Prs tippest & JustAFriend

Sebastian hade gärna fått fortsätta ha handen där på Elliots huvud. Den hörde lika mycket hemma där som kring sjuttonåringens midja. Fast snart drog sig den andre undan. Gick bort mot dörren. Mot maten. Usch och fy. Elliot nickade och reste sig upp. Tassade fram till dörren så fort den stängts. Det var nog bäst att vara på den säkra sidan och inte riskera att bli påkommen.
Han vände sig om mot rummet igen. Jahopp, vad skulle han hitta på nu då? Mobilskärmen borta vid sängen lystes upp, så han styrde stegen ditåt. Eric. Just det. Det var nog inte så populärt att han stuckit och sedan inte hört av sig. Med tanke på alla sms och missade samtal som fyllde skärmen så var nog ett litet telefonsamtal till brodern minst sagt lägligt. Han slog in numret. Ring ring.

Tass tass tass, ner för trappan. Vad var klockan? Seb sträckte sig efter mobilen i byxfickan men insåg att han lagt den på sängen. Åh. Skitsamma, dick. En kvarglömd mobil var inte hela världen.
Köket var tomt. Likaså matsalen där intill. Okej, så det var inte frukosttid alltså. Rimligt ändå. Ett svagt ljud från teven i vardagsrummet hördes ut i korridoren. Tecken på liv. Alltid bra.
Mamma satt i den grå soffan i vardagsrummet. En sudukotidning i knät och en bläckpenna i högsta hugg. Hm, alla hade de olika intressen, men suduko? Really? Så otroligt random och ännu mer ointressant. Bara skriv en jävla siffra i varje ruta, hur jäkla svårt kan det vara?
”Var är pappa?” frågade han och ställde sig i dörröppningen. Mammans ljusa blick vandrade hastigt upp från rutorna till sin son. Sonen som inte såg ut som henne typ överhuvudtaget.
”På kontoret. Det var något papper som han behövde akut nu, så han åkte in”, svarade hon och la benen i kors. Hm, okej. Det där lät ju inte alls skumt.
”Okej”, svarade han tyst med en axelryckning. Vände sig sedan om för att gå tillbaka till köket men stoppade sig själv när han hörde sin mammas stämma bakom sig.
”Sebbie, mår du bra?”
”Va? Öh- Ja? Vad menar du?”
”Du har stängt in dig på ditt rum hela veckan. Kommer bara ut för att äta och träna. Vad gör du där inne?”
”Öh... Inte så mycket. Jag är bara trött, mamma.”
”Sebbie, det är okej att inte må bra, det vet du? Bara berätta för mig om det finns något som stör dig.”
Skulle han spilla ut allt? ’Jag är gay, har typ pojkvän, vi ska ligga snart. Kul va?’ Inte för att det störde honom. Men det var kanske sånt som hans mamma ville veta. Kanske inte ligga-delen, dock.
”Allt är toppen.”

Det hann bara gå iväg en signal innan någon befann sig på andra sidan luren. Elliot kunde se framför sig hur Eric lagt mobilen nära till hands väntandes på ett svar. Orolig för Elliot. Ugh.
Vart är du? Är du okej? Har du ätit?. Erics röst trängde igenom. Dumt av Elliot att inte höra av sig. Otroligt dumt.
"Jag är okej", svarade han tyst och kluven på hur han skulle hantera allt. Familjen satt ju inte i någon enkel sits, det visste han ju om. "Jag är hemma hos Sebastian, det sa jag ju igår?", fortsatte han i samma låga ton. Väggarna hemma hos Sebastian verkade vara stabila. Inte i närheten av lika tunna som de där hemma hos Elliot. Inte i närheten av lika lyhört. Men det kändes ändå nödvändigt att prata tyst. För säkerhets skull. Inte värt att riskera att den yngre ofrivilligt behövde komma ut eller något. Nej, det fick han avgöra själv och tills dess fick Elliot vara gömd på rummet. Tyst.
Jo, men du hörde inte av dig och jag- vi har varit superoroliga. Det hördes röster där i bakgrunden. Troligtvis syskonen eller den gamla damens TV som stod på.
"Mm". Skuldkänslorna smög sig på men nej. Nej, han mådde ju okej nu. Typ. Och han visste ju varför han stuckit. Det var ju långt ifrån permanent och han var ju faktiskt vuxen. Typ. "Förlåt då. Men jag klarar mig ju själv". Lögn. Så uppenbar lögn. Om ingen tagit hand om honom hade han varit död nu. Död. Ja, dessvärre var det ingen överdrift. Om en bortsåg från bron och så, så hade inte Elliot tagit en enda frivillig tugga mat på veckor. Utan någon som mer eller mindre tvingade honom hade han därmed försvunnit.
Elliot, en menande röst. Har du ätit? Varför så många frågor? Jobbiga frågor. Blä.

Det var egentligen ingen lögn. Just då var väl allting bra. Toppen hade kanske varit en överdrift, dock. Genansen bakom det låg fortfarande kvar i bakhuvudet. Dessutom var det väl en massa skit från festen förra veckan som låg kvar i Elliots huvud. Så nja, att allting var toppen, det var ju inte helt sanningsenligt precis.
”Jag håller på att spela med Kyle så jag äter på mitt rum”, sa han sedan hastigt och vände sig om ännu en gång. Hörde ett okej bakom sig. Varför hade han inte bara sagt Elliot istället för Kyle? Det skulle kännas bra att i alla fall introducera namnet så att... Så att om - nej, när - han kom ut skulle han kunna hänvisa till Elliot vars namn då inte skulle vara helt obekant. Jaja, för sent nu.
Han gick in i köket och öppnade upp kylskåpet. Elliot ville ha något lätt. Vad räknade den äldre som lätt? En ost och skinkmacka? Det räknade väl alla som lätt? Hm, kanske inte, men det fick duga. En macka till Seb och en till Elliot. Drog åt sig ett paket juice. Inga glas. Nej, så mycket skulle han inte orka att bära på. Och när han var påväg att lämna köket så fiskade han upp två gröna äpplen från skålen på köksön. Balanserade allting försiktigt i famnen samtidigt som han återigen tassade upp för trappan.
Han knackade försiktigt på sin egen sovrumsdörr.

Det där samtalet om maten höll i sig ett par minuter. Två? Fyra? Ja, tills små knackningar hördes på dörren. Förhoppningsvis var det Sebastian. Det fanns ju inte direkt utrymme till att chansa så Elliot fick utgå ifrån att det var den yngre. Sett från de gånger han hört andra familjemedlemmar ur familjen Boyd vilja Sebastian något hade de ju mestadels ropat, så det var nog så de kommunicerade här. Kanske. Jo. Nu hördes i alla fall inget rop. Äsch, det är Sebastian Elliot, gå och öppna.
Skulle han lägga på innan? Nej, då skulle Eric bli arg. Sjuttonåringen tassade fram mot dörren och låste upp med ena handen. Höll upp dörren för Sebastian.
"Jag vill kunna lita på dig Elliot men det är ju uppenbart att det inte går nu". Han puttade igen dörren igen när den yngre förhoppningsvis passerat. Tryckte försiktigt ner handtaget så ljudlöst som möjligt.
"Nej, men jag ska äta nu", fortfarande vänd med ryggen mot rummet svarade han tyst.
"Elliot...jag tror dig inte. Jag har behövt mer eller mindre tvinga dig i veckor", envisades Eric där på andra sidan luren.
"Synd för dig då. Jag är inget jäkla barn, vilket du verkar ha missat. Om jag vill svälta ihjäl så finns det inget du kan göra åt det. Men nu vill jag inte det, så sluta se det som ett så stort problem. Jag är inte så liten. Du överdriver. Jag ska äta nu så hejdå", väste han till svar.
"Du, ge dig! Jag är orolig för det du sysslar med kommer leda till din död! Du kan-". "Hejdå". "Elliot!".
Och så var det samtalet över. Mys. Det tog några sekunder innan han långsamt vände sig om. Stoppade ner mobilen i fickan. Tjoho, eller nåt.

Sebastian steg in innanför sin egen sovrumsdörr och lämpade ner maten på sängen när den äldre stängt dörren bakom honom. Elliot pratade i telefon. Verkade inte vara ett allt för glatt samtal. Nej, hade Seb någonsin hört Elliot låta sådär? Otrevlig? Tveksamt. Visserligen hade väl Elliot inte varit sådär jättetrevlig på cykeln hem från festen, men då var han mer kall. Väste inte. Elliot väste. Seb blev typ chockad. Han hade mer eller mindre uteslutit att den äldre kunde vara sådär. Men det var väl bara normalt, egentligen. Vilken människa var aldrig någonsin otrevlig?
Samtalet avslutades och Sebs blick var fastklistrad på Elliots ryggtavla i ett par sekunder innan den andre äntligen vände sig om. Det kändes så otroligt ovant. Att höra Elliot sådär. Men det kändes väl bra. Typ. Att veta att Elliot inte var helt perfekt och sånt. Bra. Mycket bra. Om Elliot visade lite fler sådana sidor skulle Seb kanske känna sig värdig honom till slut. Om den äldre nu hade fler mindre bra sidor, det vill säga. Det var ju långt ifrån självklart.
”Macka, äpple, juice”, bröt han tystnaden med och pekade på sängen. Skulle han kommentera den äldres ton? Nej, det var inte nödvändigt. Det var klart att Elliot var mänsklig och kunde använda en vresigare ton. Ja, Seb, sluta tänk på det nu.
”Vem snackade du med?” frågade han någon sekund därpå, efter att han slagit sig ner i sängen, bredvid maten.

Elliot bara stod där ett par långa sekunder. Tittade på maten, på Sebastian. Han hatade att vara sådär otrevligt. Sådär långt ifrån det vanliga Elliot. Även fast alla var så ibland så kändes det bara fel. Som att Elliot kropp inte var gjord för att låta så tvär. För att väsa. Nej, helst hade han undvikit det men det kanske var bra att det inte alltid gick för det kunde ju ändå inte vara nyttigt att hålla allting inom sig och låtsas vara någon liten ängel utåt. Änglar fanns då bara i sagor.
Han nickade lite och tvingade slutligen benen att leda honom till sängen. Blicken fäst på maten. Inte lika fyllda med skräck som i biblioteket och så, men det var ingen glad blick heller. Inget positivt. Mer som ett mesigt blängande blandat med rädsla. En hyfsat mild rädsla i jämförelse med det andra, men ändå genomgående.
"Eric, min bror", svarade han lätt sammanbitet och bet sedan löst tag om den fylliga underläppen. Slet efter lite tvivel blicken från maten, för att kunna blicka in i Sebastians ögon. Hade en bakomliggande känsla att maten nog skulle attackera eller liknande så det bidrog återigen till en mindre avslappnad aura. Efter ännu mer tvivel slog han sig även ner där på sängen. Bredvid maten. Ett steg i taget.

Eric. Okej. Syskonbråk. Även kallat syskonkärlek, fast det kändes inte så passande med tanke på vad samtalet handlat om. Nej, men hur som helst var det ju vanligt att bete sig otrevligt mot sina syskon. Eller? Seb brukade i alla fall vara otrevlig mot sina. Mest Brandon. Inte Margot sådär jätteofta.
Seb mötte Elliots gröna ögon. La märke till att den äldre inte såg helt lugn ut. Berodde det på telefonsamtalet, maten eller en kombination av de båda faktorerna? Det sistnämnda, rimligtvis.
”Vad vill du börja med?” frågade han några sekunder efter att han mött den gröna blicken. Iakttog hur El bitit tag i den fylliga underläppen. Ville peta bort läppen, säga ’det kan börja blöda’, typ som Elliot hade gjort på Seb någon gång. Men det passade inte nu.
”Äppel?”

Äpple? Nej. Nej, inte äpple. Inte macka. Inte juice. Ingenting. Ughhh. Stress. Ja, det var nog det som maten framför mest lockade fram. En inre stress som inte gick att lugna genom att görs mindre av det som stressade. För det gick inte att äta mindre. Alltså, det var i stort sett fysiskt omöjligt. Om han inte skulle börja käka is det vill säga, för det brände mer än det gav. Men det kändes inte optimalt att sitta och knapra på små isbitar. Det var nog bäst att hoppa över det.
"O-okej", svarade han med lätt darrande röst och snappade tveksamt upp ett äpple. Blängde stelt på det, som om det skulle försvinna då. En kunde ju alltid hoppas.

Åh Elliot, kan du inte bara äta? Hur hemskt det än lät så var det tanken som susade igenom Sebs huvud. Flera gånger. Nej, någon större förståelse för Elliots problem hade han som sagt inte. Men han försökte. Försökte stötta, försökte hjälpa, försökte fixa. Som att Elliot var ett trasigt objekt som bara gick att klistra ihop med en limpistol. Okej Seb, keep on dreaming.
Elliot blängde på äpplet. Vad skulle Seb göra? Blänga på Ellioy som blängde på äpplet i sin hand? Nja, tvek på den asså. Istället tog han upp det andra äpplet, det som låg kvar på sängen, i handen och tog en tugga. Hoppades väl på att Elliot skulle följa efter och göra detsamma. Önsketänkande.