Prs tippest & JustAFriend

Om Elliot ville och Sebastian ville, vad var då problemet? Det var ändå ganska ofta som de två försatte sig i liknande situationer. Då obefintliga problem blev otroligt mycket större än nödvändigt. Hur många gånger hade de ens hamnat där? Var de överdramatiska eller bara...ja, vad var de ens? Inte några vidare problemlösare åtminstone. Eller? Egentligen var ju Elliot det. En problemlösare alltså. Ja, en organisatör utan dess like. Det var ju i stort sett han som styrde med allt gällande balen. Skulle spendera större delen av den kommande veckan med att säga åt folk var blommor skulle placeras, om ljudvolymen var för låg och om den där banderollen trots allt inte borde flyttas en aning åt vänster. Ja, trots det så verkade inte de egenskaperna finnas där hela tiden. De tycktes försvinna i den yngres sällskap. Det gjorde allting så mycket krångligare.
"Vadå går inte?", frågade han tveksamt och blickade upp på den andre som kom och satte sig där intill. Luktade rök.

Elliot ifrågasatte. Vilket han hade all rätt till att göra, såklart, för det var minst sagt ett konstigt uttalande. Seb förstod att Elliot inte förstod. Och samtidigt förstod Seb inte ens sig själv.
"Jag...", började han minst lika tveksamt som den äldre hade ställt sin fråga. Nej, det fungerade inte. Riktigt vad som fungerade förstod inte Seb, men fan, det var inte mycket han förstod. Ughhhhh. Han kilade ner händerna i sina ytterst trånga framfickor.
"Jag vet inte?" svaret som lämnade den yngres läppar lät mer som ett påstående som han ville få bekräftat. Han kunde dock bekräfta det själv; han visste ju att han inte visste. "Det känns bara... Läskigt, typ. Förlåt."

Nähä, vem visste då? De hade ju verkligen inte koll på någonting kändes det som. Vad det än gällde så var de ju förvirrade. Vilket väl egentligen inte var någons fel och de båda bidrog väl till det ungefär lika mycket. Men frustrerande var det allt. Att aldrig veta säkert.
"Be inte om ursäkt", mumlade han till svar. Nu hade ju Sebastian börjat bli som Elliot, vilket inte var något positivt i det här fallet. "Det är ju lättare för mig antar jag. Den svåraste biten är väl liksom redan över för mig", fortsatte han. Ja, Elliot var ju ute ur garderoben. Alla visste. Om en ville stanna där inne i mörkret så var det väl självklart att en inte ville gå med någon som var ute? Eller, var det verkligen så? Om inte Sebastian ville så skulle han ju gå med Lucas. Nu hade ju han redan ett förhållande som många visste om, men ändå. För honom var det ingen big deal. Fast du kan inte jämföra folk med folk Elliot. Låt Sebastian ta det hela i sin takt. Lugnt och fint.

Seb, really? Var det läskigt att tänka tanken på att gå till balen tillsammans med personen som du älskar mer än allt annat du någonsin kan föreställa dig? Pinsamt. Pinsammare än om han skulle varit rädd för... Skägg typ. Eller något annat konstigt, o-läskigt.
”Ja”, sa han och nickade långsamt. Elliot hade redan gjort det svåraste. Kommit ut. Inför en hel klass. Seb skulle aldrig någonsin vågat göra det. Trots att han alltid intalat sig själv om att han inte bryr sig om vad någon tycker. Och det hade väl varit hyfsat sant innan. Sexualiteten var inget att prata om för den var så oviss; vilket den egentligen var nu också. Bisexuell? Gay? Så. Oklart. Men han hade inte varit rädd för att uttrycka sin åsikt. Nej, trots att han hade på känn att den varit kontroversiell. Men att prata om sexualitet, det... Nej, det var läskigt.
”Det är inte som att jag inte vill komma ut”, fortsatte han sedan och drog upp de klämda händerna ur framfickorna. ”Det fattar du, va?”

Svårt hade det varit men det hela hade ju gått relativt bra ändå. I stort sett alla hade ju varit accepterande. Inga glåpord ännu åtminstone. Deras skola kändes ändå som en hyfsat trygg plats. Få bråk, accepterande elever och en ytterst prydligt och välskött gräsmatta. En bra plats att komma ut på. Och Elliots familj...ja, nu var det ju bara Eric som han berättat för men på sätt och vis kändes det också som den viktigaste delen av familjen. Den som var viktigast att få stöttning från. Och det hade han ju också fått, så det var skönt. Vad var det egentligen som var hindret? Frågan poppade återigen upp i huvudet. Sebastians familj skulle väl också vara stöttande? Brandon hade ju sett och det hade väl inte blivit någon stor grej av det. Inte var Elliot märkt av åtminstone. Fast tänk om den yngre fått någon utskällning efteråt...nej, tänk inte så Elliot. Att du ens tänker så om andra familjer säger väl mer om dig än om dem.
"...men det är ändå läskigt att gå på bal tillsammans med en bisexuell elevrådsordförande?", fyllde han i och lät huvudet falla på sne och ett vänligt litet leende uppenbara sig på läpparna. "Du? Det är lugnt, på riktigt. Jag förstår. Men när du väl vågar så kan jag bara säga att det är väldigt skönt att komma ut ur den där unkna garderoben", fortsatte han och fiskade upp en av Sebastians händer. Lutade en av de tunna tunna kinderna mot den. Han var inte bitter. Inte alls. Hur skulle han ens kunna vara det. Sebastian fick ta det i sin egen takt. "Fast om det är något annat som gör att du inte vill, så säger du väl det va? För du kan ju prata med mig om allt, det vet du ju?", lade han till efter en liten paus. Ja, en massa andra mindre mysiga tankar slingrade sig återigen in i huvudet och det var lika bra tt reda ut sådant direkt. Var den yngres föräldrar homofober? Ville Sebastian inte vara med Elliot? Bara på't.

Den unkna garderoben. Var det där Seb befann sig? Tja, det var ju ganska unket. Men om Seb beslöt sig för att komma ut, vad skulle han ens säga? ’Jag gillar killar. Och tjejer, kanske. Fast det var ett tag sedan så jag vet inte.’ Han skulle definitivt bli avfärdad och fått ’Sebbie, det är bara en fas du går igenom’, kastat på sig. Vad skulle han svara på det? ’Nej.’ Skulle han bli tvungen att argumentera för sin sak? I hans familj, tja, kanske. Familjen krävde typ alltid övertygelse. Oavsett vad det handlade om. Något så skört som sexualitet skulle nog inte vara ett undantag heller. Var hans familj homofober? Inte Brandon i alla fall. Nej, för då skulle väl storebrodern använt det mot honom. Nu hade han inte nämnt det överhuvudtaget. Margot och mamma tittade ju på RuPauls drag race ibland, så... Okej, fel att tänka så Seb. Men förmodligen var de inte emot homosexualitet. Det stora frågetecknet föll på pappa. Pappa, som vägrade ha en ljusrosa skjorta på sig för att det såg ’bögigt’ ut. I och för sig hade Seb sagt samma sak några gånger men... Fan. Pappa var så oklar. Ett megastort frågetecken.
”Jag vet inte hur alla kommer reagera”, sa han efter någon sekunds tystnad. ”Vill inte... bli behandlad annorlunda.” Och sedan dök Kyle upp i huvudet. Kyle, som visserligen var mer accepterande än sina föräldrar, men definitivt... O-accepterande. Ja. Skulle Seb gå så långt för att kalla sin ”bästa vän” (hade han ens rätt att kalla Kyle för det längre?) för homofob? Hm, nej, men dynamiken i deras vänskap skulle definitivt förändras.

Han behöll Sebastians hand där, vid kinden. Höll med sina egna kalla, kalla händer. Huvudet fick räta upp sig en aning.
"Du är rädd vad de ska tycka, eller hur?", svarade han fundersamt efter några sekunder.
Bli behandlad annorlunda. Det var väl definitivt synonymt med att bli behandlad som om han vore gay. Fast på det negativa sättet. På det diskriminerande, homofoba sättet. Som att bli mobbad. Ingen ville ju bli mobbad. Elliot blev inte mobbad men han kunde inte heller försäkra den yngre om att inget skulle ändras för- ja, det ändrade ju helt klart saker och ting. Kunde vända folks världsbilder upp och ner. Även om det givetvis inte borde vara så.
"Den där kvällen efter bildsalen...då vågade du ju. Då kysste du mig utan att veta vad jag skulle tycka. Och nu behöver du ju inte direkt kyssa någon-". Okej, det där med att kyssa andra var väl inte något toppenbra att ta upp efter breaket precis. Suck Elliot, bara fortsätt. "och ehm, ja nu ska du ju bara berätta även om jag vet att det inte är så bara. Eller egentligen behöver du ju inte berätta något alls. Det ändå du egentligen kan göra är ju att våga vara du", fortsatte han. Ja, egentligen var det ju otroligt simpelt. Men ändå så makalöst svårt. "Fast jag förstår att det inte är lätt. Det får ta den tid den tar", la han snabbt till. Han förstod ju verkligen Ja, hur länge hade han inte själv gått och burit på det där? Länge. Fast det hade inte riktigt tyngt ner honom då. Det kom mer med Sebastian. Inte en tyngd egentligen. Mer ett behov av frihet. Och när frihet började kännas begränsad och garderoben kännas alldeles för trång - ja, då var det nog dags att låta det komma ut. Kliva ut. Kunna andas lätt igen.

Du är rädd för vad de ska tycka. Ja. Otroligt rädd, även fast han inte ville erkänna det egentligen. Seb nickade. Inte sådär exalterat som han kunde göra ibland, i de stunderna som fick honom att känna sig som en liten pojke, utan långsamt. Djupa rörelser. Upp, ner. En instämmande nickning. En instämmande nickning som fortsatte under hela tiden som Elliot pratade. För Seb kunde inte göra något annat. Något annat än att instämma, alltså.
Hur hade han vågat kyssa Elliot på cykeln, efter bildsalen? Av alla de hundratals gånger som Seb spelat upp scenen i sitt huvud hade han aldrig undrat hur han hade vågat. Elliots beröring hade bara känts så... Ugh. Gay? Eller så tänkte Seb inte så mycket på konsekvenserna. Konsekvenstänket var ju ofta bristande. Varför kunde det inte vara bristande nu också?
”Det är inte samma sak”, mumlade han. Det förstod Elliot också, förmodligen. Det var bara något för att försöka få det att klarna. Kyssen skulle ju aldrig vara samma sak som att berätta. Tja, modet, ja, men... Kanske var det samma sak. Ish. Det var ju bara att... Samla mod. Och bara göra det. Bara berätta. Skita i konsekvenserna precis som han gjort när han stannat cykeln och vänt sig om och kysst Elliot.
”Tror jag”, tillade han osäkert.

"Nej, kanske inte", svarade han och blickade snabbt upp i taket. Förde försiktigt bort den andres hand från kinden och bara höll i den som vanligt istället. "Fast det hade ju kunnat leda till vad som helst egentligen. Tänk om jag...ja, tänk om jag vore en äcklig homofob som skulle berättat om det där för alla och eh, äsch jag kan inte ens tänka i dem banorna. Vad gör ens homofober mer än att hata?", erkände han. Vad var motsatsord till homofob? Elliot? Gay? Jovars. Kanske var inte om-tänkande bästa taktiken men det kändes ändå som att det han sagt varit logiskt. Som att det fanns en poäng. "Hmm, hur som helst så vågade du ju och det gick ju bra. Den delen är ju samma nu. Det är som att dra av ett plåster. Inte direkt något en längtar till, sen gör det ont men det går över och då känns det bra att slippa ha det där och skava. För de allra allra flesta kommer bara vara accepterande, det förstår du va?", avslutade han. Kanske blev det bara pladder. Kanske var det stöttande. Eller bara förvirrande. Men det hela skulle ju ändå sluta bra. Det var ju som ett plåster. Det skulle ju vara skönt att slippa gömma allt. Fast vem var Elliot att tycka till om sånt. Det var ju inte direkt en evighet han varit ute, han försökte gömma hela familjen för omvärlden och han var ju dessutom ett år äldre än Sebastian. Så ligg lågt Elliot. Håll tyst och låt Sebastian reda i det här själv. Om han inte vill ha hjälp såklart. Då får du hjälpa.

Skulle Elliot ha varit en äcklig homofob? Nej, inte så som han rörde Seb på cykeln i alla fall. Okej, killar kan röra andra killar på det sättet utan att vara gay, men skulle en homofob göra det? Please be realistic, El. Nåja, Seb hann inte framföra sina sega tankegångar innan Elliot vandrat vidare.
Plåster. Låg det och skavde nu? Egentligen inte. Visst ville Seb kunna röra Elliot in public och allt sånt där som par höll på med, men... Just då kunde han leva utan det. Vilket vissa kanske skulle tolka som att Seb inte älskade Elliot på riktigt och bla bla bla, men det var inte sant. Seb älskade visst Elliot på riktigt men kände inte av ett livsnödvändigt behov av att visa alla andra i världen att han älskade den äldre. Nej, långt ifrån. I och för sig skulle det kännas bra att kunna visa att Elliot var hans för då skulle ingen annan råka ta honom. För vad var det som sa att Elliot skulle vara Seb trogen? Inget illa menat mot Elliot, för han var världens finaste och Seb borde litat på honom till hundra procent, men det fanns så mycket annat folk som förtjänade Elliot så mycket mer än vad Seb gjorde.
”Tror inte att jag kommer vara så populär bland Fred och dem”, sa han och blickade ner på deras händer. Reflekterade för första gången över hur kalla den äldres händer var. Dålig blodcirkulation, eller var det bara kallt i rummet? Förmodligen det förstnämnda i så fall. Rummet var varmt. ”Efter att ha sett dem nakna och det..” Ja, kanske skulle han få byta skola innan han kom ut. Vilket egentligen inte spelade så stor roll för det fanns bara en person på skolan som spelade någon roll: Elliot. Och honom träffade Seb utanför skolan och.. Ja.