Prs tippest & JustAFriend

Oj, vad många frågor. Elliot hade inte tänkt sig något djupdyk direkt. Fast som sagt, han hade ju avdramatiserat allt. För Sebastian blev ju det hela nytt och konstigt. Det fanns dock inget klart svar på något. Allt var ju mer eller mindre kaos.
"Alltså nej, inte direkt. Men jag hoppas att de skiljer sig. Det vore det bästa", började han lite spretigt. Och sedan behövde han dra sig undan ännu en gång. Det möjliggjorde ögonkontakt. Det var något som situationen krävde.
"För att han är en hemskt människa Sebastian. En idiot. En person som vill mig illa. Jag vet att du inte tycker om min mamma men-...nej, han är inte snäll", förklarade han. Kallare. Inte riktat mot Sebastian. Nej. Mot sin egen pappa. Han kände sig alltid sådär när den mannen kom på tal. Kall.

Var Elliots pappa värre än hans mamma? Var det ens möjligt? Tydligen. Och kallheten i Elliots röst. Tyckte den äldre att Seb ställde för många frågor? Isåfall var det förståeligt. Seb hade klämt in många, högst personliga frågor på väldigt, väldigt kort tid.
”Förlåt”, ursäktade han sig och nöp sig hårt i ena handen. Någon slags bestraffning, typ. Ingen biggie. Bara en markering att nej Seb, gör inte så igen. ”För många frågor, jag vet.” Och så släppte han taget om den tunna huden på handryggen. Huden runt området han nypt tag i hade blivit rosa. Som en rodnad. Åh, inte för att det spelar någon roll Seb, kan du någon gång sluta fokusera på dig själv?

Elliot la inte märke till vad den andre gjorde med handen. Vilket kanske var tur. Då hade det garanterat blivit(kanske sorgligt ironiskt sett) ett väldans liv om att vara snäll mot sig själv, vilket det inte kändes som att den yngre kanske riktigt skulle uppskatta.
'Förlåt'? För vad? Det var ju bra att frågorna togs upp. Att hålla inne på saker och ting hade ju hittills sett inte direkt visat sig vara något framgångsrecept. Var det kylan i rösten som gjort så att Sebastian känt att det krävdes en ursäkt kanske? Jo, så skulle det kanske kunna vara.
"Nej nej", mumlade Elliot till svar i takt med att både blicken och rösten mjuknade. "Det är bra att du frågar. Du får fråga hur mycket du vill". Typ. Ja, många frågor var okej. Men om den yngre övergick till att bara ställa frågor så skulle det ju bli ett problem, men det var väl underförstått.

Åh, okej. Ännu ett missförstånd. Som vanligt då, alltså. Då hade ju nypningen varit helt onödig. Som att försöka säga förlåt till den utsatta handen, för att försöka få den att glömma, strök han mjukt fingrarna över handryggen. Frågor var okej. Kylan hade nog inte varit riktad mot dig.
”Är han värre än din mamma?” frågade han efter att ha låtit rummet falla i tystnad ett par dryga sekunder. Svaret hade väl redan sagts, egentligen. Dock så var det helt ofattbart för Seb att det ens existerade någon som var värre än den äldres mamma. Så hur menade Elliot? På vilket sött var hans pappa värre än hans mamma? Ja, det var väl den egentliga frågan.

Elliot nickade. Kanske var det svårt att tänka så ibland men jo, Elliots far var ingen trevlig man. Nu var det bara dags att bestämma hur mycket hann ville berätta.
"Mamma vill ingen illa - oavsett vad du säger", började han. "Men pappa är inte sådan. Han är ju delvis anledningen till varför mamma är som hon är", fortsatte han. Fortfarande grubblandets på hur mycket som var värt att nämna. Det var ju så mycket som han inte ens visste. Som han troligtvis inte ens ville veta.
"Han är äcklig. Utan skam i kroppen. Dyker upp utan förvarning med några års mellanrum. Ger mamma hopp. Sedan lämnar han oss i kaos. Mamma faller i bitar igen och så blir det gång på gång. Han har pengar och ändå sitter vi - som ska räknas som hans familj i det där rucklet utan värme", förklarade han och höjde blicken till den yngres ögon igen, den hade vandrat neråt under tiden han talat. "Och så ligger han med andra. Hela tiden. Trots att han inte dumpat mamma. Så jag har ingen aning om hur många stackars halvsyskon jag har. Han är ju inte direkt bra med barn, eller någon egentligen".

Ibland skulle det vara bra om du bara var tyst, Seb. Inte frågade så mycket. För det här ville han inte veta. Nej, att tänka sig att det fanns någon som var ännu värre än Elliots mamma var... Sjukt. Och den äldres pappa var också sjuk. I huvudet. Seb kunde inte förstå hur någon kunde göra så mot son familj. Bara dra och lämna ett jävla kaos bakom sig. Det var ju inte så livet skulle fungera. Det var så långt ifrån rättvist som man kunde komma. Varför var alla i Elliots liv tvungna att vara så jäkla hemska? Fine att mamman var det, fine, men pappan också? Att pappan dessutom var ännu värre var... Åh, det gjorde bara Seb så arg.
”Men anmäl honom?” kläckte han ur sig efter att ha letat efter orden alldeles för länge. ”Alltså han måste ju ge er pengar, eller?” Okej, bra bemötande av allt Elliot berättat, Seb. Inte.

Varför skulle allt ständigt kretsa kring att anmäla folk hit och dit? Försöka få hjälp. Försöka få förändring. Tänk om det inte var så lätt då? Tänk om det var något av det svåraste som gick att göra och att konsekvenserna kunde bli så oerhört skrämmande. Trots att han självklart ville. Det krävde mod. Oerhört mod. Och i Elliots fall kunde ju faktiskt liv stå på spel, på olika sätt. Användning av våld var inte direkt ovanligt inom familjen Parker.
"Allt är inte så jäkla lätt. I teorin kanske, men inte i praktiken", svarade han. Inte irriterat egentligen. Men inte överlyckligt heller, det vore ju dock bara skumt. "Och jag bryr mig inte om pengar Sebastian. Kunde typ inte bry mig mindre. Skulle ju gärna haft någonstans att sova, men annars kvittar det. En får se allt i perspektiv. Slipper hellre glasflaskor kastade mot mig än att ha råd med en extra dator".

Dum grej att säga, Seb. Vad fan tänker du med? Röven? Knappt ens det, kunde man ju tro.
Slipper hellre glasflaskor kastade mot mig än att ha råd med en extra dator. Ouch. Var det en pik mot Seb? Han sneglade bort mot sitt 'datorskrivbord'. Två datorer. Det kunde mycket, mycket väl varit en pik från den äldres sida. Trots att den äldre inte sysslade sådär överdrivet med pikar. Hade Elliot problem med Sebs pengar? Det var förståeligt. Det kunde inte vara annat än minst sagt irriterande när man fick se människor som levde i extremt överflöd medan man själv var i princip hemlös. Åh Seb, hur kunde du vara så naiv och tro att det inte störde Elliot överhuvudtaget?
"Sorry då", mumlade han som svar och blickade ner på sängen. På det vita täcket. Hm, nu då? Han vågade inte säga mer. Nej, han var fruktansvärt rädd för att säga något fel. Något dumt.

Kanske var det en pik. Kanske inte. I så fall var det åtminstone dold. Dold för Elliot med. Kanske var det hans undermedvetna som inte tyckte den lilla förmögenheten som den yngre verkade leva i. Var det så? Att någonting inom sjuttonåringen egentligen visst hade något emot det även om han nu lyckats förtränga det. Det nog mycket riktigt vara så.
”Nej, det var inte så jag menade”, började Elliot och skakade på huvudet. Hur lyckades de alltid missförstå varandra? Det började ju nästan bli imponerande.
”Det bara- det finns viktigare saker än pengar. Typ som trygghet. Du vet, varje gång jag träffar någon ny måste jag ju påminna och övertyga mig själv om att personen inte kommer slå mig”, förklarade han försiktigt.

Huh, Seb tittade återigen upp på Elliot. Elliot, vars röst hade återgått till det där försiktiga tonläget.
Pengar = trygghet. Pengar = mat och husrum = trygghet. Förstod inte Elliot det? Okej, det var ingen poäng med att nämna det med tanke på vad den äldre sa därnäst. Varje gång jag träffar någon ny måste jag ju påminna och övertyga mig själv om att personen inte kommer slå mig. Gälldd det alla? Verkligen Seb också? Åh. Ja, åh var mycket riktigt en rimlig reaktion. Varför hade den äldre aldrig sagt det tidigare? Inte för att det spelade någon roll. Seb slog ju inte honom. Men ack vad sorgligt det lät. Tänk att få ha gått igenom så mycket att tilliten ligger på minus hundra.
”Jag är ledsen”, sa han. Åh wow toppen Seb, A+ för det där svaret, verkligen.