Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

PRS Vidomina & Lupple

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

1 2 3 ... 14 15 16 ... 27 28 29
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Vidomina
Elev

Avatar


Astral hade varit alldeles för upptagen att se efter en lämplig ingång till slottet att han inte hade upptäckt Melanies oro att återta föremålet.
Men han hejdade sig då han kände hennes hand fatta hans. Han stannade upp och såg på honom. Nickade långsamt. Såklart. Han hade inte tänkt efter. Mörkret skulle hjälpa de. I mörkret ökade chansen att inte bli upptäckt. "Du har rätt. Vi stannar i skogen tills mörkret lagt sig. Sedan slår vi till.", sa Astral och gick med henne därifrån. Han tänkte efter en plan att ta sig in.
Astral visste att hos Inghams kungarike och slott var det inte lika vaktat i byggnad. Kanske det gällde detsamma här? I vana kände han efter svärdet i hans bälte.Astral var beredd att gå till attack om så behövdes.
Men så hörde han Melanies ord och stannade upp. Han såg på henne. Det gjorde ont i honom att höra att han svek resten av landet eller världen om han återtog föremålet. Men.. han kunde inte tro det. "Du kanske vill ha föremålet för dig själv? Du verkar veta så mycket om det.", han pausade och drog efter andan igen. "Vi kan hur som helst inte lämna de åt fienden. Vi kan inte lämna föremålet i händerna hos.. dem.", sa Astral och svalde. Han hade sökt sig till skogs igen och hukat sig vid en buske för att att gömma sig bakom den samtidigt som han behöll sikten över slottet. Det var ett bra ställe att vänta in mörkret.
"Om du nu vet så mycket om föremålet, varför stoppa människorna att behålla det som deras nu? Ingham har haft det länge.".
Astral visste inte hur länge kung Ingham haft föremålet. Men eftersom han blivit kallad till uppdraget förstod han dess förmögenhet, att föremålet var viktigt för kungen och riket.
Astral sneglade på Melanie igen.

21 mar, 2020 23:37

Lupple
Elev

Avatar


Hon nickade sakta åt hans ord, att han godkände hennes plan. Hon följde smidigt efter och väl framme vid busken han valt ut så satte hon sig ned bakom den och såg upp på henne, hans ord fick henne nästan att skratta till. Han hade ingen som helst aning vad föremålet var. Han hade helt blint gått in i detta uppdrag och hon kände sig sorgsen för hans skull. Hon skakade allvarligt på huvudet. "Astral, jag varken vill eller behöver det föremålet. Men i min ägo skulle det inte användas, endast bevaras. Jag vet farorna med det, jag har sett det. Mitt folk minns." Viskade hon och svalde hårt. "Naturen minns." Rättade hon sig och skakade lite på huvudet. "Ingen ska ha det Astral, ingen." Förtydligade hon. Såg upp på honom och svalde. Vid hans ord att Ingham tydligen haft det länge fick henne att höja lite på ögonbrynet. För 77 år sedan hade det inte varit i någon ägo. Kanske var det föremålet som stängt in och dödat hennes folk i Inghams ägo?
Hon svalde lite, funderade noga på sina nästa ord. "Astral, din kung, och denna fiende. Vill han besegra fienden? Har han velat det länge?" Frågade hon och svalde hårt. Om så var fallet så skulle inte detta land, detta folk finnas ifall han haft föremålet i sin ägo. Det var hon helt säker på. "Jag frågar inte för att förolämpa din kung, eller dig. Jag behöver veta för att förstå." Sa hon och log svagt, vänligt.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

21 mar, 2020 23:48

Vidomina
Elev

Avatar


Astral sneglade på henne. Han visste inte om han skulle tro henne, men lade märke till allvaret i hennes ton. Han ville tro henne, men hans tillit låg främst åt Ingham- Astrals kung. "Om du vet så mycket om föremålet, Melanie, berätta då. Hur der det ut? Vad är det för något?", frågade Astral och sjönk ner på marken för att dra av sig huvan. På så sätt kunde han lättare se sig om.
Astral lyssnade efter ljud och såg mot slottet. Han hörde röster och rop. Det var fullt liv därinne. En aning oro spred sig i honom. Han visste inte om området, slottet eller dess kung. Bara föremålet som han skulle hämta. Han visste att det var i ett säkert förvar, garanterat vaktat. Men visste inte hur det såg ut.
Han kom på sig själv att grubbla och harklade sig då han återkommit till verkligheten. Astral ögnade Melanie igen.
Kung Ingham kommer att göra allt i sin väg för att ta föremålet till sitt.". Astral pausade och försökte tänka efter ett svar på hennes fråga om att besegra fienden. "Fienden.. jag har inte känt till fienden tidigare, Melanie. Jag visste inte om Inghams plan att attackera först nyligt. Så jag kan inte svara på din fråga.", sa han lågt och svalde.
Han iakttog slottet igen. Han sökte med blicken efter vakter eller någon annan som kanske skulle upptäcka de när de närmade sig. "Det är bäst att vi väntar innan vi tar oss in.", mumlade Astral sedan.

22 mar, 2020 00:07

Lupple
Elev

Avatar


Melanie såg på honom, med fundersam och forskande blick. Hon lyssnade noga på hans svar, först nyligen? Attackera? Hon höjde lite på ögonbrynet. Det lät konstigt i hennes öron. Om man ser någon som en fiende så har man känt så länge. Det är inget man plötsligt kommer på. Hon suckade lågt. Detta kändes bara konstigare och konstigare.
"Astral, detta föremål är en kraft utan dess like. Det är gammalt, uråldrigt och oförstörbart. Många har provat och de alla har dött för det. " Sa hon och svalde. " Det enda man kan göra är att låta föremålet vara. Lägga det långt utom allas räckvidd. För det vill inte bli ägt och tvingas det att bli ägt kommer det att vända sig mot personen som äger det. " Viskade hon. " Låt oss säga att du äger föremålet Astral, visst du kan göra gott med det. Men troligtvis inte. Dess makt, dess kraft kommer förtära dig och vi säger att det finns en person du vill döda- som kanske förtjänar att dödas. Föremålet kommer döda den personen men den stannar inte där utan det sprids och när du endast ville döda en kanske tio är döda- kanske hela den personens släkt. " Viskade hon allvarligt. "Nå det kanske inte är så fel. Men du kanske vill använda det för att göra dig rik. Du kommer bli rik men alla andra kommer bli fattiga. " Viskade hon. "Du kanske vill vinna över fienden. Det kommer inte finnas ett endaste spår av den eller dess land." Viskade hon och svalde. " Förstår du? Det du ber om kommer kosta dig. Det kommer drabba precis alla andra runt dig." Fortsatte hon och svalde hårt. " Därför ska ingen någonsin äga detta. Man ska skydda det från att någon försöker lägga sina händer på det. För om man skyddar föremålet Astral, då skyddar man världen." Viskade hon. Det kändes viktigt att försöka förklara så tydligt som möjligt men också att inte berätta att föremålet inte var ensamt. Det var en väl bevarad hemlighet, precis som även detta skulle vara.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

22 mar, 2020 00:21

Vidomina
Elev

Avatar


Astral sneglade på Melanie. Han gillade inte att hon visste så mycket och han så lite. Iallafall mindre. Astral hade bara följt sin kungs order och bestämt sig för att genomföra det. Han gillade inte att hon påverkade honom så. Han skakade på huvudet och försökte övertyga sig om att Melanie bara sa så för att skydda föremålet, kanske hon till och med ville ha det för sig själv? Astral visste inte.
Han mumlade något ohörbart om Melanies beskrivning om föremålet. Hade Ingham velat använda det till något ont, då hade han väl gjort det? Ingham var en omtyckt kung. Astral gillade honom med. Han hade inte varit med om att han gjort något ont. Å andra sidan hade Astral vandrat länge, lämnat landet för att upptäcka världen. Han visste inte vad kung Ingham hade hittat på då. Men.. nog skulle väl ryktena spridas till honom med? Astral svalde och andades ut högt i en suck. "Jag hör vad du säger, Melanie, men jag tänker genomföra uppdraget oavsett om du är med mig eller inte.", sa Astral och plockade ett bär från riset framför honom. Han kände hungern igen. Han var tvungen att hålla sig närvarande, så att de kunde ta sig in i slottet när de var mindre bevakat.
"Melanie..". Han var trött på att försöka förklara för henne att att oavsett skulle han genomföra uppdraget, men samtidigt ville han inte förlora henne, bli hennes ovän eller liknande. Han gillade hennes sällskap och många gånger behövde han hennes hjälp. Han kände sig ledsen över att Melanie råkat ut för så många hemskheter med förlorade vänner, land och familj. Melanie hade kommit att bli en vän i hans ögon. Även om han inte helhjärtat kunde erkänna det. "Jag är ledsen över de hemskheter som hänt dig Melanie, jag är ledsen att jag kanske till och med varit en del av det.". Han plockade ett till bär och rullade det mellan pekfingret och tummen. ".. Om du låter Ingham återfå föremålet, ska jag göra allting för att se till att freden behålls i hans rike. Låt mig genomföra uppdraget bara.". Han drog in ny luft och blickade mot slottet igen som ännu var vaktad av patrullerande vakter.

28 mar, 2020 21:02

Lupple
Elev

Avatar


Melanie svalde hårt att han fortfarande var så övertygad att genomföra uppdraget kanske till och med tvingad i någon form. Tvingad att lyda order störde henne något otroligt. Varför vägrade han att förstå? Hon vände ilsket bort blicken och stirrade ut över naturen, över skogen. Hon drog med händerna över gräset och någonstans långt inne så visste hon att föremålet inte var här. Men den tanken, övertygelsen försvann lika fort ur hennes minne som den kommit och hon suckade lågt, drog några djupa andetag och vände tillbaka blicken mot Astral.
Hans ord om det hon varit med om svarade hon inte på, vad fanns det att svara? Ingenting. Men så syntes den där övertygelsen igen och hon bet sig hårt i läppen. Vilade blick på honom, lät sina ögon vara både stadiga och lugna i hans. "Jag ska hjälpa dig att återta föremålet." Sa hon och log. "Jag lovar." La hon till och kramade hans ena hand mjukt. Hon kunde lova att hjälpa honom ta det, men att det skulle vidare sen? Aldrig men det hade hon inte heller lovat. "Så vad är planen? Vi väntar tills det är mörkt och sen..?" Frågade hon och blickade mot slottet, det började skymma men de behövde ännu mer mörker enligt henne.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

28 mar, 2020 21:12

Vidomina
Elev

Avatar


"Tack, Melanie.", sa Astral. Han gillade att hon ville hjälpa honom. En lättnad spred sigi honom. Han hade anat att hon skulle stoppa honom, men hennes ord gjorde honom lugnare. Han kunde räkna med henne. Det var iallafall vad han trodde.
"När det är mörkt så kommer vakterna att gå in. Det är inte lika bevakat på utsidan då. Det blir lättare för oss att ta oss in.", sa Astral. Han iakttog vakterna från deras håll bakom träd och buskar. "Vi tar oss in via en sidodörr. Sedan.. tja, vi får se då.", sa Astral och plockade flera bär som han kastade i sig. De var sura, så han grimaserade. "Det är bäst att vi är beredd på strid. Jag vet inte hur många som vaktar föremålet, eller hur många vakter det finns därinne.", sa Astral och såg på Melanie igen.
"Har du inget magiskt föremål, eller kan göra någon formel för att se var exakt föremålet är?", frågade Astral och insåg sin smala förståelse för magi. Han visste alldeles för lite om magi och dess krafter. Vad magi innebar. Kanske hans ord bara var svammel.
Han kände på svärdet igen. Med en bestämd blick såg han mot slottet och harklade sig. "Jag hoppas att vi ska ta oss igenom det här oskadda bara.", mumlade han sedan och sneglade på Melanie igen för att se hennes reaktion på hans ord.

28 mar, 2020 21:36

Lupple
Elev

Avatar


Hon lyssnade noga på hans plan, det var inte mycket till plan. De hade en plan på att ta sig innanför slottsmuren men sedan? Hon ville nästan skratta, detta skulle aldrig någonsin sluta bra. Men hon avstod från det och fortsatte att lyssna.
"Det är en bra plan för oss att komma innanför slottsmurarna men resten? Hur ska vi kunna ta oss ut med föremålet?" Frågade hon och skakade lite på huvudet. "Glöm det. "Sa hon sedan och skrattade sött och skakade på huvudet.
" Jag har inte den typen av magi Astral." Sa hon ärligt och log svagt. "Jag har frågat, men ingen svarar." Sa hon tyst, lite besviket och såg sig omkring på den stilla skogen, ja hela naturen verkade stilla och den var knäpptyst. " Jag hoppas du inte blir besviken." Viskade hon för att sedan se mot vakterna som nu begav sig bort från deras patrull. In. Hon drog lite i hans arm. " Det är dags. Snart." Viskade hon och pekade. Hon drog väskan till sig och hängde den på ryggen för att snabbt kunna ta sig i väg. Det var vid denna stund då de, hon gjorde sig redo för att ta sig in till slottet som naturen började varna. Hon la handen på huvudet och kved till. De skrek verkligen. Hon slöt sina ögon och beslutade att inte säga något till Astral, han lyssnade ju ändå inte men huvudvärken var plågsam. " Jag vet inte om detta är en bra idé." Viskade hon och tvingade sig att öppna ögonen och det var helt öde runt slottsmuren. Det var rätt tidpunkt- precis nu. Hon reste sig upp och började gå med beslutsamma steg.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

28 mar, 2020 21:49

Vidomina
Elev

Avatar


Astral hade fixerat blicken på vakterna och kände pulsen öka då han såg vakterna gå in när mörkret infann sig. En besvikelse infann sig då han hörde Melanies ord. Det var kanske för mycket begärt av henne, han visste inte hennes magiska kunskaper. Det hade kanske varit alldeles för lätt att återta föremålet om hon så kunde förutse dess plats och vilka faror de mötte.
Han samlade sig genom att känna efter svärdet och dra på sig huvan igen för att dölja ansiktet och på så sätt öka chansen att inte bli upptäckt. Han reste sig och började gå mellan träden mot slottet. Han uppmärksammade inte Melanies kvidande då han var inställd på att ta sig in utan upptäckt från fienden.
"Den här vägen då.", viskade Astral och gick före längst muren till en smal öppning. Den syntes bara om en kom från deras håll.
Han skyndade sig kvickt och smidigt, så tyst som möjligt, igenom öppningen och såg mot porten som skulle leda de in i slottets väggar. Astral gissade att det kanske var köket, tvätten eller liknande som fanns där. "Föremålet kommer finnas där det är som mest vaktat.", sa Astral och tänkte högt. Han drog efter andan och sträckte sig sedan efter handtaget för att dra i dörren så att den svängde utåt och kliva innanför slottets väggar.

28 mar, 2020 22:18

Lupple
Elev

Avatar


Hon följde hans exempel när han drog upp luvan och drog upp sin egna. Hon kände hur hjärtat nästan hoppade ur bröstet på henne och huvudet, det kändes som det skulle dela sig i två. Hon ville skrika, det gjorde så ont men hon fortsatte och desto längre bort hon kom desto mindre hörde hon och samma stund hon satte fötterna innanför slottsdörren så tystnade den. Det var den mest härliga känsla på länge och hon andades lättat ut och ville helst av allt ta en paus men fortsatte att gå. Där det var som mest vaktat? Ja det måste ju vara kungens rum.
Hon svalde hårt och tog ett steg så hon hamnade hack i häl på honom och lutade sig mot hans öra. "Kungen, kungen är mest vaktad. "Viskade hon lågt så bara han kunde höra och fortsatte sedan gå. För varje steg hon tog så blev hon säkrare och säkrare på vart de skulle gå. Hon kände igen varenda korridor, varje dörr. Men hon kunde inte minnas att hon någonsin varit här. Var detta ännu konstig manipulation av hennes egna minne? Det irriterade henne men efter mycket om och men. Mycket smygande och massor av gömställen stod de utanför kungens portar. Melanie fann det ytterst underligt att det inte var vakter utanför. Bristen av vakter fick henne på helspänn och hon såg på Astral med oro i hela ansiktet. "Jag tror inte... Det finns ingen kraft här Astral. Ingen alls, inte någonstans. Jag skulle känna det." Viskade hon lågt men väldigt allvarligt och oron växte sig starkare. Allt konstiga blev så otroligt mycket tydligare nu.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

28 mar, 2020 22:28

1 2 3 ... 14 15 16 ... 27 28 29

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

Du får inte svara på den här tråden.