Prs tippest & JustAFriend

Det där blängandet höll i sig ett tag efter Sebastians första tugga. Kanske andra med. Tja, ett par sekunder för länge åtminstone. För länge för en frisk person det vill säga. Elliot var inte frisk. Elliots tankar var inte friska. Så för honom var det inte länge, samtidigt som det kändes som en evighet. Knepigt det där. Tid var då allt ett relativt begrepp.
Han tog en tugga. Kände syrligheten. Sötman. Substansen. Syrlighet var definitivt en bonus. Ja, fräscha saker räknades in bland de enklare sakerna att få i sig. Det kändes inte så...tungt. Sötma var svårare. Men äpplen var okej. Typ så okej som mat kunde bli i det läget. Inte mycket det vill säga, men hanterbart. Kanske. Tja, tveksamt egentligen.
Tugga tugga tugga. Skulle det gå lättare om han åt allt snabbt så att det liksom försvann. Det var värt ett försök. Han hoppade över sengångar-modet och tog tre lite större tuggor tätt inpå varandra. Vilket visade sig vara en ruskigt dålig idé. Allt ville bara tränga sig upp igen. Tugga tugga tugga. Kom igen, du kan inte springa iväg och spy nu. Svälj Elliot, hur svårt kan det vara? Uppenbarligen otroligt svårt. Nåväl, han fick ner det efter en liten grimas. Usch och fy.

Elliots blängande upphörde inte och Seb kunde inte hjälpa tanken som susade genom huvudet därpå; ’den där killen behöver hjälp’. Men det var väl sant. Elliot behövde kanske vård. Hur som helst behövde han förmodligen mycket mer hjälp än vad Seb kunde erbjuda. Den yngre förstod inte ens problemet, för Guds skull!
”Hur mår du, El?” frågade han tyst, efter att ha iakttagit den grimas som tagit form över den äldres ansikte. Dum fråga egentligen. Otroligt dum. Förmodligen allt annat än bra. Skulle Seb ta undan maten? Skulle det vara det bästa alternativet? Nej, nej, förmodligen inte. Elliot behövde ju mat. Annars... Tja, annars skulle han ju svälta. Och det hade han ju sagt k telefon att han inte ville. Så låt maten vara kvar, Seb. Ge den äldre lite tid bara.

Ja, hur mådde han egentligen? Inte så värst bra var väl den bistra, men inte troligtvis inte heller speciellt oväntade sanningen. Fast trots att det var jobbigt att ha någon där som iakttog så kändes det även på något vrickat sätt bättre. Lite lite lättare.
"Det- det blev inte lättare av att försöka bli av med det snabbare", konstaterade han bara och blickade stint net på äpplet igen. Blängandet lade han av med, då det inte gav någon utdelning. Äpplet lydde liksom inte. Nu var det mer rädsla igen. Han han mött sin överman(? kvinna? äpple?). Eller nej. Det här skulle han lösa. Inte snabbt, men det skulle nog gå. Trots illamåendet som det tidigare hade frammanat. Smörgåsen däremot...tvek på den. Stort tvek. Den skrämde honom verkligen.
"Du tycker jag är fånig va?", frågade han tyst med blicken fortfarande fäst på äpplet. Mer som ett påstående egentligen. Det var inget personligt mot den yngre, utan Elliot hade verkligen förstått. Han tyckte ju själv att att toppat alla listor på den fronten. Han kunde inte styra det, men patetisk kände han sig allt. Väldigt patetisk.

Bli av med det snabbare? Det tog någon extra millisekund för att trådarna i Sebs lilla hjärna skulle koppla ihop allting. Det syftade förstås på äpple. Duh. Det kändes så konstigt att Elliot tänkte att han skulle bli av med äpplet istället för att bara... Äta det. Visserligen betydde det ju samma sak, men annorlunda ordval. Inte vad Seb skulle använt själv. Det sa väl ganska mycket om Elliots förhållande till mat.
”Du är verkligen inte fånig”, svarade Seb snabbt. Trots att Elliots fråga inte lät så mycket som en fråga. Genomskådade Elliot honom? Visserligen tyckte Seb inte att den äldre var fånig, verkligen inte, men han hade ju noll förståelse för vad som egentligen var problemet med att äta. Kunde Elliot se det? Och tolkade han det som att Seb tyckte att han var fånig? Ugh. Fan.

Äpplet kanske inte behövde så mycket uppmärksamhet egentligen. Nej, det behövde nog inte vaktas. Det var nog trots allt okej att inte stirra på det. Det skulle kanske inte attackera. Han tog tveksamt en till tugga. En i taget. Det var nog trots allt bäst så. Blicken fick vandra upp till Sebastian igen.
Inte fånig? Nej, det trodde han så mycket han ville på. Den yngre såg inte ut att förstå sig på vad Elliot sysslade med. Nu visste väl inte Elliot det själv heller, åtminstone inte fullt ut. Men det hela var oavsett fånigt. Det skulle ju vem som helst tycka. Elliot tyckte det. Då borde utomstående med göra det. Han sände iväg en ytterst menande blick med ett par höjda ögonbryn.

Elliot sköt iväg en menande blick mot Sebs håll. Aj. Den sved. Trodde den äldre inte på honom? Inte så konstigt egentligen. Det var väl hyfsat lätt att se på Seb att han inte förstod egentligen, och varför skulle Els huvud krydda det med att Seb dessutom tyckte han var fånig? It wasn't that much of a reach, to be honest.
"El!" utbrast han ändå. Kände sig anklagad för ett ytterst hemskt, ytterst grovt brott. Överreaktion? Yup. Överreaktion deluxe. Sebs liv, i princip. "Jag tycker inte att du är fånig. Jag lovar!"

Trots att han höll ett äpple i handen. Trots att han var övertygad om att han var världens fånigaste. Trots att hela situationen var oerhört ångestframkallande. Ja, trots allt det så kunde han inte hålla igen det lilla skrattet som trängde upp ur strupen. Inte krystat. Äkta. Luften kändes lite lite lättare. Ett litet leende frammanades igen. Det här med att han fått ett smeknamn. Det var fint. Kändes bra. Mycket som var fint.
"Okej okej, om du säger det så", svarade Elliot och sträckte skämtsamt upp händerna i vädret som om även han var oskyldig. Därefter lutade han huvudet lite på sniskan, lät händerna falla och sände ut en kärleksfull blick istället. "Ibland är du för söt för ditt eget bästa", konstaterade sjuttonåringen och tog en ny tugga av äpplet. Bra att passa på när ångesten var något dämpad av skratt.

Skratt. What the fuck? Elliot skrattade. Till en början rynkade Seb på pannan, förstod inte vad som egentligen varit så roligt, men sedan lät han ett genuint leende sprida sig över läpparna. Och ansiktet. För att, trots att Elliot förmodligen gick igenom något just då (maten and such) så skrattade han. Tack vare Seb, right? Hjärtat inom den yngre värmdes upp lite. Det kändes bra. Hade han, för någon kort stund i alla fall, förenklat situationen för Elliot? Wow. Leendet blev lite större.
"Jag är fortfarande inte söt", kommenterade han och putade skämtsamt med läpparna. "Det har jag sagt flera gånger. Du, däremot, är skitsöt."

Inte söt? Hah. Det om något var ett skämt. Tja, åtminstone långt ifrån sanningen. Sett ur Elliots synvinkel var Sebastian det mest bedårande varelse han någonsin sett. Vilket förövrigt väl var en ganska träffande beskrivning för typ en hundvalp, men då fick det väl vara så. Då var kanske Sebastian Elliots lilla(stora) hundvalp. Hmm.
"Du borde nog söka upp en ordlista kära vän", svarade han och skakade på huvudet när den lilla äppelbiten svalts. Ett brett leende prydde fortfarande läpparna. Elliot tog upp en av fötterna, som legat vikta i skräddarsits under honom. Sträckte ut benet och petade sedan till den yngre lätt i magen med tårna. "Ge. Dig."

Det var sant, det där med ordlistan. Sebs ordförråd var otroligt litet, men det var ju inte det Elliot hade syftat på. Seb hade fullständigt rätt i att han var allt annat än söt. (Tyckte han själv, i alla fall.)
Elliots tår petandes mot magen var minst sagt oväntat. Inte ovälkommet, nej, för all del. All beröring han kunde få av Elliot var mer eller mindre välkommen. Vare sig det var med händer eller... fötter. Nja, händer var väl ändå att föredra. Eller läppar. (Herregud, Seb!) Han tog den sista tuggan av sitt äpple och la sedan skrutten bredvid sig. Tog tag i Elliots fot och drog honom närmare sig. Inte mycket. Knappt några millimeter bara.
"Det är du som ska ge dig", kontrade han med och fortsatte att hålla fast den äldres fot. "Jag kommer inte släppa din fot förrän du beskriver mig som något annat än söt." Leendet var fastklistrat på läpparna och det högra ögonbrynet retfullt höjt.