Flowers in the dark [PRS]

Kanske, kanske det är så att nittonåringen har starka känslor för Joshua, men Hayley känner fortfarande att hon behöver vara på sin vakt. Efter alla dessa år med mobbning är det väl rätt förståeligt, eller hur? Ja, hon tycker åtminstone det. Hon är även mycket medveten om att hennes bästa vän fått okontrollerbara känslor för en viss Huaze bror, men de hade gått rätt snabbt in i sitt förhållande. Nu ångrar hon lite att hon varit den som fått dem tillsammans den där kvällen då de varit allt annat än nyktra. Jo, den kvällen hade varit fylld med misstag. Med en djup, utdragen suck skakar hon på huvudet för sig själv, och vänder blicken ner mot den lilla vovven i Yaosus knä. Åh, så himla bedårande. Hon skulle nog kunna sitta och glo på krabaten i all evighet. Hennes lilla nos rynkar till sig då och då, medan små, gulliga snarkningar rymmer taxins rum.
”Får de låna ett ut av rummen också?” Frågar hon efter en stunds tystnad. Deras klängande på varandra kan bli smått irriterande, och hon vill då inte vara nära när de mycket möjligt ligger med varandra under kvällens gång. Det är hemskt svårt att skilja dem på. Om det är gulligt eller tragiskt har hon inte riktigt bestämt sig över än. Hayley har redan fångat upp sin mobil, som Joshua lärt henne att använda, för att skicka iväg ett meddelande till vännen. En lista på vad som behöver packas ner om de nu bestämmer sig för att komma. Sminkväskan, rena kläder, plattången, en till tandborste, alla hennes små ljus, en hel del saker till helt enkelt. Plus chokladpudding. Hennes mage kräver chokladpudding. ”Beställa mat låter jätteskönt, då behöver jag inte laga något idag.” Axlarna sjunker lite grann av lättnad. Nu har hon inga problem med att laga mat, men efter dagens händelser har hon mer lust att hålla koll på Yaosu än ett fixa med en massa annat. Viktiga saker förvisso, men ändå. Efter meddelandet blivit klart glider det ner i fickan på kappan igen, och hon stiger ut ur taxin. Hon är väldigt nära på att snubbla till när hon väl kommer ut, men skyndar sig med att ta tag i taxin igen som stöd. Att ramla för fjortonveckor sedan hade varit okej, men inte när den där lilla klumpen i magen finns kvar. Icke.
”Hmh, om jag inte tvingar dig att gå ut ikväll kommer du behöva gå ut lite imorgon. Så det kommer jag inte påminna dig om,” erkänner hon, nej isen är fruktansvärd ja, men luft behöver de bägge två. Annars kommer måendet bara att bli sämre och sämre.

Åh jo, tjugoettåringen hade inga planer på att låta de två turturduvorna stanna under hans tak utan att ge dem ett eget rum. På övervåningen. Så långt borta från alla andra som möjligt. På så sätt skulle alla andra slippa lida under nattens gång, eller rättare sagt skulle Hayley och Yaosu i alla fall göra det.
”Vad tror du om mig? Att jag skulle låta dem sova nere i vardagsrummet? Nej tack, jag bryr mig för mycket om min stackars soffa för det..och mina öron”, svarade den äldre och ryste till. ”Så ja, de kommer definitivt att få ta ett av gästrummen. Däremot borde det inte vara någon större fara just ikväll”, fortsatte han och kisade upp mot den fortfarande ljusa himlen. ”Zihao är alltid lite extra klängig såhär runt fullmånen..han gillar inte att vara den enda som är..du vet..” Yaosu tystnade och gömde näsan i Chuchus päls igen. Däremot tappade han allt fokus på den lilla vovven när den yngre flickan nästan föll mot marken. Det gick absolut inte hända, inte när den där lilla bullen gömde sig under jackan. Hela vägen upp mot dörren var ögonen fixerade på artonåringen och ena handen lätt utsträckt ifall han skulle bli tvungen att ta emot henne. De skulle förmodligen båda falla i backen om hon nu faktiskt ramlade, men han kunde åtminstone dämpa inverkan av det hela.
”Gillar du kinesisk mat? Annars kan vi beställa från flera olika ställen”, började han när de väl kommit in i den lilla lobbyn och vidare in i hissen som stod redo. Dörrarna gled igen med ett litet plingande läte och våningarna räknades upp på displayen.
”Gå ut? Jag tänker inte gå ut för jag tänker bara ta på mig halsbandet när jag ska äta”, konstaterade Yaosu och putade med underläppen. ”Ska jag gå ut kan jag gå ut på balkongen..bubbelpoolen är varm, plus att den inte är hal! Och sedan borde du också vara mer försiktig, jag såg allt hur du höll på att dratta rakt på ändan förut”, grälade han vidare och satte näsan i vädret. Det märktes verkligen på honom att huvudet inte riktigt var satt på rätt plats för tillfället. Han brukade nämligen aldrig tala på det där viset - informellt och ledigt. Aldrig, verkligen aldrig. Men nu? Kanske han gått och blivit lite väl bekväm i Hayleys sällskap trots allt?

Kanske de två är lite lika varandra när det kommer till de två turturduvorna. Men vem skulle egentligen vilja sova vägg mot vägg med dem? Ingen. Absolut ingen. Hayley rycker lite på axlarna, blicken fäst på marken för att se till så att hon inte går snett, eller halkar.
”Men man vet ju aldrig!” Påpekar hon med ett litet, trevande skratt. Nej, kanske den andre skulle ha låtit de två sova i vardagsrummet och förstöra deras kväll. Nu tror hon verkligen att de kan hålla sig borta från varandra under en kväll, men som sagt, man vet aldrig. De bägge två verkar smått beroende av varandra och kan inte lämna varandras sidor särskilt länge. Men hon är glad över att de kommer förbi. Det kommer ge Hayley ett tillfälle att fråga om Isaac, om han kommer komma förbi någonting så att hon kan prata med honom. Bara berätta, för engångsskull. Hon är inte en hemsk människa, inte egentligen, hon tycker synd om Zihao som behöver gå igenom fullmånen varje månad. Hon känner empati med honom, men inte riktigt tillräckligt för att få allt bortglömt. Sen försvinner funderingarna på fullmånen och den mellersta Huaze brodern, för reaktionen som kommer från Yaosu är mycket mer iögonfallande än det andra. Gulligt ändå, att han vill fånga henne om hon ramlar. Antagligen är det bara pågrund av bullen i magen, men ändå. Det är rart. När de väl kommer in i lobyn, in i hissen, tar hon av sig sin halsduk och mössa. Det blir liksom alldeles för varmt, väldigt snabbt.
”Kinesisk mat blir toppen, har tyckt om det mer på sistone.” Det har kommit i och med att hon flyttat till Lewis familjen, som gjort all sorts mat, lång lista. Sen kan hon inte undgå att skratta till när det där grälandet kommer in i bilden. Jösses, väldigt gulligt det också. Det kanske räcker med att gå ut på balkongen, få lite frisk luft därifrån. Så istället börjar hon vifta med handen för att avfärda det där samtalsämnet. ”Jaja, du får gå ut hur du vill, men frisk luft kommer du behöva.” Hon är trots allt inte Yaosus mamma.

Det var väl förvisso sant, man visste aldrig. Men inte ens Yaosu var så pass socialt långsam att han skulle låta de två turturduvorna hållas till i vardagsrummet hela natten. Ha! Han tänkte ju inte ens låta dem sova i ett rum som låg vägg i vägg med hans eget. Aldrig i livet, det var någonting som verkligen aldrig skulle ske.
”Jo, men tror du verkligen att jag är så korkad? Eller att jag vill utsätta mig själv för den smärtan? Nej tack”, svarade tjugoettåringen och ryste återigen till. Hissdörrarna gled upp med ett litet plingande och den äldre skyndade sig ut, bara för att låsa upp ytterdörren med ett vrid på nyckeln. Åh, äntligen var de tillbaka i lägenheten. Dagen hade dittills varit ganska krävande, men nu när han satt fot i hemmet igen kändes allting genast en gnutta bättre. Yaosu började genast hänga av sig ytterkläderna - jackan hängdes på en av galgarna och halsduken veks ihop bara för att därefter placeras på en hylla högt upp i garderoben.
”Här”, mumlade han och lirkade loss artonåringens handskar och mössa från hennes grepp för att sedan placera även dem på hyllan. Noggrann och försiktig, trots att hjärnan var slö som bara den. Han räckte i slutändan fram en galge till henne, innan han tog av sig skorna och ställde dem på skohyllan. Okej, nu, nu, var han äntligen färdig. Chuchu hade skuttat iväg mot vardagsrummet och kopplet hade lagts upp på sin respektive hylla igen. Allt var i sin ordning och tjugoettåringen var ganska redo att falla ovanpå sin mjuka säng och sova i två hela veckor.
”Du kan be Zihao beställa maten sedan, säg bara åt honom att ta det vi brukar äta”, sade han över axeln och försvann in genom dörren till sovrummet. ”För jag tänker bete mig som en slöfock nu, om du ursäktar”, fortsatte han och började knäppa upp skjortan. Fingrarna slant gång på gång. Fint, nu kunde han inte ens få upp knapparna så att han kunde ta av den. Underbart. En irriterad suck rymde honom och han var tvungen att stanna upp ett slag, bara för att ta några djupa andetag. Kom igen. Snart skulle han väl få ett utbrott också.

”Jag har faktiskt inte riktigt bestämt mig än, men än så länge verkar du inte så korkad, inte riktigt.” Påpekar Hayley med samma, fräkniga leende. Självklart ser hon inte den äldre som korkad, långt ifrån. Han är nog en av de kvickaste människorna hon själv stött på, så kommentaren hade helt enkelt varit menat som ett skämt. Nej, korkad är då inte ett ord hon skulle beskriva den tre år äldre mannen med, snarare motsatsen. Om det är någon som är korkad är det då artonåringen. Jösses vad trögfattad hon kan vara, seg och dum. Men inte riktigt lika dålig som Aeron. De bägge två har nog blivit tappade ett par för många gånger när de var små, men det finns inte riktigt något de kan göra åt det i det här stadiet. Tyvärr. De kristallblå ögonen glider ner mot sina egna händer, där hon blir besnodd på både sin lurviga mössa och sina lena vantar. Väldigt snällt av honom. Så kort som hon är skulle hon nog inte nå upp till hyllan och lägga dem prydligt. Nej, lång är en annan sak som man verkligen inte kan beskriva henen som. Dumma gener.
”Tackar,” Hon hade såklart kunnat göra det själv, och var mer än villig att ta sig an sina vardagliga rutiner själv, men det var ändå snällt. Här och nu, om hon varit på dåligt humör kanske hon skulle ha blivit arg. Inte velat ha någon hjälp för något så lätt. Hayley hänger av sin kappa, tillsammans med halsduken. Sen får hon sätta sig ner på golvet för att få av sig kängorna. Att sitta på huk alldeles för länge går inte riktigt med magen som växer till sig varje dag. Lydigt nickar hon. Zihao får beställa maten, han vet vad som ska ätas. Vad bra att hon inte behöver bekymra sig över det. Lättnad. Pust.
”Ska jag göra en kopp te till dig så länge? Eller något annat?” Viktig fråga. Det hör kanske inte till jobbet, men hon vill gärna ta hand om Yaosu nu när han mår så dåligt, så att han får det han behöver för att återhämta sig. Samtidigt tar hon upp mobilen för att försöka få tag på Joshua, i väntan på svar.

Betydde det att Hayley fann honom korkad eller ej? För den där sista lilla meningen, inte riktigt, fick honom att tvivla på det som sagts innan. Inte på någon seriös nivå såklart, men det hade varit en underlig liten grej att tillägga om hon nu faktiskt inte ansåg honom vara korkad. Fast i den stunden var det ingenting Yaosu orkade fundera speciellt mycket över, utan han var helt enkelt på tok för utmattad. Utmattad och uppenbarligen frustrerad över någonting halvt oklart. Varför kunde han inte få upp de dumma knapparna för? Ögonbrynen rynkade på sig när fingrarna gång på gång försökte få ut knappen genom det lilla hålet i tyget. Tillslut lyckades han, men det var efter en lång tids bökande.
”Åh, nej det är okej..men du får gärna ge Chuchu lite nytt vatten och sen får du mer än gärna ta en promenad över min stackars rygg”, svarade tjugoettåringen och vek ihop skjortan för att därefter placera den på en av stolarna framför dörren till garderoben. Sedan följde resten av kläderna, alla lika noggrant ihopvikta. Var det fel att be den yngre flickan att massera knutarna som befann sig i i princip hela ryggen? Men det var ju samtidigt hon som gett honom ett smakprov till att börja med, med de där långa naglarna som fick massagen att kännas sådär extra behaglig. Lite som när man är hos frisören och får håret tvättat, när de gräver ner fingrarna i hårbotten och kliar in schampot respektive balsamet. Det var bra grejer det.
”Du måste såklart inte, men dina naglar är långa och jag är en extremt krävande arbetsgivare”, ropade den äldre efter ett slag, som ett litet inflikande. Han lossade försiktigt på guldkedjan och lät den falla mellan handflatorna några gånger. Den glittrade i ljuset från lampan, väldigt fin men simpel. Efter ett slag lade han den försiktigt i en liten hög på nattduksbordet och grävde sedan ner sig under det varma täcket. Sekunderna tickade förbi, långsamt som alltid. Tiden hade en tendens att gå i slowmotion när han väntade på vad som skulle komma därnäst. Förut hade Yaosu knappt orkat stå ut med den hastiga smärtan, men på senare är hade den liksom tynat bort. Det gick ändå så otroligt snabbt att det inte ens var någonting att tala om. En halvminut var liksom ingenting, och att kunna rulla ihop sig och känna sig allmänt gosig var värt besväret.1

Helt ärligt blir Hayley faktiskt lite förvånad, att den andre tackade nej till en kopp te. Hon hade haft på känn att han skulle begrava sig i te och mys med vovven, men det verkar inte riktigt vara fallet. Kanske han inte orkar dricka något, eller bara vill komma till sin andra form så fort som möjligt. Hon själv har alltid uppskattat en kopp te efter en panikattack, men än en gång, hon har haft turen att inte ha alldeles för många varje vecka. Kanske det skulle ha förändrats lite om det varit så. Hur som helst rycker hon på axlarna. Det är inte direkt så att artonåringen kommer tvinga Yaosu att dricka en kopp, verkligen inte. Han känner av det bäst. Istället tappar hon upp lite kallt vatten i en skål, bara för att sätta sig ner på det svala golvet.
”Är du lite törstig?” Viskar hon till Chuchu, som kommer framskuttandes till henne, med hjälp av ljudet från naglarna som trummar mot golvet. Vovven nosar lite på hennes hand, tar några slickar innan hennes uppmärksamhet dras till vattnet. Mycket riktigt, hon är fortfarande törstig. Hon verkligen slukar i sig en del av innehållet, men låter resten vara tills senare. Så kanske inte jättetörstig ändå. Handen stryker sig över huvudet på henne, innan Hayley lämnar en liten puss på hennes hjässa. Så himla mysigt, hon är verkligen snäll den lilla krabaten. Hon är nästan lite för uppslukad av henne för sitt egna bästa, då hon inte riktigt uppfattar orden tills en liten stund efteråt. Jösses, hon vill himla med ögonen åt sig själv. Vilket hon gör också.
”Men jag vill,” kontrar hon tillslut, och ställer sig upp på fötter. Blicken glider ner mot mobilen, där hon ser att hennes bästa lön svarat, allt är färdigpackat, och de ska övergå till att beställa in lite mat till senare. Bra. Med näsan i mobilen, och en exalterad Chuchu efter sig rör hon sig mot dörren till rummet, bara för att stanna till. En av reglerna hade trots allt varit att inte gå in i hans rum utan hans tillåtelse, och hon tänker då allt följa dem alla. ”Kan jag komma in?”

Hur skulle Yaosu lyckas svara på det där nu då? Kroppen var alldeles slö och ögonlocken var tunga som stenar. Det var inte direkt som om han kunde säga ja högt och tydligt, så därmed fick det duga med ett underligt litet försök till just ett ja. Nu lät det inte ens i närheten som ett ord överhuvudtaget, men förhoppningsvis förstod hon vad han menade. Tjugoettåringen sträckte på sig med en stor gäspning och vinklade öronen mot dörren. Chuchu verkade ha följt efter den tre år yngre flickan och det var tydligt att hon ville in. De små tassarna skrapade mot den stängda dörren och gnällande lägen började snart ljuda. Snacka om att vara otålig, om inte ännu värre.
Med ett litet grymtande tog han lite extra kraft till sig och skuttade ner från den himmelskt mjuka sängen. Egentligen hade han varken ork eller lust, men den lilla guldklimpen var oemotståndlig. Lyckligtvis behövde han inte ställa sig på bakbenen för att kunna greppa tag om handtaget och dra upp dörren. Ibland var det bra att vara lång, väldigt praktiskt när man ville öppna dörrar och så. De mörka ögonen gled mellan de två filurerna som stod och väntade utanför. Hayley hade verkligen lyssnat på hans anvisningar, bra också. För det var möjligt att lyssna men sedan totalt skita i precis allting som sagts. Återigen var den yngre brodern - Zihao - ett väldigt bra exempel.
Efter några sekunder av intensivt stirrande, vände Yaosu på sig och klättrade tillbaka upp i sängen. Där sjönk han ihop i en eländig boll av päls och fluff. Öronen vickade på sig medan blicken gång på gång letade sig till den yngre flickan. Hennes mage var på något sätt tydligare när han såg världen ur andra ögon. Troligen eftersom han nästan kunde känna av det, på ett sätt som inte gick att beskriva. Ungefär på samma sätt var det ännu svårare att ignorera hennes söthet, den varma doften och lena rösten. Han vek genast undan med de mörka ögonen och strök öronen bakåt. Jösses, ibland undrade han verkligen hur han egentligen tänkte.

Än en gång finner Hayley sig ställa en så ofantligt korkad fråga att hon har lust att slå sig själv hårt i huvudet. Om hon nu skulle få gå in betyder det att han redan förvandlats, vilket även betyder att han inte kan prata. Under några sekunder hade hon däremot glömt bort det, vilket resulterat i den dumma frågeställningen. Men ja, man lär sig av sina misstag. Att hon kan säga en del dumma saker kommer Yaosu att få reda på förr eller senare. Om det inte redan är uppenbart. Han hade väl sagt att alla säger lite korkade saker ibland? Jo, juste. Åh, han kommer inte gilla att umgås med henne dag ut i ända. Istället för att klanka ner på sig själv allt för mycket ser hon ner mot sin lilla kamrat. Chuchu verkar alldeles förbryllad över att inte få komma in genom dörren. De gnällande lätena skulle hon vanligtvis finna ytterst irriterande, men med tanke på att det är den lilla vovven det handlar om kan det inte vara något annat än bedårande. För att inte kräva alldeles för mycket av den stackars tjugoettåringen öppnar hon dörren till rummet, och Chuchu svansar in på beställning, skuttar upp i sängen bredvid sin husse. Det ser ut som rena drömmen i Hayleys ögon. Två lurvbollar, båda två redo för att mysa lite grann. Smått konstigt att en av dem är hennes chef, men den delen av Hayley försöker hon hålla borta. Det är inte dags för trevande tankar och dömande. Bort, bort, bort.
Efter en stund glider blicken tillbaka till Yaosu, vars blick är som fäst på henne. Eller magen. Det får henne att känna sig generad, väldigt generad. Men hon har varit med om det innan, inhängda blickar mot sig själv som aldrig glider bort. Den äldres blick är däremot väldigt mycket snällare, givmild än de andras.
”Jag skrev till Joshua, så de är påväg.” Berättar hon efter en stunds tystnad, och en stunds lång ögonkontakt. Med ett djupt andetag och ett litet skratt, främst mot sig själv, rör hon sig in i rummet och lägger sig ner bredvid den äldre. Fingrarna glider upp över den mjuka pälsen, först i kliande rörelser med de långa, bekväma naglarna, som sedan blir till lite mer massageliknande rörelser.

Nej, nu var det kört. När Hayley stått och tryckt borta i dörröppningen hade det varit helt annorlunda, mer bortom räckhåll. Men nu låg hon så pass nära att han kunnat ge henne en stor, fet puss tvärs över ansiktet. Inte för att det var någonting han tänkte göra, utan det var mest ett faktum. Hade det varit Zihao som legat där hade man nog kunnat vänta sig en blöt kyss, äcklig som han var. Yaosu tänkte däremot inte riktigt på det viset - som en komplett vilde, och höll därmed distansen. Dock slöts de tunga ögonlocken nästan genast och andningen blev ännu lugnare. Det var så otroligt skönt när de långa naglarna drogs genom pälsen och ännu bättre blev det när rörelserna blev mer som massage.
Trots allt som hänt var det nog bara bra att tjugoettåringen var så pass trött som han i stunden var. Annars hade han utan tvekan börjat övertänka precis allting, till exempel hur otroligt skumt det var att den tre år yngre flickan ens befann sig i hans sovrum. Hade omständigheterna varit annorlunda hade det varit så otroligt fel. Men nu var de inte det och tja, som sagt var han på tok för borta för att orka fundera till den längden. Istället fokuserade han på att varva ner fullständigt.
Ögonlocken gled så småningom upp igen och de nästintill svarta ögonen granskade artonåringen. Yaosu kunde inte riktigt låta bli att undra vad hon tänkte på. Vad kunde dölja sig bakom det där vackra, söta ansiktet? Bakom de där kristallblå ögonen som verkligen glittrade som ädelstenar. Kanske det där evinnerliga stirrandet började bli en gnutta obehagligt, men han kunde verkligen inte hjälpa det. Hayley var lite som en intressant bok och desto längre tid han spenderade med henne, desto bättre han lärde känna henne, desto mer tyckte han om henne. Och som om det inte vore nog blev han mer och mer nyfiken. Det var faktiskt riktigt längesen tjugoettåringen varit så intresserad av någonting överhuvudtaget och att det råkade vara en artonåriga flicka vid namn Hayley Clarke, det var ingenting han direkt kunde hjälpa.
Ett litet knorrande läte rymde den äldre och öronen vickade ännu en gång på sig. Chuchu hade börjat nafsa i svansen på honom och tankarna började bli alldeles för påfrestande, trots tröttheten. Tänk vad skönt det skulle vara att kunna klicka på en knapp som stängde av förmågan att tänka..rena drömmen för någon som övertänkte precis allting precis hela tiden.