Iliya PRV Vidomina & Medi

Hon bad tyst men ryckte till av när hennes namn sades. Hon såg förtvivlad ut. Skulle Arthur plåga henne igen?
När hon såg att det var Estagan så blev hon orolig på ett annat sätt. En klump bildades i magen och hon nickade bara. Hon kunde inte förstå innebörden och hon såg från sin mästare till sin nya vän. De diskuterade så snabbt att hon knappt hängde med.
Men när Eruiel sade adjö fick hon sorgsna ögon.
"Vi kommer ses igen. Du blir inte av med mig så lätt." Hon kände hans hand och såg sedan på sin mästare.
"Dra inte i mig." sa hon medan hon skyndade efter.
"Kan du inte berätta när vi är i vagnen? Vem kommer eskortera oss? Behöver vi det?" Frågade hon oroat.

Estagan svarade inte Alice, utan gick målmedvetet till vagnen som stod en bit utanför torget. Där var det inte lika mycket folk som passerade förbi, så de skulle inte få alltför mycket uppmärksamhet på sig. Dessutom hade de flesta nu ögonen för statyn Yur.
Längst gatan stod en vagn med häst. Kusken hoppade ner från sitt säte för att öppna dörren åt de så att de kunde kliva in. Estagan tog ALice hand för att hjälpa henne in i vagnen.
"Så." Han hoppade in efter henne och satte sig mitt emot. Strax därpå vad vagnen i rörelse och de var påväg.
"Vad du vad Geah är för en plats, Alice? Har jag berättat det för dig?"

Hon gick efter honom och såg vagnen. Den var väldigt vacker och inte något den vanliga personen skulle få fram. Hon klättrade in och satte på det stoppade sätet.
När de hade börjat rulla såg hon på honom och suckade.
"Du har inte pratat om det alls. Jag vet bara att det är ett palats där man ska ha möten bland alla raser. Det är en neutral plats."

"Jag hör att informationen har nått dig ändå.", mumlade Estagan och dröjde med blicken på Alice innan han vände blicken mot fönstret. Han föll i djupa tankar. Det blev tyst i några sekunder.
"Alla ledare från alla riken har blivit kallade dit. Det är inte vanligt.", sa han först, utan att titta på Alice. Han suckade. "Det är dags att det onda tas itu med. Jag vet inte om du förstår allvaret i det. Mörket.. Alice.. Mörkret." Han tittade trött på Alice då. Tydligt att detta besvärade honom.
"Du kommer att veta mer på mötet. Men lyssna nu nog på vad det är jag har att säga.", sa han sedan med en tydligare röst. Han greppade tag i hennes hand för att riktigt få hennes uppmärksamhet. Han tittade henne djupt in i ögonen.
"Kung Erebrir har utsett dig till Mirum, Aftonstjärnan. Det kommer med stor makt och inflytande. Alla ledare kommer att vända sig till dig, för att hjälpa oss besegra det onda." Estagan släppte hennes hand och lutade sig tillbaka. Han pausade och tittade på fortfarande på Alice. "Är det något du funderar på innan du träffar alla? Så ska jag svara på dina frågor bäst jag kan. Komihåg att de inte är dina fiender, utan dina vänner."

"Ja pappa hade nämt det någon gång. Att han eskorterat kungen dit." Hon såg på honom och skakade på huvudet.
"Men alla ledare? Är vi ledare?" Frågade hon och lade huvudet på sned.
"Jag menar att vi är knappast konungen." Hon lyssnade och såg sedan bort.
"Jag är inte van vid titeln än. Det känns som om det är en viktig titel och den gavs till mig." Hon såg sedan upp och såg hans hand.
"Jag har en fråga. Kommer det finnas mat?" Hon såg sedan skamset ner.
"Sen vet jag att det finns andra raser än alver och människor men vilka vet jag inte."

"Nej, vi är inte ledare. Men jag är väktare. Och kungen har valt mig att följa med. Därför är du också med, Alice. Ja.. en av anledningarna då. Du är ju Mirum också." Han drog in luft genom näsan och pustade ut.
"Det är en viktig titel. Skogsalverna ger inte den till vem som helst.", förklarade han. Estagan kände till en del om alverna, men hade aldrig haft äran att lära känna någon av de till fullo. Alverna höll sig mycket för sig själva.
"Om det kommer finnas mat?" Han log lite då. "Ja. Kanske. Det tror jag.", sa han och tittade ut genom fönstret igen. De passerade en äng med högt gräs. De var utanför stadens murar nu och hade staden bakom sig.
"Det förvånar mig, Alice. Jag trodde jag hade lärt dig detta. Du kommer att behöva lära dig landets historia och vilka dess riken är byggda av." Han tittade på Alice då, fast fortfarande vänd åt fönstret. "..Det är alver och människor." Estagan pausade och vände sig helt åt henne. "..,Vampyrer, varulvar och ja.. Sjöfolket.", Han tvekade där. Sjöfolket var väldigt isolerat släkte eftersom de höll sig under vattnet. Men de hade förmågan att förvandla sig till människor och kunde gå på land. Det var dock väldigt sällan det hände hade han hört.

Hon var tyst under hela talet och hon såg ner.
"Jo jag kan landets historia till en del. men vi har ju focuserat på min magi." Sa hon tyst och nickade. Men sedan såg hon upp.
"Vampyrer? är det inte de som dricker blod?" Hon lade handen mot sin hals och skakade på sig.
"Vet de om att jag kommer?" Hon kunde se hur solen höll på gå ner och lutade sig tillbaka.
"hur tar de sig till platsen där vi ska vara?"

Estagan nickade. Men så stannade han upp när hon frågade om vampyrerna.
"De vet att vi båda kommer. Och ja.. Du kan ju fråga dem själva, hur de gör det, när vi är där och träffar alla."
Estagan tystnade igen och blickade ut genom fönstret samtidigt som han föll i djupa tankar.

Hon satt i tysta tankar och såg på sin mästare. Han hade inte pratat om att vara väktare så mycket. Bara varit hennes lärare.
De reste under tystnad och hon slöt ögonen.
Hon visste att resan skulle bli lång.
Kunde inte bara använda portalmagi? Eller var det farligt?
"har jag sagt att jag uppskattar din vänlighet?"

Under resten av färden till palatset talade Estagan ibland med Alice, för att berättade mer om Geah och vad det innebar att alla ledare hade samlats. I ett av rikena hade de blivit attackerade och behövde hjälp för att stå emot de onda krafter som härjade.
Estagan berättade det lilla han kände till om raserna. Han hade aldrig träffat någon från varulvarna något eftersom, även de, höll sig för sig själva. Dessutom verkade mest som aktiva under månens sken.
Estagan var också tyst och tänkte en del. Han sov inte, men resan var inte alltför lång. Han dåsade till precis när vagnen stannade och han med ens förstod att de var framme.
"Alice. Nu är vi här.", sa han och harklade sig.
Kusken hann före att öppna dörren för de. Estagan klev ut.
Framför sig tornade ett vitt palats upp sig inför de. Det var en stor byggnad med kupoltak med glasdetaljer och smickrande arkitektur. Det syntes hur det var karvat i stenen. Det var vackert. Men också flera år gammalt. Det syntes att det stått ett tag. Det var kantad sten och flagnad färg. Men stod fortfarande orubbat i ödemarken.
Härifrån var det långt till civilisation. Detta vad neutral mark som utsetts för längesedan av de tidigare kungarna. Detta var en av traditionerna som levde kvar än idag.
En lila flagga på toppen av kupoltaket dansade i takt med vinden.
Estagan såg sig om att Alice följde efter honom och gick sedan in i den väldiga byggnaden. De möttes av en tjänare, en av de som såg efter palatset när ingen var här för att hålla det i gott skick. Någon allt-i-allo.
Tjänaren skulle leda de genom korridoren för att sedan komma fram till portarna till den stora salen där mötet skulle hållas. Estagan svalde och upptäckte han var torr i halsen. Han skulle behöva något att dricka för att kunna tala med de andra.
"Alice, är du redo?", kraxade han fram och tittade åt henne håll igen samtidigt som de närmade sig portarna.