Prs tippest & JustAFriend

Seb. Sebastian. Seb. Sebastian. Hmm, svårt val. Egentligen gillade han väl Sebastian mest. Fast det var kanske en vanesak. Kanske gick det att blanda? Börja läsa av situationen? Mm, det lät ändå rimligt. Seb var väl egentligen lättare att säga. Fast mindre personligt, eller? Eller smeknamn var väl egentligen det personligaste namnet en kunde få. 'El', lät ju lite gulligt typ. Men nu verkade ju Seb vara det vardagliga. Åh herregud Elliot, är det sånt här du lägger ner tid och energi på?
"Jag vet", konstaterade han och lutade sin panna mot den andres. Ingick det här också i sånt? Det där förbjudna? Nej, så närgånget var det väl ändå inte. Eller alltså, det var det väl visst, men inte på det sättet. "Och jag älskar dig", la han till. Kändes fel att bara gå vidare så där, trots att det kanske blev vardagligt.
"Ska du iväg eller så idag förresten? Eller kan jag stanna ett tag till?", frågade han efter en stund. Drog sig undan igen.

Hjärtat skuttade till när den äldre yttrade de tre orden. Gud, vad klyschigt men ack så sant. Seb hoppades att hans hjärta aldrig skulle sluta reagera så. Aldrig aldrig aldrig.
Seb reagerade inte på pannan. Nej, det var inte för närgånget. Ansiktet var okej. Håret likaså. Armar, tja, det var väl också okej. Men resten av kroppen var väl ett big no-no. Just då, i alla fall. Elliot fick gärna röra hela Sebs kropp vid något annat tillfälle. Efter balen, typ.
”Jag tror inte det”, svarade han. Han hade inte kollat mobilen på ett bra tag och kanske, bara kanske, hade Kyle skickat och frågat om de skulle ses. Men det var väl inte så troligt. Till skillnad från Seb hade Kyle väldigt många att umgås med. Åh, sorgligt. ”Mamma kanske vill hitta på något sen. Pappa jobbar så det är bara vi... och du, hemma.” Fast han kunde alltid säga nej till mamma. Alltid. Det gjorde han alltid. Seb var definitivt inte världens bästa son. Å andra sidan var hans mamma inte heller världens bästa mamma.

"Okej", svarade han och nickade. Det var bra. Då kunde han stanna. Om Sebastian ville det, det vill säga. Ta inte det för givet Elliot. Var inte så dum så att du någonsin vågar ta någon för givet. De kan försvinna när som. Ingen sitter säkert. Aldrig någonsin.
'Mamma och pappa'. Även om den yngre inte verkade ha någon fantastisk relation med sin familj så var de ju ändå en familj helt igenom. Tillsammans - de alla bodde tillsammans. Föräldrar och barn. Tja, nu hade ju systern flyttat och så, men ändå. Elliot var nog ändå avundsjuk när han tänkte på det. Avundssjuka var inte smickrande, inte attraktivt, inte alls. Bara blä. Men det gick ju inte att styra över sånt, eller hur? En familj, en familj som var tillsammans. En familj som andra, utomstående också skulle kalla familj. En familj som kändes som en familj. En sådan hade Elliot aldrig haft. Kanske när han var liten, men troligtvis hade ju allt börjat rasa redan då, bara lite mer gömt.
Han sträckte sig efter en macka. Allt runtomkring kändes okej. Relationen med Sebastian kändes okej. Alla problem kändes någorlunda under kontroll. Ingen panik. Så det var ändå värt ett försök att äta. Sebastian var ju där. Seså, du kan inte gå utan mat för evigt. Ett äpple var ju långt ifrån tillräckligt.

Vad skulle de ens hitta på? Hur länge planerade Elliot att stanna? Dagen därpå var ju en skoldag, och enligt Sebs principer så sov man inte över på skolnätter. Fast Elliot var ju hemlös, inte bara en tonåring som var på övernattning. Jisses Seb. Stoppa undan dina jävla principer. De spelar inte längre någon roll.
”Vad tänker du på?” frågade han till följd av den äldres ansiktsuttryck. Det där uttrycket man fick när tankarna vandrade och spann vidare kanske några steg för långt.

Peta peta peta. Bort med skinkan, bort med osten. Ostskivan blev även som en liten skrapa för överflödigt smör. Som en sådan maskin som skottade på vintrarna. Forslade bort allt som var i vägen för bilar, tankar och sånt.
Han la ner påläggen på brickan, bredvid sitt äppelskrutt. Tog en myrtugga på brödkanten. Gnag gnag.
"Nej, jag-", började han tveksamt. Vad kunde han ens svara på det? 'Jag är avundsjuk på dig för att du har en familj'? Nej, det lät ju konstigt. Elliot hade ju en familj han med. Den var bara betydligt mer komplicerad. Och sorglig. Alla familjer var väl sorgliga på sina egna sätt men...tja, Elliots familj uppnådde bara en ny nivå av sorglighet. "Jag vet inte...". Med en liten suck lutade han huvudet mot den andres axel ännu en gång. Vilket trassel egentligen.

Seb iakttog hur den äldre tog bort skinkan och osten från mackan. Och en del av smöret. Varför? Kalorier och sånt där, ja förstås, men... Varför? När tog sådant tänk över huvudet helt och hållet så att man sitter där som Elliot och skrapar bort smöret från en macka med en ostskiva? Det såg ju nästan bisarrt ut när man tänkte så.
”Du vet att du kan prata med mig, huh?” frågade han. Strök ena handen genom den äldres kastanjebruna fågelbo till hår. Hur många gånger hade han sagt det där tidigare? Det kändes som allt för många gånger. Särskilt för någon som sög på att använda sina ord, att förstå, och att stötta. Men vad annars skulle han göra?

Jo, det visste han väl egentligen. Men Elliot visste ju inte ens vad han skulle säga. Visste knappt vad han tänkte. Fingrarna som strök igenom håret hjälpte inte heller på den fronten. Alltså, de var mer än välkomna där, ingen fick komma och missförstå det. Däremot hjälpte det inte till när det kom till att tänka klart - de krävde definitivt sitt fokus.
"Ja", började han och blickade ner på brödskivan. Skulle han lyckats svälja den? Tvek på den. Stort tvek. "Jag...ibland-, ibland önskar jag bara att jag skulle haft en vanlig familj. Du vet med två föräldrar, som jobbar och allt...ja, allt sånt".

Hur skulle han svara på det? Seb hade ju tur. Att han hade två föräldrar, som jobbade så hårt för att försörja sina barn. Som lagade mat varje dag, höll rent och krävde ingenting tillbaka. Ja, trots att föräldrarna kunde agera minst sagt kallt ibland så hade Seb tur.
”Åh”, var allt den yngre kunde förmå sig att säga. Eller, säga och säga. Åh var mer ett läte. Vad ville Elliot ha för respons? Vilket svar skulle tillfredsställa honom? Snälla, snälla, snälla Seb. Kom på något.
”Jag antar att jag har tur”, mumlade han sedan. Var det ens nödvändigt att säga? Var det inte bara bättre att vara tyst ibland, Seb?

"Ja, du har tur", konstaterade Elliot. Tur? Jovars. Den yngre hade minst sagt tur. Inga föräldrar som slog honom. Inga föräldrar som var missbrukare. Föräldrar som klarade av att typ laga mat. Jobba. Ta hand om en familj. Ta hand om sig själva. Ja, tur att han hade närvarande föräldrar över huvud taget!
"Alltså, jag har inte träffat min pappa på flera månader. Fast det är bra. Men ändå, det är ju ganska sorgligt egentligen", spann han vidare. Inte alltför deppig ton, bara mer ett konstaterande.

Flera månader? Visst hade Seb varit utan båda sina föräldrar i två veckor förra året men då hade han ju varit väl omhändertagen av sina farföräldrar. Men flera månader utan sin pappa? Det hade Seb inte klarat av.
”Varför?” frågade han. Insåg hur dum han förmodligen lät. Naiv, som ett litet, litet barn som inte fått smaka på den riktiga världen ännu. Vilket var lite sant, i alla fall. ”Jag menar... Är dina föräldrar skilda? Och öh-... varför, varför är det bra?” Ja, många frågor. Hela tiden. Elliot måste ha känt sig som ett uppslagsverk med tanke på alla frågor den yngre ställde hela tiden. Varför, vem, var, hit och dit, hela tiden.