Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Han gick tyst innan han nickade.
"Jag vet och han kommer se till att vi inte klantar oss igen. Vårt straff kanske inte blir att vi mister ett finger utan bedövning." Han skrattade till av det han sa men han såg livrädd ut. Vid en dörr stannade han.
Hans fars kontor. Vincent lyffte handen och knackade tre gånger innan han lät handen falla till sidan.

”Kom in”.
Dr. Crowes röst hördes från andra sidan dörren. Han satt vid sitt skrivbord och bläddrade i en blå mapp när de klev in i rummet. Alistair kunde inte tyda vad som stod skrivet på framsidan, men han antog att det var Lilys journaler.
”Så bra att ni kunde komma. Var snälla och stäng dörren”.
Julian, som var sist in i kontoret, stängde efter dem och Crowe la ifrån sig mappen på borden med en lätt smäll innan han lutade sig tillbaka mot stolens ryggstöd och vände uppmärksamheten mot de fyra vännerna.
”Är det någon av er som kan förklara för mig varför Lily Stone har höga doser av zolpidem i kroppen?”. Till en början var rösten lugn och sansad, men när de bara tittade på honom med frågande miner blev hans ton genast kylare.
”Sömnmedel”, förklarade han ilsket. ”Tillsammans med alla mediciner som hon fick under behandlingen kunde hon ha dött av en överdos”. Mannen tog ett djupt andetag och lugnade sig innan han fortsatte. ”Men lyckligtvis är så inte fallet. Lilys läge är stabilt, men det är ren tur”.

Han kunde se sin far sitta vid skrivbordet. Hans lugna hållning var skrämmande på ett sätt och han sträckte på sig.Sen kom det och han tappade nästan andan. sedan vände Vincent sin blick mot Julian.
"Säg inte att pulvret är slut och du malde ner sömntabletter." Han suckade och vände om och såg mot sin far.
"Pappa jag visste inte att pulvret var slut. Dessutom så visste vi inte att hon var så illa därann." Han svalde och såg mot Alistair.
"Men är vi i trubbel?" Frågade han svagt. Caleb såg från sin pojkvän till hans far och tog ett steg fram.
"Vi kommer hit varje dag efter skolan. Håller henne sällskap om det går bra. Vi måste bygga ett starkt band för henne." Vincent nickade instämmande.
"Sen ska jag ringa hennes föräldrar så fort vi kommer hem. Berätta vad som har hänt och vart de kan hitta henne."

Julian blinkade storögt när han såg hur samtliga blickar plötsligt riktades mot honom.
”Jag…. Jag trodde inte att det var så stor skillnad..”, sa han oskyldigt, och hans ord fick Dr. Crowe att fnysa ilsket. När talade igen var det genom sammanbitna käkar.
”Hur kan ni vara så vårdslösa? Ni vet hur mycket det är som står på spel. Framöver vill jag att ni kontaktar mig innan ni använder några läkemedel eller mediciner, förstått? Det har tydligt framgått att ni är för unga för att sköta det på egen hand”.
Han satt tyst en stund och såg ut att resonera med sig själv.
”Eftersom hon är under 18 år har vi redan underrättat hennes föräldrar. Det är vi skyldiga till. Och jag kommer även upplysa era fäder om vad som har hänt här ikväll”. Dr. Crowes ögon vandrade mellan pojkarna och hans blick stannade till slut på Alistair.
”Men om ni går med på att komma hit varje dag efter skolan är jag beredd att utelämna vissa detaljer…”. Han ville inte ens föreställa sig vad Michael skulle utsätta sin son för om han fick veta att flickan nästan dött på grund av dem. Den pojken fick redan utstå tillräckligt mycket.

En klump bildades i Calebs hals och han hade svårt att förstå vad som hade hänt. Hon hade nästan dött? Bara för Julian hade gjort ett misstag? Det svartnade framför honom och Vincent högg tag i honom. Han vaknade till och såg nu blek ut.
Vincent öppnade sin mun.
"Tack pappa. Du har självklart rätt som vanligt. Vi lovar att komma in hit varje dag och hålla henne sällskap. Vi tänker självklart släppa in hennes föräldrar så de kan ställa in hennes saker." Han såg mot Alistair och ryste.
"Caleb hur är det?" Han märkte hur han blev tung men ögonen var öppna. En chock men ändå.
"Sätt dig." Vincent hjälpte ner honom i en stol och såg upp.
"Hur länge ska hon vara kvar?"

Dr. Crowe såg ner i mappen igen innan han svarade.
”Som ni vet är det ytterst viktigt att flickan blir helt återställd. Därför vill jag ha kvar henne längre än vad vi vanligtvis har patienter som genomgått liknande behandlingar. Så minst en vecka. Jag kommer inte släppa ut henne innan jag är säker på att hon är helt frisk”.
Han reste sig upp från kontorsstolen, gick bort till dörren som ledde ut till korridoren och öppnade den.
”Lily behöver inte oroa sig över studierna. Jag har redan delat ett par ord med Mr. Hawthorne och hon kommer inte att förlora sitt stipendium. Hon kommer kunna fortsätta med sina studier från sjukhussängen”. Crowe gjorde en gest åt killarna som tydligt sa att det var dags för dem att gå.
”Åk hem och vila upp er. Ni har skola imorgon och Caleb ser ut att behöva lägga sig ner”.

Hon skulle vara kvar och studera från sängen? Han hoppades hon skulle få ledigt imorgon eftersom hon varit så nära döden.
Vincent såg på honom och nickade tacksamt.
"Tack pappa igen. " Han hjälpte Caleb upp och höll honom under armen. Han ville krama om sin farm men det blev så stelt.
"Vi kommer imorgon efter skolan. Snälla ring om det händer något igen." Han såg mot Julian och såg sedan på sin far igen.
"Caleb behöver nog ta en sömntablett i kväll. Så du vet kommer jag även ta en. Vi är rätt slut."

Trots att Dr. Crowe sagt en vecka, tog det närmare två veckor innan Lily fick komma ut från sjukhuset. De fyra vännerna hade turats om att besöka henne varje dag efter skolan och för varje gång som Julian träffade flickan tyckte han mer och mer om henne. Han blev alltid varm inombords i hennes sällskap, och hon fick honom alltid att skratta. Han hade inte vågat säga någonting till de andra, men hur mycket han än försökte trycka undan känslorna, gillade han inte tanken på att behöva ge bort henne till demonen i slutet av månaden...
Nu var det fredagseftermiddag, och Julian och de andra stod alla samlade i det väntrum som de befunnit sig i så många gånger tidigare. Men den här gången var de inte bara här för ett kort besök, utan för att hämta hem henne igen. Celia hade också envisats med att följa med, men hade till slut gått med på att stanna kvar i lägenheten och förbereda det sista inför överraskningsfesten som de hade ordnat för att fira Lilys hemkomst.

Hon kom ut sittandes i en rullstol och log svagt. Hon hade knutit ballongen i rullstolen och höll en stor nallebjörn hon fått som krya på dig present.
"Oh jag visste inte att så många skulle hämta mig." sa hon och svalde svagt.
"Jag kommer fortfarande ha rullstolen till hands eftersom jag fortfarande yrsel." Hon såg upp på sin Dr. Crowe och sträckte fram sin bandagerade hand.
"Tack för allt doktorn. Hur ska jag någonsin kunna tacka er?" Hon skulle fortfarande ha svaga händer. stygnen ville inte läka men hon hade nästan tjatat att komma ut. Lovat att komma tillbaka om hon mådde sämre.
Vincent hade hämtat ut medicin till henne och hade den i ena handen.
"Vi kommer på balen imorgon. Om Lily orkar så kanske hon kommer med. Hon var väl bjuden som någons plus ett?"

Dr. Crowe tog flickans framsträckta hand och skakade den försiktigt.
”Försök undvika att springa med matlådor framöver, särskilt när det är mörkt ute och de är gjorde av glas”, sa han och gav henne ett muntert leende. ”Och tveka inte att kontakta oss om du känner dig minsta dålig. Det är bättre att du hör av dig en gång för mycket än för lite.” Han såg mot hennes bandage. Helst ville han hålla kvar henne på sjukhuset tills hon vet helt återställd, men Lily hade tjatat om att få komma ut i flera dagar och nu kunde de inte hålla kvar henne längre.
”Och jag hoppas att du imorgon, miss Stone. Vi behöver lite nytt blod på de där balerna”.