sina förvaringsplatser tills hon fann vad hon sökte. Med en bit tyg i sin hand sjönk hon ner på golvet. Hennes mörka fingrar smekte tyget och dess inbroderade mönster. En avbild av två ansikten med text under.
“Ameenia med Erik, Sinakväll.” läste hon ut texten. Tårarna strilade längs med hennes kinder och minnet var lika starkt som för 46 år sedan. Hon hade varit 12 år och Erik 11 år. Det var en förunderlig tid som för evigt fanns i hennes tankar. Hur hon funnit en likasinnad själ i den lilla pojken från Norr med det blonda håret.
“Det var så länge sedan… Men det gör fortfarande så ont…”

Flammorna slår högt i himlen, sprakande glöd blossar upp och virvlar i vinden från den gigantiska brasan. Runt omkring dansar folk i sina vackraste utstyrslar. Kakuura, den enda manliga ledaren för Osianerna på över 200 år, dansar vilt med sin maka Nika. Ameenia studsar och hoppar på stället, upp och ner, med ett leende på läpparna. Musiken dundrar och vibrerar genom hennes kropp. Trumslagarna slår flitigt och taktfullt. Flöjt, tamburin och stränginstrument spelas vackert och rytmiskt. Ameenia kan inte hjälpa att hon rycks med i dansen. Hennes ögon sluts och hon snurrar runt på stället.

Hon dansar rakt in i någon annan, skamset öppnar hon ögonen men hon ler då hon ser en blyg pojke med vit hy och blont hår som står lite avsides. Ameenia räcker honom sin hand men han skakar på huvudet.
“Erik, dansa med flickan.” Rösten kommer från en stor man med bulkiga muskler, stora pälsar och långa flätor i skägg och hår. Men hans ögon är vänliga och hans leende genuint. Ameenia vrider blicken tillbaka till pojken vid namn Erik som dystert går fram till henne.
“Far…” säger han med en längtande blick mot sin faders hand men mannen bara viftar med ett uppmuntrande leende.

Ameenia och Erik dansar som vilda djur efter en kort stund. Pojken tycks fyllas av musiken och Ameenia skrattar hjärtligt. Bakom dem talar de två hövdingarna, Kakuura och den stora vita mannen som heter Parthalán men som pojken Ameenia dansar med kallar för far eller Viktor.
“Erik! Kom!” utbrister Ameenia skrattande och dansar i en stor cirkel runt de sprakande lågorna. Erik skrattar och skuttar runt efter henne. Runt omkring skrattar och ler människor. Men Ameenia vill dansa ifred med Erik så hon börjar dansa ut mot djungeln och Erik följer skuttande efter. De skrattar och ler, hoppar, skuttar och sjunger gladlynt medan de färdas längre och längre från tryggheten av bosättningen, de vuxna och den sprakande elden som håller många vildsinta varelser borta från dem.

Allt skedde så fort, en svart best kommer med ett ilsket vrål. Ameenia som var Osianier klättrade med enkelhet upp i närmsta träd. Men Erik som var från Norr stod frusen till platsen.
“ERIK! SPRING!” skriker Ameenia men Erik plockar istället upp närmsta pinne. Ameenia stirrar med förskräckelse. Hon höjer sina händer och försöker använda sin Gula Magi för att binda den stora besten - men i hennes unga ålder var hon olärd och inte fullt öppen för magin. Det var helt enkelt omöjligt. Så hon skrek, allt vad hon kunde. Erik lyckades få in ett slag när besten anfaller men han är chanslös. I nästa sekund har besten fått tänderna om lilla Erik och ruskar honom ursinnigt.
“HALILILI!” hörs efter enstaka sekunder och besten slungar Erik ur sitt gap för att skydda sig mot krigarna. Erik träffar ett träd, studsar mot marken och rullar - rakt mot stupet på andra sidan.
“ERIK!” skriker Ameenia men han rullar långsamt över kanten och försvinner ner i avgrunden.

Dundrande hovar från fyra hästar hörs, men enbart ett riddjur kommer galopperande förbi. En väldig best, större än den svarta som attackerade Erik. På dess rygg sitter hövdingen av Norr och han flyger fram som en ursinnig Raktava dundrar mot ett hot. Utan en sekunds eftertanke störtar han ut över stupets kant. Ameenia ser på med förskräckelse och rädsla medan tårarna strilar.

“Ameenia!” hennes fader kallar på henne från marken och i nästa sekund sänks hon ner med en ranka runt sin kropp.
“Ameenia, Ameenia… Du får inte springa iväg ut hit. Det vet du!” skållade han ut samtidigt som hon blev helt omfamnad utav honom.
“Papi, Papi Erik!” bölar Ameenia och ser mot stupet där flera Osianier nu bildat en kedja för att förena sina krafter. Tillsammans började de chanta uråldriga ord och magin glödde omkring dem.
“Ameenia, kom, kom nu, vi kan inte vara här.” sade hennes fader och utan att Ameenia hade något att säga om det släpades hon bort från platsen samtidigt som hon såg den vita hövdingen sittandes på sin väldiga best höjas upp över stupets kant med Erik slappt hängandes i famnen. Hans arm dinglade livlöst och Ameenia tjöt hans namn innan hon inte längre kunde se honom.

Hon kramade tygbiten i sin hand,
“Du sa att han dog, att han var död. Att han bröt sin nacke och inte ens kraften av Norr kunde återuppliva de döda. Du sa så… Du ljög för mig…” Hennes blick vilade på avbildningen av hennes fader som hängde på väggen framför henne, omgivet av blommor och rökelser.
“Varför?” Ameenia stammade och grät, kramade tygbiten och slöt sina ögon medan hon böjde sig framåt i en ställning av djup mental plåga.
“Alla dessa år, all dessa år har jag klandrat mig själv, hållit mig borta från alla relationer som gav mig något gott av rädsla att något skulle hända dem. Alla dessa år, så har det varit en lögn, alltihop!” Trädet svajade, trädkronorna klagade och alla fåglar tog till flykt när Ameenias magi löpte amok av sorgen hon burit så många år. Det gula skenet lyste upp hela boningen som en fackla.


Briañna - Palatset Letiania, Norr:
Hon hade somnat, utmattad av känslorna som överrumplade henne så hårt. När hon slog upp ögonen var rummet skymt i mörker och hon låg böjd runt filten. Med en suck tog hon sig upp i sittande position och reste sig sedan stelt från sängen. Hon vaggade fram till sin spegel och satte sig i stolen framför. Briañna drog ut tovorna i håret med en piggsvins borste. Vad kunde klockan vara?

Utanför fönstret hade himlen blivit alldeles svart, så det var precis innan gryningen. Tidpunkten då natten var som mörkast.
“Jag undrar vart du är…” mumlar Briañna och lutar sig mot väggen. Samtidigt som hon lägger armarna i kors över bröstet knackar det stelt på dörren. Hon ryckte till, vem kunde det vara? Ingen annan borde vara uppe vid den här tiden? Briañna går över stengolvet för att öppna dörren. Innan hon hinner reagera har någon greppat tag om hennes kläder och ryckt ut henne ur rummet,
“Vad i-!”
“Sch!”
“Leea?” framför henne stod familjens Tovenaar med fingret mot läpparna i en hyschande gest.
“Kom med mig.” sade hon hastigt och försvann ner för trapporna, Briañna hastade efter och kom ikapp vid trappans slut. Leea svepte genom hallen nedanför i ett moln av vitt tyg, vit päls och konstigt nog avgav hon inte ett ljud trots smycken av pärlor och ting hängandes från hennes höftbälte.

De smög sig genom hallar, ner för trappor, genom rum och vidare till dörren som var gömd bakom en specifik hylla i biblioteket som öppnades om man drog ut den rätt boken, dörren som Briañna en gång tidigare passerat genom. Första gången hon mötte Leea och fick hjälp utav henne att genomföra ett Aandoen, ett själsligt samtal, med Erik. Briañna minns händelsen med både nöje och obehag. Hon hade varit oförberedd och omedveten om konsekvenserna för Eriks skull.
“Skynda på.” sade Leea hastigt och Briañna stängde dörren bakom sig, i nästa sekund stod hon i totalt mörker. Men allt eftersom de färdades ner för de slingrande trapporna lyste facklorna upp som hängde med långa mellanrum längs med den ena väggen.

“Leea, varför-”
“Sch, vi har inte tid. Du behöver se detta.” Briañna klev in i rummet och Leea stängde dörren bakom dem med en sista misstänksam blick ner längs med korridoren innan de var skilda från världen. Hon mumlade några ord och ett surrande ljud hördes kring dörren en kort sekund.
“Leea, snälla jag-”
“Här.” sade Leea och drog med henne fram till det runda bordet, “se på benen, på kotorna. Något är mycket fel med din bror.” Briañna lutade sig närmare i en hastig rörelse vid nämnandet utav hennes broder.
“Vad kan du se?”
“Det är det som är felet. Jag kan bara se en gul dimma, en svart gestalt och ett fasligt högt träd. Det är som om han trätt in i ett område dit jag inte når. Jag förstår det inte. Men något, något är väldigt fel.” Leeas ord var strama och nästan vaga i sitt yttrande. Men Briañna hörde dem lika klart som om hon hade skrikit dem rätt in i hennes öra.

“Vad kan jag göra för att hjälpa?” Briañna sade orden utan så mycket som minsta tanke kring konsekvenserna. Om ERik var i fara ville hon göra allt för att hjälpa till. Leea tittade på henne med sina isande klara ögon,
“Om du vill genomföra ett nytt Aandoen så kan vi försöka finna honom via det och försöka reda ut denna - denna röra.” Leea tittade med allvar på bordet och det såg ut som om hjärnan arbetade på högvarv kring problematiken som kretsade kring situationen.
“Absolut.” Briañna gick bort till sängen och lade sig ner. Leea var snabb med att komma fram till henne.

“Du minns vad jag sagt?” Briañna nickade, men Leea upprepade sina ord kortfattat ändå, “det är tungt att genomföra ett själsligt samtal, inte bara för dig utan mottagaren också. Värre för mottagaren faktiskt och, eftersom vi inte vet vart han är eller hur han mår, så ska vi hålla det väldigt kort. Snabba enkla frågor. Vart är du, hur mår du, med vem är du. Inte mer och inte mindre. Förstått?” Briañna nickar och andas ut.
"Jag, Tovenaar av Letoyanerna, guide, språkrör och ledsagare mellan själar överlåter nu min kraft att själsligt samtala till denna varelse." Leeas händer färdades ett par decimeter ovanför Briañnas kropp, "Stean har te reizgjen troch it keninkryk en de kontaktpersoan se siket!" Ett blått sken spreds från Leeas händer och flödade in i Briañna. Smärtan fick henne att vrida sig i sängen men hon behöll sitt lugn och försökte fokusera så gott hon kunde.

Hennes kropp böjde sig och genom den skårrade olidlig smärta. Men Briañna höll ut.
“Erik… Erik… Erik…” mumlade hon i ett försök att fokusera ännu mer på sin broder. Bilder slungades genom hennes medvetna. Höga träd, breda trädkronor och där, mitt i dimman fanns Eriks ansikte.
“Erik, vart är du?” mumlade hon ut,
“B-briañna… I öst. Fånge.” Eriks röst var svag och tunn. Briañna kunde känna vad ahn kände fast med en sorts suddighet. Smärtan högg till igen och Eriks ansikte började suddas ut och blandas med andra hemska bilder.
“Bri…”
“Erik, är du, oskadd?” flämtar hon ut och kämpar för att hålla bandet vid liv.
“Jag, vet inte. Briañna… Du måste, sluta.”
“Erik, håll ut.”
“Briañna…” Eriks ögon var glasartade och han började bli ostabil i hennes syn.
“Vem?”
“Ameenia… Arya… Freja… Wil-wilheim…” stönade Erik ut och i samband med det kom ett ohyggligt vrål från honom. Kontakten bröts och Briañna rullade av sängen. Hon kräktes över Leeas golv i hulkande rörelser.


Erik - I Östs norra fångeförvar:
Han skrek ut i smärta, ren plåga yttrades av hans vrål.
“Briañna…” Han sjönk ihop, hans kropp nästan helt tömd på livskraft och hur hårt Erik än kämpade kunde han inte hålla sig vaken. Han höll handlöst in i mörkret som snabbt omvandlas till ett rent helvete. Aryas hängande kropp dinglade från varje träd, Briañnas sargade kropp med korpar som åt hennes ögon, Lågor slukade dem allihop, slickade deras kroppar utan att något förändrades. Det enda som hördes var plågsamma skrik och smärtsamma utrop efter honom. Men han var kedjad till marken. Ingenstans kunde ha ta sig och den fysiska smärtan som pulserade genom hans kropp var något han aldrig tidigare känt.

“ARYA!” vrålade han ut, “BRIAÑNA!” Tårarna strilade ner för hans smutsiga kinder. Men det var inte vatten som droppade från hans haka, det var blod.
“Snälla… sluta… Jag, jag kan inte…” Smärtan var för stark, plågoandarnas väsande och klösande omringade honom. Det enda han såg genom sin suddiga, rödskimrande blick var hans värsta farhågor. Hur Arya slets itu mellan trädkrona och sten. Om och om igen sargades hennes kropp. Tills marken var röd av hennes blod och inget kunde han göra. Han var låst, fast, plågad in i själen.
“ARYA!” vrålade han ut igen, men det var lönlöst. Inget förändrades och plågorna bara växte. Mongralerna kom och började festa på Aryas kroppsdelar. Briañnas kropp var renplockad in till benen. Erik grät hejdlöst och skrek, om och om igen.

Ameenia (Osianernas ledare) - Huvudbostaden i Öst:
När hennes rasande hjärta lugnat ner sig något börjar det gula skenet att avta. Hon börjar se klart igen. Hur kunde hon låta Erik behandlas så? Han var betydelsefull för henne trots att han egentligen var helt okänd. Det dög inte, det var inte värdigt. Letoyaner hade hållit freden, det var inte läge att bryta den nu genom att plåga en utav prinsarna.
“Hur vi gör med söderlänningen får vi se…” frustade hon innan hon skakade huvudet och tog sig ut genom sin privata boning. På andra sidan stod flertalet människor, krigarna, tjänstefolk och Anuk.
“Ameenia, je, unasumbuliwa?”
“Ameenia, är ni oskadd?”
“Ndiyo, nadhani hivyo.”
“Ja, jag tror det.” Ameenia lämnade folket bakom sig men hon var medveten om att Anuk följde efter.

När hon kommit en bit från huvudbostaden stannade hon upp.
“Anuk, jag vet att du är där.” Den unga flickan kom fram från sitt gömställe.
“Förlåt Ama, jag-”
“Det är ingen fara. Men jag-” Ett extremt vrål hördes, ett så plågat sådant att det fick Ameenia att frysa in till märgen. Anuk sprang fram till Ameenia och gömde sig bakom henne,
“Vad var det?” Men Ameenia lyssnade inte på den unga flickan, hon flämtade och såg sig vettvilligt omkring, vrålet kom igen.
“Erik!” Hon överöstes utav rädsla och lämnade Anuk bakom sig medan hon färdades med hög hastighet het över marken, slungad från ranka till ranka tills hon anlände till kupolen där Erik befann sig.

Vad hon fann var en medvetslös ERik som vred och vände sig i plågor.
“Erik…” auran som spreds från honom var den av död, plåga och underjordiska krafter. Ameenia sjönk till knä bredvid honom, lade händerna på hans bara arm och kallade på vakterna. De hämtade en bår av trä och flätat gräs.
“Lyft upp honom.” Ameenia stirrade på Eriks ansikte. Han var blek och kallsvettig, då och då hummade han något som var ohörbart. Med hjälp utav sin magi förflyttade hon Erik. Han gled fram över det starka gräset, de tjocka löven och de hjälpsamma trädrötterna. Hon förflyttade honom långsamt och still, hela vägen upp i sin privata boning. Där drog hon för skynket och skickade Anuk efter flickans moder, Onuk, schamanen som tjänade Osianerna.
“Kanske kan hon hjälpa.” mumlar Ameenia och ser på Erik där han ligger på båren, placerad mitt i rummet. Att hon kände sådant starkt band till honom, efter alla år, var overkligt och surrealistiskt - men känslorna fanns där likaså.

Arya - I Östs norra fångeförvar
“ARYA!”
Arya rycktes ur medvetslöshet och stirrade hastigt runt omkring sig. Hon var helt säker på att hon hört Erik vråla hennes namn. Hon vred och vände på sitt huvud, sökte febrilt efter varifrån ljudet kunde ha kommit. Det smärtade illa i hennes spända kropp vid de häftiga rörelserna men det brydde hon sig inte om. Hade det inte varit för munkaveln som var hårt spänd runt hennes huvud hade hon ropat efter sin älskade det värsta hon kunde.

Så nådde ett nytt vrål Aryas öron. Denna gången hördes inget ord eller namn i ropet utan endast ren smärta. Arya förstod nu var Erik befann sig. Hans vrål hade kommit från en byggnad inte långt ifrån platsen där Arya var uppbunden. Av smärtan i hans utrop lät det som om han blev torterad. Nu kunde Arya inte hålla sig längre. Något inom henne brast när hon hört Eriks smärta. Tårarna strömmade ner för hennes kinder och hon snyftade högt. Det fick inte vara sant. De fick inte göra något mot hennes Erik. Vrålet hon hört var det mest plågsamma ljud som någonsin nått Aryas öron. Det var ett ljud som talade om för henne att hennes älskade utsattes för något mycket plågsamt, något som fick honom att vråla så hemskt, och det var på grund av henne. Det var hennes fel att Erik fick lida. Hennes fel att han vrålade på det sättet. Hade han inte rest till Öst tillsammans med henne hade han inte behövt utsättas för vad som än nu plågade honom. Arya grät högt och både hennes ögon och näsa rann. Allt var hennes fel och det fanns ingenting hon kunde göra för att ändra på det.

“ARYA! BRIAÑNA! ARYA!”
Eriks vrål fortsatte att ljuda och Arya fortsatte att gråta. Varje gång hon hörde sitt namn vrålas av Eriks röst skrek hon allt vad hon hade trots att ljudet kvävdes till stor del av munkalven. Ett par gånger svimmade hon, men vaknade upp snart igen och fortsatte på samma vis som tidigare. Arya stod inte ut. Eriks vrål var den värsta tortyren hon någonsin utsatts för.

Så plötsligt kom en kvinna springande förbi platsen Arya var uppspänd på. Kvinnan gav inte Arya så mycket som en blick utan kastade sig bara in i kupolen där Eriks vrål kommit ifrån. Arya fortsatte att gråt men skrek inte längre utan väntade spänt på vad som skulle hända därnäst. Lite senare kom två andra Osianer som även dem rusade in till Erik. I händerna bar de en form av bår som fick Arya att svettas kraftigt av nervositet.

Så till sist, efter vad som för Arya känts som över hundra års väntan, kom Erik ut ur kupolen. Hans kropp vilade på båren och det rykte av plågor i den. Arya vrålade. Högre än någonsin förut. Hon vrålade ut all sin sorg och allt sitt hat över Osianerna. Riktigt förbannade dem för vad dem gjort mot henne älskade Erik. Tidigare hade hon aldrig hyst något riktigt agg för folket i Öst. Inte hatat dem på något sätt eller förstått varför alla andra Garudier föraktade dem så illa. Men nu, nu riktigt lyste hatet i henne. Det fick hela hennes kropp att flamma upp i ett mörkgrönt ljus samtidigt som hon vrålade. Aldrig hade hon hatat andra människor så fruktansvärt mycket. Aldrig i hennes liv hade hon velat någon annan människa så illa som hon gjorde nu. Aldrig i hela hennes liv.

Ameenia (Osianernas ledare) - Huvudbostaden i Öst:
Det dröjer inte många minuter efter att Ameenia skickat iväg Anuk som Onuk uppenbarar sig i boningen. Hennes hår var stort och vackert lockigt med en grå slinga på dess vänstra sida vid ansiktet. kläd i lila och brunt med gyllene smycken om hals och armar, i öron och runt fotleder. En mycket vacker, vältränad kvinna med djupa ögon.
"Onuk," Ameenia reser sig från golvet men Onuk bara nickar åt henne och går fram till Erik på golvet. Ameenia ser på.
"Så, detta är mannen? Hur kan jag stå till tjänst?"
"Jag fann honom på golvet, hörde honom skrika och vråla. Det var fruktansvärt. Jag vet inte vad som är fel med honom." svarar Ameenia med orolig blick. Hon hoppas innerligt att Onuk kan vara av hjälp för Erik och finna felet med honom.
"Jag förstår."

Onuk går fram till Erik och Ameenia ser på medan hon för sina händer över hans kropp och huvud, händerna några centimeter upp istället för att faktiskt röra vid honom. Hon mumlar och viskar ord som är för Ameenia okända. Det pågår ett par minuter och Ameenia blir mer och mer orolig allt eftersom tiden tickar förbi. Men slutligen vänder Onuk sig tillbaka till henne och reser sig från golvet.
"Mannen är inte i direkt livsfara. Eller egentligen i plåga fysiskt." Onuk kastar en blick mot Erik på golvet, "eller, det beror väl på hur man ser det. Men det som sker med honom kommer från hans egna huvud." Ameenia tittade på Erik och sedan på Onuk som vred sin blick tillbaka till henne, hon förstod inte.
"Det finns magi, olika typer av magi, och vissa av dem har bevarats hos enstaka folk medan vissa tillhör allmän kunskap. Vad jag ser spår av är en typ utav själslig vandring. Något enbart en tovenaar kan hjälpa till att genomföra." Onuk talade ganska hastigt, hon var intresserad av det hela - det var uppenbart för Ameenia.

"Så kan vi hjälpa honom?" Ameenias röst är skärrad och lite skakig.
"Nja, i Söder färdas de i drömmar, i Norr genom själen i vaket tillstånd, vi färdas med växterna och i Väst använder de vinden för att färdas. Det hela är väldigt unikt för varje rike och att försöka gå emellan kan vara farligt. Det enda vi kan göra är att hålla honom bekväm och under uppvaktning." Ameenia nickade mot Onuk som log tillbaka, "han kommer bli bra. Vila kommer göra susen." säger hon med lättare röst och kramar Ameenias hand. Något glimtade i Onuks ögon och Ameenia var osäker å vad det var. Men efter att hon hade varit nära Erik hade något i hennes sinnesställning förändrats. Ameenia sitter med Erik i lite mer än en timme efter det. Solen börjar bryta sig loss från himlen och ljus rör trädkronorna återigen.


Briañna - Palatset Letiania, Norr:
Hon hulkade några gånger efter att det inte längre fanns något i hennes mage att spy upp längre. Leea erbjöd henne ett glas vatten som Briañna tacksamt tog emot trots att det var svårt att få ner det utan att må ännu mer illa. Hon satte sig med ryggen lutande mot sängen och drog upp knän en bit för att kunna andas bättre. Hela världen tycktes snurra och hon fick upp de fasliga bilderna i sina tankar igen, precis som förra gången men nu hanterade hon situationen bättre. Nu visste hon varför hon såg de saker hon gjorde och att det inte var verkligt, även om det faktiskt kändes väldigt verkligt.

Det tog ett tag för Briañna att finna sitt fäste i verkligheten igen och när hon äntligen hade gjort det så hon Leea stå vid sitt bord. hon studerade något som låg utspritt därpå, Briañna reste sig och gick över till henne.
"Det var värdefull information, det klar gör ting." sade Leea innan Briañna så mycket som hunnit öppna sin lilla mun.
"Som?"
"Som vart Erik är, vilket tillstånd han är i och delvis vad benen och kotorna försöker säga mig." Leea lyfte inte sin blick från bordet när hon talade.
"Så, ad är nästa steg? Vad gör vi nu?" Det fick Leea att se upp med mörka ögon på henne,
"Göra?" Briañna nickade, "pffth, vi gör inget. de tär inte vår sak att ingripa."
"Vad menar du?!" utbrister Briañna förfärat.
"Exakt vad jag säger, det tillhör någon annan att ingripa, inte är det vi som är denna andra. Men, nu vet vi hur läget ser ut." Leea skakade om benen igen och lät dem falla ut på bordet. Briañna var rasande. Inte ingripa? Inte göra något? Hon förstod inte vad Leea tänkte med, om det var henne huvud eller arsle var helt oklart.

Briañna stampade bort till sängen och satte sig korssbent i den.
"Så vi sak bara titta på?"
"Precis."
"Inte göra något?"
"Precis."
"Bara sitta här?"
"Mmhm..."
"Du skojar va?"
"Nej." Briañna glodde på Leea och Leea fortsatte med det hon höll på med utan att ens blinka.
"Men vi kan ju inte bara se på! Han var ju i plågor!"
"Du försatte honom i plågor."
"Nej det var inte jag!"
"Jaså? Vem var det då som själatalade med honom?"
"Jag-! Jag gjorde honom inte illa! Han var redan svag och skadad!" Leea såg upp och hånlog illvilligt.
"Briañna, alla ting har sin gång och just nu har ödet redan stegat den gången åt honom. Din del kommer senare."
"Min del?"
"Mmhm, din del - senare." Briañna som i sin ilska lutat sig framåt suckade och lutade sig bakåt igen. Världen började återgå till ett fullt normalt tillstånd och hon längtade efter sitt egna rum där hon kom undan från röken och de påträngande dofterna som fyllde Leeas boning.


Erik - Huvudbostaden i Öst:
Kroppen värkte, hans huvud dunkade och det blixtrade förbi minnesbilder och tankar av den plågsammaste sorten. Han kände sig helt slutkörd. Alldeles tom och utpumpad på all energi som han någonsin besuttit. Låg röster, eller kanske var det bara en röst, hördes från någon plats långt bort. Men, de färdades närmre och närmre desto tätare inpå medvetandet han kom. När minnesbilder inte blixtrade förbi var allt svart och tyst, behagligt men så underligt, obehagligt, fruktansvärt tomt. Han försökte röra sig, öppna ögon, få fram något mellan sina läppar men inget hände. Han låg där omringad av mörker och röster, eller kanske en röst, som färdades närmare hela tiden.

"Sch, Erik. Sch." Rösten var plötsligt tydlig och klar. Det var Ameenias. Han kunde inte röra sig, inte tala, han kunde inte ens öppna sina ögon. Vad är detta för häxkonst..? Erik kämpade men det var som om han var bunden till något som egentligen inte fanns i verkligheten.
"Erik, vila. Försök inte tala eller röra dig." Erik slog upp ögonen av ren vilja. Allt var suddigt och en mörk oklar gestalt satt lutad över honom. Han ville tala, röra sig, ta sig därifrån. men det enda han kunde göra var att ligga stilla och låta hans syn klarna upp. Allt eftersom blev gestalten tydligare och tydligare, Ameenias stora ögon, det burriga håret, långa halsen och raka axlarna. När han kände hur hans fingrar började röra sig och något raspade i hans hals var synen helt klar.
"Hej Erik." sade Ameenia och lättnad glimtade i hennes leende.

Leela - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
"Upp lillasyster! Vi har en lång väg kvar att resa!" en ganska hård spark träffade Leelas ben och fick henne att jämra sig gnälligt, "Upp! Upp! Upp!"
Leela gäspade och gned sina ögon.
"Priyanka, solen syns knappt ännu." sade hon trött och kisade upp mot sin syster som stod bredbent över henne.
"Det spelar ingen roll! Vi tappade kraftigt avstånd från blondinerna och Ashiwarya igår för att du segade dig så förskräckligt, jag tänker inte låta det hända igen!"
Leela suckade och reste på sig. Det var inte lönt att tjafsa med Priyanka när hon bestämt sig för något. Hon såg sig omkring.
"Var är Ranveer?"
"Jag vet inte exakt, han sa att han sett något igår han ville kolla upp innan vi reser."
Leela rynkade pannan.
"Vadå för något? Vad hade han sett?"
Priyanka ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, men är det något speciellt så säger han väl det. Hjälp mig att plocka ihop lägret nu."

De två systrarna hjälpte tillsammans åt att städa ihop det provisoriska lägret på ett par minuter. De sade nästan ingenting till varandra under tiden, under resan tycktes de ha glidit isär något från varandra. Tidigare hade Priyanka och Leela varit mycket nära vänner som kunde prata om allt och som gjorde allt ihop. Men under den tid de tillsammans utförde sökandet efter prinsessan av Söder tycktes något kommit emellan dem. Deras olika åsikter i fråga om prinsessan hade skapat en dålig stämning och öppnat en klyfta mellan de båda systrarna. En klyfta som ingen av dem visste hur de skulle kunna stänga igen.

"Priyanka, Leela." båda systrarna snurrade runt vid ljudet av sina namn uttalas av Ranveer, "Ni måste följa med och se detta."
Systrarna gav varandra en hastig blick innan de följde med Ranveer.
"Vad är det du har funnit älskling?" frågade Priyanka något oroligt medan de gick.
"Jag tänkte inte så mycket på det igår, trodde att det var stenar eller buskar eller något liknande." svarade Ranveer, "Men nu när jag gick för att kolla upp det så var det något helt annat."
Systrarna såg oroligt på varandra.
"Men, vad exakt är det du har hittat då?" frågade Leela.
"Det är avskyvärt, vänta tills vi kommer fram."

De gick en bit inne i skogen innan Ranveer stannade upp och pekade.
"Där." sade han kort och kallt.
Leela mådde genast illa när hon såg vad Ranveer pekade på. Några meter bort nära en tjock trädstam låg en hög full utav lik. Kropparna såg fruktansvärda ut, ben och armar var vridna i konstiga vinklar, stora delar var helt avhuggna, flera huvuden låg på helt andra ställen än i högen och allt var dränkt i blod. Slakten verkade ha skett för bara någon dag sedan, då nästan inga spår av naturens nedbrytningsprocess kunde synas på kropparna. Endast ett par kroppsdelar hade släpats iväg en bit av rovdjur eller börjat attackeras av fåglar och insekter.
"Vad sjutton kan ha hänt här?" sade Leela och stirrade på det fruktansvärda inför dem. Hon räknade huvuden för att se hur många som mördats. Hon fick det till sju personer. Tre kvinnor och fyra män.
"Mord, massaker, inget annat än andra människor kan ha dödat så många på samma plats samtidigt." Ranveer stod med rynkad panna och ena handen vilade på hans vapen, "Kan vara två olika grupper av laglösa som råkat i konflikt."
"Nej." Priyankas röst lät mörk, "Laglösa har inte vapen som ger sådana där skador. Detta har gjorts av någon annan."

Priyanka - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Leela såg nu mot Priyanka men Priyanka såg inte tillbaka.
"Vem tror du att det var då?" frågade Leela.
Priyanka började gå fram emot likhögen. Leela och Ranveer stod kvar.
"Ser ni hur grova såren är?" sade hon, "Dem har definitivt orsakats av en yxa."
Priyanka behövde inte säga mer. Alla tre generalerna visste vilka som brukade använda sig av yxor i strid. Norr. Priyanka var nu framme vid kropparna och böjde sig ner för att undersöka dem närmare. Ranveer tog ett par steg närmare sin fru medan Leela äcklat stod kvar och såg på lite från håll. Priyanka strök undan några hårslingor från en kvinnas avkapade huvud som låg på marken vänd uppåt med ögonen stirrande rakt ut. Hennes syster vände bort ansiktet och blundade samtidigt som hon plockade upp skallen från marken.
"Priyanka snälla, det där är fruktansvärt!" Priyanka brydde sig inte om sin systers ord.
"Det är Channa." sade hon högt.
Leela vände försiktigt tillbaka sitt ansikte.
"Channa Pichakri?" frågade hon förvånat och äcklat.
Priyanka nickade utan att ta blicken från huvudet hon höll i sina händer.
"Men vad tusan kan ha fått Letoyanerna att mörda en grupp av Söderländska laglösa mitt ute i Ingenmansland?" sade Leela och skakade på huvudet, "Jag menar, varför? Vad hade dem för motiv till tt göra det?"
Ranveer sade ingenting. Priyanka slöt den laglösa kvinnans ögon och lade tillbaka hennes huvud på marken innan hon svarade sin syster.
"Jag vet inte men jag tänker ta reda på det, kropparna är färska, de kan inte ha varit döda i mer än ett dygn, jag tänker be trädet visa för mig vad som hänt."
Leela rynkade både näsan och pannan.
"Usch, Priyanka menar du allvar? Vill du verkligen se vad exakt som hände här?"
Priyanka svarade inte utan satte bara en hand mot den tjocka trädstammen likhögen låg bredvid.

Channa satt lutad mot trädet och suckade, lyssnade medan några av de andra laglösa diskuterade vad som tidigare hänt och vad som skulle göras nu.
"Idioter" sade hon utan att någon mer än hon själv och trädet hörde det, "De kan inte ens planera ett ordentligt bakhåll på två små Letoyaner."
Så hördes något. Ett rop. Channa reste sig hastigt upp.
"Sprid ut er!" befallde hon, "Vi får inte misslyckas denna gången!"
På mindre än två sekunder hade de sju laglösa kastat sig in bakom träd och buskar i väntan på att slå till - Channa själv inräknad. Ashiwarya sprang. Hon ropade ett namn igen men fick inget svar. När Channa såg vem det var rösten tillhörde log hon ett äckligt leende och viskade åt en annan laglös vad om skulle göras. Sedan tog hon ett steg ut från sitt gömställe och en gren knäcktes under hennes fot. Ashiwarya snurrade runt och skräcken som flammade upp i hennes ögon fick den laglösa kvinnan att le samma äckliga leende som tidigare. Efter ett kort meningsbyte mellan Ahiwarya och Channa var misshandeln i full gång. Ashiwarya mosades under sina anfallare och situationen såg hopplös ut för henne. Men så plötsligt dök tre nya personer upp. Alla var långa och hade ljust hår och blek hy. Det tog inte lång tid för de tre Letoyanerna att slakta alla de sju laglösa vid trädets rötter. Ashiwarya hade krypit undan under tiden och lutat sig mot ett annat träd i närheten. Två av de blonda människorna helade Ashiwarya och efter ett kort meningsbyte mellan alla de fyra lämnade de platsen utan att på något sätt röra vid liken.

Priyanka flämtade högt och släppte träden med sin hand. Ranveer och Leela såg spänt på henne.
"Det var de. De har hittat Ashiwarya och deras prins, vi är inte så långt ifrån som jag trodde, jag vet var de är någonstans."

Erik - Hudbostaden i Öst:
Erik stirrade misstroget på Ameenia, ledaren för Oasianerna. Vart var han? Varför var han med henne? Vad ville hon? Frågorna multiplicerades hastigt i hans huvud.
"Va-" Erik harklade sig, hans strupe var alldeles torr.
"Sch, försök inte prata." sade Ameenia stillsamt och log, "Anuk, hämta lite vatten." sade hon sedan och fotsteg hördes men Erik kunde inte exakt lokalisera dem. Men någon minut senare räckte en ung flicka ett glas till Ameenia, hon i sin tur höll fram det till Erik. Han tittade misstroget på ledaren men hans strupe var som den torraste av öknar. Så efter lite tvekande räckte han upp en skakande hand och tog emot glaset. Långsamt och stelt hasade han sig upp i halvt sittande position med stöd av sin fria hand. Vattnet gled ner som det mest ljuvliga han smakat och genast kändes hans strupe bättre. Han svalde ljudligt och andades ut. Han var fortfarande törstig, men framför allt var han svulten. När hade han senast ätit riktig mat? Han kunde inte minnas. Men just i det ögonblicket spelade det egentligen ingen roll.

"Ameenia," Eriks röst var raspig och lite stel, "varför behandlar du oss så här? Vart är Arya?" Han försökte ta det absolut viktigaste först även om det tryckte på inom honom att fortsätta tala så förblev han tyst. Hans blick i hennes.
"Ni inkräktar i vårt land, med en solkysst kvinna." sade Ameenia stelt och stramt. Fast med en viss ånger i rösten.
"Vi kom helt öppet, vi smög inte och vi red mot, ja, hit. Vi kom som flyktingar, flyr för våra liv och ni behandlar oss såhär. Du behandlar oss såhär." Erik rätar sig fullt i sittande position och ställer glaset på golvet bredvid.
"I våra ögon - inkräktare." Erik skakade sitt huvud.
"Inte konstigt hela världen står i krig med sådana tankebanor."
"Inte mina, det är forntida, kulturella tankegångar - som dessutom tillkom från komplikationer skapade utav Söder. Bland annat." Ameenia var stel i sitt beteende men något med energin som strålade från henne sade något helt annat.

Erik tittade på henne och suckade.
"Vart är Arya?" Ameenia rätade på sig,
"I fångenskap."
"Menar du att hon fortfarande hänger som ett bytesdjur uppsträckt mellan träd och sten?!" Ameenia nickade.
"Jag kan inte göra något åt det om inte du talar med mig Erik." Hur kan jag tala med dig? Och hur kan du veta mitt namn? Hans huvud blixtrade till när han såg på Ameenia, som om något flimrade förbi men var så suddigt att Erik inte kunde greppa tag i det.
"Är du oskadd Erik?"
"Jag mår fint. Det är Arya jag är orolig för." muttrade Erik stelt. Han försökte analysera situationen och under tiden som han tänkte satt de båda tysta. Men det syntes på kvinnan mitt emot honom att hon hade något på hjärtat. Men Erik hade inte tid med hennes önskan om saker, Arya var den som behövde hans uppmärksamhet och omtanke för att hon hängde sådär var en utav de mest plågsamma sakerna som han varit med om. Någonsin. Hur Arya mådde kunde han knappt föreställa sig, ville han inte föreställa sig ens.

Det enda Erik kunde komma fram till var att Ameenia, och han själv, hade rätt. Att samtala var enda chansen de hade för att förstå varandra och enda chansen han hade till att samtala med Osianernas ledare var just i den stunden.
"Det hela började med Röda Kriget." sade Erik plötsligt och Ameenia rätade på sig lite stelt, "jag vet att ni inte var direkt delaktiga i det, inte Väst heller. Men för oss var det där det började..." Erik slöt sina ögon och andades ut ett djupt andetag innan han öppnade dem igen utan att direkt se vad som fanns framför honom. Han var uppslukad av berättelsen som spelades upp inuti hans huvud.
"Vi slogs mot Mongralerna, Söder och Norr. Men vi verkade chanslösa. Jag såg en kvinna springa in i skogen några meter bort och hon var förföljd utav en grupp Mongraler. Jag tänkte inte, jag lämnade min post och sprang efter för att hjälpa henne. Det visade sig vara Arya..." Ameenia lyssnade intensivt på honom och Erik sjönk in i berättelsen än mer.

Han berättade om hur han och Arya möttes, samarbetet mellan Norr och Söder, hur de förälskade sig och när kriget var slut rymde tillsammans. Hur de förföljdes utav Freja och Wilheim, även generalerna från Söder och hur de kämpat för att ta sig till Öst förbi Razoo och hans hona. Han berättade inte alla detaljer och valde att korta ner berättelsen avsevärt för att spara tid. Varje sekund var viktig för Arya. Men Ameenia tycktes inte bry sig om det, hon lyssnade och nickade emellanåt.
"...så du förstår, vi trodde, jag trodde, att Öst var vår chans till en ny start på livet.En möjlighet att leva i fred utan att konstant se sig om över axeln efter människor som vill sära på mig och Arya, människor som vill döda henne." Erik sjönk ihop lite med axlarna och en skuld växte inom honom över att ha utsatt Arya för allt detta bara för att han inte kunde hålla sin position den där dagen på krigsfältet. Om man gick tillbaka till början av det hela så var alltihop trots allt hans fel.

"Erik," han såg upp från sina grova händer, "det är en fantastisk berättelse om hur stark kärleken är... Kanske, finns det lite hopp för mänskligheten trots allt." sade Ameenia och hon tycktes både lättad och tyngd på samma gång. Erik förstod inte riktigt uttrycket som hon bar men han hade varken tid eller energi till att gå in på det. Men, han tyckte sig se både en vinst och förlust speglad i hennes ögon.
"Ameenia, snälla, jag..." Erik harklade sig, "jag ber dig." sade han och såg på henne med sina klara ögon och där fanns ingen lömskhet för henne att se, bara en desperat man som försökte göra allt för sin älskade kvinna. Ameenia suckade och nickade.
"Walinzi!"
"(Vakter!)" kallade hon ut, och tre långa kvinnor kom in, okända sen tidigare.
"Kumwomba Raja, Riga na Rava kumchukua mwanamke na kumleta pamoja na hits mbili nyeupe."
"(Be Raja, Riga och Rava ta ner kvinnan och föra henne tillsammans med de två vita hit.)" Erik förstod inte direkt vad som sades, han kunde bara tyda vissa ord. Men han hoppades att detta betydde att de skulle få återförenas, att han skulle få vara med sin Arya igen. Vakterna nickade och försvann ut bakom skynket igen.
"De kommer vara här inom kort." sade Ameenia och reste sig från golvet, hon gick bort till en byrå där en skål med olika frukter stod. Hon greppade en utav dem, och gick tillbaka till Erik. Hon räckte honom den gula avlånga frukten som var lite lätt böjd.
"skala den och ät. Du kommer behöva energi om du ska kunna hjälpa henne..." Erik nickade och tog emot frukten, han kämpade lite med skalet innan han fick upp det och stoppade frukten i munnen. Den smakade lite underligt men var väldigt god. Konsistensen var helt annorlunda gentemot vad han var van vid, men han tycket om frukten. Han slukade den hastigt.
"Tack," sade han efter han svalt, "det var vänligt..." fortsatte han och den där blixtrande huvudvärken följt utav något suddigt slog till i ilfart igen. Men han kan inte greppa det suddiga och det är borta lika hastigt som det kommit.

Arya - I Östs norra fångeförvar
Vreden kombinerat med sorgen inom Arya höll på att driva henne till vansinnet. Hon var så fruktansvärt arg och förtvivlad att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Hon ville komma loss från sina rep, rusa efter de som förflyttat Erik och ta honom därifrån. Rädda honom från de onda människor som fått honom att lida, hålla honom i sina små armar och aldrig någonsin släppa taget. Men det kunde hon inte. Hon var fast, smärtsamt uppbunden mellan ett träd och en sten, förtvivlat gråtandes medan känslorna rasade som en storm inom henne på grund av situationen som uppstått. Ett par gånger försökte hon rycka och slita med sina armar och ben för att repen skulle lossna, men självklart var det omöjligt. Surrningarna var på tok för hårda och repen för starka. Det enda de desperata försöken resulterade i var att Arya fick blodstänk från sina handleder i ansiktet och tuppade flera gånger av av ansträngning och smärta. Läget såg hopplöst ut.

När den flammande vreden efter en lång stund lagt sig något inom Arya återgick hon till att be igen. Det fanns inget annat att göra kom hon fram till. Men hon var så utmattad efter allt skrikande, gråtande, ryckande och brist på sömn att hon inte orkade hålla sig vid medvetande längre. Efter en liten stund av kämpande för att inte svimma igen gav hon tillsist efter och lät huvudet falla mot bröstet med slutna ögon.

Priyanka - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
De tre Söderländska generalerna hade så snart Priyanka slutat tala med trädet gett sig av från platsen de funnit likhögen. De hade alla kommit överens om att de hellre diskuterade vad som skulle göras därnäst någon annan stans än där de kunde känna stanken från de döda kropparna. Under tiden de gick förklarade Priyanka vad trädet visat henne.
"...och sedan lämnade dem kropparna efter sig och gick åt det här hållet." avslutade hon och stannade upp. Ranveer och Leela stannade upp dem med.
"Så, eftersom vi inte vet exakt vad dem tänker eller planerar att göra kommer vi att behöva jaga deras förflutna genom trädens minnen. Lillasyster?"
Leela såg upp från marken och skakade av sig sina tankar från vad Priyanka berättat.
"Ja?"
"Nu är det din tur, be träden visa dig blondinernas och Ashiwaryas väg tills vi hittar platsen de stannade på."
Leela rynkade pannan.
"Men Priyanka du tycker inte att det är lite..." Leela visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon tyckte inte om att spionera på folk med hjälp av sina krafter men så som läget såg ut verkade de inte ha något annat val.
"Lite vadå?" Priyanka höjde på ena ögonbrynet.
Leela suckade.
"Inget." sade hon och förde sin högerhand till närmsta trädstam.

Leela - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Den vithåriga generalkvinnan, Freja, gick bredvid generalmannen, Wilheim, och samtalade lågt med honom. Till en början var de för långt borta från trädet för att det skulle gå att urskilja vad de sade. Men ungefär samtidigt som Ashiwarya och Erik, prinsen av Norr, kom ikapp dem gick det att snappa upp några ord.
"Ja, dig. På grund utav dig." Frejas ord fick Wilheim att se förvirrad ut. Hon suckade innan hon vände sig mot Erik.
"En liten bit till?" frågade hon stelt och han nickade.
"Finns en liten öppning en bit fram, kan vara där." svarade han innan sällskapet började gå igen.

Leela släppte trädstammen och vände sig mot Ranveer och Priyanka.
"Så?" Priyanka såg otålig ut.
"En liten bit till." sade Leela, "Till platsen vi sov på inatt."