Prs tippest & JustAFriend

Så det var så det hela hängde ihop. Jo, då blev ju det hela lite annorlunda. Sebastian ville egentligen inte gå men han ville inte svika Elliot. Åh, gav Elliot verkligen det intrycket? Av att vara en person som förväntade sig det? Det var ju egentligen väldigt rart av Sebastian att tänka så och Elliot hade verkligen blivit glad om den yngre beslutade sig för att komma. Men då skulle det ju vara för hans egen skull, inte Elliots. Om han inre kom skulle Elliot sakna honom. Mycket. Fast det gjorde han ju hela tiden som de var längre än typ en meter bort ifrån varandra. Men festen skulle inte braka ihop utan den yngre. Nej. Den skulle rulla på ändå. Däremot skulle den bli svårare för Elliot. All mat, kontrollbehovet...ja, allt sånt blev ju lättare med den yngre vid sin sida.
"Är det så du tänker? Att du sviker mig och att jag skulle bli sårad om du inte kom?", frågade han tyst med en lite sorgsen blick. "Du? Säg inte att du inte är viktig, för det är du. Jätteviktig. Och jag skulle bli väldigt glad om du kom. Men om det inte känns rätt, så stanna hemma. Okej? Det kommer ju en bal i vår med. Huh?", fortsatte Elliot med mjuk röst. Självklart hoppades han dock att den yngre skulle dyka upp. Nu när han tänkte mer på det - hur i helskotta skulle han klara av att stå där vid all mat? Och så mycket folk?

Hm. Ja, kortfattat var det så Seb tänkte. Att han svek. Och han ville verkligen inte svika. Elliot lyckades nästan alltid sätta huvudet på spiken. Gång på gång. Hur? Hur var det ens möjligt? Hur kunde Elliot förstå och tolka allting så väl? Det var nästan störande. Men definitivt underlättande. Ja, minst sagt underlättande med tanke på att Seb själv sög på att uttrycka sina känslor. Svamlade alltid bort sig själv i onormalt långa, röriga tankebanor.
”Okej”, mumlade han till svar. Kort och osäkert. Var det verkligen okej att inte dyka upp ändå? Innerst inne, ärligt talat? Förmodligen inte. Alltså inte egentligen. Om han skulle vara en bra ’pojkvän’ skulle han gått dit. Med Elliot. Som ett par. Skulle han någonsin kunna göra det där? Tveksamt. Det kändes aldrig som att han skulle våga komma ut.
”Jag, öh-”, påbörjade han för att undvika en allt för lång tystnad. ”...vet inte. Jag vill gå, men jag passar verkligen inte in.”

Mycket riktigt så kändes det nog inte helt rätt inombords. Inte vid vidare eftertanke. Nej, tidigare hade det känts okej. Men kanske hade han varit lite väl upptagen med annat och inte haft tid för att tänka igenom allt noggrannare. Det skulle ju bli otroligt många ångestmoment i samma rum. Betydligt fler än tidigare. För så var det ju - det hade ju gått bra tidigare men nu hade ju allt eskalerat och...nej, tänk om det inte alls skulle gå så bra? Nej usch, vem hade egentligen bett övertänkarhjärnan att säta igång? Blä.
"Jag umm, jag övertalade de flesta av de där sportkillarna att komma. Ja, för att kunna flytta bord och så. Men hängde du inte lite med dem? Annars finns ju jag...och Lucas och dem. Och...äh, jag vet inte. De flesta kommer så det där är nog bara en känsla vet du", svarade han. Sa givetvis inte det där andra. Nej seså Elliot, lägg inte en massa press på Sebastian. Det är hans beslut.

Sportkillarna? Uh, Elliot måste ha missförstått hela grejen. Kanske var den äldre inte så bra på att förstå Seb. Dock hade han väl aldrig pratat så mycket om det där, så who could blame him? Nej, Elliots tankesätt var fullt rimligt. Tankeläsning är ju trots allt omöjligt (vad Seb visste, i alla fall).
”Vi är inte vänner”, muttrade han tyst. Herregud Seb, du är allt en sorglig figur. Tror att du är för bra och smart för sportkillarna så du håller dem på avstånd. Skiter i det faktum att du inte har några vänner. Skiter i allt. Herregud.
”Jag- alltså det här låter så fucking-... Jag har liksom inga vänner”, han bröt av ögonkontakten och blickade ner i sitt knä. Sträckte sig efter en av mackorna, mest för att få något att göra med händerna. ”Det låter så jävla mobbat, jag vet. Men jag har aldrig haft... vänner, i skolan.”

Det var kanske inte så oväntat egentligen. Sportkillarna och Sebastian var väl inte sådär jättelika. Fast de hade ju gjort den där kalendern ihop, även om Sebastian nog hade stått för det mesta av arbetet. Men det var väl typ ända gången han sett den yngre hänga med någon. Och de hade ju verkat vänskapliga. Ryggdunkningar och 'Sebbie Seb'. Vad skulle han tro liksom?
"Åh". Vad skulle han svara på det? 'Tråkigt att höra'. Nej. Det fanns nog inget bra svar på något sådant. Det lät ju ruskigt ensamt. Men Sebastian verkade inte jättebekymrad. Fast det kunde ju varit Elliot som tolkat det fel. Någon tankeläsare var han som sagt inte, även om han var åtminstone över medel när det gällde att tyda människor.
"Men de där på festen? De var väl dina vänner?", försökte Elliot. Jo, dem var väl allt några Sebastian kände. Alltså, något annat var definitivt lögn. Fast de gick kanske inte på skolan. Nej, så var det nog.

Åh. Seb, varför berättade du? Nu kommer Elliot bara förstå hur patetisk du faktiskt är. Dessutom, vem vill vara tillsammans med någon som inte har vänner? Nja, förmodligen en väldigt liten andel människor. Väldigt, väldigt liten.
”De går på en annan skola. Bishop”, mumlade han och önskade att han kunde ta tillbaka sin lilla, jävligt meningslösa storytime. ”Och öh... Vi gled isär. Ett tag. Typ... Tre månader.” Japp. Tre månader. I tre månader hade Seb spenderat nästan all sin fria tid i bildsalen eller strövandes ute på stan. Träffade ibland sina vänner där, såklart. Undvek oftast det dock. Varför? Hm, dålig stämning typ. För han hade ju dumpat Emma och... Tja, det hade kanske inte varit det mest mogna uppbrottet. Så Seb drog sig undan för det mesta. Och sedan träffade han Elliot och då fick han andra saker att syssla med.

Bishop. Jaha. Elliot var självklart bekant med namnet men kände annars inte så många där. Deras elevråd var inte särskilt välfungerande vilket inte behövde betyda så mycket egentligen, men det hade en viss påverkan för sjuttonåringens kontaktnät.
"Men...men nu är det som vanligt igen, eller?", frågade han med spår av oro i blicken. Det kändes så sorgligt om den yngre inte hade några att vara med. Alltså, han hade ju Elliot, men mer än så. Elliot själv brukade ju vara ensam på fritiden, men det var väl mer självvalt än vad det lät som att Sebastian var.
Han tog en till tugga av äpplet. Det fick bli den sista. Det var faktiskt nästan bara skrattet kvar. Där ser du Elliot, det går. Sen att det var typ en tjugondel av vad han borde få i sig på en dag...ja, det var en annan diskussion.

Vanligt var det ju inte. Inte riktigt. Och stinget av oro i Elliots blick gjorde lite ont. Seb ville inte att den äldre skulle oroa sig. Inte alls. Snälla, Elliot, oroa dig inte.
”Öh ja, typ”, svarade han. Tydligt obekväm med att prata om den där satans ensamheten. Det var pinsamt - åh, så otroligt skämmigt. ”Umgås mest med Kyle nu men... Ja. Jag gillar att umgås med dig nu istället.” Istället. Vadå istället? Som att Elliot ersatte alla? Kanske var det sött, om det hade varit sant. Men sanningen var ju att Seb hade två vänner; Elliot och Kyle. Fan. vad sorgligt. Han hade massor av tid att umgås med andra. Elliot tog inte upp all tid. Inte Kyle heller. Och verkligen inte skolan.
”Men det spelar ingen roll”, fortsatte han sedan. Hastigt. För att försöka få Elliot att glömma bort allt det där.

Sebastian verkade inte vilja prata om det där. Vilket var förståeligt. Men Elliot kunde inte släppa det. Han fick bara upp en massa bilder i huvudet på hur den yngre satt ensam hemma. Sebastian gav inte intrycket av att vara sådär översocial men blyg var han ju inte heller. Och i behov av socialt umgänge, det var ju alla. Det var ju egentligen både sorgligt och fint hur två så pass ensamma - på otroligt olika sätt - individer funnit varandra. Elliot kunde bara tänka att alla de som inte var vän med den andre uppenbarligen inte förstod vad de gick miste om. Världens bästa, sett från sjuttonåringens synvinkel.
Elliot nickade tveksamt. Egentligen ville han ju spinna vidare. Förstå varför, allt. Men det kändes fel att tränga sig på på det sättet. Ja, inte när den yngre så uppenbart inte var bekväm med det.
"Men vad brukar du göra då, när du är ensam?", undrade han. Försökte lämna oron bakom sig och spinna vidare på en förhoppningsvis mindre känslig tråd, utan att byta ämne helt och göra något för uppenbart. Bara lämna det eventuellt jobbiga i lagom tempo.

Elliot bytte typ ämne. Inte riktigt, men i alla fall bort från det jobbigaste. Var det för att den äldre inte orkade lyssna mer på hur patetiskt ensam Seb var? Elliot var ju inte ensam. Inte som Seb, i alla fall. Människor gillade Elliot. Ingen gillade Seb. Bara Kyle, Elliot och de där freshmantjejerns. Vilket underbart liv. Verkligen.
”Denna veckan har jag typ...”, började han och ryckte lätt på axlarna. Han skämde ju verkligen ut sig. Vem ville vara med en såhär patetisk människa? ”Spelat, tränat och... Öh, ja. Jag brukar måla också men... Inte nu.” Nej, kreativiteten hade försvunnit samtidigt som Elliot. Inte för att Elliot hade försvunnit, men han var definitivt ute ur Sebs liv där ett tag. Alldeles för länge.