Prs tippest & JustAFriend

Sebastian såg ut att tveka på Elliots ord. Vilket var fullt förståeligt men ändå.
"Jag lovar", han nickade övertygande i Sebastians riktning. Vad det än var Sebastian kände så ville Elliot bara rädda honom från det för han hade ju släppt det.
Vänner? Han ville så mycket mer. Skulle det gå att bara vara vänner? Jo, visst hade han ställt in sig på det men ändå. Det var så mycket lättare i teorin än här, i verkligheten. Men det var ändå bättre än ingenting även om det skulle bli svårt.
"Absolut", Elliot log igen. Det var svårt att få ögonkontakt med Sebastian. Han verkade fortfarande nervös. Den där kramen var så jäkla lockande. Och gärna mer. Händerna på Sebastian ryggtavla. Värmen. Sebastians pillande med Elliots hår. Läppar mot läppar. Leenden. Mmmm. Nej Elliot. Fokusera. Kom tillbaka till verkligheten. Nu.

Vänner. Absolut. Det är jättebra, Seb. Toppen! Fastän han försökte intala sig det tusen gånger om, men det gick inte. Han ville inte vara Elliots vän. Han skulle inte klara av att vara Elliots vän. Han skulle vara en jävligt närgången vän. Faaaaan.
”Bra”, sa han kort, fortfarande nervöst, men nu vågade han tittade upp på Elliot igen. De gröna ögonen. De jävla gröna ögonen kunde göra honom galen. Han var säker på att de kunde fungera som hypnos på honom. Om Elliot bara hade, typ, tittat fram och tillbaka väldigt snabbt. Okej, dålig jämförelse.
”Men, öh, ja - förlåt ändå”, sa han sedan och bet sig mjukt i läppen. Lät han dum? Som bad om ursäkt igen? Men han kunde inte hjälpa det. Han var tvungen. Det skulle inte kännas rätt att lämna Elliot utan att be om ursäkt. Förvisso hade han redan bett om ursäkt, men det räckte inte.

Elliot fortsatte le. Det där jävla leendet. Kunde han sluta någon gång? Sebastian måste ju tycka att han var hur fånig som helst. Elliot blickade upp mot klockan. Fan. Tre minuter till lektion. Skulle han skolka? Nej, han behövde ta tag i sitt liv igen. Han hade mycket att ta igen i skolan.
"Asså jag hatar att säga det här men min lektion börjar typ nu, så jag måste dra. Men vill du typ öh ses efter skolan eller nåt?"
Elliot reste sig upp. Han ville inte gå. Han ville vara kvar. Med Sebastian. För alltid. Bli tillsammans. Flytta ihop. Gifta sig. Bilda familj. Elliot. Hallå, världen anropar Elliot. Vänner. Han sa vänner.

Sebs blick drogs även den till klockan. Fan, han satt i samma sits. Geografi nästa. Som tur var så hade han redan boken i väskan, så det var bara att bege sig till klassrummet. Dessutom så kunde han ju komma någon minut sent. Läraren var van vid det, ju.
Men han ville inte lämna Elliot. Inte igen. Aldrig någonsin igen. Luften kändes renare varje gång han var med Elliot. Det blev jävligt mycket enklare att andas. Och sen var han ju fin att titta på, och underbar att lyssna på. Den jävla rösten...
”Efter skolan? Öh, visst”, svarade han och reste sig från stolen samtidigt som han slängde väskan över axeln. ”Vi kan ju ses vid mitt skåp, du vet väl var det ligger?” Hans ögonbryn var nu lätt höjda och kompletterade resten av hans frågvisa ansiktsuttryck. Elliots ögon. Gröna. Inte som gräset. Inte som lime. Inte som vindruvor heller. De liknade inget annat; de var helt jävla unika. Precis som Elliot. Seb hade aldrig träffat någon som Elliot förut.

Var det för mycket att fråga? Kanske gick han för fort fram. Ännu en gång hopade sig frågetecknen i Elliots huvud.
Han sa visst. Phew. Inte helt övertygande men ändå. Det var ett ja. Typ. Och visst visste han vart Sebastians skåp låg. Han hade haft ögonen på det typ varje gång han passerat det idag, i hopp om att Sebastian skulle vara där.
"Jupp, det blir bra", Elliot började gå ut ur salen. Senaste gången han lämnat var det genom fönstret. Den kvällen hade vart speciell. Sjukt speciellt. Men med ett sämre slut. Ett dåligt slut om han skulle vara helt ärlig. Det fick inte sluta så idag. Det fick det verkligen inte. Snälla Elliot gör inte bort dig.

”Ses då”, sa Seb med lite högre röst än han använt tidigare och gick ut ur salen. Som tur var så skulle de gå på olika håll, så hans adjö blev inte stelt.
Han gick ett par metrar och slängde en blick över axeln. Det kastanjebruna, lockiga håret. Håret som passade perfekt med de gröna ögonen. Helvete, han var tvungen att rita av Elliot någon gång. Och inte bara en fånig skiss under en tråkig lektion; utan rita av honom som han gjort med sportfånarna. Med kläder på, förstås. Fast helst inte. Seb, skärp dig!

Han nådde fram till geografiklassrummet en minut för sent, men det gjorde ingenting. Läraren var också sen. Puh! Inte för att han skulle få så mycket skit om läraren väl kommit i tid, ändå. Det kändes bättre att typ komma i tid.

Elliot skyndade iväg mot nästa lektion. Fysik. Han kom precis i tid. Datorn med, böckerna kvar i skåpet. Som tur var var detta ännu en filmlektion. Men matten gick inte att koncentrera sig på. Det var omöjligt. Undra om Sebastian visste hur mycket fokus han snott från Elliots lärare och skolböcker. Troligtvis inte och det var nog på sätt och vis bra. Nu behövde han förbereda sig själv mentalt. Hur fan skulle han bete sig? Varför hade han inte tänkt på det här tidigare. Det var ju hans förslag! Inte för att han ångrat sig nu men det fanns en sjukt stor risk att Elliot skulle klanta sig igen. Göra allting stelt ännu en gång. Sebastian var ju inte den som alltid lättade upp heller, nej. De var båda oklara men ändå, Elliot visste ju vart han ville. Även om nu målet verkade rätt så ouppnåeligt.
På samma gång som lektionen kändes outhärdligt långsam så var det som om den swishade iväg på bara några få sekunder.

Seb räckte upp handen. Mer än en gång. Wow! Dessutom hade han även rätt på det han sa, så det var ännu mer wow. Sjukt att han kunde tänka på något annat än Elliot under en hel lektion. Särskilt när de skulle umgås efter skolan. Det skulle säkert bli stelt. Var skulle de ta vägen? Hem till Seb? Till Elliot? Ärligt talat ville inte Seb åka hem till Elliot. Kvarteret var inte det finaste och... Juste, rikemansbarn. Bra jobbat Seb, du är ett jävla rikemansbarn.

Lektionen var över och Seb hade faktiskt lärt sig något. Coolt. Annorlunda. Skulle förmodligen inte hända fler gånger, men ja. En gång. Kändes bra.
Nu blev han dock tvungen att gå till sitt skåp för att hämta engelskaböckerna. Det var långt från geografiklassrummet till hans skåp, men nåväl. Då blev chansen större att han fick syn på Elliot. För han ville se Elliot. Eller ville han det? Fan, vad kluven en människa kunde vara.

Elliot gick mot sitt skåp. Nästa lektion var samhällskunskap. Något han verkligen tyckte om. Det var intressant. Där fick han bl.a. lära sig om "sånna som han själv", fattiga jävlar i missbrukarfamiljer. Tjo. Nä, ge dig Elliot. Sluta försöka skämta bort allt som är jobbigt. Sluta. Nu. Sjukt okänsligt. Han öppnade skåpet. Plockade ut böckerna. Stängde skåpet. Åh, kunde inte skoldagen bara vara över. Typ nu. Elliot längtade samtidigt som han var mer eller mindre skräckslagen. Väldigt udda känsla egentligen. Varför förvånade det ens honom? Typ alla känslor Elliot känt det senaste tiden var jäkligt udda. Mycket blandade känslor. Saker han inte känt förut. Typ fjärilar som nästan högg i magen.

Ingen Elliot. En lättnad och en besvikelse. Seb kunde inte klura ut vilken känsla som tog över. Skit i det bara, Seb. Hämta dina böcker och gå till lektionen. Du träffar Elliot sen. Det är lugnt. Fast det var inte lugnt. För han hade ingen aning vad han skulle säga eller göra; han ville imponera på Elliot. Han visste att han inte behövde det, för Elliot hade också uttryckt att han ville vara vänner, men... Seb ville fortfarande vara mer än så. Men det skulle aldrig hända. Fan.

Han tog sina böcker och gick direkt till lektionen. Tittade ner i marken och fokuserade på musiken i öronen. Inte. Elliot. Du skulle bara våga att föreställa dig fräknarna, de gröna ögonen, läpparna som kröktes till ett leende... För sent. Det kliade dessutom i fingrarna efter att skissa det han föreställde sig, så engelskan skulle inte bli en produktiv lektion.