Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det skar i hjärtat att höra hennes snyftningar, men samtidigt trodde han inte att det var ett alldeles för stort ont - han ville åtminstone tro att det var för att de äntligen var sams igen. Inte desto mindre höll han om henne, njöt av att äntligen ha henne intill sig igen och känna hennes himmelska doft. Men han skulle ljuga om han påstod att också hans ögon var helt torra, han hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Det var som om alla spänningar hade släppt när han äntligen hade blivit sams med henne igen. Men samtidigt så hade det också hänt mycket på kort tid för hans del, efter alla års planering - i samband med att det kändes som om han först nu kunde börja bearbeta sina föräldrars bortgång. Det började bli som ett avslut för dem nu när han äntligen var tillbaka här igen.
Men sådana dystra tankar hade han inte alltför mycket tid för nu, särskilt inte då deras läppar äntligen möttes - som han hade saknat den känslan. Han älskade det. Omedelbart besvarade han hennes kyss med en hand bakom hennes nacke, förlorade sig helt i kyssen för några sekunder innan han drog sig undan igen. Försökte samla sig lite igen.
"Tack." Han var inte helt hundra själv vad han ens tackade för, men antagligen för att de ens blivit sams.

Sienna hade nästan svårt att tänka på något annat där de gick hand i hand, men det gjorde henne heller inget. Hon ville inte tänka på något annat än honom för tillfället. Det var galet hur fort hon hade fallit för honom egentligen, men till försvar så hade han ju också dragit med henne på ett väldigt äventyr första gången dem träffats. Aldrig hade hon väl tänkt sig att hjälpa till att para ihop kungligheter, hon såg väl på sig själv som betydligt mer simpel än så. Men nu hade hon däremot kommit på sig själv att mer än gärna se en framtid ihop med Erland.
"Gärna." log hon, glad att bli medbjuden dit - men också nervös inför att träffa hans far. Med tanke på hur trevlig Erland var så borde väl hans far inte vara alltför skrämmande, men ändå. Hon skrattade lätt till, nästan lite generat över hans ord.
"Dem är inte särskilt märkvärdiga för det, tvärtom är dem väl rätt enkla svärd." protesterade hon men kunde inte dölja ett litet leende på läpparna.

Thessa stod som tyst och iakttog Rowan för att sedan torka bort tårarna sina med baksidan av sina pekfingrar. Det dröjde ett tag innan hon sa något. "Och vad gör vi nu?", nästan viskade hon och kände rädslan för hans svar. Nog för att det kändes som att de var sams, och hon kunde se att de verkade ju båda tycka om varandra. Men det var inte helt svart på vitt. Kanske var det därför hon drog efter ett nytt andetag för att säga något mer. "Jag vet.. jag vet att det jag gjorde var fel. Men jag lovar dig, Rowan, jag skulle aldrig såra dig. Jag vill dig bara väl." Hon svalde. Lite osäker hur mycket hon skulle tordas säga. En del av henne ville förklara sin kärlek för honom, men rädslan att bli sårad tog över och istället teg Thessa.
Hon lösgjorde sig varsamt ur hans armar och backade ett steg. Fortfarande under tystnad.
"Säg vad jag kan göra för att ställa allt tillrätta.", sa hon då och kände sig beslutsam. Om han inte ville ha henne, så kanske hon ändå kunde göra sig till nytta.

Erland svängde upp på trapporna som ledde till husets ingång. Han tryckte ner handtaget och klev in i hallen. "Hallå!", ropade han kastade en blick över axeln mot Sienna för att se efter att hon hade följt med. Ett leende syntes på hans läppar. Han insåg att han så gärna ville visa upp Sienna för sin far. Det hade väl berott på svärden, precis som han hade sagt till henne, men också för att.. ja, det var ju just henne. Erland hoppades på att hans far skulle se detsamma som han hade sett hos henne.
Han släppte taget om Siennas hand och korsade hallen för att svänga in mot matsalen där hans far förmodligen höll till med tanke på tiden- det doftade mat.
"Men det var då banne mig på tiden..!", muttrade en knarrig röst. Det var Erlands pappa som fått syn på sin son i dörröppningen. En äldre herre i rödblond frisyr, skägg och klädd i färggranna tyger som skvallrade om hans förmögenhet. Blicken var trött och matchade hans suckan. "Far, jag har med mig en vän.", klippte Erland av innan han hann säga något mer. "Sienna, kom in. Det här är min far- Sir Brynjolf."
Brynjolf hade precis hämtat sig från en tafatt omfamning av sin son då hans trötta blick plötsligt ersattes av en piggare. Besök! Och inte vem som helst- en kvinnlig besökare. Han tordes hoppas på att det rörde sig om mer än vänskap, vilket syntes i Brynjolfs leende. Erland såg detta och gav sin far en menande blick. Han skulle inte få skrämma iväg Sienna.

Rowan lyfte handen för att ömt stryka bort några tårar ifrån hennes kinder med sin tumme, avvaktade lite med att svara först. Han hade inte tillåtit sig själv att hoppas tillräckligt mycket på att allt skulle lösas, för att våga drömma om framtiden. Men ändå visste han så väl vad han ville, att han aldrig ville vara utan henne igen. Men han visste inte om han skulle våga dela med sig utav det ännu - men hon verkade ju ändå känna likadant som han själv. Han blev dock räddad ifrån att behöva svara då hon tog till orda igen.
"Jag vet. Jag skulle inte heller ha misstrott dig så." till hans försvar så var det väl inte alldeles för märkligt ifall han hade svårt att lita på folk efter allt han gått igenom - men hon hade ju faktiskt varit hans älskarinna. Han borde väl ha vetat bättre än att misstro henne av alla, och för det ångrade han sig. Istället önskade han att han funnits där för henne mer än vad han gjort efter allting som hänt. Efter hennes fars död. en del av honom ville dra tillbaka henne in i sin famn då hon klev undan något, men lät bli - på så vis kanske det blev lättare att koncentrera sig på samtalet.
"Gift dig med mig." tungan var snabbare än tanken, och orden slank ur honom innan han hann tänka efter - men ändå bar dem sanning med sig. Det var ju trots allt det han ville, och nu var det sagt. Nu hade han visserligen valet att antingen visa att han faktiskt menade allvar, eller halvt skämta för att se hur hon reagerade. Det blev det första.
"Jag älskar dig. Det är ingen idé att prata runt det, inget som hänt kommer ändra på det. Heller inget som kan hända. Vi har inget som stoppar oss längre." dem hade framtiden framför sig, och det var en tanke som Rowan inte riktigt vant sig vid ännu. Han pausade en sekund innan han klev ner på knä. Tack vare det ganska impulsiva frieriet hade han väl ingen ring att erbjuda henne, men han hoppades att hon skulle förlåta honom för det.
"Vill du gifta dig med mig?"

Siennas nervositet växte ju närmare huset de kom, samtidigt som hon såklart också var otroligt nyfiken. Hon ville ju veta allt om Erlands familj, och hans uppväxt. Vilken bättre chans skulle hon få än att få följa med hit och träffa dem? Med tanke på hur trevlig Erland var så skulle väl även hans föräldrar förhoppningsvis vara trevliga. Hon följde Erland in genom hallen, samtidigt som hon nyfiket såg sig omkring i hemmet. Väl inne i matsalen drogs blicken dock snabbt till den man som var där, något blygt. Hon kom plötsligt på sig själv och neg lätt.
"Sir." Hon kom på att hon inte hade någon aning om vad han ens hade för titel eller vad han borde kallas, men förhoppningsvis gjorde inte det något. Han verkade dock välkomnande än så länge, och det där leendet fick henne att ana att hon hade tänt något slags hopp inom honom - vilket var nära på att väcka lite rodnad på hennes kinder igen, men hon lyckades undvika det. Hoppades hon.

Thessa gapade chockat åt Rowans, ja till första anblick, order, men hans senare fråga. Tankarna rusade hos henne. Var det nu allting skulle bli bra igen? Var det här hennes framtid? Allt i henne sa ja och hon samlade sig för att först nicka. "Ja.. Ja!" Hon fattade tag om hans hand för att dra upp honom på fötter igen och sedan omfamna honom. "Inget skulle göra mig gladare, Rowan." Thessa gav ifrån sig ett fnitter och släppte taget om honom för att möta hans blick istället.
Det hade gått snabbt från att misstänka och oroa sig. Men Thessa var säker på att det här var hennes trygghet, att det här var hennes kärlek. Och framtid. Hon pustade ut litet och kramade om hans händer. "Jag älskar dig med.", sa hon då och kände sig mer säker än vad hon någonsin gjort tidigare.
Det gick några sekunder. "Men...", hennes leende svalnade. "..Folket då? Vad ska de tro? Jag.." Thessa sänkte blicken och såg mot hans händer i sina. "..De tyckte inte om min far, hur kan de tycka om mig?" Hon suckade och såg upp mot honom igen. Det slog henne att det handlade inte bara om att bli Rowans fru. Som gift med kungen av Vrale skulle hon också på så sätt bli drottning. Det skulle innebära plikter och skyldigheter. "Jag rår inte för att jag är.. var.. hans dotter."
Thessa höjde blicken igen för att se på honom. "Jag vet inte om jag klarar deras dömande blickar mer.", suckade hon.

"Åh, struntprat. Kalla mig Brynjolf."
Han tog tag i ärmstöden på stolen för att ansträngt pressa sig upp på fötterna och gå fram till Sienna för att hälsa på henne med. Han verkade inte bekymrad över ifall han skrämde henne, utan sträckte båda händer om hennes ena hand för att skaka om den. "Låt mig se på dig.", sa han, fortfarande med ett leende på läpparna och granskade henne uppifrån och ner.
"Far!" Erland var snabbt fram för att kasta Brynjolf ännu en menande blick som bara fick Brynjolf att skratta. Tydligt road över sin sons obekvämlighet. "Lugn, pojk, jag måste få hälsa, inte sant?" Han skrockade högt och såg mot Sienna igen, utan att släppa hennes hand.
"Nå, var har jag sett dig någonstans? Du ser bekant ut? Vem är din far?"
Erland skakade på huvudet åt Brynjolfs beteende. Fadern släppte sedan taget om Siennas hand och såg spänt på henne i väntan på svar.
"Sienna, ursäkta min far, han.. han menar inget illa."

Rowans ord tycktes ha chockat henne, och det förvånade honom inte. Tvärtom kände han sig nästan chockad själv över hur fort de gått framåt. Men han hade bara följt sitt hjärta, och på nåt vis så hade det känts rätt där och då. För det var ju med henne han ville ha sin framtid, även om det ju fanns det lilla problemet med folket. Han trodde - hoppades - att de skulle se till vem hon var, även om han räknade med att dem skulle vara vaksamma nu i början åtminstone.
"Du är inte din far." hon skulle heller aldrig kunna bli det, han trodde inte att den sortens ondska fanns i henne. Den galenskapen.
"Dem kommer vara misstänksamma, såklart. Men jag tror inte heller att dem kommer vara omöjliga. Ge dem tid och visa att du inte är som han." Han visste ju vilken fantastisk människa hon var, och han tvivlade inte på att också dem skulle upptäcka det tids nog.


Brynjolf verkade varm på något vis, välkomnande - hon var fortfarande nervös, men det lugnade åtminstone hennes värsta nerver något. Normalt sett så var hon väl visserligen lite blyg, men hon trodde det var just att det var Erlands far som gjorde henne nervös. Skulle hon få som hon ville så skulle hon ju få träffa honom betydligt mer i framtiden.
"Anselm, smeden." förklarade hon sin far, fördelen med det var väl att många kände till hennes far på ett eller annat sätt just för att dem var smeder.
"Det är ingen fara." log hon emot Erland, på något vis kände hon sig ändå rätt så hemma hos dem - lättad över att atmosfären var så familjär än på slottet. Hon kände sig helt enkelt inte riktigt hemma ibland de finare familjerna.

"Anselm!", utbrast Brynjolf med ett stort leende på läpparna och gav ifrån sig ett nöjt skratt igen för att sedan ersättas av en lurigt leende och blick. En blick och min som Erland inte riktigt kunde tyda och det gjorde honom frustrerad. Vad hade hans far i kikaren? Och varför var han så intresserad av Sienna egentligen? Javisst, Erland var glad över att Brynjolf fattat tycke för henne, men kunde ändå inte låta bli att undra varför han inte var mer nyfiken på sin egen son- Erland hade ju trots allt stridit, räddat Rowan, och inte setts till hemma på flera dagar.
Men så var Brynjolf. Oförutsägbar. Erland skämdes kort när han insåg att han var en aning avundsjuk och skakade bort tanken för att sedan harkla sig, han ville ju försäkra sig om att Sienna var bekväm, men Brynjolf tog till orda igen.
"Anselm, Anselm, Anselm..!", skrattade han. "Mycket bra. Mycket bra." Erland höjde förvånat ögonbrynen. Hade ingen aning om vad för planer hans far verkade smida. Han förstod inte sin faders beteende.
"En god vän. Stark. Du ska bära hans namn med stolthet.. ehm, ursäkta.. Ssss...-Sienna?" Erland suckade och nickade. "Ja, det här är Sienna.", förtydligade Erland.
Brynjolf hade bara ögon för kvinnan. "Nå, då stannar du på middag, va?"

Samtidigt som Sienna var ganska blyg och inte minst nervös inför Brynjolf, så gillade hon den sorts familjära atmosfär som fanns hos dem. Det fick henne att slappna av mer, fick henne att inse att dem kanske inte skulle ta alltför illa upp ifall hon råkade göra eller säga något fel. Även om det förundrade henne något varför han tycktes vara så väldigt optimistisk till att hon var där och att Anselm var hennes far. Det var nästan lite roande att se mannens entusiasm. Visserligen hade hon kanske sina aningar om varför - vilket gjorde också henne glad, för det betydde att också hon hade en god chans och att han kanske skulle stötta dem. Hon hoppades det, för hon fick ju erkänna att hon börjat föreställa sig en framtid ihop med Erland. Galet nog.
”Gärna, om jag får.” Log hon som svar på middagsfrågan, glad att kunna få lite mat i magen.
”Jag har fått höra att ni är handelsman. Vad handlar ni med?” Frågade hon nyfiket, både för att få igång ett samtal och för att hon inte kunde erinra sig vad Erland sagt de handlade med.

Brynjolf hade njutit av middagen i gott sällskap bestående av han själv, Erland, Sienna och Brynjolfs hustru Freya. Det en trevlig stund med intressanta samtal och diskussioner- minnen, idéer och drömmar yttrades. Ja, till en viss grad kanske.. Erland hade ju inte talat om hans relation tillsammans med Sienna. Och Brynjolf.. han hade ju inte sagt vad han tyckte om de som par- att de var perfekta för varandra! Han var ivrig att få dela med sig av nyheten och idén till Siennas far- Anselm. Förhoppningsvis skulle han tycka detsamma, annars var Brynjolf ganska säker på sin egen övertalsförmåga.
Brynjolf tackade för sig och lämnade Erland och Sienna kvar i sällskap av Freya. Han kom med någon ursäkt att han skulle ut en sväng, ett möte, ja, ett affärsmöte var det..! Det fanns ju en halv sanning i detta.
När han kommit utanför dörren skyndade han på stegen, bäst han kunde, Brynjolf var en äldre herre och hade inte samma energi och spänst som i sina yngre dagar. Därför stod han med andan i halsen när han knackade på Anselms dörr för att sedan trycka ner handtaget- utan att vänta på något svar. "Anselm..!", flämtade Brynjolf och svalde för att samla sig. Han tog sig för bröstet. "Är du hemma? Jag har en utmärkt idé!"

Anselm hade just arbetat klart för dagen i smedjan och hunnit tvätta av sig då han hörde någon knacka på dörren och muttrade till. Vem var det ens som kom hit såhär sent? Visserligen väntade dem fortfarande på att dottern skulle komma hem, men hon hade ju inte knackat på dörren. Han fick dock snabbt sitt svar då han hörde Brynjolfs flämtande stämma.
”Jag kommer, jag kommer.” Vad hade den där hittat på nu då? Av hans ton att döma hade någonting hänt. Anselm klev ut i hallen, fortfarande barbröstad efter att ha tvättat sig. Eller ja, inte riktigt ifall skägget räknades då det mörka skägget nästan nådde ner till bröstet.
”Har du sett ett spöke?” Utbrast han med rynkad panna efter att ha sett på Brynjolf, men inte utan viss nyfikenhet på vad han ville för något.

Brynjolf log lättat då han fick syn på sin vän. "Anselm! Ge mig något att dricka. Sätt dig, vi.. vi måste prata." Brynjolf brydde sig inte om att han trängde på så sent, eller att han störde i något. Det här var viktigt. Och han trodde att Anselm också skulle tycka det.
Han steg in och tog sig friheten att slå sig ner vid ett av borden. "Du vet min son, Erland..", började Brynjolf och skakade på huvudet när han föreställde sig sin sons ansikte. "En drummel, men en ärlig sådan." Han skrattade kort. Men så sken han upp och såg över axeln på Anselm. "Men din dotter! Sienna! Vilken pärla, klyftig är hon, det må jag säga. Du har en klyftig dotter, Anselm. Varför har du hållit henne undan? Nå, säg nu som det är- är hon tillgänglig du vet, inte för mig, nej nej, Freya är min livs kärlek, jag menar för.. ja, du vet.. Erland?" Han nickade åt idén. Erland och Sienna skulle passa bra ihop. Erland träffade ju ingen, inte vad han visste, och det var väl på tiden att han gjorde det. Innan han skulle skrumpna ihop som sin egen far. Nej, innan det ville Brynjolf ha barnbarn.