The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Det där med lapparna fick mig att le som en idiot. Det är så bra, kan riktigt tänka mig hur de sitter där på lektionerna och skickar lappar till varandra.

Återigen, du skriver fantastiskt. Jag älskar det här.

Och okej då, jag erkänner. Du har lyckats göra Wolfstar riktigt bra. Så bra att jag faktiskt shippar dem - I DIN FANFICTION. INGEN ANNANSTANS.

Lätt den bästa ff jag läst om marodörerna. Nånsin. ♥

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt för att jag inte kommenterat!!!! Det är bara det att du skriver så jävla bra att jag blir helt stum av förundran. Du äger verkligen på att skriva pieceofchocolate, just keep up the good work och förlåt än en gång för att jag inte kommenterat på länge!!

Vill först bara instämma med True Potterheads kommentar!

Gillar inte heller Wolfstar så mkt, men du skulle kunna skriva om vad som helst och det skulle ändå vara bra!

THIS IS AWESOME!!! LOVE IT!!! ÄLSKAR DET!!!! WOLFSTAR!!!! ♥♥♥

Har inget mer att säga, AuroraAlexius out!

Men shit TACKTACKTACK SÅ MYCKET ♥



Det är INGEN FARA blir bara glad för att du läser!



Jag KANSKE var jätteexalterad inför att skriva det här kapitlet. Det var nämligen den allra första pusselbiten till den här ficen, och det dök upp i detalj i mitt huvud ord för ord innan jag ens hade planer på att skriva någon fanfiction. Innan jag ens shippade Wolfstar själv, to be honest. Och den har svävat runt i mitt huvud sen dess och bara fått ett par småändringar tills jag skrev ner den häromdagen. Hoppas ni gillar det!


Kapitel 26
Förklaring
Februari 1977


Remus stirrade bara. Han hade en stark, extremt stressande känsla av att han borde ta tag i det gigantiska läxberget bredvid hans säng, men just nu var han inte kapabel till någonting som krävde koncentration.
Hela situationen var helt skruvad. Sirius visste, uppenbarligen. Hade Remus verkligen varit så dålig på att dölja det?

Nej. Han hade dolt det skickligt, bortsett från missen på lektionen i Trolldryckskonsten förra veckan. När han tänkte efter hade han lyckats dölja sina känslor för Sirius i flera år utan att det tagit någon som helst skada på deras vänskap. Så hade James berättat? Eller Lily?
Trots att Remus inte ville tro det om sina vänner, verkade det som det enda rimliga svaret. Frågan är vem av de som…?
’’När skulle Lily ha berättat för Sirius?’’ frågade sig en röst inom honom. Han visste att den hade rätt. Men James? Inte skulle väl han… eller? Han var trots allt Sirius bäste vän. De hade alltid berättat allt för varandra. Inklusive sådant som andra berättat för de i förtroende. Remus hade alltid tagit för givet att detta inte inkluderade hans hemligheter (Tja, de få hemligheter som någon av de visste utan att den andre gjorde det). Men nu när han tänkte på det kändes det så självklart. Varför skulle han vara ett undantag?
Han suckade åt sig själv och skämdes nästan för att han inte litade på James. James kunde inte ha sagt någonting. Sirius måste märkt det själv.

’’Jag går nu’’, sa Peter och Remus vaknade upp ur sina tankar. ’’Vad har du nästa lektion?’’
’’Talmagi’’, svarade Remus. ’’Sen Forntida Runskrift.’’
’’Jag har kvarsittning direkt efter Skötsel och vård av magiska djur. Men vi ses i eftermiddag?’’
’’Mm. Lycka till på lektionen, Pete.’’
’’Tack detsamma’’, sa Peter och försvann ut genom dörren. Remus var ensam igen.

Sirius kände sig rädd. Rädd och förvirrad. Visste Remus? Var det därför han plötsligt agerade så obekvämt i Sirius närhet? Hade James avslöjat det? Nej. Sirius vägrade tro det om James. Och Remus hade betett sig konstigt långt innan Sirius berättade det för James.
’’Du sa rakt ut att du kände lukten av honom i amortentian’’, hörde han en röst i huvudet.
Okej. Sant. Sirius hade inte betett sig jättediskret.
’’Du måste berätta för honom’’, hade James sagt. ’’Han kanske känner likadant. Jag tror det. Jag märker det.’’
Sirius hjärta slog hårt nu. Han var påväg mot sovsalen för att lämna sin väska, men korridoren han gick i just då kändes så långt borta. Tankarna var någon helt annanstans.
Han insåg med ens att Remus var i sovsalen. Ajdå. Han gjorde istället en skarp gir in på badrummet på tredje våningen. Ingen var någonsin där. Han brukade använda badrummet för att smygröka.

Han slängde sin väska på golvet och lutade sig fram över handfatet.
Allting skrek inom honom. De röster som han så febrilt kämpat för att trycka undan kom tillbaka som hårda slag. De misshandlade honom. Skrek åt honom. Han ville inget hellre än att få tyst på det, men hur mycket han än försökte trycka bort tankarna och blundade, så var det samma ansikte som dök upp.
Hur skulle han klara att fortsätta sitt liv som ingenting? Hur skulle han kunna gå upp varje morgon utan att veta att den som betydde mest i hela världen kände likadant tillbaka? Hur skulle han kunna gå vidare utan att låta Remus få veta hur han kände? Eller ännu värre, behöva leva med att Remus faktiskt visste hur han kände och därför inte ville veta av honom längre?
Även nu, när han stod där, helt förstörd i badrummet, så var det bara en person han ville ha där. Inte James. Han. Remus.
Fanns det någon chans? En liten, liten chans att Remus kände detsamma tillbaka?
’’Rök, parfym. Och hund.’’ Remus hade ljugit för Snigelhorn och sagt att hans föräldrar rökte. Och att de hade hund hemma. Sedan hade han erkänt för Sirius att han ljugit. Varför? Fanns det en chans?
Han slog undan tankarna. Det var inte värt risken.
Sirius satte på vattnet, böjde ner huvudet i handfatet, kupade händerna och sköljde av ansiktet med kallt vatten. Hans klädnad fick sig en dusch och håret blev drypande vått, men han orkade inte bry sig. Han såg upp i spegeln och hatade varenda kvadratmillimeter av sig själv.
’’Fegis’’, sa hans spegelbild med ett hånleende.
’’Käften’’, mumlade han.
’’Det är precis vad du är. En feg stackare. Hur ska du klara av att vara med och besegra Voldemort, om du är rädd för en av dina bästa vänner?’’
KRAS.
Sirius förstod inte vad som hade hänt. Inte förrän han kände en stickande smärta i sin högerhand, och hur något varmt och blött rann längs med hans fingrar. Han kollade ner på glasskärvorna i handfatet.
’’Du är patetisk, vet du det?’’ sa han till sig själv.
Men nu hade han bestämt sig. Han greppade tag i sin väska och gick med raska steg mot sovsalen.

Dörren for upp med ett brak. Remus ryckte till.
’’Merlins skägg, Tramptass!’’
Sirius hår droppade fortfarande av kallt vatten, och hans ögon var rödsprängda.
Men Remus undvek hans blick, och såg det inte.
’’Vad har du gjort med din hand?’’ frågade han istället förskräckt och reste på sig från sängen. Han såg hur den såriga handen fortfarande blödde. Röda droppar fläckade golvet i sovsalen. Sirius hade fortfarande inte sagt någonting, och Remus undvek fortfarande hans blick, trots att han gick fram till Sirius, tog tag i hans hand och granskade den.
’’Du måste få det här kollat hos Madam Pomfrey’’, sa han lågt, innan han drog fram sin trollstav och gav Sirius handled ett lätt slag. ’’Episkey.’’ Såret läckte snabbt, men området var fortfarande rödaktigt och ärrat. ’’Oroa dig inte. Madam Pomfrey fixar det där.’’ Han släppte Sirius hand, och mötte äntligen hans blick. Först nu såg han hur förstörd han var. Han öppnade munnen för att fråga vad det var som var fel, men Sirius började prata innan Remus hann säga något.
’’Berätta för mig’’, viskade Sirius. Han lät nästan arg, som en hund som morrade precis innan den började skälla och attackera någon. ’’Berätta hur du känner.'' När han tillade det sista lät han mest förtvivlad.
Remus kollade uttryckslöst på honom.
De båda pojkarna var båda så oförutsägbara för tillfället. Sirius trodde i några sekunder att han skulle få en smäll, men ingenting hände, så han fortsatte; ’’Om mig. Jag märker att något är fel. Du också, eller hur? Mellan oss. Dig, och mig. James märker det också.’’
’’Jag tror inte att det undgått någon’’, sa Remus lågt.
’’Nej’’, sa Sirius. Han talade nu så tyst att Remus antagligen inte hade hört honom om det inte var för en del av hans vargasinnen. ’’Berätta för mig då, Måntand. Hur känner du? För… mig? Känner du något speciellt när du ser på mig? Något som du inte känner för… jag vet inte, James, Peter eller vem som helst?’’
Remus hörde honom knappt längre. Hela hans huvud var uppfyllt av hans eget hjärtas aggressiva bankande. Det var som om hela hans själ och alla hans tankar flugit iväg från hans fysiska varelse, långt, långt bort.
Sirius kände sig som paralyserad. Allt i omgivningen stod plötsligt stilla, och han hade kunnat svära på att till och med molnen utanför fönstret slutade att röra på sig i några sekunder. När Remus inte svarade, utan bara fortsatte stirra på honom, kändes det som om någon slängde en sten i bröstet på honom. Vad hade han gjort? Han hade offrat en av sina allra närmaste vänskapsrelationer. På order från sin egen spegelbild.
Bubblan sprack när han kände något vid sin vänsterhand. Det var Remus fingrar som sakta och försiktigt sökte sig till Sirius grepp. Sirius fattade hans hand. Den var varm och huden var mjuk.
Deras fingrar var sammanflätade, och han insåg att deras ansikten plötsligt var en näst intill omärkbar sträcka närmare varandra. Han slöt ögonen.

Sakta, sakta kände Remus på Sirius läppar med sina egna. I ett ögonblick trodde han att Sirius skulle rycka undan ansiktet, men han insåg med ens att Sirius bemötte kyssen. Var det bara av chock? Eller var det Remus som inbillade sig?
Tankarna var för många, men just där, just då, fanns bara en sak.
Sirius.

Kyssen var mjuk, försiktig men kort.
Deras läppar skildes snart åt och Remus öppnade ögonen. Deras ansikten var nu bara några centimeter ifrån varandra.
’’Så’’, andades Remus. Han ville egentligen inte prata. Han ville inte säga någonting. Han ville stå kvar där i all evighet, med känslan av Sirius läppar på sina egna. ’’Så känner jag för dig.’’
De kunde höra varandras andetag. Tunga och häftiga.
’’Då vill jag fråga dig’’, fortsatte Remus i samma viskande ljudnivå. ’’Hur känner du för mig, Sirius?’’
Sirius lutade sin panna mot Remus’s. Han sa ingenting. Deras näsor snuddade försiktigt vid varandra. Ömt, försiktigt. Sirius sökte efter Remus andra hand. Han fann den och lät sina fingrar sammanflätas med Remus’ även där. Deras läppar var så nära, igen. Sirius behövde bara böja sig fram några millimeter för att de skulle mötas igen.

Den här kyssen var längre. Säkrare. Deras tungor kände långsamt på varandra. Sirius greppade Remus händer lite hårdare och drog honom ännu närmare sig. De stod tätt intill varandra nu. Och det kändes så bra. Sirius släppte taget om hans händer, och hans egna vandrade längs med Remus överarmar och stannade vid hans axlar. Remus stack in sina armar under Sirius’s och lät sina händer vila på hans korsrygg.
Kyssen var mer passionerad. En av Sirius händer for upp i Remus hår och Remus tryckte honom lätt närmare sig. Sekundrarna gick.

Men ännu en gång skildes de åt. Bara några millimeter. Deras pannor vilade fortfarande mot varandra, och de kände vartenda ett av varandras andetag. Remus hade fortfarande slutna ögon. Deras händer fann varandra igen och de knäppte dem mot varandra.
’’Så’’, sa Sirius. ’’Så känner jag.’’
Remus öppnade ögonen. Han log. Sirius log tillbaka.
De släppte varandras händer och omfamnade varandra. Långsamt. Remus kände Sirius armar i ett stadigt grepp om sig och ville aldrig att han skulle släppa taget.

De hörde med ens steg i trappan upp till sovsalen och flög isär som om den andre plötsligt förvandlats till eld. Remus hjärta slog hårdare än någonsin och i panik tog han upp en bok från golvet, slog upp en sida på måfå, slängde sig på sängen och låtsades läsa. Han skakade. I samma ögonblick slogs dörren upp.
’’Helvetes jävla skit!’’ James slängde sina handskar på golvet.
’’Dålig träning?’’ sa Sirius och tvingade fram ett snett leende. Både han och Remus hörde hur han darrade på rösten, men James märkte ingenting.
’’Du anar inte’’, muttrade han bara och drog av sig det översta lagret av sina quidditckläder innan han slängde sig på sin säng.
Sirius stod fortfarande stilla mitt i rummet. Han kände sig som ett fån, och ville bara ha en anledning att fly.
’’Jag… jag kom på att jag har kvarsittning’’, sa han snabbt. ’’Shit. Glömde helt av det.’’
’’Utan mig? Ingen chans’’, sa James och satte sig upp i sängen med stöd från armbågarna, men märkte till sin stora förtret att Sirius redan lämnat sovsalen.
’’Vad var det där om?’’ frågade han.
’’Jag vet inte’’, ljög Remus. ’’Och jag hade inte frågat honom, om jag var du. Han verkade spänd.’’

När Sirius kom tillbaka hade Remus somnat till. Trodde James, i alla fall. I själva verket låg han bara och blundade i sin säng, med en puls högre än någonsin när Sirius steg in i rummet.
’’Vem hade du kvarsittning hos?’’ frågade James nyfiket.
’’Sprout’’, sa Sirius kort.
’’Varför?’’
’’Kommer du inte håg hur jag tog sönder två krukor förra lektionen?’’
’’Jo, men jag kommer inte ihåg att hon gav dig kvarsittning för det.’’
’’Det gjorde hon’’, sa Sirius. Det var pinsamt uppenbart att han ljög, men James ville inte pressa honom eftersom han redan verkade stressad.
Sirius gick bort till sin egen säng, rotade fram en mörkröd hoodie och drog av sig sin vita skjorta och Gryffindorslipsen.
’’Vi har förvandlingskonst också innan vi slutar’’, påminde James.
’’Jag vet. Men jag tänker inte gå dit. Jag orkar inte. Jag har huvudvärk.’’
Han gick fram till spegeln för att fixa till sitt hår. När han passerade möttes James av en otrolig rökstank.
’’Du har rökt.’’
’’Jag röker alltid efter kvarsittning.’’
’’Men nu stinker du som en hel cigarettfabrik’’, konstaterade James och reste sig upp ur sängen.
’’Vad vill du att jag ska säga?’’ sa Sirius irriterat och drog hoodien över huvudet. James gick fram till honom och ställde sig precis bakom. Deras blickar möttes i spegeln.
’’Sanningen.’’
Sirius kollade på James i några sekunder, vände sig sedan om och gick tillbaka till sin egen säng utan att svara. James möttes av ännu en lukt.
’’Du har ju druckit, också!’’
’’Och?’’
’’Vadå, brukar du dricka efter varje kvarsittning också?’’
Inget svar.
’’Sirius?’’
’’Om du kunde sluta förhöra mig, så skulle det vara toppen!’’
’’Om du kunde berätta sannignen för din bäste vän så skulle det vara toppen!’’
Sirius suckade och mötte James blick igen. Men han hann inte säga någonting innan dörren slogs upp. Peter steg in.
’’Tillbaka från kvarsittningen?’’ frågade James.
’’Mm’’, sa Peter och slängde sig på sin säng utan att bry sig om att ta av sig skorna. ’’Professor Sprout lät mig ändå gå en kvart tidigare, så det var helt okej. Vad har ni haft för er?’’
James kollade på Sirius, som skamset vände bort blicken.
’’Tja, Måntand ligger och sover. Jag har varit på quidditchträning och Tramptass har varit på kvarsittning.’’
’’Du också? Hos vem?’’ frågade Peter.
’’Ja, Sirius’’, sa James som fortfarande inte slitit blicken från sin vän. ’’Vem var det du sa att du var hos?’’
Sirius gav honom ett trotsigt ansiktsuttryck som svar, och vände sig sedan mot Peter.
’’McGonagall’’, sa han kort.
’’Varför? Vad hade du gjort?’’
’’Pratade utan att räcka upp handen en gång för mycket’’, svarade Sirius. ’’Hon blev irriterad.’’
’’Jaha’’, sa Peter bara. Sirius såg fortfarande i ögonvrån hur James kollade på honom, och mötte motvilligt hans blick. James skakade bara på huvudet med ett besviket ansiktsuttryck.
’’Jag måste gå’’, sa han och lämnade rummet.

ETT NYTT KAPITEL! YES!! ♥

Och det var sjukt bra också! ♥

Bara en liten sak, jag trodde Remus inte skulle läsa trolldryckskonst pga dåliga betyg, ändå har han varit på flera trolldryckskonstlektioner?

SÅÅÅÅ*tusen år senare*ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ BRAAAAAAA!!!!
Nu blev det lite Wolfstar på "riktigt"! jag har inte varit något stort fan av de tillsammans men på sättet du får in det i berättelsen och bilderna du målar upp för oss, är ju omöjliga att inte tycka om!
Längtar efter nästa kapitel♥

Omg, det där var typ en av de gulligaste sakerna jag någonsin har varit med om i fanfictions historia ♥ Wolfstar ♥♥♥

Denna scenen borde vinna Nobelpris i fanfiction skrivning


Längtar så mycket till nästa kapitel

Sry för inga kommentarer men är i skolan >_< Så GRYMT braaaaaaaaa *~*

Om du bara kunde se mitt leende nu, för kan inte sluta le *ler som en idiot*

Wolfstar ♥ De är så söta! Men Sirius är sämst på undanflykter, haha x)