Splintered heart [PRS]

”Det brukar jag kunna göra! Du var bara en väldigt gullig varg..” Muttrar Joshua, som av någon anledning känner ett behov att förklara sig själv. Ja, hur hade han inte kunnat se skillnaden? Han blir faktiskt generad över sig själv. Däremot behöver han egentligen inte förklara sig, men av någon anledning ville han bara att Zihao skulle ha något mer att reta honom över. Det här kan liksom bli något som kommer upp när han vill få honom att må dåligt.. det är svårt att inte se den andre på det sättet, som farlig och elak. Han har varit elak mot honom ett bra tag nu och det går inte direkt över bara sådär. Han mörker hur den andre tittar mot honom då och då, och han vet inte riktigt hur han ska tyda det. Ögonen är inte hotande, så det verkar inte som att han ska säga något elakt eller göra honom illa på något sätt. Med ett magert leende på läpparna lägger han ner både mjukisbyxorna och tröjan på sängen bredvid slytherineleven. De mörkbruna ögonen glider mot hans bröstkorg, så diskret han kan. Han kan se ärren klart och tydligt, och det får helt ärligt honom att må väldigt dåligt för honom. Han har verkligen gått igenom helvete och han börjar förstå varför han beter sig som han gör. Nu gör det ingenting okej, men han får mer förståelse för det.
”Fy fan för Gartmond.. men du tycker inte mindre om mugglarfödda?” Undrar sjuttonåringen med ögonbrynen sammanknipna. Han har ju trott att det varit därför Zihao mobbat honom så mycket, och för att han är liten och ett lätt offer. ”Det var schysst av dig förresten.” Lägger han till med ett leende. Ja, att han hjälpt hans vän är ju ett steg på vägen. Kanske den andre håller på att förbättra sig? Dock känner han lite skuldkänslor av att prata med Isaacs bästa kompis, han är inte så förtjust i Isaac för närvarande. Han spetsar öronen när han hör Yaosus namn. Rätt patetiskt av honom, man han gillar ju den äldre. Det här behöver däremot inte Zihao veta om.
”Varför skulle han döda dig?” Joshua sträcker på sig och sätter sig ner på sängen igen. ”Du kan stanna om du vill.. bara om du fortsätter vara snäll, det vill säga.”

Om sanningen skulle fram hade ingen någonsin kallat Zihao gullig, förutom Yaosu då, men han räknades inte. Det kändes faktiskt ganska bra att veta att det fanns åtminstone någon därute som inte såg honom som ett monster. Sedan berodde det nog på att sjuttonåringen betett sig som en riktig kelgris de senaste dagarna, men ändå, det kändes ändå bra av någon anledning. Sjuttonåringen vände upp blicken mot Joshua när han ställde den där frågan. Tyckte han mindre om mugglarfödda? Nej, och det hade han aldrig gjort. Föräldrarna gjorde det så han hade växt upp med det tänket runtomkring sig, däremot hade han aldrig förstått varför man kunde trycka ner folk bara på grund av deras blodstatus.
”Kolla på mig, jag är täckt från topp till tå av ärr, jag tvingas slita av mitt eget skinn minst en gång i månaden och jag jagar ekorrar..jag har ingen rätt att döma någon annan för saker de inte kan hjälpa”, konstaterade Zihao och började krångla på sig kläderna. Först byxorna, de kändes viktigast, och därefter tröjan. De satt inte helt hemskt när allt kom omkring, visst var allting en gnutta för kort, men annars satt det fint. Tänk om han fått låna Joshuas kläder istället? Det hade inte varit någon vacker syn, han var som sagt betydligt kortare och smalare än slytherinaren. Med största sannolikhet hade han inte ens fått in foten i byxbenet.
”Äh, jag tycker inte heller om Gartmond, så det var verkligen ingenting..” muttrade han och kände rodnaden krypa fram över kinderna. Det där leendet fick hjärtat att smälta inne i bröstkorgen på honom och fy fan vad han hatade den känslan. Dumma varg, varför var den tvungen att driva honom till vansinne på det sättet? Han vände ner de mörka ögonen mot händerna och fortsatte gnaga sig själv i underläppen. Suck och återigen suck.
”För att Yaosu gillar att hålla koll på mig, han oroar sig väldigt mycket”, svarade Zihao med en axelryckning och slängde benen över sängkanten, för att sedan ställa sig upp. ”Jag har quidditch träning, så du behöver inte vara orolig, jag ska gå”, fortsatte han och sträckte armarna över huvudet. ”Antar att vi ses någon annan gång..tack för att du tog hand om mig.” Slytherineleven skickade iväg ett smalt leende mot den jämnårige och hastade därefter genast iväg mot dörren. Herrejösses.

”Ingen har rätt att döma någon annan för saker de inte kan hjälpa,” rättar Joshua och gäspar stort. Nej, Zihao har gått igenom väldigt mycket utifrån den han själv sett och har problem som han inte kan hjälpa, men i hans ögon ska ingen döma någon för något de inte kan hjälpa. Till exempel bör ingen döma Zihao för att han är en varulv, trots att det är väldigt många som skulle göra det om de fick reda på det hela. Nej, ingen har rätt att döma varken varulvar eller mugglarfödda. Precis som varulvar och mugglarfödda inte får döma andra. Nu är det inte många som lever efter hans tänkesätt, men han gör det iallafall och det är det enda han kan göra. ”Ingen har rätt att döma dig heller.” Han lägger sig ner under täcket och vrider på huvudet för att inte kolla på den jämnårige när han sätter på sig kläderna. Hoppas Gabriel inte märker någonting, han är inte så förtjust i slytherineleven heller så han vill nog inte låna ut sina kläder till honom av alla. Men Gabriel har mycket kläder också, så de kan nog komma undan med det. Han finner det väldigt gulligt av Yaosu att oroa sig över sin lillebror, det är lite som Samuel gör med honom själv. Han gnager sig i underläppen och gäspar ännu en gång. Han är så trött, vilket är konstigt då han myst med den andres lurviga form hela helgen och inte gjort så mycket annat. Aja, han har söndagen kvar och kan både vila och plugga, Zihao hade väckt honom trots allt rätt tidigt. De bruna ögonen följer efter honom när han rör sig bort från sängen och vidare mot dörren som leder ut ur sovsalen.
”Ingen fara..” Svarar han tvekandes och gömmer ansiktet i kudden. Jösses vilken start på morgonen, att vakna bredvid sin mobbare hade han aldrig trott skulle hända. Däremot verkar det ha lett till att de kommer bättre överens, och det är helt klart värt det. Då behöver han oroa sig för en mobbare mindre. Väldigt skönt.

Efter att Yaosu fått tag på Zihao den där söndagen för ungefär två veckor sedan, hade han läxat upp den yngre brodern rejält. Däremot vägrade sjuttonåringen att berätta vart han hållit hus, det spelade liksom ingen roll hur många gånger den äldre frågade. Nåväl, det rörde sig förmodligen inte om någonting jättedåligt, utan troligen bara om att han gjort någonting han egentligen inte borde gjort.
”Yaosu, du får sitta vid kanten av planen ifall någon av spelarna behöver hjälp, jag tänkte stanna här och njuta av tystnaden”, sade madam Pomfrey och förde därmed tillbaka nittonåringen från alla tankar som susade omkring i skallen på honom.
”Ah, tror du att jag är redo för det? Att hantera något sådant själv alltså”, Undrade Yaosu och drog på sig en tjocktröja över skjortan han bar. Det började bli ordentligt kallt därute, plus att det duggregnade. Hade han fortfarande varit lagkapten hade han varit rejält nervös dagen till ära, men nu fanns det ingen anledning att vara det.
”Du skulle förmodligen kunna sköta hela sjukhusflygeln själv vid det här laget”, svarade skolsystern frånvarande, där hon stod framför en av bokhyllorna och funderade över vilken bok hon skulle välja.
”Nu överdriver du”, protesterade nittonåringen med ett litet skratt och skakade på huvudet. Han fiskade upp den stora väskan med medicinskt material och hängde remmen över ena axeln, redo att gå. ”Vi ses senare då”, konstaterade Yaosu fortsättningsvis och sköt upp dörrarna, för att sedan låta stegen föra honom genom den tomma korridoren och vidare bort mot quidditchplanen.

~~~~~

Zihao satt inne i omklädningsrummet tillsammans med resten av Slytherins quidditchlag. De var sju stycken totalt, alla valda av Isaac som tagit över positionen som lagkapten efter Yaosu. Han var långt ifrån lika duktig som den äldre brodern varit, men han fick jobbet gjort och höll dem samman så gott det gick.
”Är du nervös?” Frågade Isaac och puttade löst till Zihao, som satt och dagdrömde på en av bänkarna.
”Jag? Nej, jag blir inte nervös”, svarade sjuttonåringen med en gäspning och lutade bakhuvudet mot väggen. Det var väldigt dålig timing av honom, men du satan vad trött han kände sig. Musklerna värkte ovanligt mycket och det kändes som om benen skrapade mot varandra så snart han rörde på sig - för att inte tala om den hemska huvudvärken han hade. Om någonting så borde han ha varit nervös, men han hade ingen ork kvar till att vara det.
”Du ser ut som skit”, påpekade kamraten och petade till den längre i kinden med pekfingret, som för att få honom att vakna till.
”Ha, du är bara avundsjuk för att jag är så jävla het”, bet Zihao tillbaka och drog sig upp på fötter, för att gå fram och greppa tag om sin kvast.
”Du ser typ död, om vi förlorar kan jag nästan garantera att det varit ditt fel”, inflikade Cole och ställde sig snett bakom de två vännerna.
”Akta dig, Gartmond, jag är inte på humör idag..låt bli att tappa ditt slagträ den här gången vet jag”, muttrade den mellersta Huaze brodern, väldigt angelägen på att få gå ut på planen och få matchen mot Gryffindor överstökad.

De senaste veckorna har inte varit så snälla mot Hayley, men helt ärligt är det nog så att hon förtjänar det. Helt ärligt har det nog varit de två värsta veckorna som hon befunnit sig i Hogwarts. Ja, upp till femte året så hade hon inga vänner, men hon skulle nästan föredra det än att såra sin bästa vän så djupt att den nu inte riktigt vill prata med henne. Samtidigt har mobbningen blivit ännu värre. Tack vare Isaac. Han hade fått för sig att sprida rykten om henne och Yaosu, som egentligen inte är helt lögn. Däremot verkar det som att skolans elever snappat upp det och bestämt sig för att det gör henne en ännu värre person som ligger med någon i personalen. Det här med ett förhållande har de helt struntat i, utan det är att hon ligger runt som är poängen, vilket än en gång inte är sant. Nu får hon glåpord slängda mot sig i korridoren, massvis med knuffar varje dag. Hon har funnit sig själv gå till flickornas badrum för att gråta ett flertal gånger. Det absolut svåraste är däremot att Joshua inte verkar vilja veta av henne för närvarande. Vilket är förståeligt med tanke på att hon sårat honom. Sjuttonåringen stirrar ner på sina skor medan lagkaptenen har en av sina fina peptalks. Det verkar som att Isaac hatar henne, för varför skulle han annars vilja se henne så bedrövlig? Det känns som att det förhållande de haft bara varit en lögn och det gör förskräckligt ont i bröstkorgen på Hayley. Som att hon inte betytt någonting för honom. Hur som helst är hon även förbannad på honom. Det fanns ingen anledning för honom att öppna munnen om henne och Yaosu, inte heller hade han behövt slänga ut sig såna ruttna ord. För innerst inne vet hon att hon inte förtjänar något av det. Det är väl därför hon tänker putta ner honom från kvasten under matchen. Alla lärare kommer se det som en olycka, det är ofta det händer i Quidditch. Det är det minsta hon kan göra mot honom. Honom och Cole. De två är de personer hon gillar minst i hela världen just nu. Underligt, för en gång i tiden var Isaac en av hennes favoritpersoner. Nu kan han dra åt helvete.
”Hayley, hänger du på?” Undrar Jonah, lagkaptenen som står och kollar ner på henne där hon sitter på bänken. Jonah är rätt snäll faktiskt, han behandlar henne fint och bryr sig inte ett dugg om ryktena, han behandlar henne hur som helst med respekt, vilket hon finner rätt ovanligt.
”Absolut,” svarar Hayley och ställer sig upp från sin plats på bänken och följer efter laget ut ur omklädningsrummet.

Läktarna var redan fyllda till bredden när Yaosu slog sig ner på en av bänkarna vid kanten av planen. Han hade bestämt sig för att inte hålla på något av lagen, då den yngre brodern var i det ena och Hayley i det andra. Sedan ville han inte hålla på Slytherin i vilket fall, Isaac var tydligen lagkapten och han tyckte verkligen inte om den idioten - han hade ju nästan strypt livet ur honom för några veckor sedan, troligen en av anledningarna till att denne berättat om nittonåringens förhållande med hans ex. Visst, de hade påbörjat ett förhållande, men saker och tig var fortfarande nya och de hade knappt kysst varandra ordentligt ännu. Fast det faktumet verkade kvitta för Isaac, som gått runt och sagt att de låg med varandra till varenda levande själ.
”Vad gör du här?” Zihao hade stannar till bredvid bänken, med kvasten i ena handen och slagträt i den andra.
”Ser till att ingen av er dör”, svarade Yaosu och ryckte på axlarna. ”Och så planerar jag att läsa lite när jag ändå har chansen..” Han tystnade och rynkade på ögonbrynen, medan blicken strök sig över den andres bleka ansikte. Gud, han såg nästan sjuk ut, med blodsprängda ögon, mörka cirklar och gråaktiga läppar.
”Säg ingenting, jag är okej”, muttrade den yngre och sneglade ner mot boken nittonåringen hade med sig. ”Ha, du blev utslängd från din utbildning men du läser fortfarande i läroböckerna? Nörd.” Sjuttonåringen lipade och skyndade sedan efter resten av slytherinlaget ut mot mitten av planen. Yaosus ögon följde till en början brodern, men föll tillslut på Hayley istället. Det kändes inte sådär jättebra att de skulle spela mot varandra..men men. De mörka ögonen gled ner mot boken i knät och började bana sig nerför raderna med text. Ljudet av visselpipan som ljöd kort därefter fick honom att rycka till och vända blicken upp mot luften, där spelarna nu svävade på sina respektive kvastar. Publikens sorl gjorde det nästan omöjligt att koncentrera sig, men han ville verkligen inte titta. Två av de personer han brydde sig mest om i hela världen spelade mot varandra och han tvivlade inte en sekund på att det skulle bli bråk förr eller senare - det blev det alltid mellan Gryffindor och slytherin. Inte när han varit lagkapten kanske, men helt ärligt hade han varit bra mycket bättre än både den innan och Isaac.

Blicken glider gång på gång mot Isaac, Hayley känner sig arg och ledsen bara av att kolla på honom. Varför gör hon då det? Det är en bra fråga. Hans ord och mobbningen har faktiskt börjat leda till att hon funderar på att lämna skolan. Kanske hon ska åka tillbaka till byn iallafall. Tanken gör henne rädd, men vart annars ska hon ta vägen? Hon orkar verkligen inte med alla elaka ord och knuffningar mer. Blicken glider till läktaren där hon snart finner pojkvännen… eller ja, hon antar att han är hennes pojkvän. De har inte riktigt haft den diskussionen. Såja, kolla på honom istället. Så fin där han sitter med sin bok. Han skiner liksom i jämförelse med alla andra, eller så är det bara hennes förälskelse som får det att se ut som det. Enda anledningen till att hon stannar är han, och han vet nog inte ens om det. Sjuttonåringen kommer på andra tankar när visslan låter och de flyger iväg upp i luften. Hon är faktiskt lite spänd, helt ärligt skulle hon hellre köra mot Hufflepuff eller Ravenclaw av den simpla anledningen att Isaac och Cole befinner sig i Slytherin. Men det finns inget hon kan göra åt det och hon får helt enkelt se till att ta vara på hennes plan och vara lite sneaky. Matchen går rätt bra för Gryffindor, rätt lika men ändå lite före. Slytherin är ett svårt lag att vinna över, de är rätt duktiga. Däremot vill hon gärna se Isaac förlora som lagkapten, bara det skulle glädja henne. Därför spelar hon extra bra dagen till ära. Hon har faktiskt fått in flera mål och hållit sig borta från dunkarna, nu brukar hon göra det bra, men det känns extra bra att slå det i Isaacs ansikte. Hon ska allt se till att vinna matchen, precis som hennes lagkamrater verkar extra peppade på.. eller så är det än en gång bara hon själv som ser det så. Tillslut kommer hennes chans att putta ner Isaac utan att någon skulle se att det var med mening. Alla förutom Isaac det vill säga. Hon gnager sig hårt i underläppen och låter sig själv knuffa till den jämnårige. Lärarna kommer som sagt bara se det som en olyckshändelse, så hon behöver inte oroa sig över det.
”Ops,” viskar hon med ett litet flin innan hon slår in ett till mål, för engångsskull rätt nöjd med sig själv.

Till en början kunde Yaosu i lugn och ro sitta där med sin bok. Då och då gled de mörka ögonen upp, men bara nära något av lagen gjorde mål. Gryffindor ledde, de spelade väldigt bra faktiskt och det inkluderade naturligtvis Hayley. Vad han sett hade hon fått in flera mål, vilket fick ett blygt leende att krypa över läpparna, trots att han för det mesta satt och studerade orden på sidorna. Däremot hände någonting efter ungefär halva spelet, någonting som fick nittonåringen att bli alldeles likblek. Just som det blev mål, såg han hur en av spelarna från Slytherin gled av från kvasten, raka vägen ner på en annan spelare. Båda två föll många meter ner mot marken.
Nittonåringen kisade genom duggregnet och torkade hastigt av glasögonen innan han kom upp på benen och skyndade sig bort mot de två spelarna. Den ena låg över den andra, vilket måste betyda att den som hade oturen att ligga underst bröt fallet för sin lagkamrat. Tillslut nådde han fram till dem, bara för att genast bli ännu blekare om nosen, hur nu det gick till. Isaac stönade högljutt och rullade bort från Zihao, som inte rörde sig ur fläcken.
”Zihao? Zihao?” Paniken i Yaosus röst var inte svår att uppfatta. Madam Hooch landade snart bredvid dem och började hjälpa den andra eleven, medan nittonåringen lös med staven i den yngre broderns ögon. De reagerade inte..hans pupiller reagerade inte. Tårarna började så sakteliga strömma nerför de bleka kinderna och han vilade ett av öronen mot sjuttonåringens bröstkorg. Hjärtat slog fortfarande och han andades, men det var verkligen knappt.
”Är han okej?” Frågade Isaac, som vid det laget satt upp, alldeles lerig och blöt efter fallet
”Nej..nej, han är inte okej”, syftade Yaosu och strök bort de mörka lockarna från Zihaos bleka ansikte. Läpparna var alldeles blåaktiga och han började se grå ut. Den äldres gissning var att han hade brutit nacken i fallet, vilket gjorde att han inte vågade röra honom.
”Du kan tacka din älskade flickvän, det var hon som knuffade ner mig”, sade den andre slytherineleven och grimaserade när madam Hooch poppade tillbaka axeln som gått ur led på honom. ”Kommer han klara sig?” Helt plötsligt lät Isaac orolig istället för sur och dryg, som om det slutligen började gå upp för honom att hans bästa vän var långt ifrån okej.
”Hayley? Hayley knuffade ner dig?” Undrade Yaosu utan att riktigt kunna ta in orden. Allt han kunde tänka på för stunden var lillebrodern, som börjat blöda ur både näsan och munnen. ”Zihao, Zihao lyssna på mig”, började den äldre brodern, plötsligt bestämd på rösten. ”Du måste skifta, nu..det är det enda sättet..hör du det? Skifta, snälla..du kommer läka då”, fortsatte han med en darrning på rösten och tittade upp mot madam Hooch. ”Matchen är över, se till att alla går härifrån..nu.”

Helvete. Allt Hayley velat var att hennes ex skulle snurra runt några varv och klantigt falla ner mot marken, inte att han skulle landa på någon oskyldig.. nu hade hon inte velat skada Isaac sådär heller, inte alls, hon hade bara varit riktigt förbannad på honom pågrund av allt han ställt till med i hennes liv. Han har bara gjort det värre. Men det här var inte okej, och hon ångrar sig genast. Att den andre skulle falla på någon hade hon inte tänkt på alls.. Zihao har hjälpt henne innan och att han skadade sig på grund av henne känns riktigt dåligt. Fan vad patetisk hon är. Så fort hon vill göra någonting för att göra sig själv glad går det åt helvete och ger henne bara ännu mer ångest och självhat. Hon, precis som resten av laget, åker ner mot marken när spelet avslutas. Det verkar som att Zihao fått sig en rejäl smäll, det rinner blod från både hans näsa och mun vilket får paniken att växa trippelt så mycket och får snabbt ögonen att bli alldeles glansiga. Hon är precis påväg att gå fram och se hur det går för dem när någon griper tag i kragen på quidditch uniformen och drar med sig henne bort från planen. Det tar en stund för henne att inse vem det är, och det är ingen mindre än Cole. Den personen hon gillar minst av alla.
”Du kan verkligen inte göra någonting rätt, kan du? Fan vad patetiskt.” Muttrar han, syftandes på att hennes knuffande fått väldigt dåliga konsekvenser. Gång på gång försöker hon att dra sig loss ur hans grepp, nästintill livrädd över vad han tänker vara. Det är väl inte någon förvåning att det första hon oroar sig över är om han tänker förgripa sig på henne. Det får tårarna att fördubblas medan han drar in henne i ett hörn av en lite mer avlägsen korridor. Cole släpper tillslut taget om hennes krage, men innan hon hinner springa därifrån får hon ett hårt slag, mitt på ögat. Ännu ett kommer mot näsan och hon känner genast hur den knäcks till. Nu börjar även hon att blöda från näsan. Och flera slag.
”Ingen jävla smutsskalle slår mig utan konsekvenser, förstår du det?” När Hayley väl fallit till golvet börjar han sparka henne i magen, många, många gånger. Han måste ju lära henne en rejäl läxa. Och helt ärligt tycker hon att hon förtjänar det. Efter det hon gjort mot Zihao så förtjänar hon faktiskt att bli slagen till döds. Det skulle nästan vara skönt, att komma bort från skolan, mobbningen, självhatet, skuldkänslor och trauman. Därför slutar hon kämpa emot. Ja, det gör ont, men än en gång, hon förtjänar allt det här. För att ha sårat Joshua och gjort något som lett till att Zihao gjort sig illa.. även för att hon faktiskt är en äcklig slampa som faktiskt inte förtjänar något riktigt liv. Tillslut börjar hon hosta upp blod av sparkarna i magen, och bortsett från smärtan från sparkarna känner hon en hemsk kramp i buken. Inte särskilt konstigt att hon får missfall efter allt det här. Det är lika bra. Cole griper tag i hennes hår och drar upp henne en aning, alldeles blodig och nu med en stor blåtira. ”Gör så igen och jag kanske inte är lika snäll. Berätta och du kanske förlorar ditt liv.. man vet aldrig.” Med de orden släpper han taget om hennes hår och spottar henne i ansiktet. Snart därpå blir hon medvetslös.

Läktarna började tömmas med folk, medan Yaosu satt med Zihaos huvud i knät och strök fingrarna över de svarta, våta lockarna. Han kunde inte fokusera på något annat för stunden och lade därmed inte märke till när Cole greppade tag om Hayley och släpade bort henne över planen. Och det var inte bara han hon var fokuserad på annat, lärarna som varit på matchen hjälptes åt att fösa bort eleverna mot slottet och madam Hooch följde Isaac upp till sjukhusflygeln.
Nittonåringen strök bort tårarna som föll ner över den yngre broderns ansikte, medan han desperat väntade på att få något tecken på liv från den yngre. Det var först när allting slutligen blev tyst som Zihaos ögonlock fladdrade till och den tidigare lealösa kroppen började krampa. Andas in, andas ut. Allting skulle bli okej, han var inte död. För den första gången i Yaosus liv var ljudet av knäckande ben musik för öronen, en lättnad. Han slöt ögonlocken och försökte hålla snyftningarna borta, medan sjuttonåringens kropp sakta men säkert upplöstes. När han sedan kände hur droppar av blod skvätte upp i ansiktet på honom, slog han upp dem igen och drog in den stora, förvirrade vargen i en kram
”Gör aldrig om det där”, snyftade han och gömde ansiktet i den tjocka pälsen. Men Zihao verkade inte ha några planer på att ta det lugnt. Öronen var riktade bort mot den andra sidan av planet och han smågnällde stressat. Först hade nittonåringen trott att det berodde på att han hade ont, men när den yngre sedan rusade iväg över den leriga gräsmattan, förstod han genast att det berodde på något annat.

Vad var det Zihao hade hört? Cole, han hade klart och tydligt hört hur Cole kallat någon för smutsskalle och sedan hur han börjat slå någon - han hade börjat slå Hayley. Sjuttonåringen stannade till borta vid en av ingångarna till planen, stirrade tillbaka mot Yaosu genom det lätta regnet och fortsatte sedan in under läktarna, i en av de många korridorerna som slingrade sig genom strukturen. Först kunde han inte riktigt avgöra vart slagen kom ifrån, det liksom ekade därinne och ljudet av regnet gjorde inte saken lättare. Han stirrade sig omkring ett slag, osäker åt vilket håll han skulle styra stegen.
Gör så igen och jag kanske inte är lika snäll. Berätta och du kanske förlorar ditt liv.. man vet aldrig. Zihao frös till och började genast röra stegen bort mot hållet Coles röst ekade från. Inte långt därefter fick han syn på dem. Hayley låg på golvet, tillsynes medvetslös och minst lika illa däran som han själv varit alldeles nyss.
”Vad fan är det där?” Cole hade fått syn på honom efter att han spottat gryffindoreleven rakt i ansiktet. ”En hund? Vill du äta upp henne? Är du hungrig? Det är bara att ta för sig”, skrattade han och nickade mot Hayley. Han klappade därefter på marken bredvid henne, fortfarande med ett skadeglatt leende strykandes över läpparna. ”Hon är en smutsskalle dock, så hon smakar säkert riktigt vidrigt..” Slytherinaren tystnade plötsligt och gav ifrån sig ett isande skrik. Zihao hade fått nog, så jävla nog. Han hoppade rakt på Cole, som föll ner mot golvet med uppspärrade ögon, tydligen alldeles för skräckslagen för att röra på sig. Idioten hade nog missbedömt hur stor den här ”hunden” var, för att inte tala om det faktum att han inte ens tänkt på att de blottade tänderna var riktade mot honom och inte den medvetslösa flickan bredvid dem.
”Jag sa ju att jag skulle ta livet av dig om du någonsin kallade någon för smutsskalle igen”, morrade den mellersta Huaze brodern och stirrade blankt ner på Coles bleka, skräckslagna ansikte. I nästa sekund vad den sistnämndes strupe utsliten och varmt, kletigt blod började täcka golvet.
”Zihao vad-..” Yaosu svängde precis in i korridoren och stannade till vid åsynen av scenen framför honom. Först var det som slog honom som värst faktumet att den yngre brodern haft ihjäl ytterligare en person, men när blicken föll på Hayley, sköts den tanken snart åt sidan.
”Hayley!” Utbrast nittonåringen och skyndade sig fram, utan att bry sig om att han trampade i Coles blod på vägen. ”Hayley, kan du höra mig?” Fortsatte han stressat och kände tårarna pressa sig fram ännu en gång. Vad var det för fel på den här dagen?