Splintered heart [PRS]

Sakta men säkert börjar Hayley känna hur känseln kommer tillbaka i fingrarna. Hon rör på dem långsamt men slutar snabbt efter hon inser att bara det gör ont just nu. Helt ärligt skulle hon hellre vara medvetslös ett bra tag till, kanske för evigt. Det känns liksom inte värt att kämpa. Hon vill inte fortsätta gå på skolan, hon känner sig smutsig och äcklig trots att ryktena inte är sanna och har inte någon riktig livslust nu när hennes bästa vän inte riktigt vill prata med henne. Dramatiskt? Kanske. Men efter alla år av dum mobbning och alla glåpord så känns det inte värt. Enda anledningen att vakna upp nu är Yaosu, men han måste vara jättebesviken på henne.. Det var trots allt hon som puttat till Isaac som föll på Zihao. Om Zihao klarat sig vet hon inte.. tänk om han inte gjort det? Då har hon tagit död på någon, vilket hon absolut inte kommer kunna leva med. Men trots att hon inte vill det så börjar hon få tillbaka medvetandet och även känseln. Allt gör ont, benen och armarna, men speciellt magen och ansiktet. Det är där Cole slagit mest. Det slår henne att magen känns plattare än innan.. juste, missfallet. Hon hade glömt bort det. Händerna glider upp mot magen som sjunkit.. hon känner faktiskt en saknad av det där lilla fostret inne hos henne, även om hon varit säker på att göra abort så hade hon fastnat vid tanken av den.
Sakta men säker börjar ögonlocken att slås upp, eller nej, ögonlocket. Det andra går inte att öppna pågrund av blåtiran. Ljuset får hela huvudet att isa och hon kniper snabbt ihop ögat igen. Med tanke på all ljus så chansar sjuttonåringen på att hon befinner sig i sjukhusflygeln, korridoren som hon svagt minns inte var upplyst på det sättet. Hon blinkar några gånger innan hon öppnar ögat helt. Blicken är först riktad mot taket, hon är alldeles yr och det tar en stund för ögat att vänja sig vid ljuset. Därefter låter hon det glida över rummet så gott som det går, hon kan inte riktigt vrida på huvudet utan att det gör ont. Tillslut landar blicken på Yaosu, vilket får genast ögat att bli alldeles glansigt. Men sen glider den ner till en lurvig varg, och gud vilken lättnad hon känner. Hon förmodar att Zihao är det mörka fluffmolnet, vilket betyder att han lever. Detta tårarna att rinna av lättnad.

Både Yaosu och Zihao hade stannat vid Hayleys sida sedan Cole halvt om halvt slagit livet ur henne - Cole som inte längre existerade eftersom den yngre Huaze brodern slitit strupen av honom. Bokstavligen, han hade bokstavligen slitit ut Coles strupe. Fy fan vad arg han hade blivit när den jämnårige idioten pratat på det där sättet, när han sparkat och slagit Hayley trots att hon redan var nerslagen. Det var däremot när han använt ordet smutsskalle som det brustit totalt för sjuttonåringen. Till hans försvar hade han faktiskt varnat den andre slytherineleven om att han inte skulle få se morgondagen om han använde det där ordet igen, även om han inte riktigt menat det. Fast nu hade det ju blivit så i alla fall och ursäkten, om man ens kunde kalla det för det, var att han varit tvungen att ta till med våld för att få Cole att sluta slå gryffindoraren, och att det gått lite överstyr. Lite, host.
När Hayleys ögonlock långsamt gled upp, kvicknade Yaosu, som halvsovit, genast till. Han fiskade genast upp en av den yngre flickans händer och pressade försiktigt läpparna mot den, gång på gång. Under tiden hon varit medvetslös, hade han varit alldeles tom på insidan. Det hade varit så mycket blod och så otroligt många brutna ben. Nittonåringen hade känt sig så förbaskat värdelös, allt han kunnat göra var att ge henne mer blod och stabilisera andningen, medan madam Pomfrey tagit hand om hennes stackars ben.
”Hej du”, viskade den äldre och log försiktigt mot Hayley. Han släppte hennes hand och lät en av händerna glida upp mot de blonda lockarna istället och vidare mot kinden på henne. ”Du kommer att bli okej, jag lovar”, försäkrade han fortsättningsvis och strök över den mjuka, blåslagna huden.
”Ah, hon har vaknat!” Utbrast madam Pomfrey och travade fram mot gryffindorelevens säng. ”Då ska vi se..till att börja med kommer jag att hålla kvar dig här ett ganska bra tag, så var bredd på det”, började hon och log blekt. ”Du bröt flera revben, näsryggen, ditt bäcken och ett av nyckelbenen..sedan orsakade våldet mot din buk tyvärr missfall, jag beklagar,” fortsatte hon och ställde ner ett glas med vatten och en massa piller på nattduksbordet. ”Mr Huaze här kommer att ta hand om dig, som jag har förstått det kan ni ändå inte hålla er borta från varandra.” Hon lämnade en liten klapp på Hayleys axel och gav Yaosu en liten flaska med extra starkt smärtstillande på vägen. ”Åh, och vargen är ditt ansvar också, Yaosu, se till att han sköter sig”, ropade hon och försvann sedan in på sitt kontor igen.
”Som att jag inte skulle sköta mig, vad fan snackar tanten om?”, muttrade Zihao och gjorde någonting som skulle föreställa en grimas.
”Äh, du vet att du är stökig och bångstyrig”, påpekade Yaosu och himlade med ögonen åt sjuttonåringen, för att sedan plocka upp glaset med vatten och pillerna. ”Kan du svälja?” Undrade han och betraktade den yngre flickan.

Det är jobbigt att bara kolla på Zihao, sjuttonåringen har så mycket skuldkänslor över det som hänt, även om hon inte gjort det med mening. Men det känns bra när den två år äldre fångar upp hennes hand och lämnar små kyssar över den svala huden. Han hatar henne inte, trots att Isaac säkert gått och berättat att hon knuffat till honom. Det här får ett leende att stryka sig över de bleka läpparna medan tårarna fortsätter att rinna från det friska ögat. Det hade varit förståeligt om han hatat henne, det hon gjort hade lett till att hans lillebror slagit sig rejält. Hon kramar försiktigt om den större handen innan han släpper den för att sedan glida upp mot hennes kind. Hon känner sig säker nu, betydligt bättre än det som hänt för, vad hon förmodar, några dagar sedan.
”Är du arg på mig?” Undrar hon hest och harklar sig till Yaosu. Hayley har inte pratat på några dagar så det är väl förståeligt att rösten inte funderar så värst bra. Hon hoppas med hela sitt hjärta att han inte är arg på henne. Nu verkar det inte som att han är det, men han kanske gömmer det, vem vet. Som sagt, det skulle vara förståeligt. Hon är riktigt arg på sig själv faktiskt. Det hade känt så skönt att slå tillbaka mot Isaac, men Zihao hade gjort sig illa pågrund av det, och det är inte okej. Det kristallblå ögat glider upp mot madam Pomfrey när hon kommer instigandes. När hon sedan berättar allt som hänt är det inte så konstigt varför kroppen gör så ont. Hon kan knappt röra på sig utan att det gör hemskt ont. Trots detta försöker hon sätta sig upp i sängen, fan vad det gör ont, men hon lyckas. Hon vill kunna se dem i ögonen och inte bara ligga där utan att få en bra titt på dem. Hayley tittar ner mot magen. Nu hade det inte synts så mycket, men hon själv hade märkt en förändring. Det känns faktiskt lite tomt. Tillslut låter hon blicken glida mot den jämnårige med ett magert, ursäktande leende. ”Det var verkligen inte meningen att du skulle göra dig illa Zihao.. förlåt,” gryffindoreleven höjer på handen och börjar stryka bort tårarna som rinner ner över kinderna. I hennes ögon fick hon vad hon förtjäna, men just nu är hon helt säker på det hon funderat på innan, hon vill definitivt lämna skolan. Det känns liksom inte bra längre att vara här. När Yaosu sedan frågar om hon kan svälja nickar hon långsamt, och provar att svälja en gång. ”Det kan jag göra.” Försäkrar hon och håller fram händerna ifall den andre skulle ge henne glaset och pillerna.

”Jag är verkligen inte arg på dig”, försäkrade Yaosu genast och skakade på huvudet. ”Ska jag vara helt ärlig har jag full förståelse till varför du knuffade ner Isaac, det var bara en olyckshändelse att Zihao bröt fallet”, fortsatte han och studerade den yngre flickan med ett blekt leende strykandes över läpparna. Hon såg så ynklig ut för stunden, med blåtiran över ena ögat och huden alldeles blåslagen. En påse saltlösning hängde ovanför huvudet på henne, kopplad till en slang som stack in i huden. Eftersom hon varit medvetslös så pass länge hade de varit tvungna att ge henne näring och vätska via dropp.
Zihao fnös till när Hayley berättade att det aldrig varit meningen att han skulle göra sig illa. Nu hade han misstänkt att hon inte menat det, men nu var det liksom fastställt. För hade hon menat att bryta nacken på honom hade han faktiskt blivit lite smått förbannad. Med ett knorrande läte stoppade han upp trynet mitt i ansiktet på gryffindoraren och lipade mot henne, vad det nu skulle vara bra för.
”Zihao vad håller du på med?” Stönade den äldre brodern och gjorde sig redo att släpa bort den stora klumpedunsen.
”Vadå? Hon måste gengälda mig på något sätt och jag vill inte längre behöva leva på golvet..så nu är den här sängen min lika mycket som det är hennes”, predikade sjuttonåringen och skuttade upp i sängen, där han sedan rullade ihop sig nere vid fotändan. Okej, nere i fotändan var typ samma sak som att han tog upp halva sängen.
”Han säger att han vet att du inte menade att göra honom illa och att du har en skyldighet att låta honom dela säng med dig för att madam Pomfrey inte tillåter honom att använda någon av de andra sängarna”, förklarade Yaosu och himlade med ögonen. ”Och han är alldeles för stor och klumpig för att dela säng med mig, så..förlåt”, fortsatte han med ett litet skratt och räckte glaset och pillerna till Hayley. ”När han och Isaac föll landade de så illa att Isaacs tyngd råkade bryta nacken på honom..men det är ingen fara nu, skiftningen läkte skadan på ett kick. Problemet är att han sprang iväg utan att slutföra förvandlingen på rätt sätt, så nu kan han inte skifta tillbaka på ett tag.” Den äldre såg till att hålla fingrarna under glaset så snart sjuttonåringen tagit emot det, bara så att han kunde ta emot det om hon råkade tappa det.

Svaret som Hayley får får henne äntligen att andas ut. Enda anledningen till att hon velat vakna var den äldre, men då hade hon även varit rädd för att han inte skulle vilja vara med henne längre. Det är en stor lättnad att ljuspunkten i hennes liv inte tänker lämna henne. Dock får det inte tankarna om att sluta skolan att försvinna. Det är nog något som hon bör dela med sig av med den två år äldre.. och kanske det är viktigt att göra det nu, så att han vet om det. Självklart vill hon fortfarande ha ett förhållande med honom, men hon orkar inte vara kvar, det går verkligen inte.
”Helt ärligt har jag börjat fundera på att lämna skolan, tror du att det går?” Undrar hon medan blicken glider upp mot Zihao som nu fått för sig att trycka upp trynet i ansiktet på henne. De där knorrande lätena är väldigt gulliga, men tyvärr kan hon inte utmärka vad det är han vill ha sagt. Det verkar däremot som att Yaosu förstår, då han snabbt förklarar vad han menade. Det får ett leende att sprida sig över de brustna läpparna. Hon är kort och benen når inte ner till fotändan när hon sitter upp, så det funkar rätt bra att att ha honom liggandes där. Sjuttonåringen tar även tillfället i akt och gräver ner de bara fötterna i den tjocka pälsen. Aningen underligt kanske, men det gör allt varmare och hon fryser faktiskt.
”Det är bara bra att han ligger där, är faktiskt lite kall,” mumlar hon med ett finurligt litet leende och drar täcket tätare intill sig. Det kristallblå ögat blir dubbelt så stor när han berättar att Zihao brutit nacken. Om han inte varit en varulv och kunnat skifta så hade han kanske dött.. Hon tar emot glaset och pillerna och sväljer dem allihop strax därefter. Hon får i sig allt vatten innan hon ställer ner glaset på bordet bredvid.
”Herregud.. jag ber verkligen om ursäkt Zihao,” Hayley tittar ner mot lurvbollen med ett magert, men genuint leende på läpparna. Skuldkänslorna har lugnat ner sig lite, men de ör fortfarande väldigt starka. Ögonbrynen rynkar ihop sig och hon sträcker efter Yaosus hand för att börja pilla med hans fingrar. ”Varför sprang han iväg?”

Orden som lämnade Hayleys läppar fick Yaosus ögonbryn att funka ihop sig ännu mer. Ville hon lämna skolan? Det var inte så att han inte förstod varför hon ville göra det, men det var ändå lite svårt att ta in. Saker och ting hade ju varit väldigt jobba för henne under de senaste veckorna. Han hade försökt vara där för henne, men samtidigt fanns det bara så mycket han kunde göra. Hon hade lektioner att gå på medan han själv hade ett arbete att utföra. Det var omöjligt för dem att vara tillsammans hela tiden, för det var väl då som det kanske blev som värst? Mobbingen alltså.
”Du är så nära målet Hayley, det är lite mer än halva skolåret kvar..håll ut, jag lovar att finnas med varje steg på vägen”, försökte den äldre resonera och blickade in i det kristallblå ögat. ”Snälla, för mig, för Joshua och Aeron?” Fortsatte han bedjandes och drog försiktigt fingrarna genom det blonda håret, med huvudet lätt på sned.
Samtidigt som den äldre Huaze brodern så gott som bönade och bad Hayley att stanna, frustade den yngre brodern till. Gryffindoraren hade liksom borrat in fötterna i pälsen på honom och det kändes väldigt udda. Hade hon fått för sig att han var någon underlig typ av värmekudde? Fast..det var han ju i princip. Sjuttonåringen gäspade och började lukta på den jämnåriges fotleder. Ja, han var extremt konstig, det var hela hans motto.
”Det är ingen fara, jag klarade mig och helt ärligt har jag ingenting emot den här formen, den är bekväm”, svarade Zihao och fortsatte med sitt luktande. Det där hade inte varit hela sanningen. Nu hade han förvisso inget problem med att leva som varg, men det bästa var egentligen att Joshua tyckte han var söt i den formen. Kanske han kunde smyga ut och följa efter honom igen? Bra idé.
”Han säger att det inte är någon fara och att han gillar att ha fyra stora tassar, en nos som han inte verkar kunna hålla i styr och en jävla massa loppor som jag fick ta hand om”, sade Yaosu och vickade på ögonbrynen mot klumpedunsen, som blängde tillbaka mot honom med en butter blick. ”Åh..” fortsatte den äldre därefter och sneglade mellan Zihao och Hayley. Det fanns väl inget annat att göra än att berätta sanningen, eller? ”Cole Gartmond är död..Zihao kunde höra hur han höll på att slå ihjäl dig och hur han kallade dig smutsskalle och..du var medvetslös och Cole bara fortsatte säga och göra en massa hemska saker mot dig, så värmekudde här slet ut strupen på honom”, slängde han slutligen ur sig och gnagde sig sedan i underläppen, medan hon pillade med de långa fingrarna.

Leendet som Hayley haft på läpparna sjunker sakta men säkert. Vad hade hon förväntat sig? Att den äldre skulle tycka att det var en bra idé? Inte konstigt att han misstycker, det är väl rätt värdelöst av henne att ge upp på det här viset, men hon orkar verkligen inte med det. Hon orkar inte se på Joshua som fortfarande är ledsen, och Isaac som hon inte kan förlåta. Hon orkar inte med glåporden, ryktena eller alla knuffar. Med en suck lutar hon huvudet mot kudden och sluter ögonlocket ett tag medan hon njuter av handen som stryker sig genom de blonda lockarna.
"Men Joshua är inte så förtjust i mig just nu," mumlar sjuttonåringen och fortsätter med sitt pillande med de långa fingrarna innan hon drar handen intill sig och lämnar små kyssar över den. "Ser jag förskräcklig ut?" Hon pekar mot blåtiran med ett litet flin. Därefter bestämmer hon sig för ett annat samtalsämne, hon och Yaosu kanske kan diskutera det där med att sluta senare.. för en sak har han rätt i, hon vill gå kvar för att vara nära honom. Han är liksom det enda hon har just nu. Vilket bara det är underbart egentligen. När Yaosu sedan översätter det hans lillebror knorrar fram kan hon inte undgå att skratta till, det är skönt att hon är förlåten. Det kristallblå ögat glider ner mot fötterna som Zihao börjat lukta på, förhoppningsvis stinker hon inte.. om hon nu gör det borde han ju inte fortsätta lukta, så det känns relativt säkert. Skrattet sjunker bort av det som kommer därnäst. Vänta? Hade Zihao tagit livet ur en till? Hade inte hon bestämt att berätta för någon då? Fan. Det känns faktiskt inte som att hon kan det, anledningen till att den jämnåriga gjort så var ju för att hjälpa henne. Tänk om den andre inte varit där och kunnat ta stop på misshandeln, då kanske hon faktiskt inte hade vaknat upp.
"Tack så mycket för att du hjälpte mig Zihao," nu är det ju verkligen inte bra att någon dött, men det finns en rimlig förklaring till det hela. Det gör inte allting okej, men man har helt klart mer förståelse för det.

”Han kanske inte är så förtjust i dig just nu, men är hundra procent säker på att han fortfarande älskar dig och kommer släppa det här med vårt förhållande förr eller senare”, svarade Yaosu och rodnade svagt när Hayley började lämna små kyssar över handen på honom. Det där var faktiskt sant, han var helt säker på att Joshua skulle förlåta den yngre flickan, trots att hon egentligen inte gjort någonting fel. Nu hade hon kunnat berätta för honom så snart hon insett vad som höll på att utvecklas, men det var förståeligt att hon inte gjort det. Hon hade varit rädd att förlora sin bästa vän, någonting som den sistnämnde borde komma underfund med så småningom.
”Du ser inte förskräcklig ut”, konstaterade den äldre och skakade på huvudet. ”Bara lite blåslagen, men tycker att du är precis lika vacker som du alltid är”, fortsatte han och reste sig upp från pallen, så att han istället kunde sätta sig ner på sängkanten.
”Sluta med det där, jag vill varken höra eller se ert gullande, det är äckligt”, klagade Zihao och bredde ut sig över fotändan. Det var tur att den jämnåriga flickan var kort, annars hade han nog råkat mosa henne.
”Men håll för öronen och låt bli att titta då?” Föreslog nittonåringen och lät blicken glida från den yngre brodern till Hayley. ”Jag vet att det låter hemskt och det är det, men Cole hade planer på att få Zihao att äta upp dig när du var alldeles försvarslös..helt ärligt hade jag också blivit förbannad och tappat kontrollen”, mumlade han fortsättningsvis, den här gången med blicken enbart riktad mot gryffindoreleven. ”Tror inte du hade överlevt om Zihao inte hittat dig så snabbt..du blödde så mycket och jag var livrädd för att du inte skulle överleva.” Yaosu krånglade försiktigt ner sig under täcket och slingrade varsamt armarna om den yngre flickan. ”Du får inte lämna mig, okej?” Han snyftade till och gömde ansiktet i den blonda hjässan. Att tänka tillbaka på den där dagen var jobbigt, riktigt jobbigt. Först hade han trott att Zihao skulle dö och sedan hade allt det vänts till att det var Hayleys liv som var i allvarlig fara..det hade varit så hemskt och läskigt.

Ja, man kan ju alltid hoppas. Men Hayley tycker inte direkt att hon är värd att bli förlåten. Allt hon gör verkar leda till något dåligt och hon hatar sig själv för det. Självhatet som redan varit obehagligt mycket hade fördubblats de senaste två veckorna och hon är så trött på det, hon är så trött på sig själv. Däremot kommer hon lyckligtvis på andra tankar när den andre säger att han finner henne lika vacker som alltid. Orden får de bleka kinderna att bli rosiga och ett blygt leende stryker sig över läpparna. När han sätter sig ner på sängkanten slingrar hon försiktigt armarna om honom med en liten grimas. Varje rörelse gör ont med tanke på de brutna revbenen, bäcken och nyckelbenet, men hon vill ha honom intill sig.
”Vill du veta en sak? Du är en av de absolut bästa sakerna som någonsin hänt mig.. tillsammans med Joshua. Du är det som får mig att vilja vara kvar.” berättar hon och sluter ögonlocket ett slag. Yaosu är den enda anledningen hon stannar kvar, enda anledningen till att hon delvis viljat vakna upp. Han är så fin och snäll och hon vill aldrig släppa taget om honom. Aldrig. När hon sedan får reda på att Cole på riktigt velat att Zihao skulle äta upp henne blir ögat genast glansigt igen. Hon gnager sig hårt i underläppen medan hon kollar på den jämnårige. Om han inte hört vad som pågick hade hon nog legat död. Blicken glider sedan upp mot den två år äldre medan tårarna slingrar sig över ena kinden av det han säger. Det känns bra att ha folk som vill ha henne kvar. Det kanske är värt att kämpa, för dem?
”Jag tänker aldrig lämna dig,” viskar sjuttonåringen och lämnar en kyss på hans kind. Hon tystnar sedan när hon ser ett bekant ansikte vid dörröppningen som kikar in. Åh, det gör ont att kolla på Joshua när hon vet att hon sårat honom. Även han är glansig om ögonen och kommer sedan intassandes för att försiktigt slingra armarna om Hayley. Det får hakan att glida mot golvet och hon släpper långsamt taget om Yaosu för att besvara kramen, så gott hon kan.
”Förlåt att jag inte funnits där de senaste veckorna,” mumlar Joshua med ett leende på läpparna medan han stryker ena handen över ryggen på henne. Han vågar fortfarande inte riktigt kolla på Yaosu efter att vännen berättat för honom om Joshuas känslor för honom. Det känns liksom bara stelt.
”Inget att be om ursäkt över.. det hela är fullt förståeligt. Är så hemskt ledsen över att jag inte berättade för dig tidigare.”

När sjuttonåringen berättade att Yaosu var en av de bästa sakerna som någonsin hänt henne, gled ett betydligt bredare leende upp över läpparna. Han kände på precis samma sätt - att Hayley var en av de bästa sakerna som någonsin hänt honom. Skönt att den känslan inte var ensidig. Nittonåringen hade god lust att lämna en stor kyss över de där lockande läpparna, men det fick vänta. För precis som hon lovat att aldrig lämna honom, uppenbarade sig Joshua i dörröppningen. Den äldre flyttade sig lite åt sidan så att de skulle kunna krama varandra enklare, men gled snart tillbaka mot den yngre flickan igen. Att den nyanlände sjuttonåringen fortfarande hade känslor för honom, hade han totalt glömt bort. Okej, han hade inte glömt bort det, däremot orkade han inte bry sig.
”Oh, kolla vem som är här”, utbrast Zihao lätt uppspelt och kom upp på benen, för att sedan trava fram vid kanten på sängen och börja sniffa Joshua i ansiktet. Därefter skuttade han ner på golvet för att fortsätta med sitt evinnerliga nosande, från toppen av huvudet till tipparna på tårna. Han hade ju spenderat två två nätter med den jämnårige och även om han personligen inte kom ihåg någonting av den tiden, längtade han av någon dum anledning tillbaka.
”Zihao, snälla sluta med det där”, bad Yaosu uppgivet och sneglade skyggt mot personen den yngre brodern inspekterade. ”Förlåt, han brukar inte vara så framfusig..du råkar inte ha något gott i någon av fickorna? För om du har det är det lika bra att du ger det till honom nu, annars kommer du aldrig bli av med honom”, förklarade nittonåringen och kvävde en suck. Jösses. Och bättre blev det inte när en annan elev från den sjunde årskursen kikade in genom de öppna dörrarna. Isaac. Hade Joshua inte varit där hade den mellersta Huaze brodern utan tvekan travat fram till kamraten och tiggt mat, men nu var ju Joshua där och Joshua var betydligt mer intressant än tråkiga Isaac.
”Ehm, är det okej om jag kommer in?” Frågade slytherinaren tyst med de ljusa ögonen fösta i golvet. Han hade med sin en stor bukett med blommor och vad som såg ut att vara en liten chokladask. Hm, kanske borde Yaosu också ha tagit med sig något sånt?