Prs tippest & JustAFriend

Magistern hade genomgång nästan hela lektionen. Elliot försökte hänga med och anteckna men det gick sådär. Han hörde hur sportgrabbarna bakom honom suckade frustrerat. Inte lika mycket att skriva av idag. De borde ju vara tacksamma. Då fick de ju vila händerna från skrivandet såsom de vilat hjärnorna och typ förlitat sig på Elliot under alla år. Hur hade de ens klarat sig utan Elliot nu när han varit borta? De hade de troligtvis inte när han tänkte efter. Troligtvis inte alls faktiskt.

Kort skoldag. Äntligen slut. Den skumma känslan av att vara övertaggad och terrified på samma gång satt fortfarande i. För sista gången för dagen öppnade Elliot sitt skåp. Han ställde in böckerna i prydliga rader och stoppade varsamt ner datorn i ryggsäcken. Han tog på sig den svarta jackan och virade den vinröda, fluffiga halsduken runt sin hals. Redo? Eventuellt. Han stegade iväg mot Sebastians skåp.

Engelskan var helt okej. Seb satt och skissade Elliots ansikte, om och om igen. Det var omöjligt att rita av någon så perfekt. För samtisigt som Seb ville göra linjerna lite slarviga; halvperfekta, så gjorde det inte Elliot någon rättvisa. Elliot förtjänade perfekta linjer som samtidigt inte såg perfekta ut. Seb skulle jobba på det. Hela tiden.

Klockan ringde ut och Seb var snabb med att plocka ihop sina saker innan han minst lika snabbt lämnade klassrummet. Elliot. Okej, Elliot. Han skulle hänga med Elliot. Vad skulle de göra? Han kunde inte ta med honom till stan. Seb ville inte att Elliot skulle veta om vilka han umgicks med på fritiden. Inte för att han skämdes eller så, men de var så långt ifrån Elliot. Helt olika personer. Kunde krocka. Hårt. Farligt. Seb var tvungen att skilja på folket i skolan och folket på stan. Visserligen gick folket på stan också i skolan, men en annan skola. Sämre skola. Nåväl.
Han gick fram till sitt skåp, låste upp det och kastade in sina böcker. Skåpet såg ut som ett bombnedslag, förutom ett hyllplan där han prydligt och försiktigt lagt in de teckningar han inte tagit hem än. De teckningarna som han inte ens visste om han skulle ta hem.
Han drog på sig den militärgröna jackan och tog på sig ryggsäcken över båda axlarna innan han stängde igen skåpet. Någon sekund senare såg han en kille med lockigt hår, svart jacka och den sötaste vinröda halsduken som Seb någonsin sett. Okej, halsduken var inte söt, men killen som hade den på sig var jävligt söt när han hade den på sig. Seb, bara vänner, okej? Du ska inte säga att han är söt. Tänk inte ens tanken. Låt bli.
”Hej”, hälsade han och lutade ena sidan mot sitt skåp och skapade ögonkontakt. De gröna ögonen var livsfarliga, det var han nu säker på. ”Ska vi gå hem till mig eller..?”

Sebastian var redan vid skåpet. Andas Elliot, andas. Det spelar ingen roll att hjärtat rusar. Andas. Elliot ställde sig vid skåpet.
"Hej", han log försiktigt. Hur många gånger på en dag var det egentligen möjligt att 'le försiktigt'? Kunde han ge sig nån jävla gång? Men det gick ju inte. Han tyckte om Sebastian obeskrivligt mycket. Han ville bara vara nära nära. Nu var inte det möjligt. De skulle vara vänner. Bara vänner.

Hem till Sebastian? Det vred sig lite i magen. Han hade varit hemma hos "vänner" typ tre gånger i sitt liv. Och de var absolut inga han hade känslor för. Elliot brukade undvika att gå hem till folk för då skulle de kanske förvänta sig att bli inbjudna till honom. Men han ville ju se hur Sebastian bodde. Vart han spenderade större delen av sitt liv. Vart han sov. Äh, vem försökte han lura? Det var ju Sebastian. Doften. Allt som hade med Sebastian att göra var toppen. Eller hur? Han skulle hur som helst få spendera tid med honom och det var det som var viktigast.
"Det blir bra", det skulle det ju bli. Sebastian. Jävligt bra.

Seb visste egentligen inte om han ens ville visa sitt hem för Elliot egentligen. Vad skulle Elliot tycka om honom? Fan. Han ville inte framstå som det bortskämda rikemansbarnet som han faktiskt var. Elliot skulle hata honom. Så mycket. Jättemycket. Men han kunde ju inte ta tillbaka sitt erbjudande när Elliot redan gått med på det, så han nickade och började med korta och långsamma steg gå mot skolans utgång.
”Min pappa skjutsade mig imorse så vi får gå, förresten”, sa han och tittade på Elliot. Tur var väl det, för annars visste Seb inte hur han skulle klara sig. Senast de två killarna hade varit på en cykel tillsammans så... Så hade Seb tappat kontrollen helt. Han hade inte råd att tappa den igen. Verkligen inte.

"Okej, det blir bra", hade han hakat upp sig? Ännu en sak som 'blev bra'. Variation Elliot, variation. De började långsamt gå mot utgången. Hand i hand, leendes. Nej, det var bara i Elliots huvud. Men de gick i alla fall bredvid varandra. Det var ju i alla fall något. Och de var påväg hem till Sebastian och det var ju verkligen något. Elliot höll upp porten och lät Sebastian passera. Han viftade med armen och bugade lätt med huvudet, som en dörrvakt. Vad håller du på med Elliot? Om Sebastian inte tyckte han var fånig så tyckte han garanterat det nu. Fast det var ju bara på skoj. Men Sebastian kanske trodde han var seriöst. Nej, skärp dig Elliot. Sebastian var många saker men korkad var definitivt inte en av dem.
Det var kallt utomhus. Elliot som i stort sett alltid frös uppskattade inte temperaturen. Tur att Sebastian satt igång den varma känslan i magen. Även om den för tillfället inte riktigt nådde ut i fingertopparna så njöt han. Mycket.

Det blev tydligen också bra. Brukade Elliot verkligen prata så lite? Seb hade alltid uppfattat honom som en jävligt social person som kunde prata lite med allt och alla, men skenet bedrog. Det visste han ju sedan innan, så varför blev han förvånad?
Seb kunde inte hålla sig för skratt när Elliot öppnade dörren som en riktig dörrvakt. Förhoppningsvis hade han inte varit seriös, för Sebs melodiska skratt var allt annat än subtilt.
”Tackar tackar”, sa han mellan skratten och gick ut. De började gå mot hans hus och skrattet dog ut hyfsat snabbt. Lite för snabbt, faktiskt. Återigen bet han sig i läppen. Vad skulle han säga? Vad skulle Elliot tycka om honom efter han såg huset? Fan fan fan.
”Bara så du vet så var kalendern inte min idé”, sa han efter en stunds tystnad. De mörkbruna ögonen, som varit fästa på vägen framför dem, fäste sig nu istället på Elliot. ”Jag gick bara med på det för att jag fick betalt.” En kall vindpust drog in över dem och Seb stängde sin jacka. Det var fortfarande kallt.
”Fast jag skulle inte gått med på det ändå om jag visste hur stelt det skulle bli”, fortsatte han sedan, med en mer skämtsam och varm ton i rösten. ”I och för sig är det inte många som får se majoriteten av idrottskillarna nakna, så det kan man väl skryta om.” Ett brett leende spreds över hans läppar och till ögonen. Han lät väl inte dum? Om Elliot inte var överdrivet pryd så skulle han nog också tycka att det var roligt.

Skrattet. Åh Sebastians skratt. Det var som musik i Elliots öron. Han blev alldeles varm inombords. Eller tja, ännu varmare. Han log ännu en gång.
Sebastian började förklara sig. Eller förklara sig och förklara sig, mer typ berätta hur det hade gått till med kalendern. Om nu inte Elliot tolkade det hela allt för fel så verkade det som han skämdes. Vilket Elliot i så fall förstod. Han själv rodnade ju av bara tanken men Sebastian verkade ju mer chill i allmänhet.
"Som med den där affischen då", tidigare hade ingen av dem riktigt låtsats om att de faktiskt mötts tidigare och att Sebastian då bara ville träffa Elliot mot betalning. Eller så fick man kanske inte se på det hela, men ja, nu gjorde i alla fall Elliot det.
Sebastian log brett och stort. Verkligt på något sätt. Elliot skrattade till.
"Sant, jag tror dock inte jag skulle klara av att hålla masken", han tittade ner på vägen igen, skrattade till ännu en gång.

Affischen. Det var första gången som Seb använt sin talang för att tjäna pengar. Därefter hade han ju använt den för pengar flera gånger, men han trodde aldrig att han skulle gå så långt att han ritade av sportkillarna nakna. Han behövde ju inte ens pengarna. Herregud, det kunde han inte berätta för Elliot. ’Ja, i och för sig så behövde jag inte pengarna, men jag hade inget bättre sätt att spendera tiden på än att sitta med en penna och ett papper i knät samtidigt som jag tittade på ett naket fotbollslag.’ Var det sant? Nej, det kunde det inte vara. Seb visste inte riktigt. Fan.
”Jag försökte vara professionell och sånt men fan vad jobbigt det var”, sa Seb som svar till Elliot. Elliot som förövrigt tittat bort. Brutit ögonkontakten. ”Särskilt när de bara lattjade runt och la upp hela skiten på Snapchat.” Elliot, titta upp. Snälla. Gå lite närmre mig. Seb, Seb. Sluta tänka så. Ni är bara vänner, du kan inte kräva konstant kropps- och ögonkontakt. Skärp dig. Han tittade bort från Elliot och vek ner blicken i marken.
”Fast i och för sig så fick jag jättemånga följare tack vare deras ständiga shoutouts, så jag vet inte riktigt varför jag klagar”, skämtade han utan att låta konversationen dö ut.

"Ja, alltså det är definitivt på min topp-10-lista för udda möten", han skrattade lätt och tittade upp mot Sebastian igen. Han tittade dock ner i marken. Fan. Elliot gjorde detsamma.
"Eller hur, alltid nice med nya följare", han log och gjorde ett nytt försök till att få ögonkontakt med Sebastian.
Mobilen ringde. Elliot famlade lite innan han fick upp den ur jackfickan. Det var Eric som ringde.
"Hallå", Elliot kom på att han glömt meddela Eric att han skulle komma hem senare.
"Tjo, jo du slutade väl tidigt idag va? Ja, hur som helst, vart bodde hon som tar hand om Emmett?"
"Eh, asså jag går hem till en... Eh vän nu, om det går bra för dig alltså. Och första huset innan affären. Det gula"
"Det låter ju som att du fått tunghäfta eller något, gör vad fan du vill bara du har det roligt. Så skoldagen gick bra förmodar jag? Åt du allt jag packade ner?"
"Mm, jag åt... lite. Okej, men alltså kom ihåg att lägga undan flaskorna när mamma sover middag, och se till att de små har borstat tänderna, fråga om Emmett ätit tillräckligt, om Emma får ont i magen så finns det Ipren i badrumsskåpet, det med lås, fast hon får bara ta en halv, nyckeln ligger i porslinsskålen på skåpet i mitt och Emmetts rum, och..."
"Elliot! Jag löser allt. Ha kul, okej? Vi ses ikväll!"
"Okej... Vi ses"
Elliot la på och stoppade försiktigt ner telefonen i jackfickan. Han sneglade åt Sebastians håll. Han hade hört allt, eller hur? Fan. Då visste han mer än vad Elliot ville att han skulle veta. Kunde han inte bara hålla tyst nån jävla gång? Fan.

Seb höll kvar blicken nere på marken och öppnade munnen för att säga något, bara för att bli avbruten av Elliots ringsignal. Det var samma som han själv hade. Alltså den som var inställd från början. Var det någon som ens bytte ringsignal nu för tiden, eller var det bara föräldrar som höll på så? Seb skulle aldrig byta sin. I och för sig skulle den sticka ut om han gjorde det, men det kändes töntigt, så han lät bli. Hatade ytliga personer så var han själv jävligt ytlig. Helvete.
Han lyssnade på konversationen. Eller ja, femtio procent av den. Dock så pratade Elliot så mycket att det kunde vara hundra procent av en konversation egentligen. Sov hans mamma middag? Och vilka flaskor? Jisses, tog han så stort ansvar för sina småsyskon? I och för sig så hade Seb aldrig haft några yngre syskon, men hans syskon hade verkligen inte hållt på så med honom.
”Vem var det?” frågade han och tittade upp på Elliot ännu en gång. Var det för på att fråga det? Fan Seb.