Prs tippest & JustAFriend

Nu var det Elliot som frammanat osäkerheten, eller hur? Åh, du borde bara knipit igen dina dumma läppar. Du vill att Sebastian ska lita på dig och sen säger du sådär? Snacka om korkat.
"Nej? Eller va?", svarade han efter en paus på några sekunder för att tolka och ta in det där. Han blev tvungen att dra sig undan igen. La händerna på de lite bredare axlarna. Försökte med stora ögon få ögonkontakt igen, förhoppningsvis med större framgång än tidigare. "Jag är med dig för att jag tycker om dig. Bara, bara därför", förklarade han allvarligt. Var det bara pågrund av Elliots extrafråga, eller var det något som inte stått klart innan heller? Åh, de hade definitivt bitar i förhållandet som kunde behöva en rejäl slipning på. Definitivt.

Seb vågade äntligen möta den äldres gröna ögon. Dessutom, om han inte hade gjort det, hade stämningen blivit spänd. Och riktigt spänd hade inte stämningen blivit än, right? Seb kunde inte känna av det i alla fall. Han berättade sanningen. Och sanningen var att han inte visste. Det var väl inte konstigt att man börjar tvivla när man får extrafrågor? Nej.
”Bra”, svarade han. I brist på andra ord. Vad skulle han ens svara på det? Vad förväntade sig Elliot för svar? Seb bara... Nej, ord var ju verkligen inte hans grej. Men det var ju bra. Han hade inte fel. Att Elliot var med honom för att han gillade honom var ju bra. Väldigt, väldigt bra.

Bra? Jo, det var det väl minst sagt. Ingen utnyttning här inte. Elliot kunde inte riktigt släppa att den yngre inte varit säker på det, dock. Nu var det ju som sagt hans eget fel och så, men det kändes ändå ytterst olustigt. De älskade ju varandra, var inte det klart? Suck, snälla släpp det Elliot. Övertänk inte. Sluta.
"Mm", mumlade han till svar. Höll fast blicken i de mörka ögonen. De som tidigare undvikit hans gröna. Men nu var det lugnt. De var tillbaka. Men kanske var det dumt att sitta och stirra in i dem alltför länge så istället lutade han huvudet mot den yngres axel.
"Och så är du ju snyggast av alla, så helt fel har du ju inte", konstaterade han med ett snett leende efter en stund, angående det där innan.

Elliots huvud närmade sig Sebs axel och det kändes nästan sorgligt. Ville den äldre inte ha ögonkontakt med honom längre? Det kändes otillräckligt. Fast det var nog dumt att överanalysera något sånt. Ja, Elliot ville kanske bara komma närmre. Röra honom. Prioriterade kroppskontakt över ögonkontakt. Förståeligt. Det gjorde väl Seb också.
”Vattna inte mitt ego”, mumlade han tyst med ett nytt litet leende på läpparna. Puh, ingen dålig stämning. Deras förhållande är inte lika svagt som förut. Trillar inte ihop för minsta lilla. Wow, framsteg! ”Snälla. Kommer aldrig då några vänner då.”

Enligt Elliot så var det inte egovattning han sysslade med, utan snarare sanningssägande. Visserligen gick det säkert att kombinera, men det hade inte varit huvudsyftet. Var Sebastian verkligen så egoistisk som han framställde sig själv och verkade tycka? Handlade det inte mer om självförtroende och självbild? För även om den yngre kanske prioriterade sig själv före mycket annat så...ja, han brydde väl sig om Elliot med? Om Elliots välmående? Eller var det också något som sjuttonåringen bara fått om bakfoten? Jobbigt i sådana fall. Nej, Sebastian brydde sig. Jodå.
"Du har ju mig, din största fanclub", mumlade Elliot till svar och vred på huvudet en aning så att läpparna kunde komma i kontakt med den yngres hals. Troligtvis en dålig idé, med tanke på det som hänt tidigare, men han kunde faktiskt inte hålla sig borta. Återigen, omöjligt. Fast sedan slog det Elliot hur upprörd Sebastian blivit tidigare och så ville han ju verkligen inte att det skulle bli igen, så han drog sig undan. "Förlåt, vi skulle skippa allt sånt idag, eller hur?"

Fanclub. Ha. Nästan lite olustigt att Elliot kallade sig själv det med tanke på att det var Sebs benämning på de där freshman-tjejerna i skolan. Jisses, han var verkligen egoistisk som inte lagt ner tid på att lära sig deras namn. Det var liksom tre tjejer. Skärp dig, Seb.
”Är du säker på att du är den största?” frågade han skämtsamt men blev lite tagen när den äldres läppar vidrörde hans hals. Oväntat. Han trodde att det inte skulle bli mer sånt där. Inte den dagen, alltså. På fredagen, såklart, men... Nej, det kändes bara konstigt. Konstigt med tanke på hans pinsamma utbrott tidigare. Åh, Seb.
”Om det är okej, ja”, svarade han. Det kändes bara pinsamt. Särskilt om det skulle hända igen.

"Definitivt", svarade han bestämt. Jo, så var det väl. Om inte den yngre hade någon hemlig beundrare eller så det vill säga. Fast gick det att beundra Sebastian mer än vad Elliot redan gjorde? Högst tveksamt. Emma. Hon var kanske den hemliga beundraren. Som ju också fått utdelning för det. Det var ju något som han hade fått beskåda. Ughhh, tänk inte på det Elliot, du blir ju bara deppig. Snälla, släpp det. Lättare sagt än gjort.
"Det klart", mumlade han till svar och nickade lätt. Backade undan ytterligare en aning. Inte överdrivet mycket. Bara så att det skulle kunna gå att han ögonkontakt utan att nästipparna skulle slå i varandra. Fingrarna började pilla med de mörka lockarna på Sebastians huvud. "Du är bara så svår att motstå".

Det var väl rimligt. Att Elliot var ett större fan än tjejerna i skolan. Åh herregud, fan? Seb, driver du nu? Elliot var typ din pojkvän. Inget fan. Och det var inte tjejerna i skolan heller. Nej, de var tjejer. Som ville prata med dig ibland. Lite för ofta. Herrefuckinggud Seb. Du ör helt dum i huvudet.
”Jag älskar dig”, sa han sedan. Med Elliots fingrar bland sina stökiga lockar. Var det för att kompensera tankarna? Var han tvungen att motbevisa sina tankar? Elliot kunde ju inte höra dem ändå. Och det var ju en satans tur, faktiskt. Annars skulle den äldre verkligen inte sitta där.

'Jag älskar dig'. Jo visst, men kändes det där äkta? Alltså Elliot var ju redan hyfsat säker på det där, att Sebastian älskade honom och han själv älskade ju Sebastian mer än något annat. Inga frågetecken där inte. Och det fick ju hjärtat att ta ett litet skutt. Men just denna gång kändes det inte lika...fint? Eller det var ju alltid fint men det kändes som att det var för mycket för situationen.
"Aldrig vardagligt, Seb", svarade han och lämnade en liten puss på den yngres nästipp, för det räknades faktiskt inte som sånt. Men vad nu? Seb? Elliot smakade lite på namnet. Jo, det funkade. Kändes lite ovant bara. Smeknamn var inte sånt som brukade lämna sjuttonåringens mun. Men nu umgicks de ju så ofta och om han själv blivit 'El', så kanske det var på tiden att han själv slutade vara typ den ända som verkade säga den andres fullständiga namn.

Vardagligt. Just det. Att kompensera räknades ju till vardagligt. Att kompensera var inte bra heller. Nej, kompensera aldrig igen Seb.
Dessutom lät det så konstigt. Seb. Att Elliot använde sig av hans smeknamn. Gillade han det eller inte? Seb kunde inte bestämma sig. Å ena sidan lät Sebastian så jäkla formellt, men å andra sidan hade det varit lite fint att Elliot var den enda som bemödat sig med att säga hela namnet. Hmm... Inte för att det spelade någon roll. Ett namn eller smeknamn, vem bryr sig?
”Förlåt”, mumlade han och blinkade till, av ren instinkt, när Elliot kom så pass nära för att pussa hans nästipp. ”Men jag gör ju det.”