Prs tippest & JustAFriend

Ja, det där lät ju inte alltför ansträngande. Inte var det en dålig sak, dock. Nej, inte nödvändigtvis. Elliot tenderade ju att stressa upp och överanstränga sig något alldeles förfärligt med jämna mellanrum och det var ju verkligen bra om den yngre inte höll på på samma sätt. Däremot lät det väl en gnutta långtråkigt. Eller tja, ganska mycket mer än en gnutta om han skulle vara ärlig. Elliot hade ju ständigt tusen bollar i luften så det där skulle inte gå ihop sig om det vore Elliots dagsplan. Men nu var det ju inte det så duh. Jösses vad du ska krångla till allt Elliot. Om den yngre var nöjd med att ha det så, så var väl det toppen.
"Ja, det låter ju...chill". Han blickade ner på mackan på brickan med den återkommande rädslan i blicken. Ett äpple var tillräckligt va? En stabil tredagars frukost, lunch och middag? Jo, det var det nog. "Varför har du inte målat på sistone då?".

Pinsamt. För Seb var det så otroligt tydligt att Elliot inte förstod. Att den äldre inte förstod hur man kunde leva sådär... händelselöst. Och det fattade väl inte Seb heller egentligen. Inte för att han hade något annat val. Det var bara så hans liv såg ut.
”Ingen inspiration”, svarade han kort och med ännu en axelryckning. La märke till hur Elliot blickade ner på smörgåsen men verkade strunta i den. Det var väl okej? Han hade ju ändå ätit ett äpple. Dessutom så bestämmer du inte, Seb. Elliot är ju till och med äldre än dig.
”Jag hatar att prata om det här”, fortsatte han sedan. Tog en tugga av sin smörgås och tuggade den allt för långsamt innan han svalde. ”Det är pinsamt. Förlåt. Jag bara- ugh, jag har inget liv. Seriöst.”

Macka. Inte macka. Macka. Inte macka.
Smörgåsar räknades inte till kategorin 'lätt mat'. Den befann sig snarare nere hos pastan och tårtorna. Svår mat. Sådan som klumpade sig i halsen. Sådan mat som läkare sagt att han skulle äta för att det var kaloririkt och citat; "vi kommer tvingas låsa in dig, förstår du? Nu tar du och äter det vi kommer överens om Elliot. Ingen diskussion", slutcitat. Den läkaren hade inte Elliot tyckt om. Han verkade trött på livet. Trött på ungdomar som vägrade äta. Dumt att börja jobba på en ätstörningsklinik då.
Okej, så Sebastian skämdes över det hela. Innebar det att han egentligen inte ville ha det så? Det gjorde det nog. Ajdå. Då blev det hela genast mer sorgligt och väckte alla oroskänslor igen.
"Nej skäms inte snälla, bara förlåt, jag borde inte frågat", svarade Elliot och slet blicken från brödskivan. "Jag förstår inte hur du inte kan ha en massa vänner bara".

Hur kunde Seb inte ha en massa vänner? Det hade han ju haft tidigare, typ. Dock så var han bara nära vän med Kyle och Emma, men många bekanta ’halvvänner’, hade han haft. Men de halvvännerna hade han ju bara för att de gillade Kyle. Och/eller Emma.
”Jag är väl inte bra... på sånt”, mumlade han så obrytt han bara kunde. Svårt när man egentligen brydde sig för mycket från första början. ”Att få folk att gilla mig, typ. Jag öh- hur ska jag förklara?” Han tog ytterligare en tugga av mackan och letade efter orden. Orden som förhoppningsvis inte skulle låta fel i den äldres öron.
”Tror typ alltid att jag är bättre än alla. Snyggare, smartare, bara bättre. Och jag vet att jag inte är det egentligen, jag lovar, men om jag intalar mig själv det så har jag en anledning att inte låta dem komma in.” Hur skulle han någonsin kunna blicka in i de gröna ögonen igen? Efter att ha blottat sig sådär?

Oj oj oj. Elliot och Sebastian var ju verkligen typ varandras motsatser. Snyggare, smartare, bara bättre. Jo, visst höll Elliot med om det. Men han råkade ju även vara störtkär i den yngre. Elliot tänkte väl i princip motsatsen om sig själv. Inte konstigt att de åkte på missförstånd med alltför jämna mellanrum. På det, och många andra sätt, var Elliot ytterst icke-amerikansk i sitt sätt att vara och tänka. Var det först nu han insett allt det där? Hur olika de var? Kanske. Bara liiiite sent. Inte för att det egentligen spelade någon större roll. Det skulle inte ändra någonting. Men ändå. Nåväl, det var väl bra som en påminnelse om varför det ibland kändes som att de talade olika språk.
"Det kan vara läskigt att släppa in folk i sitt liv, huh?", svarade han tyst. Fiskade efter ögonkontakt, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Och nu när han väl satt igång med analyserandet av allt - så var inte det där ett oerhört klassiskt Elliot-svar? Jo. Självklart valde han att fokusera på den biten. Inte för att det var någon fel med det egentligen, men den yngre skulle väl med största sannolikhet tröttna när som och det var ju något som skrämde den äldre något förfärligt.

Seb vägrade att ha ögonkontakt. Han såg mycket väl hur den äldre försökte och försökte men nej - ögonkontakt, hade han bestämt, var inget han skulle klara av. Och när det kommer från Seb, som alltid krävt ögonkontakt av andra, är det illa.
”Ja”, svarade han kort. Krävdes det en förklaring? En utbyggnad på det korthuggna ja’et? Förmodligen. Ett kort ja var väl inte vad Elliot hade förväntat sig. ”Om jag släpper in folk måste jag förmodligen berätta om allt detta..” Han gjorde en gest runt om i rummet. Detta. Det syftade på pengar. Överflöd. Allt som Seb gärna kunde slippa. (Trodde han. Hans livsstil var däremot mer eller mindre anpassad till att ha ett överflöd av pengar.)
”Och öh- fan vad ego jag låter. På riktigt”, fortsatte han och begravde ansiktet i sina händer. Vad tyckte Elliot om honom nu? Förmodligen inte så mycket positivt.
”Men jag vill väl inte bli utnyttjad. Och jag vet att du hatar mig nu för du vet hur jag tänker och de har du väl inte fattar innan”, svamlade han på. Orden som han lät ut kittlade mot handflatorna som täckte ansiktet.
Fan, fan, fan.

Okej, ny situation att hantera. Sebastian kanske inte lät sådär överdrivet ödmjuk, men det blev det var väl svårt att vara självsäker och låta ödmjuk på samma gång. Det var få som lyckades med det. Fast var den yngre självsäker då? Nej, det var han väl inte egentligen. Han ville ju inte visa sig utan tröja och så. Fast det kanske handlade om annat. Dumt sidospår, Elliot.
Allt detta. Lite ironiskt ändå att någon som levde i överflöd till synes skämdes mer över sina pengar än någon som för tillfället basically levde på gatan. Nästintill åtminstone.
Nej, han kunde faktiskt inte bara sitta där och glo på den yngre. Hata? Nej, där gick allt gränsen för vad Elliot kunde låta den yngre lura i sig själv. Snabbt, men försiktigt, kröp han bort till den yngre. Försiktigt slingrade han de spinkiga armarna kring Sebastians större kropp. Lutade huvudet mot den andres stökiga lockar.
"Nej, jag visste inte att det var så du tänkte, men nu vet jag, så nu känner jag dig bättre", mumlade han. Förhoppningsvis kändes det okej för den yngre att bli omfamnad sådär. "Och jag hatar dig inte. Jag vill inte hata dig. Jag kan inte hata dig. Totalt omöjligt", fortsatte han lugnt.
"Fast...du...du känner dig inte utnyttjad av mig va?", la han snabbt till. Kanske hade det varit en hint. Usch och fy i sådana fall.

Vad höll Elliot på med? Det kändes omöjligt att den äldre inte hatade honom. Om Seb hade varit Elliot så hade han hatat honom. Vem skulle liksom inte? Fanns det någon människa i världen som var mer självupptagen än Seb? Ugh.
Han blev tvungen att dra bort händerna från ansiktet och omfamna Elliot. För Elliot omfamnade honom och Seb ville inte vara kall. Nej, ingenting för att riskera att förlora den äldre. Han hade ju redan sagt massor som skulle kunna få den äldre att bara hoppa ut genom fönstret och kuta därifrån så snabbt som möjligt.
”Verkligen inte”, svarade han snabbt. Hur kunde Elliot ens tro det? Han hade ju vägrat att ta emot Sebs pengar när han hade erbjudit det tidigare. Well, i och för sig så hade Elliot sagt att han kunde ta emot pengarna men... Ja, det hade väl varit i nödfall eller något. Det var inte att utnyttja. Om Elliot inte var en sociopat som typ kunde använda Sebs tankar mot honom. Ugh, Elliot var ingen sociopat Seb, var fick du allting i från?

Analysera analysera, tolka tolka. Var det sanning det där? Hur var det ens möjligt att inte känna sig ens en gnutta utnyttjad av någon som legit inte hade någonstans att sova om nätterna? Eller någon mat att äta. Eller någonstans att värma sig iskalla kropp. Om en skulle vara krass så kunde ju faktiskt sjuttonåringens liv mer eller mindre indirekt ligga i den yngres händer. Nu skulle väl fixaren Elliot kanske lösa det på annat sätt, men det var ingen självklarhet. Så Elliot utnyttjade väl egentligen Sebastien utan mening. Eller, gick det ens att utnyttja någon om en inte visste om att en gjorde det? Eller tja, samvetet talade ju om för honom att han var en parasit och allt sånt men han hade ju varit med Sebastian ändå. Det där med att han fick mat, värme och någonstans att sova, ja det var en bonus. En bra bonus, men inte på långa vägar anledningen till varför de var där de var. Nej, då var det väl inte att utnyttja?
"Är du säker?", frågade han tyst. Det kändes bra att kramen besvarades. Något annat hade blivit stelt. Och kallt. Då hade de hoppat tillbaks till ruta ett igen, stämningsmässigt då. Sett till andra saker kändes det som att det var ett väldans hoppande fram och tillbaka. Två steg fram, ett bak. Ett fram, fyra bak. Tre fram, två bak, ett fram.

Ja Seb, var du säker på det? Elliot hade ju trots allt ignorerat dig i en vecka och först när han blir hemlös dyker han upp. Blev Seb utnyttjad av Elliot? Herregud. Blev han det? Han hade inte tänkt på det så tidigare. Men nej, nej, Elliot var inte den typen. Eller hur? Elliot ville vara med dig Seb. Och att få mat och husrum var väl bara en bonus. Right?
Dumt Elliot, jävligt dumt att fråga en extra gång. Nu dök det bara upp nya tankar i den yngres huvud.
”Jag..”, började han. Osäkert. Skulle han tala sanning, den rediga sanningen, eller säga det som skulle bevara stämningen som den var? Åh. Så. Svårt. Val. Och egentligen skulle det ju inte vara svårt. Sanningen varar längst och så vidare.
”Jag vet inte”, fortsatte han sedan efter att några allt för långa sekunder passerat. ”Jag tror inte det. Eller jag hoppas inte det i alla fall.”