Prs tippest & JustAFriend

Nej, just det. Det skulle nog inte vara speciellt uppskattat. Men att byta skola? Ja, nu visste ju inte Elliot att de tankarna rörde sig i den yngres huvud men om hade vetat...ja, det hade inte varit uppskattat alls. Hur skulle han då stå ut? Visst hade han gjort det tidigare men nu var han ju van vid att ha sin trygghet där. Sin Sebastian. Om något skolbyte skulle ske då fick det allt vänta till efter Elliots student.
"Just det", mumlade han. Ja, då blev det ju som sagt betydligt svårare. "Det kanske kan bli lite stelt”.

Lite stelt? Seb var rädd att det skulle bli mer än lite stelt. De kanske skulle bli förbannade och försöka slå ihjäl honom eller något. Hyfsat stereotypiskt att anta att sportkillarna var homofober, javisst. Men Seb kunde inte hjälpa det. Äh, hur som helst så var det väl bäst att inte riskera nåt med sportkillarna. De flesta av dem skulle ju kunna mosa honom med sina lillfingrar, typ.
”I värsta fall kanske jag skulle bli till mos”, sa han. Kunde inte hjälpa det lilla leendet som kröp sig på och det klingande skrattet som yttrade sig. Nej, det var inte roligt och ja, Seb var ju rädd för det där. Men mos-grejen fick honom att föreställa sig själv som potatismos, vilket definitivt var en skum tanke. Varför hade han natthumor på morgonen för?

Åh, det där skrattet...äsch fjärilar, gå och lägg er.
Ett leende spred sig över hela Elliot ansikte. Nådde hela vägen till de trötta ögonen. Det där skrattet gjorde verkligen obeskrivliga saker med honom. Tja, det gällde ju hela Sebastian. Underbar.
"Ja, det får verkligen inte hända. Du får kanske ta skydd i garderoben ett tag till isåfall", svarade han. Att de ens skämtade om sånt där var väl inte särskilt passande egentligen. Det var ju hemskt hur världsfrånvända en del var. Och det var ju långt ifrån roligt. Men sportkillarna var starka och stora, ingen tvekan om det.

Skydd i garderoben. Trots att det nog var menat som ett skämt tog Seb det bokstavligt. Eller inte bokstavligt bokstavligt, men han tog det inte som ett skämt. Eller jo, det var roligt, så han tog det både som ett skämt och som ett råd. Jisses vad krångligt det skulle bli.
Seb skulle ta skydd i garderoben. Gömma sig lite till. Hur länge ’lite’ var visste han inte. Det kunde vara veckor, månader, år. Ja, år. Seb kunde se sig själv gå ut high school när han fortfarande var i garderoben. Det var inte omöjligt. Dock så ville han ju spendera en sådan dag med Elliot. Som sin pojkvän. Öppet. Så kanske ett år, men inte två. Nej, verkligen inte två. Seb, du har mindre än två år på dig till att get your shit together och komma ut. Låter det bra? Toppen.
”Jag måste nog gå ner till mina föräldrar”, sa han sedan efter att skrattet dött ut. ”Så att de inte tror att jag är död eller nåt.”

Det var egentligen långt ifrån menat som ett råd. Elliot ville ju helst att den yngre skulle komma ut så snart som möjligt. Helst typ igår. Nu gick ju inte det om Sebastian inte var redo och här skulle givetvis inget pressande eller så ske. Men det skulle varit en frihet. Att kunna röra, älska och bara leva fritt. Bara kunna vara med Sebastian var som helst. Slippa låtsas som att de var något de egentligen inte var.
”Ja, det vill vi ju inte riskera”, svarade han med ett mer avsvalnat leende. Jahopp, vad hände då? Vart skulle Elliot ta vägen. Han ville ju stanna hos Sebastian för evigt även om det självklart var omöjligt. ”Ska jag gå he-”, avbröt han sig själv. Vadå hem? Utan värme, utan vatten och med familjen iväg. Nej, dit kunde han inte gå. Utomhus lät rimligare. För om Sebastian skulle ner så ville han väl inte ha Elliot på rummet, eller? Tänk om han skulle förstöra något eller låta liksom. Väldigt Elliot-likt. Host. ”Eh, ut. Ska jag gå ut?”.

”Va?” Det var inte alls vad Seb hade tänkt sig. Gå ut? Nej, det var kallt ute. Vad skulle Elliot göra där? ”Om du vill. Men jag tänkte att du kunde stanna här om du bara håller dörren låst.” Ja, för tänk så ville Elliot gå ut. Inte för att han kände sig tvingad men av ren fri vilja. Då ville inte Seb låta desperat och bara ’nej nej nej stanna här jag älskar dig du får aldrig gå’, trots att det egentligen var det som hans hjärta ville säga. Men ack så desperat det där lät och det var nog bäst att inte säga sånt om man inte ville skrämma bort någon.
”Jag tänkte ta upp lite mat till dig”, tillade han sedan. Mat. Kändes nästan tungt att säga. Hur skulle Elliot reagera på det? Inte för att det spelade någon roll egentligen. Elliot hade ju inte ätit sedan han kommit hem till Seb och vem vet när han åt senast innan dess? Nej, den äldre behövde mat.
”Något speciellt du vill ha?”

Elliot ville verkligen inte gå ut. Nej, han ville bara vara på den säkra sidan. Om han skulle agera parasit och få husrum och mat, så kunde han ju åtminstone fråga först. Vara en snäll och artig parasit.
"Nej nej, då kan jag stanna", försäkrade han. Sebastians rum hade också blivit lite av en trygghetszoon. Det berodde väl nästan enbart på den som rummet tillhörde, men det kanske kvittade. Innanför de fyra väggarna var sjuttonåringen inte konstant på helspänn. Ingen skulle skada honom där. Även om ett par minuter ensam med tankarna kunde leda lite var som så var åtminstone miljön runtomkring vilsam och det var ju...bra.
Något som däremot inte kändes bra var det som kom på tal därefter. Mat. Blä. Elliot var knappt hungrig. Eller jo, självklart behövde han mat och någonstans där inne kurrade det väl till. Men han hade liksom vant sig och hungern hade blivit ett med honom. Den var lättare att stå ut med på så sätt.
"Nej, jag behö-", började han protestera men avbröt sig. Det där svaret skulle inte uppskattas, det förstod han. Vad han också förstod var väl att han skulle behöva äta förr eller senare. Så han pausade. Samlade sig. Svalde. Och sedan försökte han på nytt. Seså Elliot, det är mat. Du måste äta. Du kommer dö annars. "Något lätt i så fall", nästan viskade han och sänkte blicken till golvet. Sjönk ihop en aning och såg sådär otroligt liten ut igen. Usch vad mat kunde vara en glädjedödare.

Något lätt. Vad räknades som lätt för Elliot? Det kändes som att de två pojkarna hade helt olika uppfattningar när det kom till mat.
”Jag vet att matgrejen är svår för dig, El”, sa Seb och klev ner från skrivbordet. Drog sin hand genom den äldres kastanjebruna fågelbo till hår och blickade ner i de gröna ögonen. ”Men jag blir... Typ glad när du äter, om du förstår?” Och det var sant. Vilket kunde ses som chockerande för Seb var inte typen som blev glad när andra tog hand om sig själva. Nej, han såg det bara som någonting alla gjorde och någonting som alla skulle klara av. Inte nu längre, though. På hur många sätt var det möjligt att Elliot kunde förbättra honom på? Det var som att den äldre hittade knappar inom honom och bara tryckte på upgrade hela tiden.
”Inte för att det spelar någon roll. Du ska äta för sin egen skull och sånt men... Äh, jag vet inte. Jag blir glad bara”, tillade han kort därefter.

Skuldkänslor väcktes inombords. Det var väl klart att det han höll på med märktes och påverkade andra. Det visste han ju. Han hade sett Erics oro. Alla syskonens oro. Men ibland tycktes han glömma att det samma gällde Sebastian. Han kanske inte blev lika orolig, men det klart att det rörde till. Elliot själv hade verkligen inte uppskattat om den yngre började svälta sig själv. Nej fy.
Han lutade pannan mot Sebastians mage. Blundade lite. Samlade kraft. För att äta. Patetiskt. Fast okej, lägg av med det där. Tryck inte ner dig själv Elliot. Det var inte du som bjöd in hjärnspökena. De hade kommit ändå. Skäms inte. Han satte sig som vanligt igen.
"Jag ska försöka", svarade han tyst och nickade lite för sig själv. Jo, självklart skulle han ju äta för sin egen skull. Han behövde ju mat. Alla behövde mat. Energi. Annars skulle ju hela systemet förr eller senare kollapsa. Men just då var det svårt att dra de sambanden. Och framför allt svårt att äta. Så om det blev för Sebastians skull han åt så fick väl det duga just då. Bara något kom i(och inte upp igen några minuter senare).

Försöka. Trots att Seb förstod svårigheten för Elliot och mat så förstod han inte det. Han förstod att ett problem existerade men förstod inte hur det egentligen kunde existera. Okänsligt och sådär, men varför kunde Elliot inte bara käka? Var det ens okänsligt om Seb försökte förstå men misslyckades? Jo, förmodligen.
”Det är bra”, mumlade han och drog handen genom det trassliga fågelboet ett par gånger till innan han drog sig undan. Nej, nu hade han varit på sitt rum i allt för många timmar. Snart skulle hans föräldrar kanske sparka in dörren eller något. Om de inte tillfälligt glömt bort hans existens. Eller bara ignorerade den för att få lite egentid.
”Snart tillbaka”, sa han efter att ha gått fram till dörren. Blickade tillbaka på den äldre som förmodligen satt kvar där på skrivbordsstolen. Ett hejdå var väl ändå inte nödvändigt, right? Nä, han skulle inte vara borta länge. Det var inget goodbye-moment. ”Lås efter mig.”
Och sedan öppnade han dörren, gick ut, och stängde den bakom sig.