Over the rainbow [PRS]

Loui lägger några fingrar under hakan på sin pojkvän och puttar försiktigt upp hans huvud så att de kan se varandra i ögonen. Det verkar som att den andre börjat tro på Jacobs giftiga ord, som att det den andra slytherineleven sagt är sant. Om Zhíyuan börjar tro på det som Jacob sagt så kommer det göra ännu mer skada, det kommer inte leda någon vart och det är ju absolut inte sant. Han lägger huvudet på sned medan hans tumme stryker sig varsamt över den andres ena kind.
”Kommer du ihåg professor Lupin? Han är också en varulv, men visst är inte han ett monster? Ingen ut av är ens nära till att vara monster Zhíyuan. Om det är någon som är vidrig eller ett monster så är det Jacob och hans korkade vänner.” Försöker ravenclaweleven att förklara och börjar pilla lite med de mörka lockarna. Han kan fortfarande inte förstå hur Jacob tänker, hur någon kan vara så ond och idiotisk, eller hur hans vänner bara stått och skrattat åt det han sagt. Någon ut av dem måste ju ha fattat att det han sagt är vidrigt. Han kupar försiktigt händerna om den jämnårigas kinder och stryker bort tårarna som faller ner. Han själv blir tårögd över att se både Zhíyuan och Madison gå igenom helvete, han känner sig så dålig på att hjälpa dem och han hatar verkligen dem för det.

Artonåringen lutar sin panna mot den andres respektive och ser in i hans mörka, i princip svarta ögon. Loui ler blekt mot honom och nickar.
”Det är klart jag tycker det. Alla vettiga personer tycker det.” Säger han och stryker bort en liten test mörkt hår från Zhíyuans mörka lockar. Ja, det är bara idioter som tycker som Jacob. De har ingen aning om vad de snackar om, de har ingen aning om hur det ligger till. De personer som inser hur jävla idiotisk Jacob är, är de enda som är värda att känna, åtminstone i Louis ögon. Resten ut av dem är inte värda att ägna tid åt, men han inser att det måste vara väldigt svårt för hans pojkvän. Man vill ju inte att en endaste person ska tänka så om en.

Det är gulligt hur lilla Poppy lägger sig ner i knät på Zhíyuan och börjar spinna. Loui tror nästan att den fluffiga katten förstår vilka människor som är godhjärtade och vilka som inte är det, för hon fräser endast mot personer som brukar visa sig vara riktiga assholes.
”Om jag ska vara helt ärligt, och vet att det låter sjukt korkat, men tror inte hon bryr sig ett dugg om vad man luktar som. Det är som att hon har ett tredje öga, hon vet vilka det går att lita på.” Berättar Madison trevandes, medveten om att det kanske låter konstigt, men även Loui har fått lite av den uppfattningen. Poppy är duktig på att bedöma en persons karaktär, hur det är möjligt vet han inte.. hon är lite magisk på det sättet, och det är uppenbart att hon tycker om Zhíyuan, trots att hon är lite blyg runt nya människor.

Zhìyuan blickade in i Louis ljusblå ögon med ögonbrynen smått rynkade. Det han sa var ju sant, professor Lupin hade inte varit något monster, men de var samtidigt så otroligt olika att det knappt gick att jämföra.
”Jag antar att du har rätt, men det är svårt att se mig själv i samma ljus som professor Lupin..vi är så sjukt olika på alla sätt och vis”, mumlade artonåringen och gnagde sig själv i underläppen, samtidigt som han fortsatte att febrilt pilla bort blodet från naglarna. Han försökte verkligen ta in det den jämnårige sagt, men det var svårt. Allting åkte in genom ena örat, snurrade runt inne i huvudet och vidare ut genom det andra örat. Missta honom inte, han försökte verkligen ta in orden och lyssna på dem, men efter allting som hänt under gårdagen och morgonen kände han sig helt tom, förstörd på något sätt.
De mörka ögonen fortsatte att studera den andre när han sedan kupade händerna ring ansiktet på slytherinaren, bara för att börja torka bort tårarna som slingrade sig nerför de bleka kinderna. Han försökte få dem att sluta falla, att torka upp, men det ledde ingenstans. Floden var lika stabil som den varit innan och ingenting verkade kunna hindra det.

”Du är nog en av de enda som tänker så”, mumlade Zhìyuan och snörvlade till, med pannan mot den jämnåriges. Det fanns ju faktiskt en otrolig stigma kring just varulvar, och många tyckte väldigt illa om dem. De hade liksom svårt att inse att de var helt vanliga människor nittionio procent av tiden och att de, med rätt hjälp, inte alls var några monster. Till exempel hade artonåringen bara gått någon natt utan elixiret under hela sitt liv, vilket gjort honom totalt ofarlig resten av fullmånarna han genomgått.
”Jag känner mig bara så..så äcklig av någon anledning, som om jag är helt ovärdig. Till exempel är du värd någon tusen gånger bättre än mig. Jag menar titta på mig, jag ser ut som en gast”, rabblade Zhìyuan på, utan att kunna hindra sig själv. Det var lika bra att få ut det nu på en gång, istället för att gå och hålla på det. Och sanningen låg helt enkelt i att han kände sig både äcklig och ovärdig, som om allting han hade här i livet var för bra för honom, att han inte var värd det.

Fingrarna strök genom Poppys mjuka päls gång på gång. Det var faktiskt lite terapeutiskt att ha henne där i knät, även om han varit tveksam till att börja med.
Tåget hade börjat rulla och därmed röra sig bort mot London och Kings Cross station. Landskapet susade förbi därutanför rutan, tillsammans med alla snöflingor som singlade ner mot marken från himlen. Det blåste tyvärr ganska skapligt, så det skulle nog inte bli någon vidare fin dag för de som var kvar på slottet. Men det kvittade, för Zhìyuan skulle hem. Han skulle hem och begrava sig i sin säng och inte röra sig ur fläcken tills fullmånen tog sitt grepp om honom.
”Jag gillar den förklaringen”, mumlade artonåringen och fattade tag om Louis ens hand, medan den andra handen fortsatte stryka över den lilla kissemissen.

”Det är klart att ni är olika, men i just det här så är ni lika varandra.. varken du eller han är monster,” försöker Loui förklara och rynkar lite på ögonbrynen åt sig själv. Det verkar inte riktigt som att något han säger kommer att stanna kvar i huvudet på pojkvännen, vilket är förståeligt egentligen. Det verkar som att Zhíyuan har svårt att lyssna på honom och istället resonerar mer med vad Jacob sagt under gårdagen. Nu verkar det som att han djupt där inne förstår att det ravenclaweleven säger är sant, men det verkar inte riktigt stanna hos honom. När sinnet väl bestämt sig för att hata på sig själv så är det svårt att dra sig ut det, och Loui har svårt för det hela.. han vet inte vad han ska göra eller vad han ska säga för att göra det hela bättre, kanske det inte finns något sätt. Han gnager sig i underläppen och ser ner på den lilla katten i den andres knä istället. Det är lite svårt för honom att hantera det hela.. för precis som när Madison berättat för honom vad som hänt, och gråtit stora floder, så hade Loui varit nära på att gråta, och det är han nu också. Det är för att det är så svårt att se någon man älskar gå igenom någonting förskräckligt, men han kan inte låta sig själv gråta. Det kan han faktiskt inte.

”Det tror jag inte Zhíyuan.. det finns förvånansvärt många vettiga personer som kommer hålla med dig i det hela, tyvärr är det idioterna som låter mest.” Svarar han medan tummarna fortsätter att stryka sig över kinderna på slytherineleven. Ja, det är alltid idioterna, de elaka, som låter allra mest. Det är de man oftast lägger märke till, men Loui är säker på att många på skolan är vettiga nog att inse att Jacob är en idiot och att det inte är någonting fel med Zhíyuan. Men kanske det är så att Loui är naiv.. för godtrogen, men i det här fallet så tror han faktiskt inte att det är så. Det är ju sant att det finns många fördomar kring varulvar, och det är nog väldigt många som håller fast vid dem.. men han tror inte att alla ser ner på varulvar som personer. Han hoppas åtminstone inte det. När den andre sedan säger att han känner sig äcklig och helt ovärdig, och sedan berättar att Loui är mer värd än honom så blir han förtvivlad. Han vet inte vad han ska säga för att få den andre att inse att det han säger är helt fel.
”Snälla, sluta.. Zhíyuan, förstår att du kanske inte kan tänka så nu, men du är inte det minsta äcklig, och du är värd så himla mycket. Du vet att det är flera ut av oss som inte skulle kunna fungera utan dig, du vet att du har många som älskar dig.. ingen av oss ser dig som äcklig eller ovärdig.” Försöker han och sväljer hårt medan han sluter ögonlocken ett slag med pannan fortfarande vilandes mot den andres respektive.

Poppy ligger väldigt bekvämt där i knät på Zhíyuan, hon spinner med slutna ögon och är nog snart påväg att somna hos honom. Madison ser på det med ett leende på läpparna och lutar huvudet mot väggen.
”Hon verkar gilla dig väldigt mycket,” påpekar hon innan hon vänder blicken ut genom fönstret. Loui ser ner mot sin hand, som nu befinner sig i Zhíyuans respektive, och han kramar om den lite hårdare.

Tågresan började inte direkt på någon high note, men blev mer behaglig och lättsam desto närmare de kom London och Kings Cross. De hade blivit bjudna på lite te ungefär halvvägs in på resan, tillsammans med några smörgåsar. Först hade Zhìyuan haft det väldigt svårt att äta, men i slutändan hade han ändå lyckats trycka i sig två mackor och några koppar med te. Eftersom han hade missat frukosten hade magen riktigt skrikit efter föda, så det var tur att de blev bjudna på någon form av lunch.
Först fram mot eftermiddagen rullade tåget in på stationen i London, där det kom till ett stopp. Där plockade de fyra eleverna ner väskorna från hyllorna ovanför sätena och banade väg ut från tåget, där ett familjärt ansikte stod och väntade på dem.
Yuxuan såg ut lite som en modell där han stod, och detta trots att fullmånen var så pass nära att man nästan kunde ta på den. Benen såg ut att sträcka sig mot himlen och ansiktsdragen var både skarpa och mjuka på samma gång, med det svarta håret kittlandes i ögonen på honom. Nu såg han förvisso kanske inte jättefrisk ut, men betydligt bättre än den yngre brodern, som såg halvt död ut vid det laget.

Zhìyuan nästan ramlade in i sin äldre brors armar och släppte ut en snyftning, varpå Yuxuan svepte sina egna armar runt honom.
”Det är ingen fara, Zhìyuan, det kommer att ordna sig”, lovade den äldre av de två och klappade artonåringen tafatt över ryggen, innan han sköt honom ifrån sig en smula. ”Du ser verkligen inte frisk ut..har du tagit elixiret som du ska?” Undrade han därefter och studerade den yngre broderns ansikte, och därefter naglarna som fortfarande var smått blodiga.
”Ja..jo, jag har tagit det s-som jag ska”, snörvlade slytherineleven och slog halvt irriterat bort Yuxuans hand, som fäst sig under hakan på honom. ”Jag mår prima, okej? Det är inget fel på mig”, försäkrade han fortsättningsvis och vände sig om för att titta bort mot Loui och Madison. ”Det där är Loui och hans tvillingsyster Madison.” Han rätade lite på ryggen och nickade bort mot de andra två, medan Weimin kom skuttande fram till dem och gav sin äldsta bror en hastig kram.
”Åh, just ja, vi skulle få gäster?” Faktumet verkade göra Yuxuan en aning besvärad, men han travade ändå fram mot de två syskonen och sträckte fram en hand mot dem, med ett artigt leende på läpparna. Han hade redan lagt märke till blåtiran som strök sig över Madisons ena öga, men valde att inte nämna det där och då.
”Huaze Yuxuan, jag gick ut för två år sedan, före detta försteprefekt”, presenterade han sig själv och höll först ut handen mot Loui och därefter Madison.

Att ta sig från Kings Cross till Kensington, där Huaze familjen bodde, skulle inte ta mer än en halvtimme på sin höjd. Yuxuan hade parkerat bilen utanför stationen, på en av de trånga parkeringarna. Han fiskade upp nyckeln ur en av fickorna och klickade på en av knapparna, vilket fick Rolls Roycen han körde att blinka till. Det var en väldigt fin bil, lätt en av de finaste bilarna på parkeringen. Och det var lite att förvänta sig - Huaze familjen hade det väldigt, och då var väldigt en underdrift, gott ställt. De levde i lyx få människor ens kunde föreställa sig och hade motsatsen till ekonomiska problem.
”Är mamma hemma?” Undrade Zhìyuan och gled in bredvid förarsätet, varefter han stängde dörren efter sig.
”Mamma? Hon lagar mat för fullt, du vet hur hon blir när vi ska få gäster”, svarade Yuxuan och öppnade bakluckan, där han på något sätt lyckades få in allas väskor. Det var inte världens största bil direkt, och det var inte heller det som var grejen med den.
”Tror du att hon lagar sur fisk? Eller stark fisk?” Frågade artonåringen och drog upp benen mot sig, medan ögonen sneglade mot baksätet. Han log blekt mot Loui och Madison, innan han fäste blicken framåt igen.
”Helt ärligt tror jag att hon lagar bådadera.” Tjugoåringen väntade tills alla hade tagit sina platser i bilen, för att sedan backa ut och börja leta sig fram längsmed Londons gator.

Bilen krängde fram och tillbaka när Yuxuan körde, svängde fram och tillbaka lite som en galning. Han var en skicklig förare, men fan vad aggressiv han var i trafiken. Det var bokstavligen den raka motsatsen från hur han var i vanliga fall.
”Du vet att jag inte gillar när du tar med folk hem såhär nära fullmånen”, sade tjugoåringen efter en lång stunds tystnad, naturligtvis inte på engelska, utan på deras modersmål. ”Det är otroligt okomfortabelt, speciellt när jag inte känner de du tar med”, fortsatte han buttert och svängde in på uppfarten till det stora, vita huset.
”Jag vet, men..Loui och Madison vet redan”, svarade Zhìyuan och pillade lite med sina naglar. ”De dömer oss inte, okej? Så vad är det som känns så okomfortabelt?” Undrade artonåringen därefter och steg långsamt ut från bilen, för att sedan öppna dörren bakom.
”För att det är en intim, personlig grej, Zhìyuan. Det är inte direkt kul att låta personer man varken känner eller litar på höra när man ligger och vrider sig i smärta”, förklarade Yuxuan och steg också ur bilen. ”Vad har hänt med din kompis förresten? Hon ser alldeles sönderslagen ut”, fortsatte han och öppnade bakluckan, där han började plocka ut allas väskor.

Även om Yuxuan inte var sådär jättenöjd över att de fått gäster, betedde han sig fortfarande väldigt artigt och anständigt. Han hjälpte Madison ut ur bilen efter att ha fått ut Weimin medan Zhìyuan hjälpte Loui. Uppfarten framför dem var full med bilar av alla möjliga slag, de flesta dyra sportbilar men även lite större modeller. Huset var stort och flera våningar högt, närmare fyra för att vara exakt. Artonåringens rum låg högst upp tillsammans med Yuxuans rum, alltså var det en hel del trappor att ta sig upp för. Gästrummen låg fortsättningsvis på den tredje våningen, där det fanns fyra stycken, alla med egna badrum.
”Så, det är här vi bor”, konstaterade Zhìyuan och slängde en arm runt Loui, med väskan i den andra handen. ”Mitt rum ligger högst upp, bredvid Yuxuans, men vi har också en gästvåning”, fortsatte han och slängde en blick mot Madison. Han tvivlade nämligen starkt på att hon skulle dela rum med varken den äldre eller yngre brodern. Nej, det hade bara varit konstigt.

Artonåringen gick uppför trapporna som ledde mot ytterdörren och sköt långsamt upp de stora dörrarna. De möttes av en massiv hall med höga tak och en majestätisk trappa som sträckte sig upp mot nästa våning. Kristallkronor hängde i taket och till vänster om dörren låg kapprummet, där man kunde hänga av sig ytterkläderna.
”Så, det är bara att hänga av sig till vänster om ytterdörren”, berättade Yuxuan som kom kånkandes på alla väskor. Han ställde sedan ner dem på golvet och viftade med staven, så att de alla flög upp i luften istället och svävade mot sina respektive rum. Tjugoåringen hängde därefter av sig sin egen kappa och sniffade lite i luften. Det doftade av mat, massor av mat.
”Åh, ni är hemma igen, välkomna!” Utbrast en röst från vänster, hållet där köket låg åt. En kort kvinna med uppsatt, svart hår kom utspringandes genom ett av de stora valven och slängde armarna runt både Zhìyuan och Weimin. Hon gav dem båda två varsin puss på kinden och höll dem sedan från sig.
”Ni behöver definitivt få lite mat i magen, eller hur?” Undrade hon innan hon vände uppmärksamheten mot de två gästerna istället. ”Välkomna! Jag hoppas att ni är hungriga, har hållit på i köket halva dagen.” Hon släppte de två sönerna och susade fram mot tvillingarna, som hon sträckte fram en hand mot i taget. ”Lichen, förresten, Huaze Lichen.”

”Det här?” Undrade Mrs Huaze och tittade omkring sig. Hon var så van vid sin omgivning att hon nästan glömt bort att inte allas hem såg ut på det här sättet, men komplimangen fick henne som tur var ner på marken igen och ett leende spred sig över de röda läpparna. ”Tack!” Fortsatte hon efter en stunds funderande och log lite extra mot Loui, innan hon placerade varsin hand bakom ryggarna på tvillingarna och började föra dem bort mot köket och matsalen, där hon redan dukat fram flertalet olika rätter.
”Så, det är bara att slå sig ner”, konstaterade den korta kvinnan när de kom in i den stora matsalen. Golven var av marmor och pelare sträckte sig mot taket lite här och var. I mitten av rummet stod ett stort, runt bord med en skiva i mitten som man kunde snurra på, så att alla slapp sträcka sig efter de olika rätterna.
”Finns det sur fisk?” undrade Zhìyuan och drog med sig Loui bort mot ena sidan av bordet, där han slog sig ner utan vidare. Han var så van vid omgivningen att han inte tyckte att det var någonting särskilt att bevittna, även fast det egentligen kanske var det.
”Såklart, sur och stark fisk”, svarade Lichen och skyndade ut i köket, för att sedan komma tillbaka med ytterligare några rätter balanserades. ”Så, vi har alltså sur fisk här och stark här”, började hon och pekade mot två av dagen på bordet. ”Sedan har vi mungbönsgelé med vitlöks och vinäger sås här, dumplings, jiaozi, här, lite baozi här..” Hon stannade upp och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte. ”Äggsoppa här, kött med chili och vitlök här och såklart så finns det massor med grönsaker och ris”, avslutade hon stolt och slog sig ner mittemot Zhìyuan och Loui, med Yuxuan på ena sidan och Weimin på andra. ”Åh, och det finns krabbor också!” Tillade hon och pekade mot ett fat där flera krabbor låg uppdukade.

Zhìyuan började gladeligen ta för sig av maten, han hade helt glömt bort att han sagt att han skulle gå och lägga sig det första han gjorde när han kom hem. Istället satt han där och plockade på mat på tallriken i stora lass och började genast äta, med pinnar för en gångs skull. Han hade gärna tagit med sig ett par till skolan egentligen, men det hade sett udda ut om han var den enda som satt och åt med pinnar.
”Så, Madison”, började Yuxuan, som också börjat äta, ”om du vill kan jag ta hand om det där ögat efter maten..och läppen för den sakens skull”, fortsatte han och plockade åt sig en krabba, som han bröt itu och började pilla med. Han hade lagt märke till hennes skador samma sekund som han lagt ögonen på henne.

Det är nog inte så konstigt att Loui är nervös över att träffa sin pojkväns mamma och äldre bror.. tänk om han gör bort sig? Tänk om de inte tycker om honom? Han hoppas verkligen att de ska komma bra överens, han vill verkligen att det hela ska funka. För han tycker ju att det ska bli väldigt roligt att lära känna dem, få se mer hur Zhíyuan växt upp och vad för människor han haft omkring sig under sin barndom. Han hade liksom inte haft en aning om hur väldigt rik den andre är, han hade inte kunnat föreställa sig det. Ravenclaweleven tycker att han kommer rätt bra överens med Weimin, det har gått bra att lära känna honom lite mer och har funnit sig tycka om den yngre eleven, men kanske det inte kommer att vara fallet med de andra två. Däremot är det nog ännu värre för hans tvillingsyster som inte är jättenära någon vid bordet förutom hennes bror. Hon har kommit till en familj som hon vet väldigt lite om, och även om hon är oerhört tacksam över att de välkomnat dem så är hon väldigt nervös över det hela. Loui ser upp mot pojkvännen när han drar med sig till andra sidan bordet, och hjälper till så att han kan sätta sig ner. Därefter slår han sig ner och granskar all mat på bordet. Herrejösses, det är som matbordet på Hogwarts under högtiderna, så himla mycket att välja bland. Det riktigt vattnar i munnen på både Loui och Madison, som inte har ätit så mycket av de här maträtterna tidigare.
”Vilken lyx, det ser jättegott ut, tack så mycket,” säger Madison med stora ögon och börjar plocka åt sig av maten. Även Loui tackar för allt hon dukat fram och påminner sig om att kanske göra en måltid åt de alla han också. Kanske han och hans syster kan baka något, kanske ett recept från Frankrike, det skulle kanske vara trevligt. Madison slår sig ner på ena kanten av bordet, på en stol som står bredvid Yuxuan. Det tar inte lång tid för Madison att börja äta, men hon ser till att vänta lite tills Zhíyuan också börjat äta. Hon ville inte riktigt vara först med det, om det nu skulle ses som oförskämt. Loui väntar en liten stund till innan även han börjar äta av den goda maten. Det är mycket han inte provat på, och han är väldigt nyfiken på att äta av det. Både Loui och Madison har lite problem med pinnarna, då de inte riktigt är vana vid det, men det tar inte lång tid innan de fått grepp om det lite bättre.

Madison ser upp från sin mat och låter de kristallblå ögonen landa på Yuxuan. Ja, det är nog svårt att inte lägga märke till blåtiran och den brustna läppen, hon ser helt mörbultad ut. Hon vill helst bara glömma bort det som hänt hennes ansikte, men hon inser själv att hon inte kan göra det. Madam Pomfrey hade inte hunnit kolla på det, och det är nog bra om någon tar en titt på det.
”Åh gärna, madam Pomfrey hann inte kolla på det,” berättar hon och tar en klunk av det kalla vattnet i glaset. ”Är du duktigt på läkarkonst?” Nu vet Loui att den äldsta Huaze brodern är väldigt duktig på läkarkonst, men han har nog glömt att dela med sig utav det till sin tvillingsyster.

”Det är inga problem, jag tycker att det är väldigt roligt att laga mat”, svarade Mrs Huaze och kollade när alla tog för sig av maten. Hon älskade när folk åt ordentligt av hennes mat, för att laga den var en av hennes största passioner i livet. Så att se folk njuta av den, det gjorde henne smått lycklig inombords, särskilt när det var någon annan än hennes egen familj som tyckte om den.
”Tack, det här var nog precis vad jag behövde”, konstaterade Zhìyuan med munnen proppad alldeles full av mat. Han hade redan lyckats smälla i sig en hel krabba och flera dumplings. Och bra var nog det, för att förvandlas på en tom mage var inte någon bra idé. Det brukade faktiskt göra saker och ting betydligt värre.
”Det är väl klart, jag har inte sett er på en evighet!” Lichen log mellan sina yngsta sönder och vände sedan blicken först mot Loui och sedan Madison. ”Och er har jag aldrig träffat innan, så jag kan erkänna att jag ville göra lite av ett gott intryck”, fortsatte hon och plockade för sig lite mer av maten.

Yuxuan hade nästan stelnat till en gnutta när Madison slagit sig ner bredvid honom, av ren reflex. Men kort därefter hade han slappnat av och lassat på en hög av mat på tallriken, efter att han också ätit upp sin första krabba. Familjen gillade skaldjur av alla slag, och fisk. Såhär när de var hemma runt fullmånen kände de inte ens något behov av att äta kött, eftersom maten var så förbaskat god. På Hogwarts däremot, ja, då hade de båda två känt ett stort sug efter kött. Underligt hur det där fungerade egentligen.
”Då kan jag ta mig en titt”, svarade tjugoåringen med ett blekt leende på läpparna, medan han petade i maten. Personligen hade han inte någon jättestor aptit när fullmånen närmade sig, men han var väl medveten om att magen mådde bäst av att vara full. Han hade väldigt svårt för förhandlingarna överlag, särskilt eftersom han hatade att tappa kontrollen. Det var egentligen hand värsta mardröm, att inte vara i kontroll över sig själv och sina handlingar, vilket gjorde det hela till en enda stor mardröm för honom.
”Duktig på läkarkonst? Jag studerar det”, berättade Yuxuan med ett litet skratt och stoppade en dumpling i munnen. ”Fråga inte hur jag kom in, för det borde jag inte ha gjort..inte pågrund av mina betyg eller så, men du vet, det här med fullmånen och allt det där”, fortsatte han därefter, lätt bister på rösten.

Det glädjer Loui att pojkvännen stoppar i sig av maten, det märks att han verkligen behövt det. Det verkar som att han mår lite bättre ut av det hela, vilket är en stor lättnad. Artonåringen kramar om Zhíyuans hand, allt han vill är att han ska må bra, och mat i magen verkar göra det hela åtminstone lite bättre. Ravenclaweleven gör små mönster med fingrarna på den andres rygg med ena handen, medan han äter med den inre. Han har ingen aning om de små mönsterna och den lätta massagen gör någonting bättre, men förhoppningsvis är det åtminstone lite skönt. Loui själv älskar verkligen maten, nu vet han att Lichen är skicklig på att laga mat och han ser framemot att lära sig av henne framöver, om hon skulle vilja lära honom det vill säga. Han känner sig oerhört bortskämd, stackars Mrs Huaze hade spenderat halva dagen med att laga mat, väldigt gulligt och lyxigt. Loui vänder blicken upp från maten till pojkvännens mamma och ett leende sprider sig över leendet.
”Du har gjort ett väldigt gott intryck, men det hade du gjort annars också.” säger han efter att ha svalt maten. Åh, det här är en främmande situation, han vill så gärna att Mrs Huaze ska tycka om honom, att hon ska tycka att det är okej att han är tillsammans med hennes mellersta son. Men kanske Loui gör ett förskräckligt intryck, usch, nej bara tanken gör honom stressad. Det känns bra att ha Zhíyuan där bredvid sig, för annars hade han nog velat sjunka ner genom jorden och försvinna bort en liten stund, stressen skulle bli lite för mycket.

Kanske det hade varit ett dåligt val av Madison att välja att sätta sig ner där bredvid Yuxuan med tanke på hur han verkar bli lite obekväm med det hela. Men hon hade inte riktigt tänkt sig för, så hon flyttar diskret lite på sin stol så att hon inte ska vara för nära. Kanske det gör honom lite mer bekväm, kanske inte. Åh, jösses vad gott med mat. Madison känner hur hon börjar att bli mätt, men hon vill bara fortsätta att äta, och hon fortsätter därmed att äta på sin dumpling. En sån här måltid har hon inte varit med om innan, med så många nya rätter på bordet. De rätterna som serveras på Hogwarts matbord brukar hon känna igen, men här är det många nya. Hennes ljusblåa ögon vilar en stund på Yuxuan, hon kan inte undgå att notera hur fin han är, väldigt stilig. Nästan magiskt stilig, onaturligt på något sätt, trots att fullmånen är väldigt nära. Madison känner sig lite korkad när den två år äldre berättar att han studerar läkarkonst, det är väl klart att han gör.
”Ah.. ja då kanske du är väldigt duktig på det,” säger hon generat och himlar med ögonen åt sig själv. Hon kan vara så förbaskat pinsam ibland. När den andre sedan berättar att han inte borde ha kommit in pågrund av fullmånen så sjunker leendet en aning. Nej, det är väl så att även folk som jobbar inom läkekonst har fördomar mot varulvar, vilket är väldigt tragiskt. ”Jaså? Det borde inte spela någon roll, det är betygen och kvalifikationerna som borde betyda något, och uppenbarligen så uppfyller du dem.” Hon tycker det är konstigt hur man kan avskriva folk pågrund av att de är varulvar när de säkert skulle kunna vara bättre än många andra inom det fältet, det är något hon irriterar sig på.