Edórea PRS Vidomina & Medi

Léllos hade även fått sin gröt och åt sakta medan hon såg på henne.
"Tror du rycket har spridit sig?" Frågade hon och en man snubblade in.
"Vampyren har dött! Och inte var det jarlens män heller!" Det var Tillias pappa och han såg lättad ut.
"Jag fick beskedet imorse efter lämnat Tillia där!"

Sylvia tittade på Léllos och skulle just svara henne då hon blev avbruten av mannen som snubblade in i värdshuset. Alla blickar hade fallit på Tillias pappa.
Sylvia visste inte vad hon skulle svara honom. Om hon ens skulle säga något. Hon sneglade mot Léllos. Hoppades på att hon visste vad som skulle göras.
Värden för värdshuset verkade själv överraskad över beskedet med log lättat över nyheten. Det var befriande att höra att det onda var över.

Hon log och satte handen för munnen. Det verkade vara nöjda och mannen spejade i lokalen innan han såg dem.
"Det var de två som stoppade den!" Sa han och pekade på Léllos och Sylvia.
"Jag visste att ni var något speciellt!" Han log och gick fram.
"Åh säg mig vad är det ni önskar i gengäld?"
Léllos såg på mannen och sedan Sylvia.
"Hjälp?" Viskade hon.

Sylvia såg osäkert från mannen till Léllos och sedan tillbaka på mannen igen. De hade redan blivit belönade av jarlen efter att besegrat vampyren. De kunde väl inte begära något mer?
"Léllos gjorde det mesta faktiskt.", började Sylvia i ett skratt. "Vi behöver inget i gengäld. Vi är glada för att vi kunde hjälpa till. Vi vill bara att ni ska ha det bra och trivas." Hon pausade. "Jarl Maivus har sett till att vi har allt vi behöver för att resa vidare. Det är nog med belöning."

"Men visst behöver ni något? Jag kan nog be dem på marknaden att förse er med både färdkost och sådant om ni så behagar. " Han såg på Léllos och nickade.
"Vi har en helt underbar vargkappa som ska gå till den som fällde vampyren. Många män har sett den och sagt att de ska minsan döda vampyren. Den är er."

"Tack så mycket, Tillias pappa.", sa Sylvia artigt och nickade åt honom samtidigt som hon log.
"Vi tar emot den med glädje och bär den med heder."
Hon såg mot Léllos.
"Låt oss inte dröja alltför länge. Efter vi ätit upp går vi till marknaden tycker jag." Sylvia plockade upp skeden och tog de sista tuggorna kvar av gröten.

Mannen log och lämnade dem sedan ifred.
"Du är så ivrig." Léllos såg på henne och lade huvudet på sned.
"Är alla så? Eller är det bara du som är så?"

Sylvia rynkade pannan ogillande. Varför ville hon dröja så?
"Ursäkta mig då." Sylvia fnös och satte sig tillrätta på stolen. "Vi sitter väl kvar här då. Och du får säga till när vi är redo att fortsätta." Sylvia suckade och lät blicken vandra runt i värdshuset. Det var alltid intressant att titta på andra, fundera ut deras historia.

Hon kunde inte låta bli att skratta och lade huvudet på sned.
"Det jag menar är att jag inte mår bra av att stressäta. Det är bara så inget mer." Hon log mjukt och lade huvudet på sned.
"Vet du vad jag tror du skulle gilla? Kryddigt te från Turrim." Hon stoppade en sked i munnen.

Sylvia såg tveksamt mot Léllos, men nickade sedan, genast på bättre humör. "Te? Hm, ja, det är väl inte så ofta jag dricker det. Det kanske vore något?" Hon ryckte på axlarna. "Kan du berätta mer om Turrim? Eller frågar jag för mycket nu igen? Jag kan vara tyst.."