Elbastian +10 [PRS]

Nu hade Seb faktiskt haft för avsikt att hjälpa till. Att ta disken hade ju varit hans tanke, men sedan hade sängmys och en dusch kommit ivägen. Men han tänkte ju ändå göra det när han kommit hem igen, fast egentligen blev han väl inte vidare förvånad över att Elliot tog hand om den ändå. Äh, Seb hade väl en tendens att skjuta upp saker. Ibland avsiktligt, ibland oavsiktligt.
Nu, i rusande takt påväg till tunnelbanan, kastade han in ett tuggummi i munnen. Någon tandborstning hade han inte hunnit med. Fräsch grabb, Seb. Mmmm, tur att du redan hade pojkvän, annars hade framtiden inte sett ljus ut. Inte när det kom till partners, i alla fall.
Och så satte han sig på tunnelbanan, som han hann med med nöd och näppe. Phew. Härligt. Inte för att han hade behövt vänta så länge ifall han missat den första, men ändå.
Inte långt efter det var han äntligen framme hos frisören. Precis i rättan tid. Tur! Riktig tur, verkligen.
”Vad ska vi göra med håret idag då?” frågade Amanda, hans frisör, när han satt där i stolen och stirrade rakt in i spegeln.
”Det vanliga, antar jag”, svarade han tillsammans med en axelryckning.
”Killar är verkligen så tråkiga”, suckade hon, dock skämtsamt, samtidigt som hon började pilla med de mörkbruna lockarna.
”Jag är verkligen inte tråkig!” protesterade han, men insåg ganska kvickt att ordet ’tråkig’ nog stämde in ganska bra. Ville han vara tråkig? Nej, ånej. ”Snagga det.”
Impulskontroll? Don’t know her.

Morgonen, som egentligen var typ lunchtid nu, hade verkligen swishat förbi fort. När Seb lämnat lägenheten var det inte lång tid kvar innan han själv skulle iväg. Att klippa den yngre tog ju ingen tid alls. Samma samma. Det var positivt, dock. Elliot tyckte om den yngres halvvilda lockar. Och långt hår...äh, det var bra såhär. Alltså, sambon var ju fin oavsett, såklart men ja.
Inte långt därefter satt Elliot iallafall på tunnelbanan och ett par minuter senare stod han utanför affären med hörlurar på och solen i ögonen.

Stackars Elliot som gillade Sebs lockar, för nu var de borta. Själv hade han nog blivit knäckt om Elliots lockar försvunnit helt plötsligt, men Elliots lockar var ju bättre än Sebs. Lockigare, vildare, finare. Åh, vilken synd det hade varit att klippa av dem.
Nåväl, nu var han ute från frisören. Med lockarna borta fastän en grön mössa över för att dölja det faktumet. Strunt samma. Han begav sig till mataffären där de skulle träffas. Frisörbesök hade dragit ut över tiden en aning, av uppenbara skäl, men han kom nog inte allt för långt efter Elliot. Efter Elliot kom han dock. Såg honom redan en bit bort från affären, där han stod, fin som vanligt.
”Du har väl inte stått här länge?” frågade han och slog armarna kring sin pojkvän när han kom fram.

I lurarna spelades Sebs spellista. Ja, det där var ingen miss. Sebs lista, inte Elliots. Den var jäkligt random men spolknappen fanns ju av en anledning. Själv hade han en ännu mer oklar musiksmak. Rätt lugn, men ja, svår att tyda. Seb hade en bra blandning. Och på tal om Seb, så kom han gående efter en stund. Med mössan neddragen över öronen. Hmm, så kallt var det väl inte? Äh, Elliot funderade inte mer på det just då iallafall.
”Nejdå”, svarade han med ett leende, när hörlurarna var nedstoppade i fickan. Han kramade tillbaks sambon och lämnade en puss på dennes kind. Tja, värre lördagar gick det ju att ha.

Sebs spellista var mycket riktig en salig blandning. Han förstod sig inte på människor som gjorde olika spellistor för olika sorters känslostämningar. Eller jo, det gjorde han väl, men det kändes alldeles för pedant. Musik var väl ändå inte menat för att bli sorterat till små kategorier? Äh, strunt samma. Elliot la ner hörlurarna i fickan och kramade tillbaks. En varm kram i det kalla vädret. En helt vanlig, varm kram mellan två människor. Tydligen något kränkande och upprörande i andra New York-bors ögon, tyvärr. En man, nog i deras egen ålder, gick förbi. Klarade inte av två kramande män och hade inte tillräckligt med förstånd i kroppen för att hålla sin homofobiska skit inom sig.
”Bögjävlar!” ropade han, samtidigt som han passerade. Ett uttryck som definitivt var en stämningsdödare. Seb drog sig undan från kramen med en suck. Mild reaktion för att vara honom, får man nog ändå säga. Men homofoben var inte värd att bli upprörd över. Så lugn hade han nog inte varit efter en kväll ute, med några glas alkohol i kroppen. Men nu hade han inte det, som tur var.

Kanske skulle han inte ha tänkt den tanken. Att det gick att har värre lördagar. För denna lördag tog en ny vändning. Till det sämre. Elliot blev helt kall i kroppen av ropet. Trots att han stod såpass nära personen han älskade mest. Som fick honom att bli varm inombords. Hur kunde människor bli så fruktansvärt provocerade av kärlek. Det var ju inte direkt som att han och Seb hade begått något brott. Eller stått och grovhånglat, vilket väl var lite obekvämt oavsett om det var homo- eller heteropar. Men ja, det var en kram. Mellan två män. Varav en som inte kunde hålla tankarna i styr.
”Och vad fan var det där bra för?!”, nästintill skrek Elliot tillbaks med rösten på bristningsgränsen. Tydligt, otroligt tydligt, upprörd. Ibland, oftast, brukade han bli tyst. Kall inombords, men tyst. För det här var tyvärr långt ifrån första gången de hade tvingats stå ut med kommentarer och hån. För det mesta var det han som behövde lugna den yngre, inte tvärtom. Men Elliot var ju också en person med flera sidor och ibland brast det. Han störtade iväg efter mannen som ropade. Förhoppningsvis, för allas bästa, blev han dock stoppad innan han hann komma speciellt många steg.

Seb hade hållit sig lugn för Elliots skull också, inte bara sin egen. Ville inte tvinga den äldre till att hålla tillbaka honom en gång till. För det brukade bli Elliots uppgift, nämligen. Och nu förväntade väl sig Seb att den äldre inte skulle reagera mer än vanligt, men ack så fel han hade. För Elliot höjde rösten och ropade tillbaka, innan han började springa efter homofoben. Öh, va? Den där reaktionen chockade Seb. Turligt nog inte så mycket att han blev helt handfallen, för nu kunde han ändå rusa efter sin sambo för att hålla tillbaka honom. Nej, ett slagsmål var det verkligen inte värt.
”Lugna dig Elliot”, uppmanade han sambon, samtidigt som han slog armarna kring hans midja för att hindra honom från att springa vidare.

Om Sebastian hade blivit chockad, så var nog Elliot dubbelt så chockad. Det där med att blossa upp och bråka var verkligen inte hans cup of tea. Nu skulle han aldrig ge sig på någon och slåss eller så. Nej, det gick gränsen. Den självbehärskningen hade han(till skillnad från någon annan *host*). Så om inte den yngre satt stopp för vad det nu var Elliot(inte egentligen men ja) hade startat så hade det ju kunnat gå hur illa som helst. När han sprungit fram och typ fortsatt skrika, men inte rört. Det hade ju kunnat leda till mer än en blåtira för den äldres del, nej fy.
”Men han- han kan inte säga så”, stötte Elliot fram. Han stretade inte emot, men fortsatte luta sig i riktningen han varit påväg att rusa i, ett tag efteråt.

Greppet kring midjan höll han kvar trots att det efter en stund nog egentligen inte behövdes. Han kunde dock inte vara säker på vad Elliot tänkte, särskilt inte då, när han precis chockat honom så mycket.
”Nej, men... Det bara är så. Han gjorde det ändå”, försökte han svarat, så sansat som möjligt. Han var trots sitt ovanliga lugn i situationen fortfarande upprörd och ville helst av allt bara häva ur sig en massa svordomar. Några svordomar skulle dock inte göra någonting bättre, så han bet sig i tungan och lät bli. Började föra Elliot närmre affärens tegelvägg för att inte stå mitt i vägen för alla gångtrafikanter.
”Är du okej?” frågade han, när han stod lutad med ena axeln mot tegelväggen. Lät sina händer vandra upp till den äldres axlar och sökte efter de gröna ögonen.

Om inte hjärnan hade kokat så som den gjorde, hade Elliot nog blivit imponerad av den yngres lugn. För att vara honom var ju detta ett stort framsteg. Eller tja, att hålla tyst vid orättvisor var inte nödvändigtvis positivt. Men att inte blossa upp och vilja slåss räknades nog ändå som en bra sak.
Han lät sig blir meddragen till tegelväggen. Eller ja, han gick ju själv men Sebastian visade liksom vägen. Var han okej? Mjo, under omständigheterna var han kanske det. Fast det var fortfarande känslokaos inombords.
”Jag-”, började den äldre och tvingade upp blicken. Mötte de mörka ögonen. Tryggheten. Skämdes en aning. Det kändes fel att förlora kontrollen sådär. Ovant på ett sätt. ”Jag blir bara så arg”.