~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Raja, Riga & Rava - På väg mot fångeförvaren:
De gick mot den upphängda kvinnan medan de med lågmälda röster talade på Osianska om hur det hela var mycket underligt, att deras ledare behandlade den vite mannen så kärvänligt och att hon nu till och med tänkte släppa loss de andra fångarna.
"Men det är ju inte klokt." säger Raja och suckar,
"Jag håller med men det finns inget vi kan göra, order är order." svarar Riga. Rava nickar instämmande.
"Jo jag vet det men ändå!" fortsätter Raja med en frustning. Därför går de i tystnad ett tag, de hälsar på förbipasserande stammedlemmarna. När de kommer till vägrenen där man kan gå Norr och Väst stannar de upp.
"Riga, Rava, hämta de vita. Jag tar den solkyssta." säger Raja med befallande röst, de andra två rkigarna lyder då Raja står högst bland krigarna och de separerar.


Raja - I Östs norra fångeförvar:
Det är inte långt från vägrenen till platsen där kvinnan hänger och Raja känner en viss avsky, avsmak och vämjelse inför att frigöra kvinnan. Men order var order. fanns inget att göra åt det. Hon tog de sista stegen och rundade ett stort träd som tidigare skymt sikten. Där hängde kvinnan, hennes huvud lågt och hon tycktes nästan avsvimmad.
"Machukizo..."
"(Äckligt...)" muttrade hon och stegade fram till kvinnan. Hon reagerade inte. Raja höll upp sin hand och med gul magi sänkte hon ner kvinnan till marken, men såg till att hon landade onödigt hårt med en rejäl smäll då repen släppte hennes handleder.


Riga & Rava - I Östs västra fångeförvar:
Riga och Rava vandrade stillsamt mot fångeförvaret och passade på att njuta av den fina morgonen. De talade inte mycket med varandra utan lät tystnaden ligga över dem. När de anlände till kupolen hörde de inget där inifrån. Riga och Rava såg på varandra, var det något lurt på gång? De lyfte undan skynket och fann de båda vita sovandes. Mannen med kvinnan i sitt knä och hans att i en väldigt onaturlig sits medan kvinnan verkade någorlunda bekvämt sovande. Det var inte meningen men de båda log lite smått över vad de fick beskåda men de drog snabbt på sig krigaransikten igen.
"Vakna!" ropade Riga ut och drämde handen i en utav träpålarna som höll uppe kupolen.

De båda vita vaknade med ett ryck och kvinnan nästan flög ut ur mannens knä. Uppenbarligen var det en sak som inte ville att någon skulle se.
"På order av Ameenia ska vi föra er till hennes bostad." sade Riga och nickade mot Rava som med sin gula magi lyfte träpålen ur marken så att repen kom loss. De vita rörde sig inte när hon gick fram för att greppa tag i de båda ändarna.
"Ses så, upp." sade Rava och de reste sig stillsamt utan hastiga rörelser. Uppenbarligen hade de blivit utbildade i fångesituationer och förstod förmodligen därför att det var en dum idé att streta emot - det skulle bara leda till en hastigare och kanske plågsammare död.
"Gå." Rava ryckte till i repet och hon lede fångarna ut ur kupolen. Riga gick efter de tre med svärdet nära till hands. Men de vita människorna försökte inte göra något. De gick tyst och stillsamt så som de blev beordrade. Inte fören de kom till vägrenen igen stannade de upp.
"Sitt." sade Riga och fångarna satte sig ner på marken.
"Vi väntar här." Riga och Rava stod fullt beredda ifall att fångarna försökte hitta på något medan de väntade på Raja och den tredje fången.

Arya - I Östs norra fångeförvar
Arya vaknade hastigt och smärtsamt upp ur medvetslösheten då hon hårt slog i marken. Ett halvkvävt stönande kom ur hennes mun innan hon hann hindra det. Långsamt och utmattat lyfte hon försiktigt upp ansiktet från marken för att se vad eller vem som gjort att hon lossats från sina rep. Förskräckt spärrade hon upp sina blodsprängda ögon då hon såg vem det var. Det var en av krigarna som fångat henne under natten och som dragit åt Eriks halssnaror så hårt att han tidigare tuppat av. Ilskan flammade upp inom Arya igen. Kvinnan framför henne var en av dem som skadat hennes älskade med flit och tagit honom ifrån henne. Arya bet ihop sina tänder så mycket som munkavlen tillät det. Hatet hon hade för människan mitt emot var enormt. Hade hon kunnat hade hon rest sig upp och med all sin styra försökt slå ner krigaren. Men Arya kunde inte röra en muskel. Hon var alldeles för utmattad för att ens orka hålla uppe huvudet längre. Tungt föll hennes skalle ner till marken igen och ett svagt jämrande ljöd kort därefter.

Arya kände sig värdelös. Hon var så liten och svag och ynklig att hon inte ens orkade hålla uppe sitt eget huvud. Hon var en börda för Erik, hon kunde inte göra någonting för att skydda honom, tvärt om försatte hon honom i fara bara av att älska honom. Arya svalde. Hon låg nu helt energilös, indränkt i sitt eget blod från topp till tå, på marken och det ända hon kunde göra var att vänta och se vad den Osianska krigaren tänkte göra med henne. Läget såg fortfarande hopplöst ut.

Leela - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Då de kommit fram till platsen de tidigare haft sin sovplats på öppnade Leela munnen för att säga något, men inte så mycket som ett ljud kom ut innan hennes syster avbrutit henne.
"Spara på pratet Leela." sade Priyanka med en befallande, nedlåtande ton, "Bara ta reda på vart blondinerna och Ashiwarya rest någonstans och vad de tänker göra."
Leela höjde surt på ett ögonbryn och blängde på sin syster men gjorde ändå som hon blev tillsagd.

Letoyanerna och prinsessan gick några meter längre bort. Generalerna samtalade med varandra och Ashiwarya och Erik med varandra. Men då kungligheterna kom närmare de andra två stannade alla fyra upp och talade i normal samtalston med varandra. Tydligen hade prinsen och prinsessan hört något av vad Freja och Wilheim sade.
"Vilka andra generaler?" orden kom från prinsen av Norr.
Freja såg på alla i sällskapet, en efter en, innan hon sjönk ner i skräddarställning på marken. Erik gjorde det samma. Ashiwarya och Wilheim förblev stående.
"Tre andra generaler, från Söder. Leela, Priyanka och en man som jag inte minns namnet på." generalkvinnan talade lågmält men det gick ändå att höra vad hon sade.
Prinsessan blev genast mycket vit i ansiktet och stirrade på generalen på marken.
"Det är inte möjligt." sade Ashiwarya hest och stirrade på Freja, "Hur kan du veta detta?"
"Vi mötte dem." svarade generalkvinnan stelt och suckade medan hon började rota i sina fickor, "vi råkade få ett brev som var till dig. Fråga mig inte hur, det bara blev så."
"Men, om ni mötte dem så antar jag det var i Söder?" Freja nickade som svar på prinsens fråga.
"Aha! Här är det." Freja hade nu fått fram Parvatis brev och räckte det mot Erik. Men han tog inte emot det.
"Det är Aryas brev." Frejas hand förflyttade sig så brevet var riktat mot Ashiwarya.
"Förlåt att vi läste det, men vi var tvungna."
Prinsessan tog emot pergament stycket och vek långsamt upp det. Hon tog lång tid på sig innan hon lämnade över meddelandet till prinsen, antagligen läste hon det flera gånger. För Erik gick det snabbare att ta sig igenom det. När han var klar frustade han, knycklade ihop brevet och slängde det i marken.
"Vi måste till Öst." sade han kallt.
"Jag håller med dig." orden kom från Freja. Bakom henne rörde sig den andra generalen stelt.
"Vad?" Wilheim ryckte på axlarna åt Eriks fråga, "vad?" upprepade prinsen.
"Du behöver inte resa någonstans mer än till Norr."
Efter Wilheims uttalande skedde allt mycket fort. Prinsen flög upp ur sittande position och slog till sin general så att han föll till marken. Därefter röt han förbannat åt Wilheim samtidigt som Ashiwarya tycktes vakna till liv i bakgrunden och rusade fram för att hålla honom tillbaka. Inte för att hon hade en gnutta till chans, men hennes handlingar tycktes ändå lugna prinsen något.
Efter ett kortare meningsbyte där prinsessan förklarade för prinsen att han inte kunde tappa besittningen hur som helst och att de inte hade tid med något bråk tycktes Erik lyckats lugna sig själv igen. Han frågade Ashiwarya vart hon ville resa och hon såg ut att fundera innan hon gav honom sitt svar.
"Var som helst, så länge du är med mig." svarade prinsessan ganska bestämt efter en liten stund, "Men vi har sagt Öst sedan vi startade denna resa, därför tycker jag också att det är dit vi ska. Passar det oss inte reser vi någon annan stans."
"Då reser vi till Öst. Du och jag." sade Erik och gav Ashiwarya ett leende.
"Vi följer med er." sade Freja plötsligt bakom paret och Erik spann runt för att titta på henne.
"Är du säker?" Freja nickade,
"Ni kommer behöva fler Letoyaner Erik. Han nickade tacksamt mot henne.
"Är du okej med det Arya?"
Prinsessan såg något osäker ut. Hon såg mellan Freja och Wilheim och tycktes tveka. Men till sist gav hon med sig.
"Okej." sade hon, om något bittert.

Leela släppte trädet med sin hand och flämtade kraftigt. Hon hade egentligen velat se mer av Norrlänningarnas och prinsessans konversation men all magi hade ett pris och i detta fallet kunde Leela inte betala mer av sin energi.
"Nå?" Priyanka brydde sig inte om att vänta tills systern återhämtat sig från kraft ansträngningen. Hon ville få svar direkt.
"Öst..." flämtade Leela, "Prinsessan, deras prins och generalerna från Norr reser alla till Öst tillsammans."
Priyanka höjde på ögonbrynen.
"Allihop!?" sade hon förvånat, "Men generalerna var ju utsända för att hämta tillbaka deras prins?"
Leela stod dubbelvikt och flämtade med ansiktet vänd ner mot marken. Ett litet tag brydde hon sig inte om systerns otålighet utan stod bara stilla och andades häftigt. När hon till sist rätade på ryggen och vände upp ansiktet mot Priyanka och Ranveer igen var hon alldeles röd och svettig.
"Nej, dem har övergivit sin order, i varje fall Freja, de följer istället med rymlingarna till Öst och tänker försöka starta ett nytt liv där."
Priyanka fnös.
"Öst? Jo, tjena dem kan ju försöka."
Leela tog ett djupt andetag och slutade flåsa.
"Men prinsessan vet nu att vi kommer, Freja berättade det för henne och hon-" Leela hejdade sig lite. Hon hade nästan varit påväg att avslöja Parvatis brev för Priyanka.
Priyanka höjde på ögonbrynen igen i väntan på att systern skulle fortsätta.
"Ashiwarya har sina aningar om vad du planerar, de vet nu alla om vad som kommer."
Priyanka såg mycket irriterad ut.
"Fasiken." sade hon och rynkade pannan, "Vi får väl helt enkelt göra ett bakhåll då när det väl blir dags."
Leela svarade inte sin syster utan fortsatte att berätta det sista viktigaste som trädet visat henne.
"Det var något mer också. Prinsen har ett väldigt hetsigt temperament, särskilt när det kommer till Ashiwarya, han kommer definitivt att göra vad som helst för henne om han måste."
Priyanka nickade.
"Hmm, jo jag såg det förut när jag talade med trädet vi likhögen." sade hon, "Vi måste alltså se till att han är ur vägen eller förhindrad på något sätt när vi hittar prinsessan."
Leela stod tyst. Hon visste inte vad hon skulle säga. Priyanka slog plötsligt häftigt ihop sina händer.
"Då så, vi har ingen tid att förlora, vi ger oss av mot Öst nu på en gång!"

Raja - I Östs norra fångeförvar:
Raja såg med avsmak på den svaga kvinnan i det utomordentligt dåliga skicket som låg på marken. Hon kände inget medlidande med kvinnan - inte för att hon var omänsklig utan för att kvinnan stod för något hon vuxit upp med att avsky, Söder. Raja höjde handen och repen utav halm bands på nytt runt kvinnans ben och armar. De stramades åt och spändes så pass hårt att kvinnan inte skulle kunna röra sig mycket. Det får duga. Tänkte hon för sig själv och gick fram till kvinnan, hon lyfte upp henne med ett svep och placerade henne över sin axel. Hon var förvånad över hur lätt och liten kvinnan var. Som ett litet Osianskt barn vid 15 års ålder ungefär. Det var en underlig känsla.
"Stilla." bet hon ut och började gå tillbaka samma väg hon kommit med den utmattade kvinnan över sin högra axel.

Arya - I Östs norra fångeförvar
Då repen tillfälligt lossades från Aryas armar och ben var stora delar av hennes hud avskavd och det blodiga köttet där under helt blottat för omvärlden. Repen hade antagit en rosa-röd nyans från Aryas blod och bitar av det avskavda skinnet satt fortfarande fast i det. Arya kved ofrivilligt in i munkaveln när surrningarna drogs åt för tredje gången och fick hennes ömma skador att svida och värka ännu mer. Hon kände sig så ynklig. Så fruktansvärt ynklig och det blev inte bättre av att Osiankvinnan med sådan lätthet slängde upp hennes lilla kropp överaxeln. I sitt huvud förbannade Arya sig själv för sin mesighet och krigaren hon blev buren av undertiden de två började avlägsna sig från platsen hon tidigare varit upphängd på.

Riga & Rava - Korsningen mellan fånglägren i Öst:
De hade väntat ett par minuter men när ljudet av Rajas fotsteg hördes reste de sig från marken och manade på sina fångar att göra det samma.
"Upp." sade Riga och petade med foten på kvinnan framför sig. De båda vita människorna reste sig ostadigt och vingligt från marken. Raja kom runt hörnet, bärande på den lilla solkyssta kvinnan.
"Vi går." sade hon samma sekund som de tre hade sett varandra. Riga och Rava nickade och puttade på sina fångar som började gå samtidigt som Raja slöt upp bakom dem.

Skogen var mycket tyst men samtidigt tedde den sig nyfiken på vad som försiggick denna morgon. Riga slängde ett öga bak mot Raja som nickade åt henne att hålla blicken framåt. Så det gjorde hon. Löven raslade, små djur hördes inte långt bort från dem. Solen färgade himlen och träden stod som ståtliga pelare på var sida av den lilla stigen som gruppen av sex personer drog fram på.


Erik - Huvudbostaden i Öst:
Det kändes som en evighet, som om jorden nästintill stod stilla, medan han väntade på att få återförenas med sin vän, sin bekant och sin älskade Arya. Erik kunde inte få ut bilden av Arya upphängd, utspänd och sårbart öppen för djur och natur i luften. Känslan fick honom att kväljas och en rysning for som en slingrande orm över hans rygg. Han hade rätat på sig, satt med benen i kors på det förvånansvärt mjuka golvet och bara väntade. När han hörde hur korgen började röra sig utanför vände han huvudet mot dess håll. Men han vågade inte röra sig, minsta rörelse kunde ses som något annat än vad den var av Osianerna, av Ameenia. Så han väntade. Väntade och väntade.

Arya - Korsningen mellan fånglägren i Öst/Huvudbostaden i Öst
Arya kände sig återigen grovt förolämpad av hur hon behandlades av Osianerna. Ännu en gång hade hon slängts över axeln på en utav dem och bars nu för andra gången som ett simpelt bytesdjur. Men nu orkade hon inte göra minsta motstånd. Hon kunde inte annat än att hålla sig helt stilla och bara andas på Osianens rygg. Arya ville inte erkänna det, men hon hade varit alldeles för svag för att orka gå.

"Vi går." orden kom från kvinnan som bar på Arya samtidigt som flera andra fotsteg hördes. Arya förstod direkt att hon inte var den enda fången som skulle förflyttas någonstans. Hon kunde känna igen Letoyanernas tyngre steg och antog att dem tillhörde Freja och Wilheim, men hon kunde inte se dem.

Osianerna gick en bit med sina fångar. Arya hade ingen aning om var de befann sig men hon försökte inte ta reda på det heller. Hela hennes fokus låg på att hålla sig vid medvetande då hon flera gånger kunde känna hur nära hon var på att svimma igen. Till sist kom sällskapet fram till hiss-korgen och Arya antog att de var påväg att föras till huvudbostaden igen. Freja och Wilheim och deras fångvakter hissades upp först. Arya och den som bar henne stod tysta kvar under tiden. När korgen kom ner igen, tom denna gången, gick Osianen in i den med Arya på ryggen och använde sin magi för att långsamt hissas upp till byggnaden ovanför dem. På vägen upp vandrade Aryas tanker till Erik. Var var han? Hur mådde han? Vad hade Osianerna gjort med honom som fått honom att vråla så förskräckligt tidigare under natten? Arya knep ihop ögonen vid minnet av sin älskades skrik. Ljudet var det mest fruktansvärda hon hört och hon ville inte tänka på det.

Slutligen stannade korgen och Osianen med Arya på ryggen klev ut i huvudbostaden. Arya öppnade ögonen och väntade på vad som skulle hända där näst. En halv sekund senare fick hon svaret mycket omilt givet till sig. Osianen som burit henne på sin rygg slängde henne mycket hårt, utan minsta förvarning, ner i golvet. En hög dunk följt av ett stön från Arya ljöd på platsen när hennes lilla kropp landade på marken. Ofrivilligt knep hon ihop sina ögon av smärta.

Erik - Huvudbostaden i Öst:
När han såg Freja och Wilheim spred sig en liten lättnad inom honom. De både tyddes tillsynes oskadda och vandrade självmant in i huvudbostaden med två långa krigare bakom sig. Erik försökte resa på sig men Freja skakade på huvudet.
"Sitt." sade en av krigarna och de båda satte sig någon meter bort från Erik. Han sökte deras ögon och de nickade mot varandra. Underförstått var att de alla var oskadda. Omtumlade, hungriga, törstiga och trötta - men oskadda.
"Välkomna," sade Ameenia som nu tagit plats sittande bredvid Erik, "jag har haft ett upplysande samtal med Erik." fortsatte hon och korsade benen. Skynket framför ingången drogs hastigt åt sidan och innan Erik ens hunnit reagera hördes en duns och ett jämrande läte från Arya som obarmhärtigt kastats på marken framför honom.

"ARYA!" Erik tycktes få en våg av energi plötsligt, "Arya!" han kastade sig fram till henne och drog henne upp i sin famn. Arya var tilltygad, svag och allvarligt skadad.
"Vad har du gjort!?" vrålade Erik ut och glodde frustande på krigaren som kastat Arya. Hon enbart glodde på honom en kort sekund innan hon tog plats vid de andra två krigarna. Erik strök Aryas kind och utan att ens vänta på att få klartecken från någon drar han av de alldeles för hårt surrade repen. Vad som avslöjades var djupa markeringar från repen och handlederna var såriga, blodiga och något blå-lila. Vrede bubblade inom honom och ilskan var påtaglig i luften. Erik släppte repen på golvet och drog in Arya i sin famn.
"Arya... Arya..." mumlade han i hennes öra medan hans stora näve höll hennes något tunga huvud. Han ville gråta men kunde inte släppa fram de känslorna i det omgivande sällskapet.

Arya - Huvudbostaden i Öst
"ARYA!"
Arya slog hastigt upp ögonen så snart hon hörde Eriks röst. Hennes blodsprängda ögon mötte hans gråa samtidigt som han drog in henne i sin famn och smekte hennes kind.
"Erikk..." viskade Arya svagt när de hårt surrade repen och munkaveln lösgjordes från henne. Hon andades in Eriks mjuka doft och log svagt av lättnaden att få vara nära honom igen. Men så mindes hon de fruktansvärda vrålen under natten och bilden av hans livlösa kropp som fördes ut på båren kom tillbaka till hennes sinne. Leendet på hennes läppar försvann och ersattes av en orosrynka i pannan och sorgsna ögon.
"Erikk, förlåt mig..." viskade Arya i sin älskades öra. Hennes ögon tårades då hon tänkte på vad han tvingats utså på grund av henne, "Förlåt mig..."

Priyanka & Leela - Vid floden Radha Aansoo
Priyanka, Leela och Ranveer hade nu kommit fram till floden Radha Aansoo och stannat upp för att diskutera läget och bestämma var och på vilket sätt man skulle korsa vattendraget. Det hade gått fort att ta sig till floden då den låg ganska nära platsen de talat med träden på. Efter en kort diskussion mellan framför allt Leela och Priyanka bestämde sig sällskapet för att korsa vattnet direkt där och då. Att gå runt längs flodkanten och leta efter det grundaste stället att gå över på, som Leela föreslagit, skulle ta alldeles för lång tid enligt Priyanka och eftersom hon hade Ranveer på sin sida fick hon som vanligt sin vilja igenom.

"Leela, du går först." sade Priyanka bestämt då den relativt korta diskussionen var över.
Leela suckade och styrde sin svarta häst mot vattnet. Det var inte lönt att säga emot Priyanka i något för tillfället. Det skulle bara leda till onödigt, energislösande tjafs vilket Leela helst ville undvika. Så snart Leela kommit en bit ut i vattnet smackade Priyanka på sin svarta hingst att följa efter. Hästen tvekade något i början men även den verkade förstå att det inte var någon idé att sätta sig upp mot sin ryttare. Mitten av floden var den djupaste punkten. På Leela, som var kortast av dem alla och hade den minsta hästen, gick vattnet upp till midjan på. Priyanka var inte mycket längre än sin lillasyster, men eftersom hennes hingst var större än systerns märr lyckades hon hålla hela sin överkropp torr. Eftersom Ranveer både var den som hade den största hästen och var en bit längre än systrarna nådde vattnet honom endast en liten bit över knäna.

Så snart Leela kommit upp på land satt hon av sin häst och kramade direkt ur sina tygbyxor, som var det ända klädesplagget som gick att komma åt eftersom allt annat var dolt av den tunga skyddsutrustningen.
"Helvete att hon alltid ska få sin vilja igenom. Aldrig kan hon ha lite tålamod eller lyssna på någon annan..." Priyanka och Ranveer var fortfarande en bit ifrån stranden så de kunde inte höra den tredje generalens irriterade muttranden, "Sablars jäkla kalla flodvatten, varför ska det nödvändigtvis vara så satans kallt i detta satans-"
Leela hade avbrutit sin svordomsvisa tvärt. En alldeles för stor och monstruös skugga hade fallit över henne när hon stod böjd och kramade ur sina byxor. Den svarta märren trampade oroligt vid hennes sida samtidigt som hon långsamt rätade på ryggen och såg upp på varelsen ovanför sig. Det jättelika monstret var större och än mer skräckinjagande med sin simhud och sina gälar än Leela någonsin hade kunnat föreställa sig. Generalen svalade hårt samtidigt som hon gräppade sin hästs tyglar och tog ett försiktigt steg bakåt. Besten framför henne gjorde det samma fast flyttade sin fot framåt i stället för bakåt. Leela tog ett par försiktiga steg bakåt till. Något sade henne att om hon tog det lugnt och försiktigt kanske monstret inte skulle se henne som någon form av hot och låta henne vara. Vad som än sagt det till henne visade sig dock ganska snabbt ha helt fel i detta. Då Leela rört sig ännu närmare flodstranden stirrade varelsen riktigt blodtörstigt på henne och ökade hastigheten i sina steg. Paniken bröt ut i Leelas huvud samtidigt som monstret började öppna sina käftar. Hon kastade sig upp på den svarta märren och skrek;
"HIYAAA!!!"
Ljudet fick hästen att stegra för att sedan kasta sig i floden igen i full gallopp med besten efter sig.
"RAZOOOOOO!!!" vrålade Leela åt Priyanka och Ranveer då hon gallopperade förbi dem genom vattnet, "Tillbaka tillbaka tillbaka tillbaka tillbaka tillbaka tillbaka!!!" Hon hade inte behövt säga något, hennes syster och svåger hade redan sett monstret på andra sidan floden och ökade hastigt takten tillbaka till motsatta sidan.

Erik - Huvudbostaden i Öst:
Han stirrade oförstående på Arya, varför bad hon om ursäkt? Erik log stillsamt mot henne och strök undan några hårtufsar från den solbruna pannan.
"Arya... Du har inget att be om ursäkt för. Inget." sade han och sänkt sig ner så han försiktigt kunde kyssa hennes skadade läppar. Känslan var magisk. Att få ha henne i sin famn igen, få kyssa henne och känna hennes levande kropp. Erik hade inte insett det tidigare, men han hade varit livrädd, ja vettskrämd till och med, för att aldrig få hålla Arya i sin famn igen. Levande. Känslan for genom hans kropp som en ilning och han ville inte släppa taget om sin älskade. Denna enda rätta, den enda sanna, den enda för honom. Aldrig ville han släppa henne igen.

Arya - Huvudbostaden i Öst
"Arya... Du har inget att be om ursäkt för. Inget."
Aryas panna var fortfarande rynkad, hon höll inte med Erik. Hon öppnade munnen för att svara men hejdade sig då hans läppar fördes till hennes. Hon slöt ögonen och förde en skakande och blodig hand till hans kind. Lite av blodet från hennes handleder fastnade i hans skägg och ansikte. Känslan av att vara nära honom igen gjorde hela hennes kropp varm inombords. Arya hade varit så rädd tidigare, så rädd att förlora sin älskade för evigt. Att aldrig få vara nära honom igen, känna hans hud mot hennes egen, kyssa honom och se de vänliga ögonen hon fann så otroligt vackra. Men hon kunde inte släppa bilden av Eriks livlösa kropp på båren. Det gick inte. Efter att nyligen ha sett honom i så dåligt skick kunde hon inte förstå hur han kunde verka så mycket piggare nu. Därför drog hon sig tillbaka lite igen, utan att släppa hans kind, för att kunna tala med honom.
"Hur mår du?" viskade Arya, lite tydligare än tidigare.

Priyanka och Leela - Vid floden Radha Aansoo
"AAAARRRRGGGG!!!"
Priyanka var ursinnig. Hon, hennes syster och hennes make hade tagit sig tillbaka till andra sidan av floden och på så vis kommit undan monstret som jagat dem. Väl på andra sidan hade de upptäckt att Razoo inte kunde ta sig längre än halvvägs över floden. Det var som om en osynlig barriär höll honom tillbaka. Därför hade de stannat ganska nära floden och satt sig ner för att försöka diskutera vad som skulle göras åt problemet. Men Priyanka kunde inte sitta stilla. I vrede och frustration spatserade hon fram och tillbaka och gav ifrån sig ilskna läten och rop emellan åt.
"Hur i helvete kan det där satans monstret vara här! Enligt historien ska den vara död! Den borde inte finnas! Vi borde ha varit långt borta nu!" Priyanka såg inte på varken Ranveer eller Leela när hon talade utan stirrade vildsint framför sig där hon gick.
"Men Priyanka, snälla, lugna dig, nu är Razoo här och det finns inget vi kan göra åt det! Vi får helt enkelt bara vänta tills han tröttnar på att vara här i närheten och skynda oss över då istället!" Leela såg irriterat och något oroligt på sin syster. Hennes beteende gjorde Leela orolig.
"Jag vill inte vänta! Vi har inte tid med det! Vi måste över nu!" ropade Priyanka, "AAAAARRRGGG!!!"
Efter vrålet drog generalen en av sina sablar och använde den för att misshandla en buske som växte nära sällskapet. Hennes raseri utbrott fick både Ranveer och Leela att resa på sig.
"Satans...jävla...helvetes...Letoyaner...och...vidriga...odjur!" busken var total krossad när Priyanka sagt färdigt sin mening. Hon stod stilla och andades flåsande andetag medan hon stirrade framför sig. Leela såg mycket oroligt på systern. Ranveer tog ett par steg fram mot sin hustru, lade sina händer på hennes axlar och vände på henne så att de stod ansikte mot ansikte. Priyanka släppte sitt vapen på marken.
"Priyanka, andas." sade han bestämt och hustrun lydde, "Vi kommer att komma över floden, du kommer att få hämnas prinsessan, men när du väl gör det så måste du ha din ilska och energi sparad. Slösa den inte på någon slumpmässig buske i ingenmansland."
Priyanka suckade och tog ett steg in i sin makes famn. Där slöt hon ögonen och lät honom kyssa hennes panna.

Leela vände sig bort när hon såg paret omfamnas. Det stack i hennes ögon när hon såg Priyanka visa sådan kärlek till Ranveer. Leela visste mycket om vad Ranveer gjort bakom Priyankas rygg innan de varit gifta. Hon hade försökt tala om det för Priyanka men systern hade vägrat lyssna, bedövad av förälskelse till sin festman. Ilsket började hon famla med något i sin packning, bara för att ha en anledning att vända de andra två ryggen.