Elbastian +10 [PRS]

Seb nickade förstående. Han visste ju hur det kändes. När blodet började koka och hjärnan inte kunde komma på någon annan tanke än att konfrontera. Han visste exakt hur det kändes - eller tja, han antog att han visste hur Elliot kände. Det kunde han egentligen inte veta. Strunt samma.
”Mm”, fick han fram med en nickning. Vek inte undan för ögonkontakten. Han visste av erfarenhet att ögonkontakt ofta var bra för att lugna ner sig. För att komma ner på jorden igen, liksom. ”Men han är inte värd det, okej?”

Ja, ögonkontakt var verkligen bra. Det hade räddat paret från onödiga missförstånd många gånger. Tryggheten i Sebastians ögon lugnade i princip alltid Elliot nervositet. Gjorde livet mer hanterbart. Vad var ens livet utan Seb? Klyschigt, ja, men det var verkligen så det kändes.
Han nickade efter ett djupt andetag. Pojkvännen hade rätt. Ville han slösa energi på en homofobisk nolla? Nej tack. Men det klart att det kunde vara svårt.
”Jag älskar dig”, mumlade han. Ja, herregud. Tack för att han fanns. Bästa stöttningen.

Djupa andetag och ögonkontakt var nog de två mest effektiva verktygen för att kunna lugna ner sig. Elliot tog till båda två betydligt snabbare än vad Seb själv brukade göra. Eller tja, brukade och brukade. Det lät som att han blossade upp hur ofta som helst, vilket inte riktigt stämde överens med verkligheten.
”Jag älskar dig med”, sa han tillbaks. Lät händerna vandra upp från den äldres axlar till hans kinder istället. Lutade sig närmre för att lämna en puss i hans panna innan han drog sig tillbaka igen. Armarna nere längs kroppen, förmodligen ingen kroppskontakt, såvida den inte var från Elliots sida.

Den yngres läppar lämnade stjärnor på Elliots panna. Händerna med för den delen. När de vandrade upp från axlarna till kinderna. Fan, var kär han var. Trots alla år. Kanske tack vare. Det klart att det där nykära inte fanns där hela tiden men han hade inte heller tappat känslorna för den andre och troligtvis hade inte Seb tappat känslorna för Elliot heller. De hade gått igenom mycket tillsammans. De var starka ihop.
”Ska vi gå in?”, frågade han efter ytterligare en liten paus. Det jobbiga hade inte släppt helt, såklart. Men nu var han redo att handla. Göra något annat. Lämna tegelväggen.

Okej, då var de tydligen tillräckligt lugna och okej för att göra det de skulle från början. Handla. Seb hade ingen lust att stå kvar där utanför affären mycket längre, så han nickade kort till svar på den äldres fråga innan han greppade tag i hans hand. Gick in i affären och ledde Elliot med sig. Väl inne i affären släppte han sambons hand för att en korg.
”Har du gjort en handlelista?” frågade han och blickade bort mot Elliot. Klart att han själv inte hade gjort en, nej, listor var ju faktiskt Elliots grej!

Elliot lät sig givetvis bli meddragen även denna gång. Det ju liksom han som frågat. Nu gått de dock sida vid sida. Hand i hand. Inte som en förälder med ett tjurigt småbarn.
”Självklart”, svarade han kort och plockade snabbt fram en ihopvikt papperslapp ifrån jackfickan. Ett tag hade han skrivit alla listor på mobilen men nej, det var inte Elliots grej. Det blev lättare att undvika missar såhär. Även om det gick att bocka av saker på mobilen med så blev det tydligare att stryka med penna. Omodernt? Sure. Men praktiskt. Han vecklade ut listan. Höll den så att sambon kunde se de prydliga raderna. ”Vi börjar med frukt”.

Elliot var lika organiserad som vanligt. Handstilen på listan var prydlig, prydligare än vad Sebs egen någonsin varit. Tur var det väl ändå att Elliot gjorde listorna, för Sebs handstil gick inte alltid att tyda. Om han inte ansträngde sig, det vill säga, men vadå, måste han anstränga sig?!
Frukt. Okej. Det var ett av områdena som hade minst utrymme i budgeten, trots att det var nyttigt och bra, bla bla bla. Vissa saker fick helt enkelt bli lidande när man hade halvkass lön, dyr lägenhet och ett stort sparande.
”Gröna eller röda äpplen?” frågade han Elliot innan han ryckte åt sig en plastpåse.

Ja, fruktkategorin skulle bli snabbt överstökad. Det var inte ens alla veckor som den fick vara med. Den senaste månaden hade de båda jobbat mycket dock. Mer än vanligt. Så även om det inte var prioriterat gick det bra att unna sig ett par äpplen. Mycket mer räckte det inte till.
Gröna äpplen var godast. Perfekt syrliga. Men efter en blick ned mot prislapparna konstaterade den äldre att de skulle få omprioritera.
”De där”, svarade han och pekade på ett par röda, säkerligen jättebesprutade. Nåväl, billiga var dem.

Seb tittade skeptiskt på äpplena som Elliot pekade ut. Skulle han ens äta ett enda av de där äpplena? Förmodligen inte. Blä. Nåväl, nu var det de äpplena som Elliot pekade ut och det var bara att acceptera. Om det inte fanns pengar till några godare äpplen så fanns det inte. Han plockade ett par äpplen, knöt igen påsen och la ner den i korgen han höll i.
”Ska vi ha någon mer frukt eller...?” frågade han avvaktande och nickade lite mot Elliots lista. Förmodligen var det väl bara de där besprutade äpplena som fick plats i den knapra budgeten, men han kunde ju alltid hoppas på lite clementiner eller något godare.

Trots att Sebastian jobbade på ett framgångsrikt företag och Elliot som sjuksköterska, var det ändå den äldre som hade bäst koll på ekonomin. En stor del av det hade nog att göra med de otroligt olika uppväxterna. Att leva på en knaper budget hade Elliot definitivt mest erfarenhet av. Vilket också gjorde att han, efter att snabbt ha svävat blicken över frukthyllorna, förstod att någon mer frukt inte gick med sig.
”Nä, inte nu innan jul”, konstaterade han och synade igenom listan både en andra och tredje gång, trots att han mindes den utantill. Ingenting fick ju glömmas. De hade mindre mataffären i kvarteren intill men var man en nervös själ så var man.
”Om du går och hämtar flingor så tar jag mjölk?”